Idag har jag och min man varit på Friskis&Svettis och svettats. Jag börjar få till det här med vikterna och maskinerna, även om jag känner mig svag och klen. Ska väl gå framåt med tiden hoppas jag. Det är väldigt roligt att vara där med honom, att vi gör något tillsammans, jag uppskattar det verkligen.

Jag uppskattar också att han önskar leva ytterligare ett år med mig. Det sa han. Han sa att det hade varit ett jobbigt år med mig men att han älskar mig för den jag är. Det värmer. Jag har haft ett jobbigt år på alla sätt och vis, men han står där ändå.

Nyårsmiddagen är uppäten - nu får vi se om vi orkar sitta uppe till tolvslaget, jag tror inte det. Brukar slumra till vid 22. Jag har ringt mina föräldrar och önskat dem gott nytt år så är det gjort. Sen är det svärföräldrar och barnen. GOTT NYTT ÅR!

Mår bättre idag, sov gott på Theralen och vaknade lugn i morse. Idag har jag varit fysisk aktiv, tror att jag gick 7 km, var helt slut, snoret rann och jag var yr i bollen. Här hemma har jag lagat mat, ätit en hel del, känt mig hungrig hela tiden. Min dotter kom hem nu på eftermiddagen efter en kväll på krogen, det var spännande att höra vad hon har haft för sig, en helt annan värld som jag inte har upplevt på evigheter. Hon kunde i allafall berätta att en cocktail kostade 125,-. Lika bra jag håller mig hemma...=)

Idag tokig. Vansinnet rusar fram i ådrorna. Theralen, många droppar, jag vet inte hur många. Snart ska jag väl lugna ner mig. Bli liggande i soffan och hitta lugnet. Gå och lägga mig för att sova innan kl 21. Sicken tokig kärring jag är. Psykiskt sjuk. Ibland funkar inte medicinerna. Ibland tål jag ingenting. Jag tål inte att min 24-årig dotter ska på cocktailbar. Spela hög musik. Sminka sig. Klä upp sig. Jag blir tokig. Så nu är det soffan som gäller.

Idag har jag varit på mellandagsrea, det var helt hysteriskt, men jag hittade lite billiga saker, känns kul. Nu är det däremot färdighandlat. Sedan var det en visit till Friskis och svettis, tränade musten ur mig och det kändes alldeles underbart.

Nu har jag svårt att andas, känner mig ur slag. Ska försöka lugna ner mig. Kanske ta en Oxascand och hittade tillbaka till mitt lugn. Om jag har något.

Annandag jul, och det känns ok. Vi har varit bortrest några dagar, har firat jul hos mina föräldrar men åkte hem igår. Det har varit en stark påfrestning både för mig och för min familj att vara boende hos min föräldrar, och vi åkte hem en dag tidigare. Idag har vi vilat. Jag har tagit en Oxascand och legat på soffan. Sen har jag smällt i mig en massa godis och har dålit samvete för det. Ångesten är väl placerad långt där inne i mig, jag vi inte veta av den, jag hoppas jag ska klara av att hantera den utan att gå sönder. Utan att göra mig illa eller sjunka ner i ett djupt mörker.

Inga ord vill ut, eller ord vill ut men i fel ordning, jag känner mig förvirrad och osammanhängande, hur pratar man? Hur pratar man så folk förstår vad det är man säger? Hur konverserar man?

Jag har min dotter hemma nu, på besök från Lund, försöker vara en vettig mamma, försöker glömma bort mig själv och sätta henne först, det är svårt. Försöker glömma bort mitt psyke och mina svårigheter. Vill vara till för henne först.

Ikväll varit på julkonsert långt bort från psykiska problem. Suttit tillsammans med andra människor och varit så där vanlig som alla andra. Konstigt. Men skönt att bara få sitta och njuta av julsång och glädje. Glädje i hjärtat.

Jag har spridda tankar för tillfället, är okoncentrerad och splittrad:
1. Jag har börjat tänka på julen. Vi ska åka 50 mil till mina föräldrar för att fira där tillsammans med min syster och familj. Jag har sagt vi ska vara där i 4 dagar men nu har jag lust att minska till 3 dagar. Av olika anledningar.
2. Har lust att klippa av mig allt hår. Ha HELT kort hår
3. Min man kontrollerar mina armar varje kväll för att jag inte ska göra mig illa.
4. Oroar mig för att Oxascand ska ta slut. Vågar inte tjata på läkaren
5. Oroar mig för att jag inte får nog med fysisk aktivitet, är rastlös och orolig hela tiden.
6. Har medicinbiverkningar i form av ryckningar i kroppen och lågt blodtryck, dålig hukommelse - glömmer bort det allra minsta
7. Är ständigt fkasugen. Ska gå och fika nu.
8. Älskar min man oerhört mycket, jag är bortskämd på kärlek,

Glad idag. Många glada dagar nu för tiden. Jag är övertygad om att ECT´n hjälper. Det är skönt att få vara stark nu när julen närmar sig och jag måste vara med. Egentligen är jag ingen fan av julen, tycker det är stökigt och bökigt och orkar egentligen inte vara med. Jag tycker alla högtider är onödiga. Jag blir så trött. Men jag gör det för mina barns skull. Det går väl ganska snabbt över....
Idag ska jag träna på gymmet som jag nyss har börjat på - tillsammans med min man. Jag har skrivit kontrakt med honom att jag bara får vara på gymmet om han är med och att jag bara gör det vi har kommit överens om. Det ska funka. Bra att jag börjat på gymmet av flera orsaker - ärren är synliga i duschen, kan ju inte ha nya sår då. Jag som tänkt göra mig illa tänker på det och det får mig att låta bli. Bra också att visa upp min åldrande kropp inför andra. Jag tycker inte om det, tycker inte om att exponera mig samtidigt som min kropp är min kropp och så här ser jag ut.
Det konstiga är att man kan ha hög ångestnivå samtidigt som man är glad. Det är svårt för min man att förstå, att jag är glad men samtidigt vara frånvarande i sinnet, stirra tomt ut i intet och inte svara på tilltal. Ska försöka vila och njuta idag. Jag måste hushålla med Oxascand tills julafton står och knackar på dörren, vet att jag behöver dem då.

Idag är en sån där kreativ dag. Jag är ledig idag, det är min sjukskrivningsdag och kreativiteten bara sprudlar. En sån där "allt-eller-inget" dag. Bakade "Mjuk pepparkaka", var ute och gick en timme, satte deg till "Skurna franska pepparkakor" och nu gör jag färs och pasta. Och emellan allt detta har jag diskat alltihop. Kanske får jag "tvångslägga" mig på soffan och se på en "såpa". Tänker att orsaken till min kreativitet är att jag är nervös och ångestladdad inför det som komma ska - nämligen julen. Vi ska åka till mina föräldrar och fira jul med dem. De bor långt borta så vi måste sova där. Min syster kommer också och hela hennes familj och det känns också nervöst. Det är lätt att jag tänker att jag måste göra mig illa för att hantera ångesten. Det är ju dumma tankar, men jag resonerar så, de kommer automatiskt. Tankarna bara far omkring just nu, står här och tänker att jag börjar få grått hår - hur hanterar man sånt? En som gör sig illa och har grått hår? Halleluja.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag har fastnat i mat- och träningsträsket, trodde att jag skulle klara av att träna vettigt och äta ordentligt men det gick åt skogen. Eviga diskussioner om detta och en enorm trötthet har fyllt min kropp och önskan om att ge upp.

Min dotter har varit här på besök, jag har enormt dåligt minne, jag vet bara att vi har haft det väldigt trevligt. Och att det har snöat... och att vi åt tacos.....och att jag har fått kraftiga medicinbiverkningar som ryckningar i kroppen och mardrömmar.

Idag börjar jag kl 12, det känns skönt, var så trött i morse. Blev påmind om FK i en annan blogg, tänker på att jag innan den 15/1 måste kontakta läkaren om ev förlängd sjukskrivning eller inte. Det är lite stressande att tänka på.

Jag börjar sent på jobbet idag, har sovmorgon, jag sitter här med två värmefläktar på för att hålla värmen, det är minus 10 grader ute. Psykiskt har jag stärkts av lite ECT och mår mycket bra. Jag träffade min doktor i onsdags och vi har en plan så att jag kan få lite ECT titt som tätt. Jag känner mig väldigt nöjd över min situation.

Min dotter kommer hem från Lund ikväll, ska stanna över helgen, det ska bli trevligt!

Min man har köpt träningskort på Friskis & Svettis och jag har fått ett klippkort. I onsdags var vi där, jag sprang på löpbandet och så tränade vi muskler. Löpa går bra men övriga muskler har jag inte i överflöd av. Vi ska dit i morgon också och om jag "sköter" mig (med maten), så ska jag få ett årskort också. Det är så roligt att göra något annat! Glömma allt vad mediciner och diagnoser heter. Riktigt roligt.

Kväll igen. Idag har jag varit på jobbet några timmar, fick gå tidigare därifrån pga läkarbesök. Och ingen psykiater denna gång. Utan en GYNEKOLOG. Det var inte som att besöka ett nöjesfält precis. Men jag var normal. Inte ens en pytteliten cysta kunde hon hitta. Och glad var jag. Allt funkar som det ska. Fast jag börjar bli så gammal så är "verktygen" fortfarande dugliga....
Sedan gick jag på stan ett tag, det var inte speciellt kul eftersom jag hade så mycket kläder på mig och det var svårt att prova plagg. Så åt jag lunch ensam. Och sedan besökte jag min skötare. Det var diskussioner eftersom hon har fått för sig att jag är på början till att bli hypoman - det tycker inte jag. Jag är bara glad. Och det känns skönt efter att ha mått så dåligt länge.

Nu vilar jag ikväll, ingen promenad, det har fått för sig att det ska börja snöa igen. Och jag stannar inne med en liten Oxascand i kroppen och ska försöka hitta lite lugn och ro. Och att ångesten lägger sig.

I morse när jag vaknade hade min man och son gett sig av på en resa till vår dotter som bor många mil bort. Jag hade tackat nej till att följa med. Jag vill inte. Men nu känns det ganska ensamt här. Det är jag och värmefläkten här hemma. Jag var ute och gick en sväng tidigare på dagen. I skogen. Inte så smart. Det var förtvivlat jobbigt att pulsa i snön, men är man envis så är man. Sedan åkte jag en sväng in till stan, för att där bara köpa ett par strumpbyxor och en fisk till lunch. Sedan åkte jag hem igen. Det var sjukt mycket folk på stan. Och jag var inte på humör.

Jag har ringt mina familjemedlemmar ett antal gånger, måtte det aldrig hända dem något. De är allt för mig. Det är därför jag lever. För dem. Och ibland för min skull.

Jag har svårt att konversera med andra, hittar inga ord, det är helt tomt i huvudet, som att alla hjärnceller dog när jag fick ECT. Som att det blivit fel i synapserna. Och så är det väl alla medicinerna också. Men detta är mitt liv. Jag får göra det bästa utav det. Däremot kommer jag plötsligt ihåg saker som hände på 80-talet, mycket märkligt. Det har jag ju ingen nytta av. Men fördelarna med ECT överväger nackdelarna. Jag mår ju bra igen. Är den där glada pigga mamman igen.

Fördelarna med att vara ensam hemma är att jag får bestämma vad jag ska se på tv. Det blir någon film på TV1000 som jag ska njuta i min ensamhet. En trevlig lördagskväll på er alla!

ECT igår igen och det känns bra, känner mig pigg i huvudet, är dock rädd att jag ska bli alldeles för pigg. Får mota det med höjd medicindos.

Idag har jag varit på jobbet och haft klänning på mig, ser fräsch ut, det är mycket man kan dölja med det yttre... Nu är jag hemma och har bytt om, ska snart gå iväg på en promenad i snön.

Jag har i snöstormen kommit hem igen efter kurs - tvådagars - med arbets"kamrater" på en kursgård i ödemarken. Jag var väldigt nervös för hur det skulle gå för mig, jag menar - jag har ju precis kommit hem från sjukhuset. Men jag har klarat det ganska bra, har ansträngt mig och varit social så gott det har gått. Pratat med arbets"kamrater" som jag vanligtvis undviker i min vanliga vardag. Det värsta/bästa har varit all mat jag har "utsatts" för. Sjukt god mat! Jag har säkert gått upp flera kilo och inte har jag kunnat gå ut på promenad och definitivt inte idag, vi har snöstorm där jag bor. Jag får hålla mig lugn och försöka inte drunkna i ångest. I morgon är det ECT. Jag får ladda för det.

Hemma igen i ett iskallt hus. Har satt på värmefläkt för att få upp temperaturen. Något annat som värmer är besök av vår dotter, mysigt! Ska försöka tänka på allt annat är mitt och andras psyke idag. Har fått ligga inne ett dygn och fått ECT. Mår faktiskt bättre nu, det är på rätt väg, det känner jag. Att vara inneliggande patient är väldigt tråkigt, det är bara du och sängen liksom. Men personalen där jag har varit är helt fantastisk. Alla har tid till en, alla frågor hur det är, om kaffet är varmt, sitter ner en stund om det behövs.

