Helgdags!

Gud va skönt att få vara lite ledig! Jag hade verkligen bråttom från jobbet idag. Jobbade som en dåre och så Hej då!! Sprang ner på stan, köpte en klänning och det kändes så roligt! Det behövde jag! Det tycker nog inte min man, men det behöver ju inte han veta, män behöver inte veta allt möjligt, de förstår inte vikten av att få unna sig ett klädesplagg :-) Ja, ja. Sen köpte jag 1 kg godis som jag har tänkt börja snaska på nu. Har hyrt en film också. Yes.

Nu åker vi till USA för att få hem vår dotter, det ska bli riktigt kul. Pratades vid igår och de hade 35 grader plus. Det blir att plocka fram sommarkläder, tänk att få traska omkring i sandaler igen.

Men jag har jättemycket ångest inför detta, jag åkte helst inte och det kommer att bli stor förändring att få en till här i huset.

Pratade med min skötare igår, det går inte längre med mig, jag måste ändra min medicinering, jag mår för dåligt. Ska ha vårdplanering med min läkare, skötare och arbetsterapeut = Zyprexa sätts in tillsammans med Seroquel igen. Jag frågade om jag fick bli sjukskriven ytterligare 25 %, men jag får inte det om jag inte tar Zyprexa. Accept it.

Smågrått idag

Vaknade i morse efter en strulig "mag-natt". Min mage fungerar ju inte alls. Det är en helt komplex situation och jag börjar tvingas förstå vad omgivningen och vårdcentralsläkaren menar: det är psykosomatiskt och stoppar man inte in något i munnen kan det ju inte komma något ut = förstoppad. Jag tror jag ska skriva ett brev till vårdcentralen och be dem om att ta bort alla tarmarna. Jag står inte ut mer med min krångelmage och jag har svårt att se att jag skulle kunna äta mer fett.

Idag är jag sjukskriven. Efter att jag vaknat pga magen så tog jag det lugnt här hemma ett tag tills jag åkte in till sjukhuset - igen (jobbar ju där annars också) - idag var det ett besök på Hudkliniken, återbesök. Kontroll. Har malignt melanom som ska kollas. Träffade en trevlig läkare, hon tittade på min ärrige arm och gav mig tips om nåt slagt silikon som skulle kletas på och få ärren att blekna snabbare. Trevligt av henne tycker jag, jag tyckte annars att det var jobbigt att visa fram armen. Har ett sår där som inte läker, så det ser ut som en varg har tagit en tugga av armen.

Jag är lite uppgiven, tycker det ser svart ut framtiden. Tror inte att jag är typen som kommer att leva speciellt länge. Jag bara konstaterar det.

Galen

Tokig, tokig. Tokig på jobbet. Tokig helg. Vansinnesfärd från morgon till kväll. Ingen broms i sikte. I kväll 2 Oxascand och lära mig sitta still.

Tokig. Träffa läkaren i veckan. Sätta in jävla hatmedicinen igen. Zyprexa. Har inget val. Snart förlorar jag jobbet.

Ensam inne. Ut och gå? Nej. Oxascand. Men jag har roligt. Också.

Hon

Hon ringer mig, jag ser att det är hon på nummerpresentatören, jag vill inte prata, jag håller för öronen och låter högt, jag vill inte prata. Telefonen tystnar efter ett tag, och jag fylls med ångest. Efter ett tag ringer jag upp henne. Hon låter glad när hon svarar. Vi pratar om alldagliga saker. Vi ska åka till USA tillsammans. Hon, jag och min man. Jag vill inte åka.

Hon vill vara min mamma. Hon ÄR min mamma men vi är på kollisionskurs. Vi är artiga mot varandra. Hon vill vara nära. Jag kan inte det. För mycket emellan oss. Så är det. Jag skulle ha velat ha en mamma. En som höll mig uppe när jag är nere. Men det går inte. Detta är vad som bjuds.

Min man är borta. Han kommer snart hem. Jag är fylld av ångest. Jag vill inte åka. Jag vill vara här. Jag vill inte vara här heller förresten. Inte ens min älskade terapeut kan hjälpa mig. Jag MÅSTE åka.

