Ont

Idag har inte varit någon bra dag. Inte i går kväll heller. Jag har sån ångest som har tagit ett stadigt grepp om mig och inte lär försvinna. Jag bara vet det. Tar lugnande varje dag.

Idag har arbetsterapeuten varit här och vi pratade om hur man kan tänka om så att ångesten kan lindras. Jag vet inte om jag klarar det, men hon skrev ner på ett papper vilka strategier jag kan ta till. Det ser så lätt och fint ut och är så svårt, så svårt.

Var ute en sväng i morse också, gick en härlig promenad i morgonsolen, jag kände mig så fri och lätt. Efter att terapeuten varit här så blev jag extra ångestfylld och åkte en sväng till stan och lånade en drös med böcker på biblioteket, jag behöver få tänka på något annat och lite tidsfördriv.

Svårt att skriva något idag, jag mår inte bra.

Mitt i värmen

Ännu en varm dag...., skönt tycker jag, även om det ställer till det lite för mig som har armen full av ärr. För varmt med kofta... Detta har jag löst med att ha en stor lång vit tejp över det hela. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om någon frågar vad jag gjort...? Öh...jag rev upp mig i förrådet...., jag blev biten av en stor hund...., jag blev rånad och knivstucken på stan.

Åkte till stan med min dotter och vi fann en affär med en makalös rabatt, först halva priset och sedan halva priset på halva priset, lätt att "go nuts" vilket vi gjorde. Blev väldigt nöjd frånsett att jag bl a köpte en kjol som sedan visade sig vara en topp och inte en kjol, he-he, men man är väl flexibel?? :)

Var och besökte en glassrestaurang igår och åt en underbart god glass, och jag åt upp hela alltihopa, jävligt stolt över mig själv, det är första gången som jag äter upp allt och då har vi alltså varit där 10 gånger tidigare. Idag har jag lite ångest och har inte riktigt bestämt mig för om jag ska äta kycklinggryta i kväll FAST jag har ätit spaghetti med köttfärssås till lunch. Vi får väl se....

I morse var jag ute vid kl 08 och gick en sväng i skogen. Det var helt underbart skönt. Fågelkvitter och allt det gröna att se. Träffade några andra själar så det är inte bara jag som vet att njuta av morgonens dofter. Ska nog göra det samma i morgon bitti också. I morgon kommer arbetsterapeuten och vi ska jobba som vanligt. Jag har ingen lust, är lite trött på terapi, men det är nog försent att avboka det hela nu. Pratade med min andra terapeut idag, hon undrade hur det var med mig eftersom jag på eget bevåg hade sänkt dosen Zyprexa med 5 mg och det funkade inte så bra. Satte in det igen och nu mår jag bättre.

Nu ska jag strax gå och göra kycklinggrytan. Så får vi se.

Och så något helt annat.

Jag fick malignt melanom förra sommaren. Tog bort 2 st födelsemärken som var elakartade och jag får kontrollera mig på sjukhuset en gång om året. Jag har inte brytt mig så mycket om det, eftersom jag mått så dåligt psykiskt. Har sytt på magen och på ryggen. Jag har så mycket ärr överallt så det har liksom bara varit några extra ärr som jag inte brytt mig om.

Förra gången jagvar på Hudkliniken berättade läkaren om att det är extra dumt att sola ansiktet mycket eftersom ett kirurgiskt ingrepp i ansiktet blir fult. Det kan aldrig bli vackert eftersom det inte finns någon hud att ta av när man ska sy.

Igår stod jag i hallen och tittade mig i spegeln och får se en insjukning i huden i ansiktet. En fläck som liksom sjunkit in. Mina känslor är många. Tänk om, tänk om. Har jag inte förstått allvaret? Är det det här jag ska dö av? Tänk att jag koncentrerat mig om biplaritet, tvångssyndrom och ätstörning och så gör naturen själv så att jag dör oavsett om jag vill eller inte?

Nu tror jag ju inte att det är något att springa till Hudkliniken med, men jag ska hålla det under uppsikt. Men det är konstigt hur naturen spelar en ett spratt?