Jag har inte orkat någonting, inte ens tittat på tv. Kom hem igår kväll och så sakteliga har krafterna återkommit. Möjligtvis ger jag mig ut på en promenad.

Lite irriterad dock....dr igår sa att det bara var att dyka upp på psyk-akuten för inläggning men när jag ringer nu måste jag träffa NY doktor inför inläggning. Och jag som är så trött, jag vet inte om jag orkar förklara allt EN GÅNG till. Usch. Nu fick jag ont i magen. Tycker inte om läkarbesök.

Redan hemma igen - det blev ett bra möte - jag kom osminkad och tårögd och visade hur det är. Som att vrida på en kran och tårarna bara kom. Ska få ytterligare några ECT-behandlingar och sedan ev möjlighet till underhållsbehandling. Om jag vill kan jag åka in när som helst och utnyttja en obs-plats på psyk-akuten. Jag känner mig väl omhändertagen och en sten har lämnat mitt hjärta. Jag fick även nytt recept på lugnande medicin som jag har efterlyst.

Jag känner mig så nöjd och mår bättre bara efter mötet med läkaren. Tänk att det trots allt finns små änglar inom psykvården som alla klagar över. Eller har jag bara tur?

Nu har jag tagit en kopp kaffe eller tre med smörgås till, och ska gå och lägga mig lite för att samla krafter igen. Gick ju också en lång promenad innan jag träffade doktorn. Det var svinhalt kan jag säga, tror säkert att det var rush på akuten idag med alla ben- och armbrott. Inte kul att lida av benskörhet en sån här dag. I eftermiddag kommer arbetsterapeuten, jag vet inte vad vi ska jobba med idag, känner mig inte precis redo för att gå emot mina tvångsmässigheter en sån här dag.

Ledig idag och snart ska jag ge mig iväg. Har planerat det så att jag ska gå en långpromenad i staden innan jag träffar läkaren. Jag tycker att det är ett dilemma om hur mycket jag ska berätta för läkaren, ska jag dölja eller visa fram? Hur kommer läkaren att reagera om jag beskriver mitt svarta jag? Kanske bäst att dölja? Ska jag sminka mig och ta på mig fina kläder för att visa att jag mår bra? Eller ska jag gå osminkad och med myskläder? Nej den här gången tror jag att jag inte ska pynta mig. Visa hur det står till istället.

Jag får nog skriva ner allt jag ska komma ihåg i en liten bok, min hjärna är helt tom för celler. Ohygglig vad mycket jag glömmer. Vi var hos min svägerska och blev bjudna på köttgryta i söndags, det var väldigt gott. Även om jag blev trött ganska snabbt och vi fick åka hem, så var det ene trevlig kväll. Igår kväll ringde min svägerska och undrade hur jag mådde, jag hade sett så trött ut. Det tror jag det - fortfarande påverkad av min lilla överdos.

Idag börjar jag senare på jobbet, så jag unnar mig att ta det lugnt här hemma, sitter i morgonrocken och har tv´n på. Tv´n är bra sällskap. Såg över mitt konto igår och helt klart har jag slösat för mycket, inte kul. Alla småuttag blir till slut ganska mycket, jag förstår inte hur...

I morgon ska jag träffa läkaren, jag är lite nervös, har skrivit en kom-ihåg-lista som jag har reviderat säkert 500 gånger, vill att det ska bli så rätt som möjligt, inte säga fel, få det rätt. Inte säga för lite, inte säga för mycket. Svårt. Skrev en ny lista precis nu, hoppas den ska duga annars får jag göra om. Igen.

Vaknat efter en lång tids sömn - tog lite för mycket av för mycket. Nu försöker jag vakna. Idag är det dags att fira fars dag och vi ska till min mans syster där också svärfar kommer som ska firas. Min far bor väldigt långt borta så honom får jag ringa till.

Gårsdagen var helt ok, storhandling på Ica Maxi och sedan hämtade vi hem sonen och hans tjej. Jag lagade mat och vi åt och pratade, det kändes som jag var den där goa, vanliga mamman som var där och inte hon som skär sig. En konstig känsla, det vore mer naturligt (om man nu kan prata om naturligt) om hon skar sig, jag menar hon är ju i den åldern. Jag skäms. Måtte de aldrig se min arm.

Varning för stötande text.

Nu är det länge sedan jag skrev ett inlägg, jag har inte mått så bra. Jag har gjort illa mig flera gånger och har haft långa samtal angående detta. Mina behandlare tycker att jag ska låta bli att läsa bloggar och bli påverkad att göra samma saker.. Jag förstår inte varför jag fortsätter att skära, jag vet ju att det är så meningslöst. Nu har jag lovat att låta bli och vi har gjort en "akutlista" att ta till när jag är nära att göra det igen. Jag har också lovat att ringa någon av behandlarna nästa gång och att vi tillsammans kan lösa det mest akuta. Jag ska verkligen försöka låta bli.

Veckan har bara inneburit tvångsmässigheter som t ex promenader i 30 cm nysnö, ett slags självplågeri det också. På jobbet har jag bara suttit tankspridd och försökt göra mitt jobb. Skönt att det idag är fredagskväll och ledig hela helgen så jag kanske kan samla lite krafter och må lite bättre till nästa vecka. Jag har iallafall ätit gott nu och ska unna mig lite godis till en skön film som börjar snart.

Smiter iväg och ut i skogen igen. Ut, ut. Gå, gå tills det värker igen. Tänker på döden och hur det skulle kunna vara. Vem jag skulle skicka ett farväl till. Det skymmer. Skogen börjar bli mörk. Klockan är bara 15:30 - men redan skymmer det. Då kommer det en figur gåendes. Han har en kappa på sig och man ser inte ansiktet klart, det göms i en huva och ögonhålorna gapar tomma. Munnen är ett streck. I ena handen håller han en käpp. Jag förväntar mig att bli slagen, men det händer inget. Figuren nickar till mig. Jag tror jag har mött döden - som en slags hälsning inför döden. Jag känner mig skraj och tar mig hem och låser gott om mig. Jag är både rädd och undrande. Ville jag egentligen dö eller är det bara fascination av döden?

Katastrofkänslorna lämnar sakta kroppen - smärtorna i höftleden har avtagit - har haft ett stort intag av Ipren tabletter och en tub med antiinflammatorisk salva. Jag vågade mig ut i spåret i morse. Så helt underbart. Underbart både för att jag får röra på mig och bränna kalorier men även så underbart att få vara så nära naturen igen. Jag är helt beroende av skogen, känner mig så hemma där. Alla färgerna som jag sett komma och gå under året. Solen som skiner idag. Tack! Måtte höften hålla nu! Jag har tänkt mig ut en sväng till.

Jag är egentligen ganska trött. Sover dåligt för tillfället. Vet inte varför. Ett slags instängt ångesttillstånd som inte släpps ut. Jag är rädd för min vardag. Jag är rädd för att livet springer iväg och jag är helt missanpassad. Hjälp. Ska man våga leva?

Katastrof = inflammation i höften = svårt att gå = kan inte ens dölja det. Och hur ska jag nu göra med mina tvångsmässiga promenader i skogen? Plåga mig är något jag kan. Ett steg i taget. Och så kan jag gå och lägga mig efteråt.

Har sovit jättedåligt i natt. Legat och vridit på mig. Önskat att sömnen skulle drabba mig. Undrat varför jag inte kan sova - jag som alltid sover så gott. Nu har jag ätit en bra frukost. Och ute är det frost. Och inuti mig är det panik.

Sitter här och är mätt. Mätt på mat och terapi. Jag har haft min arbetsterapeut här och vi har jobbat stenhårt. När hon gick fanns det ingen mer ork i mig. Jag har legat i soffan i två timmar. Och lyckats äta ungefär 10 klementiner. Gott. Igår gjorde jag mig illa igen men den här gången har jag slängt allt och lovat mig att aldrig mer göra mig så illa igen. Jag tror jag har druckit 8 koppar kaffe och har satt på värmen i huset, tycker det är kallt eller så är det kylan från inuti kroppen som är svår att värma. Och ångestdemonen som jag får handskas med och som jag inte har något lugnande att ta för. Jag ska vara i min ångest - sa min psykiater. Men ikväll hade jag behövt. Det är ingen lyx. Jag hade behövt lite vila.

Jag sitter här i vardagsrummet tillsammans med min man och svärfar. Det är intressant. De tittar på en match på tv´n och skriker och gapar. Nyss gjorde deras lag mål och då skrek de om möjligt ännu högre. Vardagsrumsbordet är dekorerat med halsdukar och kepsar med lagets namn på. Jag kan inte riktigt förstå deras entusiasm. Jag fattar inte. Jag kanske borde fatta och få mig lite lagom underhållning lite då och då. Snart är det halvlek och då ska det analyseras. Och möjligen kan de pressa ner en vetelängdsbit till.

Idag träffade jag min terapeut igen, det var länge sedan nu. Det kändes så gott att se henne igen. Vara nära. Idag har jag fått lära mig att byta fokus. Alltså flytta fokus på att göra mig illa till något annat. Jag ska göra vad jag kan. Byta fokus. Kanske byta till att titta på fotboll?? Fast jag tycker min man ser ganska ångestfylld och plågad ut där han sitter i soffan och knyter nävarna också. Då är det nog bättre att baka några bullar.

Jag avskyr söndagar. Det är som en lång startsträcka till natt mot måndag. Jag har gått upp i vikt. Jag äter för mycket. Jag är ute och går för långt. Jag är rastlös. Jag är stressad och orolig. Jag är sugen på mer mat. Hela tiden. Jag avskyr söndagar.

Så kommer min son hem, han har varit hos mormor och hämtat hem en svart dunjacka till mig, några veckotidningar och lite mat. Mormor är så snäll. Jag hade verkligen inte råd att köpa någon dunjacka. Så måste jag ringa och tacka. Hon blir glad. Och jag känner mig liten. Men det är priset jag får betala för att få en ny dunjacka. Så jag gör det.

Jag har en trög hjärna. Jag är trög i kroppen. Det är resultatet av alla mediciner jag stoppar i mig. Va ledsen jag blir över det. Kanske måste jag nog köpa mig lite tröst i morgon. Det är en topp jag vill ha. Tror den ska bli min.

Min käre man sliter och jobbar och jag som jobbar halvtid får gå hem efter halva dagen. Jaghör hur han tycker det är orättvist. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har jobbat hårt idag, inga pauser, inget prat, jag är en helt osocial varelse som har dragit mig bort från allt och alla på jobbet. De tror nog inte att jag kan prata.

Jag gjorde mig illa idag igen. Det är svårt att förklara, det blir som ett gift, en tvångstanke, en ventil, en utväg, ett straff - you name it. Aldrig mer. Det sa jag förra gången också. Stackars min kropp. Och stackars mig. Jag måste få säga det.

Nu ska jag alldeles strax gå ut en sväng. Det är sol ute och ganska "varmt".

Jag är en envis själ och det är konstigt att jag inte kan utnyttja det när det gäller mitt eget psyke? Kanske för att det är så svårt, mitt psyke alltså. Jag var hos terapeuten igår och vi pratade om saker för tusende gången och jag satt där och tänkte att hon måste ju vara helt urless på att att kvarnen mal så sakta?

Jag storhandlade på en cykel igår. Alltså jag handlade som om jag hade en bil som stod där utanför redo att ta alla mina kassar. Jag hade ingen bil utan en cykel som jag hängde alla varorna på. Så jävla envis, jag bara SKULLE hem. Efter mycket slit kom jag hem till slut och fingrarna var sedan länge blodfattiga och blå.

Då kan jag minsann, men när det gäller t ex att slappna av inför tanken på att jag ska fortsätta ha kontakt med terapeuten så blir allt så komplicerat även om jag vet att jag är välkommen. Skulle önske jag fick ro i själen att ta det lugnt, slappna av, jag ÄR accepterad, det är ok. Även läkaren tar emot mig och det är ok. Jag avbokade en tid till läkaren förra veckan därför att jag trodde att det säkert var fel och att hon egentligen inte ville ha mig där. Igår fick jag veta att jag absolut inte skulle ha avbokat tiden och nu fick hon ge mig en NY tid. Bara för att jag är så osäker. Så trött jag blir på mig själv.

Har sedan igår mått dåligt fysiskt till och från, yr och energifattig, känner inte igen mig alls faktiskt. Känner mig dränerad på ork och vill bara gå och lägga mig. Jag har varit ute och försökt promenera men det gick dåligt, är så svag. Nu blir det att lägga sig. Samla krafter.

Jag har ännu inte riktigt kommit mig efter läkarbesöket, jag känner mig förvirrad och ensam. Mår inte alls något bra. Jag ska försöka tänka positivt och göra bra saker. Jag var och köpte garn i förrgår så nu blir det halsduk. Ganska trevligt faktiskt, att sticka menar jag. Jag ska försöka tänka positivt på mitt jobb också och igår var jag och köpte en kjol en storlek större än vanligt, helt ok! Ikväll blir det bio, det ska bli trevligt. Försöker se vad livet har att erbjuda - kan det vara något för mig?

