I regnet i skogen avvecklades 5 km tills håret stod på ända och jag var trött. Sen tupplur i soffan med 2 st Sobril och en slags vila infann sig. Nu är jag bara här och försöker tänka vettigt. Pratat med en kompis som mått mycket dåligt. Mycket dåligt. Som min skötare sa: Du ska veta att det finns massor med folk som mår sämre än dig så varför kommer du till mig? Känner mig rätt så knäckt av hennes ord. Snart dags att göra mig illa.

Men hur länge sover jag nu för tiden. 12 timmar i sträck utan problem. Det är väl medicinen förstås. Har tagit Sobril nästan varje kväll nu en tid. Är rädd att jag ska bli beroende. Men de hjälper mig genom dagarna.

Har svårt att sköta mitt jobb. Kan inte hålla fokus och är fylld av ångest. Rädsla att jag ska göra fel. Det får inte bli fel. Få sparken.

Idag ska jag träffa dottern och fika, efter jobbet. Hon brukar ha en hel del synpunkter på mig och mitt liv. Nu senast vill hon att jag ska skaffa en hund och sikta på att bli sjukpensionär på heltid. Men hon är min älskling. Jag har tur. Runt mig har jag många som älskar mig.

Tänker blogga igen - utan att känna prestationsångest. Jag får skriva hur jag vill. Har precis ätit lite varm mat och det kändes skönt i magen. Varm mat är gott.

Mådde dåligt på jobbet idag. Blir påmind om att jag är "sjuk" och äter en drös med mediciner. Jag tappar ord, kroppen rycker och jag vet inte vem jag är. Jag drar mig undan och ångesten river i mig. Är utanför. Och blir tyst. Försöker berätta saker för min man men det kommer inga ord.

Nu sitter jag här i köket och tittar ut - det är grått och håller på att bli mörkt. Jag ska ut och gå en sväng i spåret. Det är lite otäckt, men jag vägrar bli rädd. Jag får gå i spåret om jag vill.

En trevlig kvinna från banken ringde och erbjöd oss att lägga om lånet = få det bättre = må bättre.... Så nu sparar vi en massa pengar och hösten blir inte riktigt så ansträngd som vi trodde. Bara en sån sak som att både högkostnadskortet inom sjukvården OCH apoteksfrikortet gick ut nu i september = skräck. Men nu känns så skönt när det har ordnat sig.

Annars har jag varit i skogen i eftermiddag och konstaterat att min onda häl håller på att bli frisk, den gör inte riktigt lika ont som i går. Mina sår håller på att torka, ångesten över att bli ertappad med plåster har minimerats. Och kan konstatera att umgänge med andra människor som att t ex gå på innebandy gjorde gott för mig. Jag har en fin familj som det är roligt att umgås med. Även om det inte är bra för mig att vara ute så sent som tills kl 22, blir lite "sprallig" då. Jag ska försöka vidga mina vyer så livet blir lite roligare.

Och i morgon är det fredag! Skönt!

Kanske borde jag skaffa hund?

Min kropp är sliten. Och gammal. Hemma igen efter seans med min älskade terapeut. Jag trodde hon skulle sparka ut mig idag. Men hon orkar tydligen hur mycket som helst. Spiken i kistan när jag gjort illa mig. Kanske ringer jag psykakuten om jag inte hittar krafter någonstans ifrån. Ikväll ska jag orka vara social. Måste det. Vara med andra. Orka gå på innebandymatch med man och dotter. Kanske är det kul? Två dagar tills helgen och slippa sitta på jobbet men vara någon annanstans mentalt.

Sitter i köket och försöker vakna, försöker koncentrera mig på DN, mycket att läsa. Ute har det börjat regna och jag är ensam hemma. Vad ska jag hitta på idag? Blir väl till att jag plockar fram paraplyet och trotsar regnet och ger mig ut i skogen. För jag måste ut i skogen om jag ska tygla min ångest. Får ingen ro förrän jag gått min runda i skogen. Sen kan jag njuta av söndagen.

Igår träffade jag barnen på stan, vi fikade tillsammans, det var väldigt trevligt. Solen sken och stan kryllade av människor som njöt av - kanske - sensommarens sista strålar. Och idag är det höst. Björkarna släpper gula blad.