Nu är det morgon och jag är uppe ensam och har öppnat altandörren och in strömmar det frisk morgonluft. Ska nog snart gå ut en sväng. Behöver det. Det ser så skönt ut. Och så luktar det friskt och underbart!

Mätt...

JAG ÄR SÅ MÄTT. Konstig känsla. Acceptera. Acceptera.

Morronpigg

Vaken tidigt. Som vanligt. Vaken i sängen och rastlös. Spritter i benen. Får stiga upp till slut. Gjorde gröt som jag glömde salta och fick slänga alltihop. Tog flingor i stället.
Idag är det midsommarafton och vi ska ta med oss fika och pläd, och åka till ett slott här i närheten för att fira. För att komma iväg. Blir nog rastlös av att vara här hela dagen.

Idag ska jag äta gott och inte gå ut på promenad. Mina ben är trötta idag känner jag. Jag ska klara av att vara "promenadnykter" idag...., kanske till och med ta ett glas rödvin?

Igår ringde jag min mor och far och sa till dem att de inte kan komma hit på besök eftersom jag inte orkar med besök. Jag kände mig som en riktig usling, som en otacknämlig skitstövel. Jag tänker på allt det positiva de har gjort för mig, mest materialistiskt, att de har gett oss pengar och kläder till barnen. Men jag glömmer inte heller den psykiska stressen de har utsatt mig för. Det glömmer jag inte. Och att jag blir sjuk psykiskt efter varje gång de har varit här. Min man vägrar att ta emot dem en gång till eftersom det är han som får ta hand om resterna av mig när de åker. Men en mamma är en mamma och en pappa är en pappa och banden är starka även om jag inte vill.

Igår ringde min terapeut och undrade hur det var med mig. Jag kände mig trött och tänkte att det är skönt att hon bryr sig samtidigt som jag just nu är trött på terapi. Jag orkade knappt prata. Men jag har lovat henne att göra roliga saker på semestern och inte bara sitta här inne och vara osocial. Det har jag lovat.

Baka, baka kaka

Idag har jag varit produktiv här hemma tillsammans med min arbetsterapeut. Det blev ett äppelhonungsbröd. Blev väldigt gott. Nästan FÖR gott. Jag är hungrig som en varg (måste vara en biverkan av Zyprexan förstås, eller inte...) och har nu gått och nallat på det färdiggräddade miraklet ett antal gånger. Till slut har jag nu fått lagt det in i frysen så jag inte äter upp hela jävla brödet.

Var ute och gick en sväng i skogen vid lunchtid tillsammans med ett dussintal flugor som svärmade kring mig hela tiden. Liknade nog en väderkvarn som mina armar flaxade för att döda dessa kryp. Någon orm så jag inte, jag är alltid rädd för det eftersom jag tidigare har sett ormar på olika ställen där i skogen. Jag hatar ormar, som de slingrar sig iväg på ett äckligt sätt. Okontrollerat.

Mina känslor leker kurragömma, de försvinner ibland, och jag tror inte att de finns, och så plötsligt kommer de fram när någon hittar den ömma punkten, och jag börjar storgråta, och jag inser att jag egentligen inte mår bra. Jag blir överrumplad över mig själv, och får kämpa för att gömma känslorna igen. Jag vill ju inte förstöra min familjs semester. Ska vara glad. Så får jag vara ledsen när jag är ensam.

Dämpad

Jag är dämpad och tom. Ointresserad av omgivningen. Orkar inte prata. Träffade en kompis som jag avtalat med för länge sedan. Jag pratade inte. Hon pratade. Turligt nog. Hon kommenterade hur dämpad jag var. Jag visste inte att det var så tydligt. Jag orkade inte ens titta på rean. Vill bara vara hemma. Och hungrig är jag hela tiden. Jag tänker på mat. Tröst att äta. Stoppa in mat i munnen hjälper mot ångest.

Dålig söndag

Söndagen vill jag helst glömma, det var en riktig skitsöndag. Den började bra men sedan spårade det helt ut. Hade det lugnt och fint, gick en lång promenad på 6 km med min man och det var trevligt. Sedan blev jag ledsen och grät en hel del och så spårade allt ut när jag fick vara ensam några timmar. Jag hade lovat att jag skulle äta ordentligt, vilket jag sen inte gjorde, och så blev allt kaos i köket. Det blev svält, hetsätning och kräkning. Det var länge sedan jag mådde så pyton med mitt ätande. Det är länge sedan jag åt så vansinnigt mycket och vansinnigt lite. Jag tappade kontrollen helt.