Läkarbesök

Igår var det dags för läkarbesök med "min" nya läkare. En ung sådan. Jag var jättenervös innan och höll en låg profil. Berättade att jag mådde bättre efter ECT´n. Han pratade om hur man ska tänka när man har ångest, att bjuda in ångesten, prata med den, vara vän med den och leva med den. Som när man är ute i kvicksand - ju mer man sprattlar och vevar med armarna ju djupare sjunker man. Och några Oxascand ville han inte skriva ut, det gör det hela bara värre sa han. Hjärnan tar stryk och man undviker ångesten som blir än starkare när benzo-effekten försvinner. Han pratade om automatiska tankar/ångest som alla har och så har man extrakänslor som man inte behöver ha och som man borde bli av med. Sen sa han att jag såg fräsch ut.

Efter mötet kände jag mig, ja jag vet inte vad jag ska tänka. Att det som jag tycker är så svårt bara är löjliga tankar som jag inte ska tänka. Att jag ska välkomna min ångest och prata med den "jaha nu är du här igen ångest, men jag bryr mig inte". Kanske kan jag klara av det? Jag ska försöka. Även om det retar mig att jag inte fick några benzo.

Jag får försöka idag, jag har gått upp i vikt och ska inte gå ner. Kanske kan jag tänka att ångesten jag får av det är "jaha nu har jag gått upp i vikt men det gör inget för jag välkomnar mina extrakilon och att jag får ångest av det är helt ok, jag accepterar det".

Jag har min familj runt ikring mig, som ger mig kärlek och värme. Detta med ECT´n igår gör att jag mår ganska bra idag. Jag har varit ute och gått en lång promenad i skogen, solen låg på och det var gudomligt vackert. Sedan låg jag i sängen och småsov en stund och nu har vi precis ätit middag.
Vi har dottern från Lund på besök och jag tvingas till att göra en massa saker jag inte vill, men som är bra för mig, jag vet ju det. Jag skulle ju allra helst vilja ligga här hemma i min ensamhet och småäta. Men icke. Ikväll är det bio, sonen kommer också. Nu måste jag gå och klä på mig nåt vettigt. Och fara iväg.

Nu sitter jag på jobbet och är aningen vimsig och trött efter ECT. Hade inte hjärta till att skippa jobbet, jag är ju borta så mycket annars. Köpte en kycklingsallad med bröd och har myst i köket ett tag. Jag har huvudvärk och rufsigt hår :)

Helgen ligger framför mig, dotterbesök och bio, inga destruktiva tankar och åtgärder.

Träffade en kompis på ECT´n. Vi pratade men det är så destruktivt, jag vet att jag borde avsluta kontakten men det är svårt, hon är så ensam. Sen träffade jag en jag kände igen, vi båda tittade på varann och så började vi prata lite och då visade det sig att vi hade delat rum på psyk när vi var inlagda. Tänkte på att vi träffar människor lite här och där och sedan blir det bara ansikten och man vet inte hur man ska placera dem. Skulle velat prata mer med henne men vi var på väg åt varsitt håll.

Trevlig helg alla! Kram!

Mår inget bättre idag så jag ringde och har fått tid för ECT i morgon. Så att det ska vända. Så att jag ska få lust att leva igen.

Kväll och det är kallt. Har fläkten på som ska värma bort isen i mig. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag ska dö eller inte. Träffade arbetsterapeuten idag och hade bestämt mig för att visa hur jag egentligen mår under terapisessionen. Jag grät och stretade och pratade och brydde mig inte om vad hon måtte tänka om mig.

Ikväll ligger jag i soffan med filten på och några Oxascand inombords. Vill att dagen ska ta slut.

Dagen igår var bara en bedrövelse. Så borta från verkligheten. Dyster. Allt rasar. Min impulsivitet gör att jag inte orkar leva längre. Att livet är svårt. Att jag inte klarar mer. Att jag inte klarar personliga relationer.

Jag mår bättre idag när jag har sovit en natt, inte en hel natt men ändå. Kan se att solen skiner.

Igår satt jag på bussen och min terapeut ringde och vi pratade och jag grät och hon försökte förklara vad hon hade tänkt. Jag har så mixed-up känslor, känner mig ensam och usel för att jag liksom i alla år har missuppfattat, velat vara till lags, och det har blivit så fel.

Igår var jag hos terapeuten och vi pratade om samtalskontakten. Att jag inte vet vad jag vill. Att det inte är någon idé att ge mig terapi om jag hela tiden låtsas som att jag är "duktig". Att de säger: "Gör så här så blir det bra". Och jag inte klarar det. Att jag inte visar hur jag egentligen mår. Jag förstår det. Men jag vill ju visa att jag gör framsteg. Om jag visar att jag inte klarar, inte mår bra - så är ju det ett nederlag - och då ska väl terapin avslutas i allafall? Alla behandlare vill väl ha en "duktig patient" som bekräftar deras terapi? Jag sa till henne att vi kan skippa telefonkontakten på fredagar. Så har jag gjort nåt i allafall.

Den här helgen har jag gått 2,5 mil. Jag är så in i döden trött. Börjar känna mig deppig igen också. Det var länge sedan sist.

Igår fyllde jag år och blev med det väldigt medveten om att jag ju har blivit ett år äldre. Jag börjar känna mig jättegammal men samtidigt barnslig, omogen och till besvär. Jag fick pengar och åkte till varuhuset idag för att hitta "nåt kul". Men jag var bara trött. Gick omkring och slötittade. Hittade inget. Medicinerna gör mig handlingsförlamad och initiativlös. Provade bh. Eller 16 stycken bh. Ingen passade och tuttarna har även dom blivit äldre.... Alltför deprimerande. Jag får nöja mig med de (bh...) jag har.
Jag får gå en runda på stan i morgon efter jobbet, kanske har jag mer lust att hitta något då.

Har precis varit ute och gått i skogen. Med mig var en gödseltraktor (heter väl inte så men jag kan inte lantbruksapparater...) som spred dynga på åkrarna. Det luktade inte speciellt gott och jag undrar om kläderna jag hade på mig stinker också? Får besök av arbetsterapeuten senare idag och hoppas därför att det inte stinker i hela huset.
I alla fall, jag gick och tänkte på att jag har svårt att förstå mig själv för tillfället. Jag vill så gärna förstå, analysera och begripa. Hitta lösning. Och nu kan jag inte det, för jag förstår inte mina tankar och mitt agerande. Det är fruktansvärt irriterande.
De (psykvården) ville inte testa mig för en slags personlighetsstörning och jag vet inte riktigt varför, ska fråga AT idag. Kanske är det lika bra det inte blir av. Jag är också frustrerande för jag ska till läkaren på måndag och jag har inte sorterat hjärnan än och vet inte hur jag mår och vad jag vill. Jag vill ingenting känns det som.

Igår var jag hos terapeuten, vi pratade en hel del om det som hände när jag gjorde mig illa och varför och varför jag inte hade ringt henne när jag mådde dåligt. Det blev ett konstruktivt möte och jag mår bra idag. Problemet är att när man väl har bestämt sig för att göra illa, så är det svårt att släppa tanken. Tyvärr.

Igår kväll var det hetsätning och jag mådde skit och åt allt jag kom över och mådde ännu värre när det var över. Idag har jag vägt mig och vikten har ökat. Jag försöker tänka att jag ju SKA gå upp i vikt men det är så SVÅRT att tolerera den nya vikten. Byxorna spänner och jag känner sån avsky och äckel över mig själv. Så man vill spy. Men jag får försöka tänka att jag är duktig som har gått upp. Och tycka att det är helt ok att byxorna sitter åt. Ikväll ska jag INTE hetsäta.

Kan inte komma ihåg att jag skrev nedanstående.

Idag med ingredienser som långpromenad, 7-8 km, ett invaderat IKEA och son + käresta på middag. Sedan Oxascand och sova. Det har varit en lång dag med ett irriterat humör och en otrolig trötthet. Bäst jag inte gör någonting alls. Så illa är det med mig. Jag vill helst vara hemma. Med min filt och säng/soffa. Min startsträcka till döden. Kan man nöja sig med det jag har?

Känslor i galopp. Min terapeut ringde igår och ifrågasatte varför jag hade sagt ditt och datt till arbetsterapeuten, sagt ting som jag gjort för att komma undan. Mådde skit efter att samtalet var över, jag menade ju inget illa men orkade inte jobba med vissa saker. Åkte sen till jobbet och kändes som att jag behövde ett straff och så gjorde jag mig illa där. Det känns inte bra, urlöjligt av mig att göra så. Men ett straff behövde jag. Och nu har jag betalat.

Arbetsterapeuten var här. Vi jobbade med mitt tvångsmässiga jag, men inte med att prata om det utan hitta lösningar istället, och det frustrerade mig för jag ville prata. KBT. Tvinga mig att tänka annorlunda. Göra annorlunda. Göra saker i vardagen på ett annat sätt än jag brukar, försöka gå emot mina tvångssmässigheter, tvingas öva på att göra på annat sätt. Det kräver mycket av mig, för egentligen är det lättast att göra som jag alltid gjort, men jag kommer ju inte framåt om jag inte tränar. Idag ska jag ta ett annat tåg än vad jag brukar, det blir dagens övning.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven 50 %, mest för min man, och då givetvis jag med, för vi kommer att få det dåligt ekonomiskt, men även för mina "arbetskamrater" som får slita. Men jag ska inte ha dåligt samvete för jag mår mycket bättre nu. Sjukskrivningen och medicinmixen gör mig mycket gott, känner mig väldigt stabil. Jag var ute och gick igår, tror det blev över en mil, känner mig trött i dag..., men då blev jag omsprungen av några stycken och då tänkte jag att "tänk om jag bara slutar med alla mediciner och fick börja springa igen, undrar vad som skulle hända då?" Skulle jag bli sjuk igen med en rasande fart, eller skulle det gå bra? Det får jag väl aldrig veta. Utan jag har accepterat att jag måste ha medicinerna och detta är priset jag får betala.

För att inte hetsäta har jag gjort matschema med tider. Det hjälper mig, står det inte på schemat när och vad jag ska äta, så ska jag inte göra det heller. Och inte hetsäta äpplen.

Mitt tvångsmässiga beteende har utökats på sistone. I tillägg till allt annat jag håller på med har jag nu börjat att hela tiden tvivla på att jag kommer ihåg och gör saker rätt. Det är ett ständigt: Har jag låst? Har jag öppnat? Har jag stängt? Är det något jag har glömt? Var det idag? Var det imorgon? Och så ständigt kontrollera flera gånger. Titta om låset är stängt, för att om 10 minuter undra om jag verkligen hade stängt.

Vardagen är som ett frågeformulär. Idag kommer arbetsterapeuten, ska försöka prata med henne. Var det idag hon skulle komma? Var det i morgon? Kl 14? Kl 15. Kolla almanackan. Kanske står det fel där? Kanske var det inte 15? Kanske var det 14?

Jag har fått nytt schema på jobbet i och med min höjning av sjukskrivningsprocenten, och börjar därför kl 12 idag. Var lite rastlös och gick en sväng i skogen. Lyssnade på musik och började tänka på hur det var när jag gick i högstadiet/gymnasiet. Jag var en riktig rockbrud, utmanande, med tighta byxor (Levis), urringat och flörtig, lyssnade på rock, var med de tuffa grabbarna, drack öl och sprit. Jag kunde få vem som helst men ratade de flesta. Det skojiga var att få se hur många som nappade på mitt spel - och sen gick jag. Som en tävling. Den bruden är nog borta för länge sedan och tur är väl det, men jag tänkte på att detta på något sätt bör klassas som självdestruktivt, att sälja mig så billigt - att vara ett sexsymbol - och att bakom allt detta så fanns jag - en ledsen själ med självförakt. Sedan blev jag psykiskt dålig, och allt detta försvann i ett avlopp.

Igår var en vansinnig dag. Kom hem kl 15 och var så orolig och stressad, har ingen aning varför. Gick omkring här hemmaa runt, runt och hade hög puls. Hetsåt russin. (!) Så kom min man hem och då öppnade jag godispåsen och vräkte i mig alltihop. Tog två Oxascand och lugnade ner mig sen. Och så får man dåligt samvete och ångest av att jag ätit godiset som jag var så sugen på. Aldrig blir det bra.

Nu sitter jag här och känner igen mig i spegeln, håret är mörkt igen - thank god - mardrömmen är över. Hår är viktigt även om det är ytligt. Men va dyrt, jag höll på att ramla baklänges när frissan sa summan. HUR kan det bli så dyrt och inga protesterar? Kan man ta vilket som helst pris? Och om de höjer igen - är det bara att hålla käften och betala då också? Mitt besök kostade 1250,- och det var bara färg. Sen kan ni ju tänka er hur mycket jag fått betala för mitt lilla maniska tillstånd och hur ARG min man är på mig när det gäller detta? Jag är helt pank nu, har inte råd med någonting. Men FIN är jag ju.....

