Idag har jag varit hos frissan. Det blev korthårigt och ganska snyggt. Jag satt där i 2 timmar och jag var tvungen att kallprata med frissan och jag var så rastlös att jag fick tvinga mig att sitta kvar i stolen. Nästa gång kanske jag kan få en frissa som är tyst? Och hungrig var jag också. Och fattig blev jag med.


Mycket klag.... Nu ska jag gå ner till vårdcentralen för att ta ett blodprov. Det blir säkert skoj....

Hur länge kan jag hålla på att stoppa i mig Sobril? Jag har sån jävla fruktansvärd ångest över att jag sa till mina föräldrar att de inte får komma hit. Elaka fruktansvärda jag.

Det blev ett bra möte med kuratorn och läkaren. Det blev inga större ändringar mer än att jag fick tillägg av Zyprexa som "vid-behovs-medicinering". Och det kan jag gå med på.

Idag har jag varit på ett stort köpcenter med man och son. Samt ett besök på Pizza-Hut. En utmaning. Som jag klarade. Duktigt!

Jag har sagt till mina föräldrar att de inte kan komma hit för att jag inte mår bra. Det var fruktansvärt och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det hela tiden. Som sagt. Sobril har fått fötter att gå på. Har lust att ta några till även denna dag. Få lite lugn och ro. Så min ångest minskas.

Idag är det nationaldag och en stor utmaning för mig. Bakelse på kafé med barnen och sambo. Kanske blir det inte bakelse utan en bulle istället. Nu skiner solen så kanske kan vi sitta ute.

Jag har inte gått upp i vikt som jag ska och som jag kommer att ljuga för när jag träffar läkaren och kuratorn på torsdag. Jo jag har gått upp i vikt, det är säkert, säger jag. För om du inte går upp i vikt så kommer inte Litium att funka för dig säger läkaren. Och jag vet. Jag vill gå upp i vikt men det är så svårt. Jag är värdelös.

Har fått en humörsvängningsdagbok av läkaren som jag ska fylla i varje dag. Jag försöker göra det, det är intressant att se hur det svänger. Nu har det varit mest neråt och det brukar det väl göra efter att jag har varit uppåt. Ska visa upp dagboken till läkaren när jag träffar den på torsdag.

Skön lördag. Jag gör som vanligt ingenting frånsett långa promenader, så osocial som jag har blivit. Jag är som en eremit. Ensam i mitt lilla bo. Frånsett min man som jag tycker synd om eftersom min isolering blir hans isolering också. Men jag orkar inte. Jag orkar inte med umgänge. Så har livet blivit.

Nu roar jag mig med att se på tennis på tv´n.

Sitter och tittar på DVD med min man. Dvs försöker titta eftersom hans telefon ringer konstant och jag får pausa hela tiden. Går in på nätet istället.

Måste bara säga att jag har fått mycket hjälp av min underbara terapeut idag, eller i veckan. Så jag har kommit ut på andra sidan nu, livet känns bra igen.  Nästa vecka ska jag träffa läkaren och terapeuten tillsammans. Det blir bra. Så de hör samma sak.