Nu på morgonen mår jag bättre, har lovat mig själv att aldrig hamna i ett sånt kaos igen. Vi skulle egentligen ha åkt till ett ställe där de bjuder på alla kakor ni kan tänka er, blandat med varm och kall mat. Det kostar 150,-/person och man får äta hur mycket man vill. Jag sa till min man att jag nog inte klarar av det idag, och han förstod, så nu ska vi bara ta en vanlig lunch på stan. Det är nog så trevligt.

Mera känslor

Jag har stått i duschen och gråtit. Jag vet inte varför. Det känns som att jag har ett hav av ledsamhet inuti mig. Jag är helt enkelt väldigt ledsen. Och jag vet inte varför.

Känslor

Bröllop på tv. Det vet väl alla. Och jag hatar att jag blir rörd till tårar. Victorias vackra klänning och vacker inramning. Jag tittar på mina egna bröllopsbilder och tycker att jag var så där vacker jag med. En underbar vit klänning med diadem i håret. En lycklig dag var det. En vacker dag var det. Min man var vacker och jag var vacker. För många år sedan.

På ett löjligt sätt så blir jag avundssjuk på Victoria som har lyckats bli av med sin ätstörning och inte jag.... Jag vet att jag är för vuxen till att tänka så, men jag kan inte låta bli. Jag skulle också vilja det. Jag skulle också vilja ha lite "fett" på halsen och inte vara såsom en skelettliknande fuling. Få åka iväg till USA och få all behandling som krävs och komma hem igen som en ny kvinna. Kan jag inte få det?

Fotbollstider....

Här sitter jag i soffan och tvångstittar på fotboll. Jag tittar mer på spelarnas frisyrer och vadmuskler än jag bryr mig om hur många hörnor det blir/är. Men mannen tycker att det är så himla roligt så jag låter honom få ha det nöjet att titta. Så kan vi glömma bort mina bekymmer några timmar. Jag har låtit bli att göra mig illa mest pga honom, jag vet hur besviken han skulle bli om jag hittar på något. Fast jag är sugen.

Gick mina tvångsrundor i spåret i kväll också, men det var första gången på länge som kroppen bara skrek "jag orkar inte, gå hem, gå hem med dig tokiga kvinna". Jag var sugen på att gå hem men jag gjorde det inte, jag bara struntade i att låren var som gelé och gick rundorna färdigt. Ångesten vann denna gång också. Men i morgon DÅ ska jag INTE gå. Då ska jag fira min kommande semester med god mat och fika med min andra hälft.

Nu sitter jag här och njuter av vilan och tänker att jag har min sista arbetsdag i morgon och så är det semester! Hurra! Ska bli så jävla skönt!

Uppe med tuppen

Jag har upp genom åren köpt en hel del s k "självhjälpsböcker", man ska läsa och lära och sedan praktisera och efter det leva lyckligt resten av sitt liv. Nu står böckerna mig upp i halsen. Så många jag har läst och inte kunnat ta till mig. Därför att jag inte kan koncentrera mig. Därför att jag inte kan ta till mig dem. Därför att jag blir trött innan jag kommit till sidan 3. Slutet blir att jag känner mig usel och miserabel därför att jag inte kan bli så lycklig som jag vill och som det står i boken, men inte kan till mig trots att jag äger "självhjälpsböcker".

Men jag ska försöka. Igen. Nu sitter jag här med Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Och den är säkert bra den. Jag har försökt i många år att ta till mig boken, förstå, praktisera, men det slutar som oftast bara med en suck och jag ställer tillbaka boken. När jag kommit till sidan 3. Min hjärna har nog tappat så många celler så det inte räcker till mer än sidan 3.