Jag har sovit i 11 timmar - jag blir helt utslagen av vissa mediciner jag tar, men nu sitter jag här och har hela huset för mig själv, min man är ute på nåt idrottsevenemang. Har ätit frukost och läst delar av DN, känner mig lite rastlös och stressad, vet inte varför. Men kunde koncentrera mig på en artikel i DN av Ann Heberlein och tankarn gick direkt på mig som litet barn, ja eller hela livet egentligen. Min strävan efter att bli älskad för den jag är. Min relation till min mor. Här kommer något från artikeln:

"Vi lär oss underkastelse från barnsben. Det lilla barnet lär sig att lyda, får beröm när hon fogar sig efter den vuxne, utesluts och bestraffas när hon är olydig. Att underkasta sig den andres vilja är ett accepterat sätt att få erkännnande. Underkastelse tycks vara att föredra framför att bli övergiven, viljan att tillfredställa den andres nycker oändlig .Drivna av kronisk rädsla för ensamhet och förlust strävar människan efter att uppgi i ett vi, att förenas med den andra för alltid."

Det här är min kamp. Mitt livs kamp. Att leva med en narcissistisk mor och min strävan efter ovillkorlig kärlek. Jag får bara kärlek om jag gör som hon säger. Därför gör jag som hon säger. Och föraktar mig själv för det. Ett hat mot mig själv.

Lördag förmiddag och jag är lite stressad och nervös - ska alldeles strax cykla till pendeln för att ta mig till staden. Jag blir nervös av att ge mig iväg så här.På en lördag. Trivs ju bäst här hemma. Men idag ska jag till frissan för tusende gången och jag hoppas att det blir vällyckat den här gången. När jag var manisk förra gången sprang jag till olika frisörer många gånger och förlorade en hel del pengar och det enda som skedde var att håret blev mer och mer rött för varje gång de försökte göra något. Till slut gav jag upp - men idag är jag i normalt stämningsläge och vill VÄLDIGT gärna att frissan ska lyckas ge mig tillbaka mitt mörka hår. Annars blir jag LEDSEN!

Efter frissabesöket är det dags att träffa sonen för en fika, jag är väl väldigt hungrig efter frissabesöket kan jag tänka. Man sitter där i frissastolen och läser Se&Hör och Damernas och är hungrig och vill bara därifrån. Det är faktiskt väldigt tråkigt att måste sitta där, jag blir hur rastlös som helst.
Träff med sonen ska bli trevligt, det är länge sedan jag såg honom, han har börjat på universitetet och jag hoppas att han ska klara av det även om det är tufft. Mammas pojk.....:)

Nej så ska jag inte säga. Han är en vuxen man. Så ska jag tänka.

Så hej svejs på er alla...:)

Vill skriva några ord. Jag är tillbaka i cyberspace igen, men får inte vara ute på Internet för ofta och för mycket. Det har varit turbulenta dagar för mig, men känner idag att jag är starkare igen. Glad över att dr P övertalat mig att använda sjukskrivningen hon skrev i augusti som jag inte utnyttjat. Nu känns det som att jag är redo att vara ytterligare 25 % sjukskriven. Jag är så trött - troligen en blandning av alla medicinerna, diagnoserna, arbetet, jag hoppas att jag ska må bättre nu när jag får vila, inte bara fysiskt men även mentalt förstås.

Jag är mycket ostabil, jag går omkring och känner mig virrig, snurrig, mycket ångest, glömska, det är som om min hjärna är opålitlig. Ibland känner jag inte igen mig själv. Hjärnan lever ett eget liv och ibland blir jag överraskad över tankarna och känslorna som kommer som ovälkomna blixtar, flash och så förbi.

Uppehåll

Jag mår dåligt av att blogga just nu, tar en paus och återkommer när jag mår bra igen.

Idag har jag pratat med min lillasyster, på telefon, hon bor 80 mil bort. Jag kände mig lite rörd och lite ledsen eftersom jag knappt har någon kontakt med henne efter att jag blev sjuk. Vi var tysta någon liten stund, och jag hörde att även hon var rörd, vi älskar ju varann så mycket. Till jul ska vi åka till våra föräldrar och träffa varandra igen. Det ska bli så fint att se henne igen!! Kram på dig lillasyster! Det var så mycket som hände när vi växte upp, och jag var så sjuk och ingen visste hur de skulle handskas med mig. När vi nu träffas ska vi inte prata om det som varit, utan träffas och ha trevligt. Eller inte. En del av mig vill prata om det som varit också. Det har hänt så mycket som jag skulle vilja berätta om. Så jag är lite tveksam till hur jag ska ha det. Att jag får berätta och hon ska veta, det blir som en slags bekräftelse för mig, att hon vet.

Jag har så lust att göra mig illa igen. Imorgon är jag ensam hela dagen, det är som ett gift, jag kan inte glömma. Jag måste. Känslor som måste ut. Vad ska jag annars göra med dem?

Min arbets"kamrat" sitter och gör små ljud hela tiden. Jag tror jag håller på att bli vansinnig av irritation. GAAALEEEN!!

Min favvo-serie alla kategorier....

Det gick för övrigt bra med arbetsterapeuten, hon tog mig på allvar och fick mig att känna att hon tog det på allvar. Skönt. Och en bedömning hos psykolog ska kanske fixas, hoppas -

Jag har hela livet känt att det är något konstigt fel på mig. Som jag inte har kunnat definiera. Att jag inte vetat vad det var med mig. Att det har varit så SVÅRT att förklara i terapi. Och så plötsligt får jag för mig att söka på nätet efter OCD och av en slump läser jag om "Tvängsmässig personlighetsstörning" och alla bitar bara faller på plats. En sån lättnad. Jag har hittat hem. Så helt underbart skönt. Nu blir det lättare att jobba i terapin när jag vet vad jag/vi jobbar med! Idag kommer arbetsterapeuten och jag ska visa henne testet jag gjorde.

Matnyttigt....

Tid till terapeut idag, hon som jag trodde hatade mig, men som inte gör det...:) Vi hade jobbiga diskussioner idag, men det är ok, hon är en intensiv kvinna. Ikväll är jag rastlös och tänker på mat hela tiden och vill att det snart ska bli läggdags. Jag har tagit några Oxascand, hoppas det hela ska lugna sig. Jag åt varm mat när jag kom hem från jobbet kl 17, litegrann mat i alla fall, sedan plommon, äpple, yoghurt, hallon, en fralla - så ni förstår att min mage inte mår så bra. Känner mig som en Michelingubbe. Och inte ska jag ut och kuta i skogen heller, ska försöka sluta med det. Nervöst.... hoppas jag hittar styrka att klara detta.

Stördare

Störd, stördare, stördast??? Kan jag bli stördast? Idag avbokade min terapeut en tid vi hade bokat idag kl 15.30 och min värld bara rasar. Jag har mycket svårt när saker och ting inte blir vad som är sagt. När tider avbokas. Saker inte dyker upp. Inte kommer. Ändras. Min ångest stiger i mig okontrollerat hemskt. Jag hatar sånt. Min terapeut ändrade tid tills i morgon, men då kan inte jag. Hemskt. Hemskare. Hemskast. Min tvångsmässighet tvingar mig att leva efter uppgjort schema. Jag är hur rigid som helst. Inget får rubbas. Schema gör att jag kan leva. Jag blir destruktiv och mycket frustrerad när min värld ändrar sig. Och trött. Hur ska jag orka leva så här? Det är ju för fan klart att saker och ting ändras. Jag vet det. Men jag tacklar det så in i helvete dåligt.
Och så tänker jag att hon avbokar därför att hon inte vill träffa mig. Det är så det är! Jag är en hemsk patient som hon hatar och inte orkar med. Jävla mig.

Vaknar irriterad, mest irriterad är jag över att jag är så trögtänkt och inte orkar läsa några längre stycken, t ex DN som jag fick i morse, jag är helt oförmögen att läsa några längre rader utan bara headlines. Det är ett riktigt handikapp. Ett stort handikapp som gör det svårt för mig att jobba. Igår var jag ute och sprang för första gången på flera månader. Det var jobbigt och jag fick verkligen använda mig av positivt tänkande för att orka runt. Så jag vet att jag kan - tänka positivt - det är ju konstigt att jag inte kan använda den styrkan i min vardag annars också. Jag har en vinnarinstinkt som är stor. Jag verkar använda den i negativa syften, för jag ska ju inte springa. Jag gör det i smyg när ingen är hemma. Min man spelar golf hela dagen idag, jag ger mig väl ut och springer i dag också. Efter promenaden. Eller inte. Får se hur långt förnuftet sträcker sig idag.

Igår var jag på något som kallas "Bondens marknad" där man kan köpa allt möjligt närproducerat. Jag köpte blommar, honung och plommon. Det var fullt med folk, och jag var ensam. Jag kände mig som den mest ensamma människan någonsin. Alla verkade ha roligt, folk pratade med varandra, de åt en korv, skrattade och log. Och jag gick där ensam och kände mig som ett ufo. Jag kände det som att de tittade på mig, pratade om mig bakom min rygg, alla visste att jag var ensam. Jag blev inte så länge. Nu är jag hemma här jag känner mig trygg. Ska jag stanna inomhus tills jag dör?

I natt drömde jag att jag dog. Det var svart runtikring och jag visste att döden var där för att hämta mig till ett stort svart hål. Jag skulle bara försvinna och ingen skulle någonsin komma ihåg att jag ens levat. Och döden stod där som en person med svart kappa och väntade på att jag skulle göra mig färdig för att dö. Då vaknade jag. Att dö är no way going back.

Jag skrev ett brev till min läkare idag, berättade att jag har höjt Zyprexa, att jag inte använde sjukskrivningen på ytterligare 25 % och att jag mår dåligt på jobbet. Min chef kom och frågade mig två gånger på samma dag om hur jag mådde och jag sa bara "bra", jag är fortfarande irriterad över att hon mejlar och ringer min terapeut fast jag inte vet om det. Hon vill ha möte med en hel hög med folk - chef, fack, HR-konsult, arbetsterapeut och terapeut. Och så lilla jag då. Vars vardag håller på att smulas sönder.

Men dö vill jag inte. Inte idag iallafall.

Jag har sällskap av diskmaskinen som går, och det ger en viss känsla av trygghet. Jag känner igen ljudet och programmet och vet vad som ska hända. Rutiner gör mig trygg.

Hade ett möte med min kontaktperson igår, det blev ett stökigt möte och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som att jag står där vid stupet och inte vet om jag ska hoppa eller låta bli. Det känns som att min bipolära sjukdom håller på att ta knäcken på både mig som privatperson och som yrkesaktiv. Min chef har vid två tillfällen ringt till min KP och de har diskuterat hur jag är på jobbet, utan att jag har vetat om det!!! Känns som att de trampar på mig. Jag känner mig som ett litet barn (det kanske jag är - men ändå!) som inte klarar av att leva som en vanlig person.

Jag har haft tendens till att vara uppåt på sistone. Nu har jag höjt medicinerna på eget initiativ och jag mår bättre. Skönt. Men jag har svårigheter på jobbet. Min KP var upprörd över mitt beteende på jobbet, och nästintill skrek åt mig att jag är dålig på att stoppa uppåttendenser, att jag äter för dåligt, att jag motionerar för mycket, att jag är oduglig på jobbet - ja, you name it.

Jag säger till henne att jag har dåligt minne och är tom i huvudet PGA MEDICINERNA men hon hävdar att jag äter för dåligt med fett. Icke. Jag äter äter ett varmt mål mat varje dag. Det räcker.

Jag har ingen lust mer.

Jag har försökt göra fint här hemma även om lust och ork är obefintlig. Medicinerna gör mig trögstartad och menlös. Jag har ångest i hela kroppen som en klump i magen och hjärtklappning. Tog 2 Oxascand och mår lite bättre nu. Mår också dåligt över mitt nya röda hår, jag måste ringa frissan i morgon, de får hjälpa mig på nåt sätt, det är deras fel, jag tänker inte betala extra. Antingen får de dämpa det röda eller också får de färga det nästintill svart igen. Nu tänker jag titta på tv´n.

Jag har svenskt pass men är inte svensk i botten, utan kommer från ett annat nordiskt land. Därför har jag ibland syftningsfel etc när jag skriver. Det retar mig att språket inte är perfekt, irriterande att allt bara blir fel ibland. Men det är väl så livet är i största allmänhet. Felaktigt.

Bröllopsdag i morgon - som firades idag - med fika på gammaldags fik i en annan stad -med stans största kanelbullar, tog 25 minuter att äta. Och jag åt upp hela bullen trots ångest, ska det va så ska det va. Sen gick vi på museum. Och sedan besök på stadens största shoppingcenter. Jag köpte rosor till mig själv som jag låtsas vara från min man, eller vi kom överens om att de var från honom rättare sagt. Till middag blev det grillad kyckling, klyftpotatis och rött vin. Sedan godis och drama på tv´n. Så som ni förstår har det varit en bra lördag med mycket äta. Jag kämpar fortfarande med ätstörningsångesten, men jag ska överleva den.

Var hos frissan i förrgår, satt där i 3 timmar och håret blev aningen rött. Hujedamej. Har lite ont i magen över det. Varför skulle jag göra det? Jag blir ju aldrig nöjd ändå.