Äntligen fredag. Jobbar eftermiddag idag. Det blir ok även om det är segt att sen sitta kvar på jobbet när alla slutar för dagen. Sitter och tittar på vädret på tv, ser rätt bra ut inför helgen, det kan jag glädjas åt - jag kan också glädjas åt att "mitt" hockeylag vann premiärmatchen igår. Känns bra!

Tunga tankar, eller tvångsmässiga tankar av destruktiv karaktär river och sliter i mig. Idag måste jag. Göra och sedan gömma.

Det är kallt ute - undrar vad jag ska ha på mig? Sitter och tittar på bilder från Köbenhamn, där har folk vinterjackor på sig. Ska jag ha vinterjacka? Stickad kofta? Eller strunta i hur och vad jag har på mig och ta min fula fleecejacka? Vem bryr sig om vad jag har på mig? Gå till jobbet, jobba och sedan hem. Who cares?

Uj vad det blåser! Höll på att ramla av cykeln. Jag hatar när det blåser. Sitter hemma och tittar på "Masterchef" och äter naturgodis som jag fått dille på. Mm va gott.

Har så småningom kommit mig efter en känslomässig jobbig helg, jag är dock ledsen och har destruktiva tankar - ska det aldrig bli bättre? Jag är ju vuxen och mina föräldrar är som de är. Jag känner mig i underläge och tänker att jag aldrig kommer att klara av relationer. Jag har svårt för relationer. Vare sig det är för föräldrar, svärföräldrar, barn, arbetskamrater - jag klarar inte - är så misslyckad - bäst att jag är ensam.

Varit och träffat terapeuten idag, pratade en del, svårt att komma ihåg saker, jag har fått ECT idag också och är lite "snurrig" i huvudet. Narkospersonalen försökte ta ett blodprov för Clozapinet på mig men misslyckades. Tror de försökte på 10 ställen. De gav upp.

Känner mig lite stressad här hemma, svårt att slappna av, ångestfylld. Har tänkt att ligga här i soffan tills det är dags att gå och lägga mig. Snart är det fredag!!

Beställde frisörstid tills i morgon, tycker att håret har blivit för långt. Det är säkert jättedyrt - 300?

Nej nu ska jag lägga mig ner. Försöka slappna av.

Lyssnar på George W Bush. Tänker på alla som förlorat nära och kära i 11/9-2001. Sorgligt.

Känner mig tom och ensam och uppgiven. Mina föräldrar varit här hela helgen. Jag är uttömd för krafter och livslust. Uppgiven. Att jag inte klarar av att umgås med dem? Lika varje gång de är här. Skrev några rader till min terapeut. Ifrågasätter om det är någon vits att vi träffas något mer. Jag kommer inte längre. Får vara glad att jag har en familj som gör att jag orkar. Vissa kommer ingenstans med terapi. Jag är väl en av dem. Identitetsstörd.

Min fredag: vaknade till ett SMS från dottern - och sedan knackade det på dörren och där stod ett blomsterbud med en bukett från dotterns nya arbetsgivare - prata om att hon har hamnat rätt i arbetslivet...Är man landstingsanställd som jag så händer inte sånt. Möjligen en krans till kaffet?

Jag har förberett kalaset vi ska ha i morgon, jag och dottern. Vi fyller år. Jämnt. Mina föräldrar kommer och ska sova här. Jag mår inte bra, känner mig lättare hysterisk bara vid tanken, och lättare hypoman, lagade massor med mat igår och var sugen på att vandra på E4:an. Och så är jag besatt av tanken på att göra mig illa. Jag har lovat skötaren att inte göra något, gör jag det så bryter hon kontakten med mig. Hot eller? Får man göra så? Effektivt annars.

Jag har lite problem med mitt bloggande. Glömt adresser etc, och när jag har skrivit något så har det bara försvunnit. Nu har jag till sist kommit in på den här bloggsidan igen. Tur.

Idag har jag min lediga dag. Försökte sova länge och ha sen frukost. Till sist gick jag upp och tog en dusch. Mådde skit, yr och fick sitta i duschen för att inte svimma. Duschen gjorde så jag fick känslan av att jag skulle drunkna, svalde vattnet och gapade efter luft.

Efter att jag återfått krafterna åkte jag in till stan för att ha min terapitimme. Det blev kaosartat idag, vi käftade mot varann och hon tyckte si och så och jag tyckte si och så.