Och så en väderrapport (min hjärna klarar av att tänka på vädret faktiskt...): Det ser lovande ut, sol och skönt. Ska nog sätta mig ut med datorn senare idag. Nu ska jag ta en kopp kaffe och stirra ut på ingenting och titta på boken jag har lagt framför mig och kanske öppna den, eller inte :)

Att sitta i ett hörn

Jag har duschat och är klar för sängen. Tyvärr är det lite tidigt att gå och lägga sig. Tänk att jag har blivit en som längtar efter sömnen. Sömnen är som en befrielse, en utväg, en lindring, en öm kram. Jag sitter här med min man och dotter. Jag har ångest och har precis tagit en Oxascand och väntar på att tabletten ska ta. Tyvärr har jag fått ta en tablett varje kväll, och jag vet, jag borde inte göra det, men vad gör man?

I morgon är jag sjukskriven, det känns helt underbart. Efter sommaren kommer jag att säga att jag vill vara 50 % sjukskriven och inte 75 % som nu. ¨
Jag och mina barn ska träffa svärmor för att gå och äta kl 12. Sedan kommer "min" arbetsterapeut hem till mig, vi ska nog baka, jag har handlat in för att baka bröd. Hon är lugn och fin, jag känner mig helt annorlunda med henne än med min andra terapeut. Svårförklarat, men jag växer med henne, med den andra sänks jag. Klurigt.

Äsch, nu orkar jag inte skriva mer. Nu är det fotboll som jag ska stirra på och inte tänke på nåt annat än dessa män som springer runt efter bollen. Tyvärr missade jag italienarna igår.....

Efter regn kommer sol....kanske

Jag har det outhärdligt. Jo, så är det. Jag har en outhärdlig ångest som äter upp mig inifrån. Jag kommer inte undan. Jag ser ingen ljusning. Jag är fånge i min kropp. Det är outhärdligt. Dödstankar och självskadeönskan.

Jag försöker förklara för min terapeut om min ångest, men det är bara ord som kommer över mina läppar och jag ser att hon inte förstår. Vem kan väl egentligen förstå en annans ångest?

Hon provocerar mig för att få fram en ångestattack. Och jag får det. Jag skriker och gråter och kastar mig bakåt i stolen och hon fortsätter och jag får andnöd och det känns som jag ska dö. Efter ett tag har jag återfått kontrollen på andningen och jag kan torka tårarna och jag känner mig som den uslaste av alla patienter.

Är ångest dåligt? Dålig karaktär? Barnsligt?

Om vi vet varför vi får ångest, varför slutar vi bara inte då?

Bara gnäll

Jag har fått ny dator. Det är inte lätt. Och jag har inte tålamod. Och jag har glömt massor med lösenord, däribland lösen till bipolarforumet. Tråkigt. Men kanske ska jag låta bli hela forumet. Jag har varit med i så många år och kanske är mitt behov för att lufta min diagnos inte så stort så jag kan lika gärna skippa det. Nåväl.

Idag har jag ont i hela kroppen, som muskelvärk, som om jag skulle ha målat om huset eller skottat snö i ett par timmar. Jag har inte känt något liknande och jag sänder en tanke till de med fibromyalgi, jag förstår att det är ett lidande att ha den diagnosen. Jag har tagit 2 Panodil och försöker ligga still i sängen. Jag fick diagnosen malignt melanom förra året och nu har jag fått för mig att det är det som har spridit sig till hela kroppen.

Hög ångestnivå idag. Jag har bakat scones för att se om det hjälper. Jag ska baka kladdkaka också. Då måste jag väl ha tuktat min ångest. Jag är så orolig.

VM i fotboll

Så har det då börjat - VM i fotboll - och jag vet vad som kommer att visas på vår TV i några veckor framöver.... Min älskade och min dotter sitter som klistrat framför TV´n. Jag har försökt sitta där en halvlek just nu, Uruguay mot Frankrike. Jag sitter mest och klagar på hur fånigt fotboll är, de springer ju bara upp och ner hela tiden och aldrig gör någon mål. Nu har jag blivit utslängd från soffan och sitter här med datorn istället. Tacka vet jag handboll.....

Veckan är slut och jag är fortfarande stabil. I kväll är det lite rörigt eftersom jag inte gjort annat än att ha ätit smörgåstårta, jordgubbar (svenska!!), plockgodis idag.
Känner mig uppstoppad och en äcklig känsla av att jag har hetsätit. Inte bra. Fast bra.