Titta vad jag klarade av - sätta in en duva!! Fin va?

Sitter här på kontoret och tittar ut på några duvor som sitter här utanför. Jag vet inte varför duvan är så illa omtyckt. Kanske för att de skräpar ner så mycket? Duvan är annars en intelligent varelse, tänk på brevduvan som kan flyga halva jordklotet innan de vänder hem igen. Tänk om jag vore en tjock duva som satt och pickade hela dagarna? Det vore nåt.

Jag är omhändertagen av psyk-vården. Jag har det bra med det. Ibland blir jag rädd när jag tänker på om jag skulle vara utan? Jag känner mig så hjälplös på nåt sätt. På ett irriterande sätt eftersom jag ju är gott och väl vuxen men uppför mig som om jag vore 16. Det sa min man igår, att han liksom fick behandla mig som ett barn.

När den ena KP var sjuk och jag fick vara utan, försökte jag tänka att så här är det att vara utan och jag tyckte det gick ganska bra. Faktiskt.

Jag ska erkänna att jag ibland tänker att jag kan inte bli "frisk" för hur ska jag då klara mig? Då tänker jag att jag med min bipolära diagnos nog aldrig blir "frisk". Och den dagen jag verkligen ÄR "frisk" så har jag inget behov av någon KP. Eller hur tänker ni?

Ja, inte blir det moderaterna i allafall. That´s for sure.

Mår bättre idag, höjde en medicin igår och det verkar fungera bra. Jag har varit på jobbet idag och suttit på min stol och gjort mina arbetsuppgifter utan att öppna munnen nämnvärt. Jag trivs med att vara tyst. Jag vill inte bjuda på mig själv så därför är jag tyst. Och i morgon är det fredag. Kan det bli bättre?

Jag har brutit min sjukskrivning. Ja, det är hur tokigt som helst och jag mår skit och bara gråter. Min man orolig och elak för att vi förlorar pengar när jag är sjukskriven, min terapeut undrar vad jag ska göra på min lediga tid - och jag vet - det får inte bli nya tvångsmässiga handlingar och motionering och äta dåligt. Så jag gick till chefen idag och berättade att jag ska jobba som förut. Så jobbade jag idag och grät vid datorn och gick hem kl 14. Så blev det med det.

Kommit hem från jobbet, första dagen med 50 % sjukskrivning. Det känns konstigt, som om jag vore från en annan planet. Som om jag inte platsar i samhället längre. En udda typ. Kan bara tänka mig hur de pratar om mig när jag inte är där. Samtalsämne under fikat. Jag får väl bjuda på det. Och acceptera att jag inte längre fixar att jobba heltid eller ens 75 %. Min terapeut undrade om jag kanske borde ha ett mindre kvalificerat jobb? Kanske skulle jag klara av att jobba åtminstone 75 %? Jovars, men vart ska jag hitta ett sådant jobb i dessa dagar?

Träffade min terapeut idag, för första gången på 5 veckor. Det kändes konstigt och första 10 minuterna så tänkte jag att "nej detta orkar inte jag". Det har på något sätt känts som att jag har haft semester utan henne och nu är semestern slut. Jag tycker ju väldigt mycket om henne, men på något sätt är det som en försvarsmekanism att "om jag avslutar kontakten med henne nu, så blir jag inte sårad sen när hon avslutar kontakten. Om hon gör det förstås". Jag vet inte. Jag var gråtmild under hela samtalet. Känner mig ledsen och trött. När jag gick därifrån var känslorna hysteriska och jag känner mest för avsluta mig själv eftersom det är så kaotiskt i huvudet på mig. Och tankar om att göra mig illa poppar upp igen.

Jag har en bipolär sjukdom. Och bipolära är ibland sjukskrivna. Jag är emellanåt sjuk. Och känslig. Ibland platsar jag inte i arbetslivet. Jag kan inte gå från att vara inlagd till att jobba jätteduktigt dagen efter. Jag behöver inte bevisa något. Jag får vara sjukskriven.

Varför kan inte min hjärna var skarp och samlad med fokuserat innehåll? Som andra bloggare verkar ha. Med intelligent innehåll. Alla verkar så intelligenta. Min hjärna är splittrad, virrig, osammanhängande, tom, full, trött. Jag tänker bara i lösryckta meningar som inte verkar hänga ihop.
Jag skulle kunna berätta om min syster som jag har tappat kontakten med och idag får jag läsa på Facebook att hennes son fyller år. Och jag visste inte om det. Min hjärna hänger inte med. Alla fyller år och jag har stora minnesproblem och det gör mig sorgsen. Sorgsen, ledsen. Vad ska det bli av mig? Och ska min syster och jag aldrig komma nära igen, så som vi var en gång? Hon håller sig undan, jag gissar att hon nog inte orkar med mitt psykiska tillstånd.
Så kan jag berätta att jag har en trött kropp men att jag nog måste ut och hämta hem cykeln på tågstationen, den har stått där bra länge nu. Jag orkar egentligen inte gå men jag tvingar mig. Har redan gått en lång promenad på morgonen. Jag har svårt att koppla av här hemma. Försökte ligga på sängen ett tag men ögonen rullade bakom stängda ögonlock. Rastlös. Varför kan jag inte hitta någon ro? Varför kan jag inte hitta ro till att läsa böckerna jag lånat/köpt? Läsa aftonbladets bilaga? Nu går jag.

Sitter på jobbet och väntar på att klockan ska bli 12:00. Då är det lunch. Jag är hungrig och trött. Måste berätta för de andra att jag ska bli ytterligare sjuskriven 25 %. Ska göra det efter lunchen. Ska jag. Idag serverar jag mig själv indisk gryta. Tror det blir gott.

Några dagar har gått, kommer knappt ihåg vad jag har gjort. Men igår träffade jag i allafall min läkare och vi pratade ECT. Jag får inte underhålls-ECT eftersom jag som oftast snedtänder på det, men jag har fått ett telefonnummer direkt till ECT-personalen och kan få ECT på en gång när jag blir dålig. Det kändes som en bra deal. Jag har en toppenläkare - verkligen, jag får njuta så länge hon har hand om mig. På eftermiddagen kom arbetsterapeuten och det blev KBT för hela slanten. Jobbigt som fan, men har jag sagt att jag vill ha hjälp så får jag stå för det. Jag frågade henne om hon visste vad som hänt min terapeut, och fick då till svar att hon trodde det var nån slags influensa...Ja-ha, hon var inte död med andra ord...som jag trodde. Känner mig lugn efter det svaret.

Blev sjukskriven ytterligare 25 % och det känns mycket bra för mig. Jag har inte vågat berätta om det på jobbet, chefen är på semester men kommer tillbaka på måndag, ska berätta då.... Jag lär inte bli poppis, men det är jag ju inte från början heller så det spelar ingen roll.

Idag när jag kom hem från jobbet var jag jättestressad, dottern var hemma, det var rörigt, jag kände mig hetsigt godissugen, ville inte ut och gå min jävla långa promenad, allt var bara kaos, hysterisk kände jag mig. Nu har jag tagit 2 Oxascand och jag tycker att det har lugnat sig lite. Kan inte tänka. Ska gå och lägga mig snart. Sova bort resten av den här skitdagen.

Det som inte var skit var att jag träffade min son och vi köpte presenter till dottern som fyller år snart och som ska flytta till Lund. Presenterna ska överlämnas i morgon när vi ska äta pizza. Ska jag våga äta pizza? Hujedamej och god natt!

Jag som skulle till "min" terapeut idag, och så ringer en människa och säger att hon inte är "där" idag. Och jag bara sa ja och ha istället för att fråga var hon är och när kommer hon tillbaka? För VAR är hon? Har det hänt något otäckt? Är hon allvarligt sjuk? Har någon dött? Kommer jag att få se henne igen?

Usch, det känns inte bra.

Morgon: Vaknade 08:30 till ett tomt hus. Make + son = golfresa. Vaknade till en jävla envis flugjävel som gick på mitt ansikte. Sedan upp och äta en god frukost med DN som sällskap.
Förmiddag: En lång runda kring ån med transdance i öronen, blev svettig = bra. Fick med mig dottern hem från stan, hon hade festat tills klockan 04:30 i natt och haft skitroligt. Berättade allt för mig. Hemma åt hon kotletter, sås och potatis från igår, jag tog två mackor och kaffe.
Lunch: Ingen mat än. Bara vilat på soffan med ögonen stängda, sedan flugjakt och lite strykning. Inte tänker man på hur klädesplaggen är att stryka när man shoppar. Inte kul att stryka när det är massa jävla veck. Ska försöka att inte köpa sådana kläder.

Senare idag: Vet inte vad jag ska äta. Vill inte ha järpar och sås. Är ensam sedan, dottern åker in till stan igen. Jag kanske går ut en sväng till. Är rastlös och allt är städat. Göra ett besök i skogen.

Sakna

Tänk att jag saknar min älskade, goa terapeut så mycket, det trodde jag aldrig. Kommer nog att rasa ihop som en trasa när hon kommer, att jag har orkat leva utan henne i 4 veckor. Jag är så vilsen, så ensam, hjälplös på något sätt, som att jag inte klarar mig själv, ta hand om mig själv, som att det blev fel när jag växte upp, förvirrad i min själ utan självförtroende, klängig, på jakt efter en trygg vuxen som kunde guida mig i livet.

Annars sitter jag här och väntar på att någon läkare ska ringa, det kommer väl inte att hända förstås, naiv som jag är, de har väl fullt upp kan jag tänka mig. Men jag behöver en ny sjukskrivning.

Ikväll är jag ensam hemma, det blir vilket tv-program jag vill se och en drös med godis. Fortfarande konstigt att jag inte gått upp ett gram av Zyprexa, jag får nypa mig i armen, förstår inte det.

Sitter på jobbet och mår skit, snart är det lunch, tiden sniglar sig fram, och jag måste sitta här till kl 16. Hujedamej.

En tyst dag

Hade besök här hemma av arbetsterapeuten igår. Mötet blev bra, vi la upp lite strategier och jag pratade med henne om mitt arbete och att det fungerar så dåligt. Hon lovade prata med en läkare om det idag när de hade "rond". Jag har suttit vid telefonen i hela dag, patetiskt liksom, men ingen har hört av sig. Synd. Men i morgon är en ny dag.

Idag har jag suttit för mig själv på jobbet hela dagen och arbetat, utan att öppna käften en endaste gång. Vi hade möte och det framkom att jag jobbar lite på undantag, alltså jag har enkla arbetsuppgifter beroende på mitt "handikapp" och detta gillas inte särskilt mycket. Men jag kan ju inte säga att "jag har en psykisk diagnos och mår ofta väldigt dåligt och därför kan jag inte göra allt som ni andra kan". Min integritet är större än som så. Så jag får väl bara svälja att de tittar snett på mig.

Ikväll har jag tagit några Oxascand, känner för att försvinna bort lite. Trött och uppgiven.

Tänk om

Nu har jag suttit här och tittat på svt play och "Kvalster" samt ätit ungefär ett kg vindruvor. Det var lika bra båda delarna. Det handlade om en skilsmässa och det fick mig att tänka på min egen situation. Jag vet att jag är älskad så jag är inte orolig för det, men jag tänker att kanske tar tålamodet med mig slut och han bara går? Jag har levt med honom i 25 år, jag vet inget annat, jag kan inget annat, han är verkligen halva mig. Vi pratade idag han och jag om att vara psykiskt sjuk, det är ju inget man väljer, det är ju inte så att man t ex väljer fibromyalgi eller artros, får man dessa diagnoser så är man liksom rättfärdigad en sjukskrivning och alla förstår. När jag nu snart inte kan jobba 75 % längre så är det ju inte något jag väljer att ha min diagnos.

Min chef kallade in mig idag och frågade hur jag mådde och jag sa ju som det var att jag mådde bra mycket bättre än då jag var inlagd senast men att det inte är helt bra. Jag blev glad att hon brydde sig och det kändes bra och resten av dagen har jobbet gått lite bättre. Kände att jag dög och att jag var en värdefull medarbetare jag med och inte bara den där virriga tanten med psykiska besvär.

I morgon onsdag är jag hemma hela dagen, det ska bli riktigt skönt, jag ska gå upp sent och sedan städa som en toka och sen gå ut och gå i skogen och när allt är fixat och trixat så kommer arbetsterapeuten för ett möte här hemma hos mig. Jag hoppas vi tar en mjukstart så jag inte behöver ha en massa ångest i morgon, jag är inte redo att möta mina demoner så där pang bom i morgon. Ofta tror jag/vill jag att hon bara ska komma och fika med mig, att hon inte är min terapeut utan en snäll granne som ska ha kaffe.

Så ledsen

Jag är så ledsen idag. Sitter på jobbet och kämpar med att hålla tårarna borta. Jag kan inte tänka. Det är som gröt i huvudet. Jag känner inte igen mig i mitt datorprogram jag jobbar i. Vet inte hur jag gör saker jag har gjort tusen gånger tidigare. Jag förstår inte vad kollegorna menar. Sitter och det är helt tomt i huvudet och jag känner mig så dum.