Varning:

Fick lova att inte göra mig illa, jag som tänkte göra det på fredag, vet inte om jag klarar låta bli.

Nu ska jag ut och gå en promenad, behöver gå förbi affären också. Jag/vi ska ha ett stort kalas på lördag och behöver handla mat. Jag ska bl a ha en fläskfilé som ska tillagas innan dess.

Sitter ensam í vardagsrummet och i stillhet. Maken ligger och sover. Jag sitter och väntar på att solen ska titta fram. Har tänkt gå i skogen innan vi ska tvätta fasaden på huset. Känner mig trött och sliten. Fast klockan bara är 09:40.

"Min väninna" ringde i går kväll. Det enda vi har gemensamt är att hon ibland lider av depressioner. Och har samma läkare. Jag orkar inte prata psykisk ohälsa. Känner att jag dras ner med henne och att jag inte har lust att dela mina tankar med henne. Så jag låter henne prata och jag svarar. Jag drar mig tillbaka. Så att jag får vara i min lilla bubbla där ingen kan nå mig eller se mig. Jag har fullt upp med att dölja ärr och äta min mat.

Hur mår du - säger min man. Jo, jag mår jättebra - svarar jag och så har jag fullt upp med att se Friidrotts-VM. Vara som alla andra. Ska försöka.

Sjuka tankar. Vad håller på att hända med mig? Det glider mig ur händerna. Jag tappar greppet. Hjälp fast ändå inte hjälp. Ingen kan hjälpa mig känns det som. Vad ska jag ringa psykakuten för när de ändå inte kan hjälpa mig? Jag gör mig illa ändå. Jag passar inte in här.

Jag river mitt hår hos min skötare och skriker: Vad ÄR det med mig? Jag har en man och två barn som älskar mig och ÄNDÅ!! Så är jag köttfärs. Min skötare säger: Du har en störning. Jo vars. En störning var det.

Back again! Varit borta länge från mitt bloggande även om jag har läst alla andras bloggar och haft utbyte av det. Har egentligen inte orkat vare sig blogga eller läsa. Min man har inte tyckt om att jag bloggar, men idag har jag lust att skriva några rader.

Först vill jag fira att jag har fått 50 % sjukersättning från FK, det känns väldigt skönt, skönt att slippa hålla på att krångla med sjukskrivningar hit och dit. Samtidigt lite otäckt. Tänk att jag har kommit hit i mitt liv. Så definitivt liksom.

Just nu sitter jag och väntar på att åka till jobbet. Jobbar 13 till 16:30 idag. Och sen är det helg. Perfekt. Det funkar bra för mig att jobba 50 %. Jag orkar det. Och arbetskamraterna har vänjt sig till att jag jobbar halvtid. Igår var det faktiskt en som höll runt mig. Trevligt. Ovanligt.

Har träffat min läkare, det var ett bra möte, hon satte ut en medicin och höjde en annan, jag är med på det. Får också ECT varannan vecka har vi bestämt. Jag är extremt svårstucken och det är jobbigt när jag ska ha ECT och behöver stickas. Men jag vågar inte sätta ut ECT även om jag förstår att det kanske är bra att göra det.

Fredag kväll - en film - lathet - trevlig helg - tvätta husfasaden - gömma armen - sol - äta - gå upp i vikt

En morgon med godmorgonprogram på tv´n. Det känns ganska ensamt. Fylld med ångest och intag av en styck Oxascand och mår lite bättre nu. Måste åka in till stan för att ta ett blodprov pga Clozapinet. Ett prov en gång i veckan i 18 veckor. Känns aningen tjatigt. Ska till skötaren också, har ingen lust, att konfronteras med mitt tillkortakommande. Jag borde ha gått upp i vikt men har inte gjort det och att behöva ljuga om det. Jag ljuger nästan hela tiden om allt möjligt, jag har blivit proffs på att ljuga. Jo men jag har gått upp i vikt. Jo men jag har ätit varm mat idag. Jag har inga knivar hemma. Nej jag ska inte skära mig. Nej jag har inte handlat några kläder. Nej jag har inte tagit Oxascand. Nej jag har inte gått i affärer.