Vi var och firade av min svägerskas dotter som tagit examen. Idag på deras examensdag har det regnat hela tiden, ett riktigt spöregn och det var riktigt synd om alla studenterna som hade på sig klänningar och sandaler. De verkade inte alls bry sig om att det regnade. Kanske hade några av dem lite alkohol i sig så de inte märkte vad det var för väder. Vem bryr sig om lite regn? Publiken kanske.

Jag gick aldrig ut gymnasiet. Det gör mig lite ledsen att tänka på det, därför att jag var så psykiskt sjuk då så jag inte kunde fullfölja. Jag fick aldrig ta examen. Nu ska jag inte bli sentimental, jag menar bara att det inte är självklart att man tar examen. Jag är lycklig över att mina barn har gjort det och att de har varit förskonade från att vara psykiskt sjuk. Och att de fick ta sin examen och vara riktigt lycklig just denna dag.

Back again

Så är jag hemma igen efter att ha pratat med min stressade läkare. Vi pratade om ECT och mig, och kom överens om att avsluta det hela nu eftersom jag reagerar så kraftigt med manier efteråt.
Vi gjorde en vårdplan som ska stå i min journal så att jag vet hur jag ska agera om jag börjar bli deprimerad igen.
Jag känner mig stabil nu och tydligen så passar Zyprexa mig som hand i handske så den medicinkombinationen jag har just nu ska jag fortsätta med. Ok för mig. Så kanske kroppen kan få vila lite efter all ECT också, efter att ha blivit sövd ett antal gånger, den kanske är lite sliten?? :-)

Tankar

Jag delar kontor med två andra kvinnor varav den ena sitter och gör en massa ljud hela tiden. Hon mumlar och mumlar och jag håller på att snart skrika rakt ut att hon ska se till att hålla käften. Jag känner hur jag kokar inombords, men jag måste lära mig att tolerera och lugna ner mig och fokusera på annat. Inte lätt. Snart är det fika. Och jag får då ett andrum.

Och ett andrum har jag också redan fått - hypomanin/manin är borta tack vare Zyprexa. Jag känner mig lugn och fin. Jag ska träffa läkaren på onsdag några minuter innan möjligtvis min sista ECT den här gången, så hon hinner bestämma om jag ska få ECT eller inte. Jag är jätterädd för vad som ska hända om ECT tas bort, men å andra sidan kan det ju inte tolereras heller att jag åker raket in i en mani efter varje gång jag fått ECT. Jag har ju nästan levt ett annat liv med ECT - inte varit deprimerad sedan jag fick det insatt. Jag är så rädd att jag ska bli deprimerad och suicidbenägen igen. Jag vill inte det. Vill inte. Jag ska inte ta ut sorger på förskott - men att depressionen kommer det räknar jag liksom med. Kanske ska jag inte göra det? Kanske är den borta nu?

En ny dag

Idag är en ny dag, och vad ska det bli av den? Inramningen är bra - sol, inte stel i kroppen, inte ont i höften, en glad man och en glad dotter. Jag har ätit frukost och läst tidningen. Jag har lite svårt att koncentrera mig, men får ta och läsa tidningen en gång till sen. Jag känner mig lite stressad över att jag snart måste ut och gå eftersom gårdagen bestod till det mesta av att äta och jag är ivrig efter att få "rensat" kroppen.

Har fått order från skötaren om att skriva matdagbok. Var på bokhandeln igår och hittade ett skrivblock för en billig penge. Jag har en favoritbokhandel på stan, jag älskar alla böcker som finns, skrivblock, pennor, födelsedagskort och inte minst almanackor. När jag (tidigare icke-medicinerad med Litium) var uppåt köpte jag alltid almanackor. Jag har en hel drös med dem, och jag har lagt ut tiotusentals kronor på dyra skinnalmanackor från Filofax t ex. Jag försöker sluta köpa, det är lite som att vara beroende och att jag måste genomgå avvänjning från dessa underbara saker. Får använda hjärntvätt : "jag SKA inte köpa, jag SKA inte köpa". Köpte en rosa i USA när jag var där nu, den ska inte användas utan ligger bara där. Jag är en samlare. På det mesta.