Det är nog dags att höja sjuksskrivningsgraden, eller vad tror ni? Hur var det när ni blev sjukskrivna på heltid? Det känns som att jag med alla mina mediciner och mina sjukdomar har nått gränsen för vad jag klarar av. Snyft. Hjälp.

Köra bil

Idag försökte jag köra bil. Jag envisades med detta fast min dotter sa att jag skulle låta bli. Det gick så där. Har svårt med avstånd och koppling. Men vi kom fram. Hem körde min dotter. Vi var bjudna till en gammal bekant och jag hade ingen lust att åka dit. Jag har som oftast ingen lust att åka någonstans. Den här helgen har jag varit lite låg och ingen ork eller entusiasm att göra något alls. Vi stannade där exakt två timmar, då var jag utmattad och trött och ville hem. Det bästa är att vara bortbjuden för då kan jag åka hem bäst jag vill. Det värsta är att ha folk här hemma eftersom jag blir stressad av att de aldrig går hem. Så jag har slutat bjuda hem folk. Tråkigt men sant. Jag trivs bättre i min ensamhet.

Ifall jag var naken, ifall jag var naken och ingen hade rört, lik den första snön som kommit till marken.

Ifall min kropp var ren som den första snön. Och jag stod där framför dig och jag ägde mig själv. Och jag sa att du får gå. Jag var isprinsessa och isprinsessor äger sig själva.

Min hjärna uppför sig som ett smörgåsbord, många tankar på en gång, tankar som kommer och går, stannar inte utan far i väg till nästa tanke. Mycket att välja på. Min minneskapacitet är lika med noll. T ex igår kväll såg jag en underbar film av bröderna Coen, jag tänker på den och gillar den skarpt, men jag kommer inte ihåg vad den hette. Irriterande. Och så tänker jag på min man, han har varit lite avståndstagande senaste dagarna och jag har fått för mig att han inte orkar med mig längre. Jag tänker på det och undrar hur jag skulle klara mig utan honom. Så tänker jag på vår ekonomiska situation och att det är jag som är orsak till att vi har det så dåligt. Så tänker jag på att jag har en väldigt bra relation till min dotter och att hon snart far iväg till Lund för att plugga, undrar hur jag kommer att ta det. Så tänker jag på att det känns ensamt utan min terapeut, att jag glider ut och inte klarar att ta hand om mig själv. Så tänker jag på att jag klarade av att jobba en hel vecka och jag tror jag har klarat av att fokusera och göra rätt. Och att "arbetskamraterna" har varit artiga mot mig. Så tänker jag på att jag är rädd att vi ska iväg på något slags kick-off med jobbet. Jag vill inte åka i väg. Jag vägrar sova borta. Så tänker jag på att "min" arbetsterapeut kommer hit till mig på onsdag och att jag då ska börja jobba med mina tvång och fobier igen. Har haft lite uppehåll nu på några veckor, det har varit skönt men ska bli ok att träffa henne igen.
Detta var mina splittrade tankar en lördagsförmiddag.

Ofta tror jag att mitt psykiska tillstånd inte påverkar de andra i familjen. De frågar hur jag mår och då säger jag "jättebra" och gömmer rakbladet bakom ryggen. Så när jag blir inlagd vill jag att det ska gå obemärkt förbi. Jag mår skit, men jag vill inte att någon ska märka det eller ens veta om det. Jag smyger med mitt mående. Vill inte ta plats eller energi från någon annan.
Förra veckan låg jag inne på psyk och fick besök av min familj, min man, min dotter och min son. Min dotter var riktigt upprörd och grät och svor. Hur kunde hennes mamma SKÄRA sig! Hur är jag funtad! Och varför SÄGER jag ingenting!!!! Min son höll om mig och sa "du MÅSTE berätta för oss!" "Vi är ju en DEL av dig!!!"

Jag var lite chockad, för jag har inte förstått att mitt mående påverkar dem så. Kalla mig dum. Jag tror helt enkelt inte att jag betyder så mycket så de blir så upprörda. Eller jag vill inte ta så stor plats. Nu vet jag bättre. Det gör ont att jag är mamman som skär sig. Mitt framför ögonen på mina barn. Jag skulle må skit om mina barn skar sig. Jag ska tänka på det nästa gång jag får för mig något.
Idag har jag varit sjukskriven och försökt vila mig och sköta maten men det blev rörigt för mig. Mat hit och dit och ingen ordning blandat med rastlöst vandrande hit och dit. Men i morgon är det en ny dag.

Helt plötsligt har jag fått grått hår. Det bara kom. Över en natt så att säga. Jag vet inte vad som har hänt. Har jag grubblat så mycket så håret har blivit grått? Kan det det? Jag vet inte om jag vill ha grått hår. Är liksom inte redo mentalt tror jag. Allt liksom går sönder kring mig. Och så ringde jag frissan för att fråga om de kunde göra några ljusa slingor så det gråa skulle drunkna liksom. Jo, det kunde de. För 1200,-. Jomenvisst. Och pengar växer inte på träd här hemma hos oss. Men jag måste till frissan.

Skadestånd

Det gick bra på jobbet idag, alla var trevliga, eller en slags "vi är trevliga mot henne för hon har det nog inte så lätt psykiskt". Vi pratar inte om det. Och det går lika bra för min del. Nu kan jag gå vidare. Nu blir det lättare att gå till jobbet i morgon nu när spänningen har släppt. Jag blev ju sjukskriven ytterligare 25 %, men det ska jag inte utnyttja, det känns inte som det är läge för det. Det var ju bara 5 dagar också.

Jag känner mig lite liten, liksom att jag ska gå omkring och be om ursäkt för att jag legat inne, en konstig känsla, att jag är av sämre valör på nåt sätt. Jag gillar inte det.

Mot normalt

Jag har varit hemma hela helgen och umgåtts med min man. Jag har gjort normala saker och försökt glömma bort att jag för några dagar sedan låg inne. Normaliserat läget. Försökt tänka att det ska bli ok att gå till jobbet i morgon och att jag inte ska skuldbeläggas för att jag varit borta från jobbet i två dagar.

Nu har jag huset fullt, min man har laddat ner en fotbollsmatch (så kul man kan ha..) och min dotter har kommit hem och även svärmor och svärfar. Ingen pratar om att jag legat inne, utan det råder en tryckande tystnad över hela huset. Och det kanske är lika bra, jag har inget egentligt behov av att lufta mina tankar. Kanske pratar vi om det min dotter och jag när de har åkt och fotbollsmatchen är slut.

Det är lika grått ute som det är grått i min skalle. Solen försvann tydligen.

Dåligt samvete

Är fortfarande sjukskriven och det känns så där när jag vet att de har fullt upp på jobbet utan mig, men det kan ju inte hjälpas, jag hade ju inte känt så här om jag hade maginfluensa eller något fysiskt, utan det är bara för att det är psykiskt som det känns som jag sviker och borde skärpt till mig och gått till jobbet.

Idag har jag fått ECT igen och blev rätt utslagen i flera timmar efteråt. Min son kom och hämtade mig och skjutsade hem mig, han är så snäll min lille pojk. Hemma sov jag lite och har sedan dess latat mig rejält. Och nu sitter jag och smäller i mig choklad. Mmm.

Underbara barn

...det har jag. Jag har legat inne i två dygn och alla har varit så snälla så jag blir helt rörd. Jag har så dåligt självförtroende så jag tror att alla tycker illa om mig. Att jag är en dålig fru och älskare, att jag är en dålig mamma för barnen, en dålig arbetskamrat etc (dålig bloggare). Att barnen och min man älskar mig det tvivlar jag inte på efter den här veckan. Jag har fått full uppbackning, kramar och hälsningar så jag vet knappt inte hur jag ska för gott för dem.

Tyvärr hann jag skada mig själv, jag vet att det var riktigt ynkligt gjort, jag tror att det var sista gången jag gjorde så. Det har på något sätt tappat effekten eftersom jag numera tycker att det är riktigt riktigt fult. Vi pratade mycket om detta min man, mina barn och jag igår. Min dotter var riktigt upprörd och kunde inte förstå att det nånsin kan bli så hemskt så man måste skära sig i armen? Hm. Inte lätt att förklara.

Har legat två dygn som sagt - på "psyk light", en avdelning där man är för observation, en lättare variant alltså. Precis vad jag behövde. Jag kan åka in igen om jag vill, men det var rätt skönt att få komma hem. ECT fungerar utmärkt för mig, fick igår och ska i morgon också.

Har sjukskrivit mig själv, jag kan tänka mig att jag inte står högt i kurs på jobbet, men det kan inte hjälpas. Tar jag livet av mig som kommer jag inte heller...

Får hjälp

Idag ringde vi till psykakuten. Det var bra. Fick prata med en skötare och sen en läkare och båda var helt underbara. Läkaren ville lägga in mig nu, men jag kan inte för jobbet. Är alldeles ensam sekreterare på en klinik på sjukhuset. Ska läggas in i morgon eftermiddag och ECT på onsdag morgon samt fredag. Får sjukskriva mig då. Nu ska det väl vända.

Vad händer

Börjar sjunka igen. Sjunker neråt, neråt - till leran står mig till midjan. Sjunker.

Läkartid

Jag har fått tid - till centrumchefen, överläkaren, professorn - på psyk om några veckor. Och det gör mig jättenervös. Försöker skriva ner vad jag vill prata om. Ska inte göra mig till världens bästa friska hurtbulle. Vara den jag är.

Kroppen gråter

Idag har det gått lite bättre att jobba. Idag har jag åtminstone pratat. Idag orkar jag skriva några rader här. Jag har legat mycket av tiden. Legat i sängen och stirrat i taket och utan muskler i kroppen till att orka resa mig upp. Faran är inte över men jag lever och har inte gjort mig illa - än. Jag får sota för att mina föräldrar har varit här. Jag klarar inte av att de kommer. Att jag aldrig lär mig det.

Äntligen fredag!

Hjärnan är helt förvriden känns det som. Jag uppfattar saker fel, känner mig trög och utan koordination. Glömmer ständigt hur jag gör saker. Kan borsta håret för att några timmar efteråt inte veta hur jag ska hålla borsten. Min hjärna är som ett äggskal känns det som. Tomt och öde. Fragile.

Idag kommer annars mina föräldrar på besök. Det ska bli skoj/hemskt. Jag har bestämt mig för att vara en stark, stolt, rakryggad kvinna i mina bästa år som tål vad som helst = superkvinnan. Jag ska inte böja rygg, skära hål på armen, gråta. I allafall inte idag/imorgon - så får jag bryta ihop på söndag istället. :)

Sitter på jobbet och har hållit på med papper hela dagen = hemskt tråkigt. Ska vara tacksam att jag har ett jobb, men måste klaga lite och hata jobbet i allafall. Har nu fikat i 30 minuter. Tre koppar kaffe. Måste dricka lite vatten också så jag inte torkar ut. Kul det skulle ha varit om jag blev till ett russin - ja det kanske jag blir i allafall eftersom jag nått medelåldern och lär rynka ihop vare sig jag vill eller inte.

Jag visste inte

Jag visste inte att dessa känslor fanns i mig, men här sitter jag efter avslutad terapi-session idag i tårar - jag gråter och är helt slut, det finns ingen kraft kvar i mig. Att gå i terapi är oerhört psykiskt krävande, jag är helt utmattad och ledsen.

Semester!

Sista mötet idag hos min KP (fast hon lär väl ringa imorgon), och det känns SKÖNT! Paus både för henne och mig i några veckor. Helt underbart. Om det skulle vara något ringer jag väl psyk-akuten eller min arbetsterapeut. Men det ska inte vara något. Jag hoppas jag kan njuta av livet välmedicinerad som jag är.

Idag är det min sjukskrivningsdag men jag är lätt nervös och orolig. Kan inte sitta still. Mina föräldrar kommer på fredag - möjligen är det därför det känns oroligt i själen. Ska ut och gå nu. (Har ätit lunch!)

Puls

Jag sitter här och tittar ut, jag har duschat och luktar gott och väntar på att håret ska torka. Jag har hittat halspulsådern och känner pulsen dunka mot fingrarna. Tänk vilka mirakel vi är egentligen, pulsen går dygnet runt, året om. Jag är en liten skit i universum. Kött och blod. Och så kan jag inte äta smör på brödet????

Vi har besök i kväll, svärmor och svärfar är här, och min man och dotter samt mig. De tittar på fotboll på tv´n. Det är en upplevelse kan jag säga, med kommentarer och skrik när det blir mål eller någon ligger ner. Jag har hela vardagsrummet fullt med experter, tänk vad bra det skulle bli om de hade gjort som de säger här i rummet. Innan detta hade vi sallad som min dotter hade gjort, det var jättegott, och snart ska jag sätta på kaffet och då ska jag ha bestämt om jag ska ha en muffins till också.

Jag känner mig egentligen lite utanför, är trött och ointresserad av att prata. Känner mig sänkt och likgiltig till det mesta. Jag vill egentligen helst bara få vara i fred, men nu får jag stå ut i 90 minuter med besök.