Jag vet inte om jag är låg pga brist på föda eller om jag är deppig, orkar inget, tyst och lågmäld och meningslöst. Nu ringde min man och påminde mig om att jag har en familj som tänker på mig och att jag inte är ensam och att jag glömmer att livet är värdefullt. Att jag har lätt för att glömma det.

Mulet men 24 grader ute - skönt. Gick en riktigt snabb promenad i skogen och trodde det var kallt. Hade på mig tjocka kläder och blev därför genomsvett och fick ta en dusch efteråt. Nu har jag ätit en grillad kyckling, det var gott, orkade inte göra något annat. Har lite småångest över att kycklingen kändes så "fet". Men nu är det gjort.

Min sons flickvän tog studenten igår och har öppet hus idag. Jag hade så jävla ångest över att behöva åka dit och vara social så min man fick åka själv. Känns inte bra det heller, men nu är det som det är.

Jag gillar att vara i skogen. Helst gå snabbt. Vara andfådd, flåsa. Känna kroppen anstränga sig. Lyssna på musiken i mobilen. Idag fylldes huvudet med tankar - jag fick för mig att jag var två? Att jag/vi var i främmande rum. Att jag befann mig någon annanstans? Och sen tillbaka till verkligheten igen. Fantisera om hur livet ska bli. Långt ifrån psykvärld och mediciner. Jag är någon helt annan. I ett annat liv.

Jag drömmer om att jag springer. Springer långt. Och snabbt. Jag är "LÖPERSKAN". Och lever ett annat liv. Jag kan springa. Jag lever mitt gamla liv igen.

Verkligheten: En kopp kaffe. Och choklad. Duktiga mig.

En fika vid ån, hembakat, fräscht och varmt väder. Promenad runt ån sen. Många dagar tillsammans med maken, och aldrig tröttnar jag även om det känns ok att gå till jobbet idag och se något annat/någon annan. Igår kväll såg jag en fantastisk film som jag verkligen kan rekommendera. Jag blev så berörd och har fortfarande inte slutat att tänka på den. En spansk film - "biutiful" med Javier Bardem. Se den! Ha en varm och skön tisdag!

Maken och jag var mycket osams i torsdags, vi diskuterade mitt självskadebeteende och han var arg och irriterade på mig att jag fortfarande har detta beteende och har knivar gömda. Det är ju egentligen inte för att jag ska skära mig utan mer att jag har "verktyg" för att ifall att. Han krävde att jag skulle ge ifrån mig alla "verktyg" och till slut fick han dem och jag var arg. Igår ville jag ha något "verktyg" igen ifall att och tänkte att jag efter jobbet skulle gå till affären och införskaffa det. När jag väl är där och jag är på väg till hyllan där de har sånt så träffar jag på svärmor och min son! Helt otroligt och jag säger att jag ska köpa stearinljus och servetter. Det är SÅ pinsamt, min son vet, han tittar på mig och bara vet. Jag mår skit, att jag bara kunde! Jag hoppas han inte berättar för maken och att hans förtroende för mig inte är raserat. Så pinsamt. Vi pratade om andra saker och jag hämtade stearinljus och servetter och så lämnade vi affären. Inga "verktyg" här inte. Fast man kan gå i andra affärer förstås.

En sån vacker fredags morgon! Jag börjar kl 12 på jobbet idag och det känns lagom att jobba 4 timmar. Jag har kommit överens med min man igen. Det känns så skönt. Puss och kram!
Det har varit/är lite turbulent både på jobbet och hemma. Det blev så att jag brakade ihop lite på jobbet och min chef pratade med mig och har tagit bort mig från ursprungliga scheman för att jag inte orkar. Jag har ju gått ner i vikt och det syns och jag är svag och yr. Min chef hade ringt till min skötare. Vilket hon inte får och min skötare sa till mig att hon inte pratar om mig när jag inte är med. Det känns bra. Jag var hos skötaren sen och det blev ett riktigt upprivande samtal och jag måste gå upp i vikt nu. Det finns inget annat, jag måste även upp om ångesten river i mig så jag inte vet hur jag ska stå ut och har mest lust att ge upp.
Jag är dålig på att få kritik. Jag knäcks som en svag gren när någon tillrättavisar mig. Det känns som allt bara brakar ihop och jag vet inte hur jag ska samla ihop mig igen. Fick kritik i tisdags och jag börjar nu att hitta strategier för att resa mig igen. Alla gör ju fel. Det går inte att komma ifrån. Även jag gör fel. Ingen är felfri. Fatta det.
Idag kan man ha kjol. Varmt och gott. Kul!

