I regnet i skogen avvecklades 5 km tills håret stod på ända och jag var trött. Sen tupplur i soffan med 2 st Sobril och en slags vila infann sig. Nu är jag bara här och försöker tänka vettigt. Pratat med en kompis som mått mycket dåligt. Mycket dåligt. Som min skötare sa: Du ska veta att det finns massor med folk som mår sämre än dig så varför kommer du till mig? Känner mig rätt så knäckt av hennes ord. Snart dags att göra mig illa.

Men hur länge sover jag nu för tiden. 12 timmar i sträck utan problem. Det är väl medicinen förstås. Har tagit Sobril nästan varje kväll nu en tid. Är rädd att jag ska bli beroende. Men de hjälper mig genom dagarna.

Har svårt att sköta mitt jobb. Kan inte hålla fokus och är fylld av ångest. Rädsla att jag ska göra fel. Det får inte bli fel. Få sparken.

Idag ska jag träffa dottern och fika, efter jobbet. Hon brukar ha en hel del synpunkter på mig och mitt liv. Nu senast vill hon att jag ska skaffa en hund och sikta på att bli sjukpensionär på heltid. Men hon är min älskling. Jag har tur. Runt mig har jag många som älskar mig.

Tänker blogga igen - utan att känna prestationsångest. Jag får skriva hur jag vill. Har precis ätit lite varm mat och det kändes skönt i magen. Varm mat är gott.

Mådde dåligt på jobbet idag. Blir påmind om att jag är "sjuk" och äter en drös med mediciner. Jag tappar ord, kroppen rycker och jag vet inte vem jag är. Jag drar mig undan och ångesten river i mig. Är utanför. Och blir tyst. Försöker berätta saker för min man men det kommer inga ord.

Nu sitter jag här i köket och tittar ut - det är grått och håller på att bli mörkt. Jag ska ut och gå en sväng i spåret. Det är lite otäckt, men jag vägrar bli rädd. Jag får gå i spåret om jag vill.