Jag går och grubblar på min terapi, hur jag ska göra, jag har haft terapi nästan hela mitt liv och jag känner mig nästan terapiresistent. Det enda som egentligen funkar är KBT. Vi har jobbat mycket här med mitt tvångssyndrom jag och min arbetsterapeut och då med KBT-teknik, det har varit framgångsrikt och hon och jag har en proffsig relation. Jag kommer aldrig att tro att hon ska kalla mig älskade och ringa varje dag. Kanske kan KBT- tekniken funka för ätstörningen också?

Konflikt

När folk inte lyssnar. När ens kp inte lyssnar. Det gör mig frustrerad. Jag har lust att trappa ner terapin. Jag har varit i terapi nästan hela livet och nu tycks det som att jag inte kommer längre. Jag är som jag är.

Jag försökte förklara för min kp igår att det gör mig rädd att jag är så beroende av henne, men då skrattade hon bara. Jag ville diskutera det. Det är viktigt. För mig. Jag vill ju självklart vara en egen självständig person som alla andra.

Kanske kommer jag inte längre. Jag ska inte slösa bort hennes tid och andra möjliga patienters tid. Kanske dags att säga hej då.

Men kanske inte. Tänk om jag blir dålig i någon mani eller depression igen. Då har jag ingen att vända mig till. Usch, jag är så ambivalent!

Mat och motion

Idag har det bara handlat om mat och motion. Och det är inte bra. Stod och diskade och tänkte mig ut på långpromenad igen, och då ringer min kp och vi kommer fram till att jag ska andas bort ångesten och gå och lägga mig på soffan och slöa istället. Så nu gör jag det. Möjligen tar jag en Oxascand.

Nya glasögon?

Jag är så fåfäng.... Jag har glasögon men använder dem inte, därför att jag tycker att jag ser så löjlig ut i dem. Jag har dem när jag tittar på tv och då funkar det bra. Annars går jag utan och ser inte mer än 10 meter framför mig. Allt är bara en suddig massa. Får man vara så dum?? Jag var hos en optiker igår och hittade ett par glasögonbågar som var riktigt snygga. Jag tänker att om jag bara får dem så kommer jag att använda dem varje dag.... Så att jag ser om det kommer någon jag borde hälsa på. Kanske uppfattas jag som högfärdig eftersom jag aldrig hälsar - därför att jag inte ser....

Jag har börjat gå upp i vikt igen, vilket jag ska, men det är svårt att acceptera. Misstänker att nu börjar medicinerna göra sig påminda..... usch, det var acceptans här ja... Jag vet att jag inte får sluta med dem. (Varför blir bokstäverna så små på bloggen? Jag har väl tryckt på någon knapp)

Jag är så irriterad nu för tiden, blir irriterad över vad familjen gör och säger, blir irriterad när min man ska kramas eller hålla runt mig (han är ju bara jättego), irriterad över vad min dotter gör eller sonen för den delen, och jag vet inte vad det är för känslor som rusar omkring. Allt känns bara skit. Uttråkad är jag med. Försöker läsa en bok men kan inte sitta still. Orkar knappt göra något alls. Vill inget. Testade mig på MADRS och fick höga poäng. Inte konstigt. Allt är skit.

Inte helt psykosomatiskt - än så länge

Läkarbesöket igår gick bra, satt först i ett överhettat väntrum med andra svettiga patienter. En sköterska tog ett EKG och så fick jag gå in till doktorn. EKG var normalt men däremot hittade hon ett svagt blåsljud på hjärtat så nu ska de göra ett arbets-EKG på fys-kliniken. Ordet psykosomatiskt kom aldrig på tal. Däremot är jag orolig för hur det här arbets-EKG´t ska utföras. Man sitter på en cykel med EKG-ploppar på kroppen. Och då måste man väl sitta näck? Och hur roligt är det att sitta på en cykel med brösten dinglande??? Jo-ho, det blir att åka av.

Jag sover dåligt, är rastlös och okoncentrerad, pratade med min far förut och nervositeten blev än större. Jag är några millimeter från att börja hetsäta, det känns som att om jag stoppar något i munnen och liksom täpper till så kommer ångesten att lindras. Jag vet ju att det inte är så. Säkert blir det till att jag tar en-två Oxascand fast jag inte borde. Ser min mormor sitta i en stol neddrogad av lugnande tabletter. Jag vill inte bli som hon. Men samtidigt vill jag lindra min ångest. Hjälp.

Psykosomatisk

Så fort jag visar mig på vårdcentralen med olika krämpor, så är diagnosen "psykosomatiskt" med tanke på min psykiatriska bakgrund. Förra gången var jag där med krånglande mage och då blev"psykosomatiskt" diagnosen. Nu är det dags att vända sig till vårdcentralen igen. Jag ska ringa dit i morgon bitti och förklara mitt bekymmer med hjärtat. Och jag tror inte att jag ska prata något "psykiskt" med dem, inte till en början i alla fall. Jag har ont i hjärtat till och från, har haft det länge men igår fick jag ont och det strålade ut i vänster arm. Allt var över på några sekunder men det fick mig ju att bli lite fundersam. Strålning ut i vänstra armen är väl ett tecken på hjärtinfarkt eller hur? Nåväl. Min man tyckte jag skulle ringa jouren igår men jag ville inte det, utan väntar tills på måndag. Sen fick jag ont i dag också, så jnu ska jag ringa i morgon. Säkert kommer diagnosen att bli psykosomatiskt stressbetingat. Det får jag väl ta då, de får i allafall undersöka mig.

Handlingsförlamad

Ja, kan man vara annat i 35 graders värme? Jag sitter mest här och kan inte få mig att göra någonting som helst. Baka? Ja, baka ska jag göra. Bläddrar och hittar recept på mandelbiskvier. Nej, usch så jobbigt. Bullar? Smälta smör? Nej verkligen inte. Nu har jag hetsätit 4 klementiner och ett päron i ren tristess. Ut och gå kanske? Sticka? Försökte sticka i skuggan men blev alldeles genomsvett av det tjocka yllegarnet jag hade i knäet. Vilken tråkig dag!

Nu går jag ut en sväng.

Lunchbjudning

Nyss hemkommen från lunchbjudning hos svärföräldrarna + ett antal flera gäster, däribland min son och hans nya tjej. Det var första gången vi träffade flickvännen, men det gick bra, hon var jättetrevlig och lätt att umgås med. Det är tur, för den här familjen är väldigt öppen och lättsam att umgås med. Jag åt upp min lunch (tummen upp!), och sedan glass med jordgubbar. Nu har jag intagit verandan hemma och jag har precis ätit kexchoklad och druckit kaffe. Mycket gott var det. Jag blir rätt trött av att umgås med så många människor och när vi hade varit där tre timmar gjorde jag min man uppmärksam på att det var dags att åka hem.

På morgonen var jag iväg och tog Litiumprov, det har nog gått bra med det provsvaret, för jag har inte hört något från dem. Jag var ju hos doktorn i onsdags och idag fick jag en ny tid till en chefsöverläkare i slutet på augusti, det känns som det bara rasar in tider till psykvården, och den som ska vara så dålig?? Inte här jag bor iallafall, eller så är det jag som har tur, eller så anser de att jag är en knepig figur.

Kvällen

Nu har dagen gått över till att bli kväll, och snart börjar kvällens fotbollsmatch. Och fotboll är skoj, tycker min man..., men jag har inget emot att sitta och slötitta i brist på annat. Jag är riktigt godissugen dessutom, får se hur länge jag klarar av att stå emot innan jag rusar till köket och plockar fram godis.

Vi har varit ute och gått en sväng på gärdet min man och jag, det var trevligt fast jag är lite tyst i dag, orkade inte prata så mycket.

Mötet med läkaren gick bra, terapeuten var med också. Läkaren är verkligen väldigt trevlig.
Vi ändrade lite på medicindoserna. Jag började gråta där inne men jag sa till henne att jag inte upplever mig deppig utan bara väldigt ledsen.

Jag känner mig väl omhändertagen och tagen på allvar. Ikväll är jag mest bara trött och utmattad, både av diskussionen och även av alla mina promenader som suger musten ur mig. Nog om det, nu ska det tittas på fotboll, det är skönt avkopplande efter allt psyksnack.

Shake it

I mitt vardagsrum sitter jag och funderar på om jag ska ge mig i väg och springa några rundor. Ska, ska inte, ska, ska inte....jag blir inte klokare, kan inte bestämma mig, ångesten spränger nya gränser i mitt inre, argumenten haglar, ska, ska inte, ska, ska inte. HJÄLP. Jag är så gammal, jag borde veta bättre, jag vet vad jag ska göra, jag vet det med mitt intellekt men känslorna styr mitt liv - inte vetenskapen om att det bästa för min kropp är att gå och lägga sig. Vila. Men kan inte vila. Har ingen ro, det bara spritter i mig. Jag var ju ute i morse innan huset hade vaknat, men det räknas liksom inte.

I morgon ska jag till läkaren, vad ska jag säga, vad ska jag inte säga??? Borde skriva en kom-ihåg-lapp. Jag ljuger så, jag ljuger och har mig. Ljuga, ljuga, inte säga som det är, vill inte, vill inte. Terapeuten ska vara med, hon vet att jag ljuger. Hon sa: Jag följer med dig i morgon. Nej, jag ljuger inte, kära nån. Lilla stora jag. Som är så knäpp. Eller inte knäpp utan bara har en massa saker för mig. Hur ska mitt liv fortsätta? Fyra år med terapi hos samma terapeut. Hon vet allt om mig, jag förvånas över att hon inte har lämnat mig och mitt öde för länge sedan. Jag är så ledsen och gråter, gråter över allt som har varit. Jag borde heller tänka på vad jag har framför mig. Alla bra saker. Varför kan jag inte se att det kommer att bli bättre? Är det för att jag inte tror på det längre? Jag tror inte på min egen framtid. Och nu har jag bestämt mig för att ge mig ut. Mitt intellekt har med detta förlorat över känslorna. Djävulen i mig, djävulen som har bosatt sig i mig.

Jag

Idag var jag hos terapeuten men mådde skit fysiskt, har inte tänkt på att dricka ordentligt under helgen när det varit så varmt. Orkade knappt prata. Hon sprang i väg och hämtade vatten åt mig och det hjälpte. Har inte tänkt på Litiumhalten, vilket jag ju skulle. Vuxna människa....
Jag har druckit ordentligt nu under dagen, flera liter, och mår bättre nu. Ska inte glömma behovet av vätska framöver, det ska ju bli varmt i fortsättningen också.

Jag undrar om det bara är jag, men jag är så trött och osocial hela tiden. När jag och min man är ute tillsammans och vi träffar gamla/nya bekanta så orkar jag bara säga några ord och så tar min man över samtalet och jag får stå tyst bredvid. Det gör mig inget, jag är helt enkelt för trött för att säga något överhuvudtaget. Jag inbillar mig att jag inte är ensam om detta? Ibland orkar jag inte ens gå ut för att inte riskera träffa några människor som vi ska prata med. Då och då blir jag helt akut trött och orkar inte ens lyfta benen eller hålla armarna rakt ut utan jag får gå och lägga mig. Kanske är det medicinerna eller också är det dåligt vätskeintag eller hög litiumhalt.

Morgonstund

Vaknar som alltid kl 04:30 och blir sedan liggande och vrida mig. Jag vet inte varför jag vaknar så tidigt, men det är oerhört irriterande. Till slut går jag upp och äter frukost, jag vet inte varför jag gör det heller, för jag är inte hungrig. Temperaturen visar 21 grader och klockan är 07:15. Det blir nog en varm dag i dag också. Jag ska en sväng in till stan, jag ska till terapeuten och sedan avverka några affärer. Att prova parfymer är lagom sysselsättning innan jag åker hem igen. Sedan blir det väl lunch med min andra hälft. Jag ska försöka äta litegrann fast det är så varmt.

Jag har sagt till min mor att det inte passar att hon och min far kommer hit på besök. Jag var jättenervös innan, men det gick bra, jag sa att jag är för trött och inte orkar. Nu leker hon martyr, vi pratades vid i fredags, hon pratar med pytteliten röst och säger efter några minuter på telefon "hej då". Och jag får dåligt samvete och vet att hon går där hemma och tycker synd om sig. Usch, det är svårt.

Att få lämna vardagen

Så gjorde jag faktiskt. Lämnade vardagen och min hemska ångest som rev och slet i mig. Jag åkte med min man på en tvådagarstrip till Stockholm, från fredag till lördag. Vi har haft det helt underbart, sovit på hotell och vandrat på Djurgården, besökt slottet och kyrkan de gifte sig i. Behöver väl inte säga att det var 10 miljoner turister tillsammans med oss?

Jag har ätit allt jag har kommit över och inte brytt mig ett skit om vad det möjligen kunde innehålla av kalorier. Jag har också fått lite sol på mig och har fått lite färg här och där, men nu är det slut med solningen, måste tänka på mitt melanom. Jag är också stolt över mig själv därför att jag inte shoppat ett enda klädesplagg trots att det sög riktigt ordentligt i shopping-genen.... Nu sitter jag här hemma och har ett konto jag kan leva på tills nästa lön. Känns skönt! Och vuxet.