Osams med maken. Jag kan förstå det, att det sliter menar jag. Jag är nervös och orolig och han har åkt till jobbet och jag kan inte prata med honom. Be om ursäkt liksom. Är hemma några timmar så här på morgonen innan jag åker till jobbet. Ska gå på stan en liten stund, avkoppling. Känner mig lite svag idag, gått ner nåt kilo, orkar inte tänka på det. Skrivit matdagbok och ljugit. Ska till skötaren i morgon och visa fram matdagboken. Jag ljuger och lurar mig själv. Ynkligt. Jag är en jobbig ynklig människa som är påfrestande för omgivningen. Men det är en helt underbar dag idag, varmt och soligt, skönt. Det blir att plocka fram någon klänning. Efter jobbet ska jag fika med en kompis, jag orkar egentligen inte men ska tvinga mig, göra något annat.

Idag har jag varit som en vanlig människa. Vaknade vid 07 - frukost, tvätta håret, jeans och armband. Sedan en kort promenad till tåget. I stan träffade jag en "gammal" kompis och vi tog en fika tillsammans, och jag kände mig så där "vanlig". Även om jag har svårt att koncentrera mig och fokusera på vad hon sa och komma ihåg vad hon sagt tidigare så tycker jag att jag klarade av det ganska bra. Hon vet ingenting om mig och det är jag glad för. Inte alla behöver veta hur jag mår.

Träffade överläkaren i hissen på sjukhuset. Ingen av oss sa något mer än "hej" eftersom hissen var full med folk. Hon sa bara att hon sprang omkring på sjukhuset. Jag kollade och hon var bakjour. Det verkar jobbigt och stressigt att ständigt vara på språng. Sen gick jag till restaurangen och köpte lunch. Duktigt! Jag ska äta varm mat till lunch. Och det gjorde jag. Jag har kommit hem nu, har druckit kaffe och är trött. Ska nog lägga mig en stund. Brottas med tankar om att göra mig illa. Ska, ska inte. Hur, var, när?

Det är något fel med min dator, jag kan inte kommentera andras bloggar, glömt lösenord överallt och bara strul. Skit också. Skriver några rader här istället. Igår var jag hos läkaren och har redan glömt vad vi pratade om, men kommer ihåg att det var ett bra samtal och att jag får höra av migtill henne om det är något. Och jag var duktig patient och såg fräsch ut. Idag var jag hos skötaren och så fräsch ut tills jag brakade ihop och grät och inte var någon duktig patient alls utan har ingen lust med livet längre. Nu sitter jag här och ska gå och ta en Oxascand för att må lite bättre. Jag har beställt tid till frissan, tänkte jag skulle få en bra känsla i mig - att göra en bra sak för mig själv. Jag har blivit gråhårig och kanske är en frissatid är något som skulle muntra upp mig lite? Och så ska jag köpa en blomma och gå och träffa en gammal bekant på lördag för en fika. Det kanske kan göra mig gott. Och så har jag gått upp 2 kg vilket jag inte vill men vet att jag ska. Och inte göra mig illa för det.

Idag har jag genomfört ett pass på jobbet. Lyckades vara helt tyst hela dagen. Inte ens när vi fikade yttrade jag mig det allra minsta. Det känns enbart skönt att bara vara en som iakttar omvärlden. Sen hämtade min man mig och det var absolut det bästa idag. Inte behöva ta sig till tågstationen. Nu ska det snart fixas varm mat. Så får vi se om jag äter det. Eller om jag stoppar ner det i en matlåda, både till mig och mannen. Jag är lite nervös inför morgondagen, jag ska träffa överläkaren på psyk och jag glömmer oftast vad jag ska prata om. Förut har jag skrivit ner på en lapp och tagit med mig och jag får väl göra så i morgon också. Det är ju hennes jobb och hon får betald för att lyssna på en sån som mig. Jag kommer för att jag har problem, jag kommer inte för att bli hennes fikagäst, det är ok att jag har problem, det är det som är meningen liksom, jag behöver inte sitta där med ett stort smajl över hela ansiktet och låtsas att allt är ok. Jag får gråta om jag vill. Jag lever en dag i taget, jag lever bara en dag i taget och inte hela veckan för det blir för mycket. Jag behöver inte tänka att jag ska hålla mig levande tills jul. En dag i taget. Det är allt jag kan bjuda på.