Och så måste jag fråga läkaren om ett intyg för alla mediciner jag ska ta med mig till USA. Jag tror inte det behövs och jag hatar att behöva besvära om en sån tråkig sak. Vilken läkare tycker det är roligt att diktera ett intyg på engelska? "To whom it may concern" "This is to certify that.... Jag vill inte besvära.

Märkliga saker

Allt är bara märkligt och jag vägrar inse att det är så som de säger..... Alltså - ECT i onsdags och efteråt är jag behagligt trött men ändå livsglad i alla fall. Pratat med läkaren och allt var ok tyckte jag. Sedan åter till jobbet på torsdagen och är mycket livsglad och munter, några säger att de tycker det är så roligt med mig eftersom jag ler med ögonen och det brukar jag annars inte göra. Att jag är sprudlande. Men jag vill inte höra på det örat utan fortsätter min roliga dag på jobbet. Sen att jag knappt kan sitta still och inte komma ihåg vad arbetskamraterna heter, det är en annan sak.

Sen går jag till min älskade terapeut och då bryter det stora GRÄLET ut. Hon anklagar mig för att vara hypoman och det är jag INTE. Jag kastar grejer och säger att jag ska försvinna ur hennes liv och då därifrån. Hon säger: Sätt dig ner!!! Och jag gör det till slut. Efter mycket hit och dit är det väl bara att erkänna att det gått snett den är gången också. Jag snedtänder på ECT.

Dilemmat: Få ECT för att inte åka ner i en djup depression och ta livet av mig - och Å ANDRA sidan bli hypoman efter varje gång.

Idag hade terapeuten ringt till min läkare för att diskutera, och: Så här kan vi inte ha det, vi måste ändra på dina mediciner (=Zyprexa), så snart du kommer hem från USA så ska du träffa läkaren. Tills dess får du knapra Oxascand.

Jag ska ta Oxascand i kväll. Jag är ensam och tokig.

Trött idag

Inte så konstigt efter en förmiddag med ECT. Seg och trött. Det var jobbigt med att sätta nål, det har det varit hela veckan pga olika blodprov jag har tagit, och jag måste gå i morgon också för ytterligare blodprov. När jag satt och väntade på att få komma in till ECT´n så kom min läkare förbi. Hon stannade och kom och satte sig bredvid mig och så pratade vi en stund. Jag tyckte det var så fint gjort, hon skulle lika gärna ha kunnat gå vidare. Hon är en klok människa. Att hon dessutom kommer ihåg mina mediciner och diagnoser bara så där, det är helt otroligt. Jag berättade för henne hur mycket jag tyckte om ECT som behandling.

Timmarna efter ECT gör att man är helt "lost" i huvudet, jag kommer inte ihåg nånting, jag mår bara bra. Det känns så skönt.

Jag gick ut en liten stund här hemma efteråt, var tvungen att få lite frisk luft, det kändes som att hjärnan behövde "vädras" lite efter ECT....

Snart är det bara en vecka kvar tills vi ska åka till USA, för nu ser det väl ut som att askan från Island ger med sig. Jag provade lite kläder här förut, min klänning med kavaj, det passade bra så jag behöver inte tänka på att jag måste köpa något nytt. Däremot ska jag fixa till håret, det var jättelänge sedan och jag fick en smärre chock när jag hörde vad det kostade - flera hundra - men det får det vara värt, jag måste snygga till mig lite nu när jag ska "amerikanisera" mig.

Min dotter har sökt 70 jobb till sommaren och 2!!! har svarat, varav den ena var väldigt lockande. Jag blev jätteglad, så roligt, jag hoppas det motsvarar förväntningarna och att hon tar jobbet. Det är inte kul att gå hemma hela sommaren. Inte för någon av oss.

Nu ska det grejas lite i köket har jag tänkt - god kväll på er alla!

Söndag

Täppt i näsan är det, men känner mig inte sjuk. Jag har varit ute och gått och försökt inte tänka så mycket. Min man var ivrig på att diskutera mig och mina demoner men jag orkade knappt svara. Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns uppgivet. Vi pratade lite om mitt jobb och de nya kraven som kommer att ställas på mig, och jag blir bara så ledsen. Jag undrar hur jag hade mått om jag inte fick min lilla dos ECT varannan vecka.