Jag tog bort 10 mg Zyprexa efter överenskommelse med läkaren och blev snabbt dålig igen. Det är ju bara inte sant, att jag måste ha 20 mg Zyprexa för att inte bli tokig. Vi försöker igen med 15 mg för att se. 20 mg är för mycket för mig med min pyttekropp. Läkaren sa att vi kanske skulle ha Tegretol istället. Jag har aldrig läst om någon som har det. Jag frågade i forumet men fick inget svar, är det så att ingen vet??

Hade en äcklig upplevelse i förrgår, kanske någon som vet vad det var? Det här blir lite som "fråga Lund", men men. Jo, jag hade själen separerad från kroppen. Alltså jag tittade i spegeln och blev förvånad över att jag såg ut som jag gjorde. Precis som att jag var gäst i min egen kropp? Jag blev rädd och vågade inte titta mig i spegeln på hela dagen. Också när jag gick promenad så var det som att jag befann mig i ett skal och att jag snart skulle lämna kroppen. Någon som vet??? Håller jag på att förlora förståndet? Eller har jag redan gjort det??

Trevlig lördag!

Sockervadd

Onsdag morgon och jag har sovit färdigt. Solen skiner och jag har min ledig dag. Det kan behövas, det har varit stormiga dagar och jag håller på att dala neråt igen. Jag har äntligen kunnat tämja min mani och så ramlar jag neråt helt enligt mönstret. Det har strulat lite på jobbet och så fick jag veta av en slump att min chef hade ringt till min skötare och jag blev riktigt upprörd och kände mig överkörd. Jag var helt enkelt rasande. Min skötare påstår att jag har gett tillstånd till att min chef får ringa för riktigt länge sedan. Hon säger att vi har haft ett möte med min chef vilket jag inte kommer ihåg. Jag känner mig ledsen över att mitt minne är så obefintligt. Min hjärna verkar vara ett ödsligt ställe, tomt för celler och endast fylld med sockervadd.
Min chef tyckte att jag skulle få träffa en HR-konsult ihop med min chef och det kände jag mig motiverad till, varför vet jag inte. Klamrar mig väl till varje möjlighet till förändring. De frågade om jag vill komma till Bemanningsenheten på sjukhuset. Det fungerar så att man får lön från Bemanningsenheten, men får hoppa runt där det fattas folk. Inget för mig fastän jag har påstått det när jag var "uppåt". Jag känner mig förtvivlad, jag strular till det överallt och mina manier ställer verkligen till det. Jag känner mig inträngd i ett hörn och allt jag gör ställer till det. I måndags träffade jag skötaren och jag har nog aldrig gråtit så mycket och önskat att jag vore död därför att mitt liv är så rörigt. Hur kunde det bli så här? Min chef sa till HR-konsulenten att jag är den mest kompetenta sekreteraren på mottagningen och det känns ju kul att höra, sen att det endast är skelettet kvar av vad jag varit är en annan sak.

Usch, det blev ett tråkigt inlägg. Bara jag, jag, jag, när det finns så mycket i världen att bry sig om, Gaza till exempel. Men min hjärna orkar inte tänka på Gaza även om jag sympatiserar, det får räcka. Jag har nog med att komma ihåg vad jag ska handla på ICA.


I lördags fick jag en hälsning i tidningen på mors dag från barnen med bild och allt. Jag ser helt galen ut på bilden, typiskt. Jag blev så rörd, tänk att de älskar mig så mycket när jag påverkar deras liv så mycket. Det gjorde gott. Idag ska vi en sväng på stan min dotter och jag. Vi ska ta en fika har vi tänkt, men det efter att vi kollat om jag ska byta min nyinköpta klocka eller inte. Jag fick för mig igår att jag skulle ha en klocka med "bling bling" på. Men vid närmare eftertanke när jag köpt den vet jag inte om jag känner för att vara en kvinna med "bling bling". Vi får se, kanske kan man inte byta? Och då får jag vara en kvinna med "bling bling" på armen vare sig jag vill eller inte. . Kanske är det det jag behöver.....:-))