Trött och mätt och nöjd. Tittat på film och flytt från vardagen lite. Precis efter filmen ringer min mor och vill ha en rapport om hur vi har det, vem som gör vad och vem som är var. Jag blir så trött så jag knappt orkar prata. Men svarar så gott jag kan och orkar. I morgon är Göteborgsvarvet och det sticker i hjärtat, det var ett lopp jag ofta var med på innan jag blev sjuk, men nu är det inte så längre. Livet ändrar sig. Nu går jag aldrig ut och träffar aldrig folk och läser inga böcker. Och definitivt inga långlopp. Jag ska vara mätt och glad och nöjd i allafall. Få sova och vara nöjd.

Idag kommer min dotter på besök - pluggar annars i Lund - ska bli trevligt att se henne igen. Hon har varit i Stockholm på jobbintervju. Det är inte lätt. Det är inte lätt att vara ung och stå på tröskeln till vuxenvärlden och försöka få ett jobb. Sedan kommer min son - han bor här i stan. Glad över att de vill vara här med mig/oss. Till slut kommer min man som jag älskar. De älskar mig alla trots att jag är så risig. Hjälper mig. Det har varit en jobbig vecka med terapi och ECT. Jag ska inte ge upp. Äta maten. Vara positiv. Tacksam.

Jag tycker det är så svårt att skriva här. Jag låter som om jag är någon annan. Min hjärna är tom och kroppen känns ihålig. Tack vare medicinerna. Som om jag lever i en bubbla utan någon mening eller initiativ. Effektiv medicinering men livet saknar lust och mening.
Därför är mina inlägg konstlade och substanslösa. Jag sitter och stirrar framför mig och vet inte vad jag ska ta mig till eller vad jag ska tänka. Öh. Kära doktor - en bra mix av mediciner har jag fått - vällyckat!

Fredag kväll - framför tv´n - med mannen och med hyrd DVD-film + hockeysemifinaler - och instruktioner i hur man spelar hockey. Så nu kan jag det. Filmen var rolig och att titta på hockey muntrar jag upp med lite facebook och en stor skål godis. Jag låter mannen få sina idrottsliga luster mättade med hockey. Vi har kommit överens om att gå och lägga oss kl 21. Jag är trött och han med. Dessutom tycker jag om att ligga där i mörkret med honom och småprata om ditt och datt. Att han är vid min sida fast jag har en del diagnoser och är skruttig.

Jag fick mitt läkarutlåtande hemskickat idag, en kopia av det alltså. Och det var bra skrivet. Bipolär sjukdom. Tvångssyndrom. Anorexia nervosa. Därför älskar jag min man som alltid finns där och vill hålla mig i handen. Så får vi se vad Försäkringskassan tycker.

Imorgon ska vi ut och gå runt ån min man och jag. Jag ska försöka komma över det äcklet jag känner därför att jag ätit en stor mängd godis. Sonen ska låna bilen så vi får ta tåget hem igen efter att vi har gått färdigt. Hoppas det onda i höften går över, jag har sagt hela dagen - på skoj - att jag nog också har fått reumatism - varför inte??? Liksom. Kroppen är skraltig, inget funkar som det ska. Och några gråa hår också.....

Sitter här och håller värmen med en filt. Fryser som vanligt. Snart är det väl dags att gå och lägga mig. Tycker om att sova. Få ro.

Idag har jag jobbat, jag jobbar ju 50 % och jobbar måndag + tisdag och ledig onsdag. Och onsdag är det i morgon. Ska bli skönt. Ska ta blodprov och sedan träffa "min" skötare kl 14. Och räkna med att få ta lite skit då. Hon är en tuff kvinna och när hon får se att jag inte gått upp något enstaka kilo så blir hon arg. "Du får skylla dig själv". "Ta ansvar, jag har inte tänkt orka hur länge som helst med dig". Jag känner mig liten och svag, jag är så gammal och är fortfarande fast i ätstörningsträsket. Ska jag nånsin bli "frisk"?? Och hur??