I eget sällskap

Jag har varit ensam hela dagen, ensam i eget sällskap. Tog en Propavan i går kväll så jag sov utmärkt tills klockan var 9:30 i morse. Det är så skönt att få sova riktigt ordentligt. Min man hade då åkt i väg på nåt idrottsevenemang så jag fick rå om mig själv. Städade en hel del och var ute i skogen på promenad i 1 timme och 30 minuter drygt. Förhoppningen var att jag skulle kunna springa, men jag fick problem med andningen så det fick jag sluta med. Mådde gott när jag kom hem sen. Åt lite och sedan fick jag för mig att jag skulle plocka ner gamla kläder från vinden. Jag har en hel del kläder från tidigare liv - när jag var hypoman och shoppade upp alla våra pengar. Jag vet inte om det var riktigt smart att kolla alla kläder, för det hela resulterade i att jag konstaterade att jag var smalare förr. Plockade fram vågen och jo - jag hade gått upp igen. Fick då: Tänka positivt - tänka positivt. Inte plocka fram några vassa saker som jag tänkt använda till självförakt. Det ska jag göra på jobbet på måndag.

Sen har jag jobbat jättemycket hela eftermiddagen med att bearbeta dessa extra kilon, det GÖR inget. Man FÅR gå upp i vikt. Jag ÄR älskad i alla fall. Och SNART kommer min man hem och han blir SÅ lättad över att jag inte gjort mig illa.

Skrev några rader till terapeuten om hur det ligger till och att hon inte behöver ringa mig på måndag. Jag är en jävla loser. Och jag tror inte att terapeuten tycker att krångliga själar som mig är nåt att ha.

Och vi skulle åka till USA i maj. Och nu vet jag inte om jag vill det. Med all aska som ligger över oss. Jag måste ju vara alldeles säker på att vi kommer hem därifrån sen. Och jag som är sånt kontrollfreak vill inte riskera att sitta där borta strandsatt i USA därför att en ny vulkan ska börja spruta aska. Jag vill inte åka. Men då blir nog min man väldigt sur. Och dottern där borta blir nog väldigt ledsen. Usch, jag vet inte vad vi ska göra.

Om jag vill

Jag är hemma från jobbet idag också - har ont i halsen och är snorig. Känner mig bättre nu så här på eftermiddagen. Jag lurade till mig en liten promenad i skogen dock. Lyssnade inte på musik utan var bara fokuserad på att tänka. +17 grader, fågelkvitter och tussilago. Tyckte mig även se ryggen på en ekorre också... Och jag trampar inte på en myra med flit. Säkert.

Jag är egentligen en stark person. Jag har stark vilja. Jag genomför det jag har bestämt mig för. Jag kan om jag vill. Det vet jag. Jag kan springa ett marathon. Jag kan allt.
Jag gick och funderade på om jag ska ta saken i egna händer och frånsäga mig en del av terapin. I mångt och mycket har jag aldrig mått så dåligt som jag gör nu. Alltså - jag mår sämre MED terapi än utan. Jag funderar på hur jag själv kan ta hand om min ätstörning. Att jag får göra på mitt sätt. Utan att det är destruktivt. Utan att jag går ner i vikt. Men kanske stannar där jag är, äter det jag tycker jag bör göra och tränar så mycket som jag tycker att jag får göra. Utan att det är destruktivt.
Och så låter jag mina mediciner ta hand om min bipolära diagnos. Kanske är det dags att ta en paus i terapin. Hur ska jag berätta detta för terapeuten?

Varför skriver jag egentligen? Varför lägger jag ut det här på en blogg? Varför skriver jag inte hellre i en pappersdagbok? Precis som om någon alls bryr sig om mina tråkiga ätstörningar.

Jag hittade en dagbok från 2004 - och det står om ungefär samma ätstörningsproblematik som idag. Varför bryr jag mig egentligen om att kämpa? När det egentligen är kört. Och vem i hela friden bryr sig över huvudtaget. Hej då.

Vad vill du?

I morse gått ner ytterligare ett kilo. Ska jag vara glad för det? Troligen inte. Varför vill jag inte ta den medicinen som gör att jag mår bra? Den enda medicinen som verkligen har gjort nytta för just mig. Zyprexa.
- Nu ringer du till läkaren och ber att få träffa henne och se över dina mediciner och så ber du om att få Zyprexa igen. Och ska du verkligen ha mer ECT? Säger min man. Och terapeuten. Zyprexa den enda riktigt bra medicinen för min bipolaritet.