Jag ville inte åka hem till mitt lilla fängelse. Jag vill inte vara här. Varför kan jag inte må bra här? Här hemma hamnar jag direkt tillbaka i mina tvångsritualer, ångest och tunga tankar. Jag har fått några strategier som sagt, men den som är bäst för mig nu är att andas djupt och låta det ta lång tid att andas ut. Man blir faktiskt helt lugn och fin. Jag ska verkligen försöka. Men två rundor i spåret i morgon lär det nog bli. I ångestlindrande syfte.

Och jag älskar min man. Djupt och innerligt. Han är allt för mig. Klyschigt - men det är sant. Ville bara säga det.

Ont

Idag har inte varit någon bra dag. Inte i går kväll heller. Jag har sån ångest som har tagit ett stadigt grepp om mig och inte lär försvinna. Jag bara vet det. Tar lugnande varje dag.

Idag har arbetsterapeuten varit här och vi pratade om hur man kan tänka om så att ångesten kan lindras. Jag vet inte om jag klarar det, men hon skrev ner på ett papper vilka strategier jag kan ta till. Det ser så lätt och fint ut och är så svårt, så svårt.

Var ute en sväng i morse också, gick en härlig promenad i morgonsolen, jag kände mig så fri och lätt. Efter att terapeuten varit här så blev jag extra ångestfylld och åkte en sväng till stan och lånade en drös med böcker på biblioteket, jag behöver få tänka på något annat och lite tidsfördriv.

Svårt att skriva något idag, jag mår inte bra.

Mitt i värmen

Ännu en varm dag...., skönt tycker jag, även om det ställer till det lite för mig som har armen full av ärr. För varmt med kofta... Detta har jag löst med att ha en stor lång vit tejp över det hela. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om någon frågar vad jag gjort...? Öh...jag rev upp mig i förrådet...., jag blev biten av en stor hund...., jag blev rånad och knivstucken på stan.

Åkte till stan med min dotter och vi fann en affär med en makalös rabatt, först halva priset och sedan halva priset på halva priset, lätt att "go nuts" vilket vi gjorde. Blev väldigt nöjd frånsett att jag bl a köpte en kjol som sedan visade sig vara en topp och inte en kjol, he-he, men man är väl flexibel?? :)

Var och besökte en glassrestaurang igår och åt en underbart god glass, och jag åt upp hela alltihopa, jävligt stolt över mig själv, det är första gången som jag äter upp allt och då har vi alltså varit där 10 gånger tidigare. Idag har jag lite ångest och har inte riktigt bestämt mig för om jag ska äta kycklinggryta i kväll FAST jag har ätit spaghetti med köttfärssås till lunch. Vi får väl se....

I morse var jag ute vid kl 08 och gick en sväng i skogen. Det var helt underbart skönt. Fågelkvitter och allt det gröna att se. Träffade några andra själar så det är inte bara jag som vet att njuta av morgonens dofter. Ska nog göra det samma i morgon bitti också. I morgon kommer arbetsterapeuten och vi ska jobba som vanligt. Jag har ingen lust, är lite trött på terapi, men det är nog försent att avboka det hela nu. Pratade med min andra terapeut idag, hon undrade hur det var med mig eftersom jag på eget bevåg hade sänkt dosen Zyprexa med 5 mg och det funkade inte så bra. Satte in det igen och nu mår jag bättre.

Nu ska jag strax gå och göra kycklinggrytan. Så får vi se.

Och så något helt annat.

Jag fick malignt melanom förra sommaren. Tog bort 2 st födelsemärken som var elakartade och jag får kontrollera mig på sjukhuset en gång om året. Jag har inte brytt mig så mycket om det, eftersom jag mått så dåligt psykiskt. Har sytt på magen och på ryggen. Jag har så mycket ärr överallt så det har liksom bara varit några extra ärr som jag inte brytt mig om.

Förra gången jagvar på Hudkliniken berättade läkaren om att det är extra dumt att sola ansiktet mycket eftersom ett kirurgiskt ingrepp i ansiktet blir fult. Det kan aldrig bli vackert eftersom det inte finns någon hud att ta av när man ska sy.

Igår stod jag i hallen och tittade mig i spegeln och får se en insjukning i huden i ansiktet. En fläck som liksom sjunkit in. Mina känslor är många. Tänk om, tänk om. Har jag inte förstått allvaret? Är det det här jag ska dö av? Tänk att jag koncentrerat mig om biplaritet, tvångssyndrom och ätstörning och så gör naturen själv så att jag dör oavsett om jag vill eller inte?

Nu tror jag ju inte att det är något att springa till Hudkliniken med, men jag ska hålla det under uppsikt. Men det är konstigt hur naturen spelar en ett spratt?

Nu är det morgon och jag är uppe ensam och har öppnat altandörren och in strömmar det frisk morgonluft. Ska nog snart gå ut en sväng. Behöver det. Det ser så skönt ut. Och så luktar det friskt och underbart!

Mätt...

JAG ÄR SÅ MÄTT. Konstig känsla. Acceptera. Acceptera.

Morronpigg

Vaken tidigt. Som vanligt. Vaken i sängen och rastlös. Spritter i benen. Får stiga upp till slut. Gjorde gröt som jag glömde salta och fick slänga alltihop. Tog flingor i stället.
Idag är det midsommarafton och vi ska ta med oss fika och pläd, och åka till ett slott här i närheten för att fira. För att komma iväg. Blir nog rastlös av att vara här hela dagen.

Idag ska jag äta gott och inte gå ut på promenad. Mina ben är trötta idag känner jag. Jag ska klara av att vara "promenadnykter" idag...., kanske till och med ta ett glas rödvin?

Igår ringde jag min mor och far och sa till dem att de inte kan komma hit på besök eftersom jag inte orkar med besök. Jag kände mig som en riktig usling, som en otacknämlig skitstövel. Jag tänker på allt det positiva de har gjort för mig, mest materialistiskt, att de har gett oss pengar och kläder till barnen. Men jag glömmer inte heller den psykiska stressen de har utsatt mig för. Det glömmer jag inte. Och att jag blir sjuk psykiskt efter varje gång de har varit här. Min man vägrar att ta emot dem en gång till eftersom det är han som får ta hand om resterna av mig när de åker. Men en mamma är en mamma och en pappa är en pappa och banden är starka även om jag inte vill.

Igår ringde min terapeut och undrade hur det var med mig. Jag kände mig trött och tänkte att det är skönt att hon bryr sig samtidigt som jag just nu är trött på terapi. Jag orkade knappt prata. Men jag har lovat henne att göra roliga saker på semestern och inte bara sitta här inne och vara osocial. Det har jag lovat.

Baka, baka kaka

Idag har jag varit produktiv här hemma tillsammans med min arbetsterapeut. Det blev ett äppelhonungsbröd. Blev väldigt gott. Nästan FÖR gott. Jag är hungrig som en varg (måste vara en biverkan av Zyprexan förstås, eller inte...) och har nu gått och nallat på det färdiggräddade miraklet ett antal gånger. Till slut har jag nu fått lagt det in i frysen så jag inte äter upp hela jävla brödet.

Var ute och gick en sväng i skogen vid lunchtid tillsammans med ett dussintal flugor som svärmade kring mig hela tiden. Liknade nog en väderkvarn som mina armar flaxade för att döda dessa kryp. Någon orm så jag inte, jag är alltid rädd för det eftersom jag tidigare har sett ormar på olika ställen där i skogen. Jag hatar ormar, som de slingrar sig iväg på ett äckligt sätt. Okontrollerat.

Mina känslor leker kurragömma, de försvinner ibland, och jag tror inte att de finns, och så plötsligt kommer de fram när någon hittar den ömma punkten, och jag börjar storgråta, och jag inser att jag egentligen inte mår bra. Jag blir överrumplad över mig själv, och får kämpa för att gömma känslorna igen. Jag vill ju inte förstöra min familjs semester. Ska vara glad. Så får jag vara ledsen när jag är ensam.

Dämpad

Jag är dämpad och tom. Ointresserad av omgivningen. Orkar inte prata. Träffade en kompis som jag avtalat med för länge sedan. Jag pratade inte. Hon pratade. Turligt nog. Hon kommenterade hur dämpad jag var. Jag visste inte att det var så tydligt. Jag orkade inte ens titta på rean. Vill bara vara hemma. Och hungrig är jag hela tiden. Jag tänker på mat. Tröst att äta. Stoppa in mat i munnen hjälper mot ångest.

Dålig söndag

Söndagen vill jag helst glömma, det var en riktig skitsöndag. Den började bra men sedan spårade det helt ut. Hade det lugnt och fint, gick en lång promenad på 6 km med min man och det var trevligt. Sedan blev jag ledsen och grät en hel del och så spårade allt ut när jag fick vara ensam några timmar. Jag hade lovat att jag skulle äta ordentligt, vilket jag sen inte gjorde, och så blev allt kaos i köket. Det blev svält, hetsätning och kräkning. Det var länge sedan jag mådde så pyton med mitt ätande. Det är länge sedan jag åt så vansinnigt mycket och vansinnigt lite. Jag tappade kontrollen helt.

Nu på morgonen mår jag bättre, har lovat mig själv att aldrig hamna i ett sånt kaos igen. Vi skulle egentligen ha åkt till ett ställe där de bjuder på alla kakor ni kan tänka er, blandat med varm och kall mat. Det kostar 150,-/person och man får äta hur mycket man vill. Jag sa till min man att jag nog inte klarar av det idag, och han förstod, så nu ska vi bara ta en vanlig lunch på stan. Det är nog så trevligt.

Mera känslor

Jag har stått i duschen och gråtit. Jag vet inte varför. Det känns som att jag har ett hav av ledsamhet inuti mig. Jag är helt enkelt väldigt ledsen. Och jag vet inte varför.

Känslor

Bröllop på tv. Det vet väl alla. Och jag hatar att jag blir rörd till tårar. Victorias vackra klänning och vacker inramning. Jag tittar på mina egna bröllopsbilder och tycker att jag var så där vacker jag med. En underbar vit klänning med diadem i håret. En lycklig dag var det. En vacker dag var det. Min man var vacker och jag var vacker. För många år sedan.

På ett löjligt sätt så blir jag avundssjuk på Victoria som har lyckats bli av med sin ätstörning och inte jag.... Jag vet att jag är för vuxen till att tänka så, men jag kan inte låta bli. Jag skulle också vilja det. Jag skulle också vilja ha lite "fett" på halsen och inte vara såsom en skelettliknande fuling. Få åka iväg till USA och få all behandling som krävs och komma hem igen som en ny kvinna. Kan jag inte få det?

Fotbollstider....

Här sitter jag i soffan och tvångstittar på fotboll. Jag tittar mer på spelarnas frisyrer och vadmuskler än jag bryr mig om hur många hörnor det blir/är. Men mannen tycker att det är så himla roligt så jag låter honom få ha det nöjet att titta. Så kan vi glömma bort mina bekymmer några timmar. Jag har låtit bli att göra mig illa mest pga honom, jag vet hur besviken han skulle bli om jag hittar på något. Fast jag är sugen.

Gick mina tvångsrundor i spåret i kväll också, men det var första gången på länge som kroppen bara skrek "jag orkar inte, gå hem, gå hem med dig tokiga kvinna". Jag var sugen på att gå hem men jag gjorde det inte, jag bara struntade i att låren var som gelé och gick rundorna färdigt. Ångesten vann denna gång också. Men i morgon DÅ ska jag INTE gå. Då ska jag fira min kommande semester med god mat och fika med min andra hälft.

Nu sitter jag här och njuter av vilan och tänker att jag har min sista arbetsdag i morgon och så är det semester! Hurra! Ska bli så jävla skönt!

Uppe med tuppen

Jag har upp genom åren köpt en hel del s k "självhjälpsböcker", man ska läsa och lära och sedan praktisera och efter det leva lyckligt resten av sitt liv. Nu står böckerna mig upp i halsen. Så många jag har läst och inte kunnat ta till mig. Därför att jag inte kan koncentrera mig. Därför att jag inte kan ta till mig dem. Därför att jag blir trött innan jag kommit till sidan 3. Slutet blir att jag känner mig usel och miserabel därför att jag inte kan bli så lycklig som jag vill och som det står i boken, men inte kan till mig trots att jag äger "självhjälpsböcker".

Men jag ska försöka. Igen. Nu sitter jag här med Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Och den är säkert bra den. Jag har försökt i många år att ta till mig boken, förstå, praktisera, men det slutar som oftast bara med en suck och jag ställer tillbaka boken. När jag kommit till sidan 3. Min hjärna har nog tappat så många celler så det inte räcker till mer än sidan 3.

Och så en väderrapport (min hjärna klarar av att tänka på vädret faktiskt...): Det ser lovande ut, sol och skönt. Ska nog sätta mig ut med datorn senare idag. Nu ska jag ta en kopp kaffe och stirra ut på ingenting och titta på boken jag har lagt framför mig och kanske öppna den, eller inte :)