Ikväll låter jag min älskade man få sitta och se på fotbollsmatch på tv´n. Han är så tacksam. Och jag sitter och surfar i fred. Och alla är nöjda. God bless.

Sicken kärring jag känner mig som, en sån kärring som jag föraktar och som brukargee insändare i tidningen. Jag avskyr skrikande ungar, verkligen skrikande ungar. Måtte de snart gå in och äta. Slutade tidigt på jobbet idag och åkte hem i värmen, helt underbart med värme även om jag alltid fryser och aldrig kan ha kortärmat pga ärr och frossa. Druckit kaffe och läst Se&Hör, mycket underhållande.

I fredags kom mina föräldrar och det innebar en påfrestande helg. Igår var jag så utmattad så jag inte orkade någonting. Jag låg på soffan och sov efter att de hade åkt hem. Jag kan inte förklara varför jag mår som jag gör, det är en kaskad av känslor i mig som jag inte kan förklara. När hon ger mig en puss på kinden startar ett våldsamt raseri i mig och jag får lust att smälla till henne. Känslor som bara dyker upp utan att jag förstår varför. Jag vet inte om jag orkar analysera det fast jag och min man försöker sitta och prata ut om vad som hände och varför. Bäst att acceptera helgen som den var och gå vidare.

Och nu får jag acceptera jävla skrikungar.

F d anorektiker. F d anorektiker. Det känns konstigt att skriva men jag ska klara av det. Idag ska jag först och främst bryta mina långa vandringar i all oändlighet i skogen. Jag ska klara av att låta bli. Jag ska klara av att sluta med det. Jag är så sliten. Min man ringde mig på jobbet idag och jag var så trött och ledsen så jag inte orkade svara ens utan bara grät. Jag är lite piggare nu när jag har kommit hem. F d anorektiker. Det ska jag bli.

Idag har jag ätit lunch på stan med min man. Det var trevligt. Sedan hittade vi en present till svärfar som fyller år på söndag. I allt detta har jag ägnat mig åt tankeverksamhet ang mat och aktivitet och om jag ska avsluta kontakten med "min" skötare. Kan man "bara" ha kontakt med en läkare lite då och då? Jag känner att jag inte kommer längre med min skötare. Jag känner mig bara dum, dum för att jag inte klarar av det som hon säger att jag ska göra. "Sluta nu och gör så här som jag säger istället!" "Skärp till dig nu" och "Du får skylla dig själv när du är så dum så!!" Jag mår bara dåligt, jag klarar inte av det som hon säger jag ska göra. Det är så svårt.

Det har varit en fin dag med min man, jag älskar honom så högt, han är allt för mig. Ja tillsammans med mina barn förstås. Jag måste skärpa till mig och tänka på familjen. Helgen som kommer blir med mina föräldrar på besök och sedan kalas hos svärföräldrarna. Det ska gå bra!

Har jobbat förmiddag och sitter nu hemma och tar en kopp kaffe. Försöker tänka på hur jag ska ha det. Och hur jag ser ut. Jag själv tycker jag ser tjock ut och andra tycker jag ser för jävlig ut. Benig och ful. Och där mittemellan krockar det hela. Igår hade jag en helvetesmåndag, spårade ur med lite godis och sedan blev det rena orgien och jag tappade fullständigt greppet om alltihopa. Och idag har jag brottats med om jag ska låta det vara och försöka slappna av i det jag gjorde, eller banta bort det lilla jag gick upp. Jag vet inte. Min man tycker jag bara ska försöka slappna av, sluta springa runt i skogen och tredubbla matintaget. Det är inte lätt.

Nu har jag legat här på soffan i eftermiddag, varit en sväng på apoteket och hämtat apodosen, medicinförskriften var ändrad men nu har jag fått rätt. Jag hade på eget bevåg tagit bort en medicin som jag inte skulle ha gjort. Nu är den lagt till igen.

I morgon har jag min sjukskrivningsdag och min man har tagit semester. Vi ska ha en trevlig dag. Jag ska bara träffa min skötare på eftermiddagen, då blir det väl bara diskussioner om min vikt som vanligt. Som jag sa till min läkare "jag orkar inte mer" och så känner jag. Och varje dag är en lång diskussion med mig själv om att inte göra mig illa. Ja mer än vad jag gör med maten alltså. Jag ska inte göra mig illa. Kanske nästa vecka. Mina föräldrar kommer till helgen och jag får väl avreagera mig nästa vecka kan jag tänka.