När det gäller min ätstörning finns ingen medicin. Tyvärr. Jag är fången i min ätstörning. Jag skulle lika gärna kunna sitta isolerad i en cell i ett fängelse. Samma sak.

Idag har vi fint väder och snart kommer sopbilen och tar upp all sand. Det är verkligen vår. Jag ska dammsuga färdigt och så ska jag ut och gå en sväng i skogen. Senare idag får jag besök av arbetsterapeuten, vi ska träning i köket. Vi ska nog baka kaka. Och äta. Hm. Jag är jättenervös. Jag har lust att ringa och säga att jag inte orkar.

Önskar er alla en riktigt trevlig onsdag!

Hönan eller ägget?

Jag är hemma från jobbet idag. Jag har ont i magen och diarré, ligger i sängen och har ont. Fick gå hem från jobbet igår och hade ont i magen i helgen också, samt förra helgen. Idag ringde jag vårdcentralen och fick prata med en ganska trevlig sköterska som tog mig på allvar och bokade en tid till en läkare nästa tisdag. Detta är en sida av mig. En sida som passar in på mitt yttre. Välvårdad, smal, snygga kläder, bra jobb, en som inte står i vägen, en som inte stör, en som är tacksam att någon över huvudtaget bryr sig om att ge mig en tid till en läkare som har FULLT upp!

Så är det den andra sidan, tjock psyk-journal, psyk-mediciner, sjukskriven, etc etc. Skötaren ringde mig efter att jag pratat med VC, och jag berättade om magen och vårdcentralen. Sa att jag hade fått tid. Och hon säger: har du berättat om din ätstörning? Att du endast äter yoghurt och bröd? Om dina mediciner? Om missbruk av laxermedel?

Nej - jag vill inte att mitt magont ska bero på min ätstörning. Jag vill att den ska bero på något annat. Jag vill ha nåt pulver som ska lösa detta. Jag vill ha nåt pulver som gör att maten rinner rakt igenom. Jag vill inte att detta pulver ska göra så jag får ont. Men en LAGOM diarré. Fixa detta herr doktor. Gör det smidigt utan att jag behöver anstränga mig.

Jag har bestämt mig för att sammanfoga dessa två sidor nu. Jag ska para ihop den glamorösa sidan med den oglamorösa. Och stå för det. Här är jag. Därför att det börjar bli svårt att dölja den oglamorösa sidan längre. Den överskuggar det mesta nu för tiden.

Och så har jag fått massor med gråa hår. VERKLIGHETEN. Kanske ska jag gå till frissan? Göra ett ansträngt försök att få pyttelite glamour i min vardag igen?

Ännu en dag här

Ännu en dag med konstiga känslor, ångest och flashbacks, som jag inte kan förstå, som om allt håller på att trasas sönder. Jag stod och tittade på mig själv i spegeln, vitt hårband och mitt svarta långa hår åt alla håll. Min man och jag tittar och sen börjar vi skratta - jag ser verkligen ut som en riktig galning.
Jag har gjort i ordning paj och sallad, baguette och tårta, ingen kan ana att jag har kaos i hjärtat. Så kommer då gästerna och på något sätt så hjälper det att vi har besök. Jag blir tvungen att tänka på annat - eller de normala tankarna blandar sig med kaoset och så blir jag mer eller mindre normal. Jag tvingas att dricka kaffe och äta en mums-mums och det känns rätt bra. Sedan åker alla efter två timmar och då vaknar ångesten igen och jag tror att dammsugaren är efter mig, jag ser konstiga saker och får en flashbacks från då jag var 20, en kort liten sekund. Jag tror inte jag ska ha mer ECT nu. Jag är så rädd jag ska bli deprimerad igen, men det här är helt vedervärdigt dessa deja vu jag upplever, det är så skrämmande och fruktansvärt jobbigt och jag blir så rädd.
Jag fick en säck jord, ett träd och några blommor jag inte kommer ihåg namnet på, och det är meningen att jag ska göra iordning några krukor och ha på framsidan av huset. Jag har ingen kraft till det, det bara går inte. Jag får sätta alltihopa på baksidan och göra det iordning efter jobbet i morgon. Svärmor och svärfar har varit här och min svägerska. Nu har svägerskan dragit med sig min man för att byta däck. De åker långt för att göra det - det ska kosta så lite som möjligt - givetvis.

Som ett kaos

Veckan avklarad på alla sätt och vis - på alla möjliga och omöjliga sätt. Jag sitter just nu och ska vänta på att maten har lagt sig i magen så jag kan ut och gå rundorna i skogen. Min man kom precis hem och jag kände mig så där nykär med hjärtat fullt av kärlek. Jag skuttade fram och gav honom en smällkyss på munnen men han blev genast skeptisk, hur var det fatt med mitt humör??

Medan jag väntar på att maten ska lägga sig så kan jag berätta om mitt senaste sminkinköp som visade sig vara att köpa grisen i säcken. Det är "brun-utan-sol"-kräm för ansiktet och som kostade 305,- (vilket jag inte egentligen har). Jag har tagit på det några gånger nu och resultatet är att jag ser ut som mitt ansikte har varit på Cypern. Inte halsen. Gissar att någon sagt något. Hoppas det ska blekna över helgen. Och så köpte jag en klänning som sitter för tajt och det var också att köpa grisen i säcken.

Min son har kommit hem från utlandet och en semesterresa, så honom ska jag försöka träffa i morgon så jag kan se hans fina fotografier. Han hade lagt ut några på Facebook och jag blir alldeles varm om hjärtat när jag ser honom. Sen att han absolut inte klarar av att städa sin lilla 2:a - det får jag väl svälja. Min dotter bor utomlands och henne ska vi åka och "hämta" i maj. Så blir hela vår familj hel igen. På gott och ont. Efter ett tag så får jag väl "spatt" och önskar att de flyttar iväg igen. Det kan lätt bli trångt när 4 st ska samsas i en liten villa.

Nu går jag ut i skogen. Lägg märke till att jag inte skrivit om min ECT, deja vu, tvångssyndrom, psykos, Litium, manodepressiva period - nej här ska vi låta bli det.

Så som jag är

Nu är påsken över och snön som föll i morse är borta. Det har varit en grå dag idag, och så kallt och surt så vi hade en värmefläkt på några timmar. Vill inte frysa.

Jag tog bilen in till Staden för att kika lite i affärerna men också för att öva mig på bilkörning. Jag kör bil väldigt sällan av olika anledningar, men jag vill absolut inte komma för långt bort från det. Det gick bra! Jag köpte en skjorta till min käre man som fyller år på onsdag, och så passade jag på att köpa en klänning till mig själv, jag hittade många anledningar till att göra det.... :-)

Men annars har det nog varit en ganska bedrövlig helg och jag ska nu berätta lite om hur jag har haft det och vara ganska så ärlig fast det är pinsamt och bedrövligt. Jag är ganska ledsen ikväll, inte deppig utan ledsen för att jag är så trött så min kropp inte orkar hålla sig upprätt.

Igår var jag mer eller mindre sängliggande förutom på morgonen innan eländet började, då jag gick 9 km i rask takt. Efter det åt jag bara yoghurt och lite bröd. Detta pga att jag har en fruktansvärt dåligt mage som inte tål någonting. Detta efter åratal av missbruk av laxermedel, och intag av bara bröd, så min mage inte tål varm mat. Nu har jag haft en period med överdrivet användande av laxermedel igen. Idag försökte jag äta lite lax men är nu sängliggande igen. Jag har varit ute 9 km idag också liksom alla andra dagar. Jag är trött och energifattig, allt jag gör måste jag göra i slow motion för att orka.

Nu gråter jag en skvätt igen. Det är så hopplöst och jag undrar hur länge min kropp ska orka. Jag är så elak mot mig själv.

I morgon ska jag till terapeuten igen. Jag vet hur det kommer att bli och jag har ingen lust att gå. Hon säger att det är upp till mig och ansvaret ligger på mig och det är mitt val. Som om jag inte vet det. Men jag klarar inte. Det har varit på tal att jag ska få träffa en dietist. Jag kanske ska ta upp det igen med min arbetsterapeut igen. Samtidigt så blir jag trött när jag tänker på att jag ska blanda in ytterligare en yrkesprofession. Hur mycket jävla terapi ska jag orka?

Tankar på döden vimlar omkring i min hjärna igen. Jag såg ett program igår om en som provade ut sin kista, det kanske vore något för mig, att planera liksom.

Hej med er!

Fotboll!

Vill bara skriva att just nu spelar en pojke fotboll på fotbollsplanen här utanför vårt hus i SHORTS och T-SHIRT! Så underbart! Känns som det är sommar!

Onödigt vetande

Detta gäller min nattsömn. Det tog lång tid innan jag somnade i går. Jag var trött när jag la mig, orkade inte titta på den filmen som min andra hälft tittade på - Aviator med Leonardo di Caprio - var alldeles för rastlös. Så låg jag då där och kände mig hungrig, jag fick vända och vrida på mig tills jag hittade en ställning där hungern inte skrek. Jag tyckte att jag hade ätit ganska bra på kvällen, mest godis då, och det räknas kanske inte som mat.

På natten vaknade jag många gånger och det är här min nattliga kunskap kommer in. Jag drömde väldigt mycket, mest att jag sprang upp för berg som var isbelagda men jag hoppade omkring som en riktig bergsget och någon sa "bra fysik hon har". Jag har försökt tolka varför någon sa så - möjligen är det för att jag vill framstå som vältränad? Inte vet jag.

I allafall - jag var inne på toaletten alla gångerna jag vaknade och vägde mig. Och för varje gång jag var där inne gick jag ner i vikt. Fascinerande. Det måste ha med vatten i kroppen att göra eller hur? Inte kan man väl gå ner i fettmassa bara så där under natten? Allt jag åt igår försvann under natten.

Så kommer terapeuten (ja vet - jag tjatar om henne men hon är runt mig hela min vakna tid) att fråga om jag gått upp i vikt - för det ska jag - och då kommer jag att säga: Nej, jag har inte gått upp i vikt - och så kommer hon att bli irriterad - för tusende gången. Jag är helt omöjlig, snart kastar hon ut mig som patient. Kanske är det det bästa?

Idag är det påsklunch med mycket mat hos svärföräldrarna och med svägerskan och familj, det blir nog att äta. Förresten frågade jag min väninna om hon ville följa med, och hon har inte svarat (SMS) - så hon blev nog irriterad och tolkade det hela helt fel - jag ville ju bara vara trevlig. Nu kanske hon är inlagd för att jag liksom har påpekat att hon är ensam. Det blir ju aldrig rätt eller hur?

Sorg

Jag sitter här och har precis varit inne på Facebook och fått veta att en kollega har dött. I cancer. Jag är helt chockad. Så fort det har gått. Och så ung hon var. Och familjen hon lämnar. I tisdags fyllde hon år och nu är hon död. På hennes facebooksida har mängder med människor varit inne och skrivit några ord. Det är helt rörande. Och vilken roll facebook fyller, att man får visa sin sorg och sin sympati.

Samtidigt får det mig att tänka på att jag ville dö för några veckor sedan, hur hade det blivit då? Vilken sorg min familj skulle försättas i. Kan jag förstå det? Förstår jag egentligen hur definitivt döden är?

Och så tänker jag: det är inte många som skulle skriva på min facebooksida eftersom jag har isolerat mig och inte har några speciella vänner. Det är också sorgligt på sitt sätt.

Jag har fått en ny vän, en vän som har massor med problem och som ligger inne emellanåt. Hon sa i förrgår att hon inte kommer att palla påsken. Jag har fått för mig att jag ska bjuda med henne till påsklunch på påskafton till mina svärföräldrar så hon inte ska behöva vara ensam. Jag nämnde detta för min terapeut men hon tyckte inte jag skulle göra det. Om hon behöver läggas in på psyket så är det hennes val och inget jag behöver stå till ansvars för. Jag vet inte. Jag har sympatier för henne.

Själv har jag mått bättre. Jag är fysiskt sjuk. Helt utmattad efter senaste hypomani, det tog hårt. Jag ska försöka vila upp mig under påsken. Och äta. Igår fick jag gå hem från jobbet kl 12. Orkade inte ens prata. Jag hittar inte ord och är helt tom i huvudet. Jag visste inte ens vilken dag det var. Skruttiga mig.