Jag är rätt ensam men det är mitt eget val. Att jag inte orkar mer än att gå till jobbet och hem därifrån. Ensam. Idag gick jag min runda i skogen och snavade och föll handlöst på gruset och slog upp händer, knän och höft. Blodet rann. Efter det gick jag hem lite yr och illamående och duschade av mig grus och blod. Nu mår jag bättre.

Min käre man och jag åkte och storhandlade. Det är ju inte speciellt roligt men nödvändigt. Nu är kylskåpet fullt och det gör mig lugn.

Varför skriver jag egentligen? Eftersom den här dagen och många andra dagar är helt innehållslösa. Det samma varje dag. Jobb. Hem. Sova. Ångest i varierande grad. Och hur jag klarar av det. Oftast klarar jag av det. Mer eller mindre vet hur jag ska göra. Stå ut.

Love you!

Vilka diagnoser ska stå på läkarintyget? Hm. Vilken ska vi sätta som huvuddiagnos? Sa min doktor. Bipolär typ 2. Ätstörning/anorektisk och tvångssyndrom. Konstigt att jag står upprätt. He-he. Och så ändrade hon medicinerna och jag väntar på att jag ska må dåligt när jag sätter ut medicinerna, några stycken inte alla förstås. Två stycken. Och ska jag äta godis i kväll? Vill ju så gärna. Tycker så mycket om att äta godis och se en bra film. Så då gör jag väl det. Måste stå ut och klara av den ångesten det kommer att ge.

Redigerat inlägg.

Har hittat soffan efter en känslomässig dag. Och här har jag tänkt sitta ett tag. Behöver lite vila. Efter viktnedgång, läkarbesök och arbetsdag. Är som tur är ensam hemma just nu. Min man och son har hittat golfklubborna och stannar nog på banan ett tag. Skönt!!

Fick träffa min läkare i morse, jag har sån tur, hon kommer ihåg allt vi har pratat om, tar sig tid och jäktar inte, prata om att bli bra bemött! Och när hon är borta två veckor nu så finns det en bakjour som ska ta sig an mig om det krisar. Bara en sån sak! Hon har satt ut två mediciner, tydligen är jag övermedicinerad, och jag sätter gärna ut några mediciner, måtte det gå bra och inte ge mig en mani, det syns väl om ett tag i så fall. Kuratorn tyckte inte om det. Men jag kan ju försöka.

Och så ska hon ansöka om ytterligare 25 % varaktig sjukersättning. Skönt. Jag ska nog inte jobba mer än 50 %. Klarar inte det.

Nu tänker jag plocka fram lite godis och förhoppningsvis hitta en kanal där jag kan få se en liten snutt av bröllopet!

Nu för tiden övar jag mig i att vara uppriktig, att inte försöka prestera vara någon annan än den jag är, att känna mig duglig. Så idag träffade jag min kära kurator och jag satt bara där och var den jag är och det gick bra. Nu är det bara besök hos psykiatern på fredag som ska avklaras och jag har skrivit ner hur det egentligen är och hoppas att jag vågar lägga fram detta till henne.

Pengar är det inte mycket av nu för tiden, 28 kronor i lön och skit usel utbetalning från FK - för att jag legat inne - men vi tror att vi ska klara det, får lägga undan räkningen från sjukhuset, inte mer än rätt.... Är sugen på att köpa en sommarklänning på Åhlens. Shit.

Varit hos sonen och diskat. Fy vad det så skitigt ut. Jag diskade och la i en tvätt. Känns bra fast fel förstås. Han är ju 21 år och borde själv. Men är man mamma så är man mamma. Händer inte så ofta....

Köpte en skalpell som jag har gömt. Bara ifall att.

I brist på annat städade jag förrådet och badrummet. Efteråt var jag stum av förundran. Hade jag verkligen orkat allt detta?? Sedan åkte jag till jobbet där arbetet svämde över och jag var åter stum av förundran hur jag skulle orka ta itu med allt detta? Tog en kopp kaffe i all ensamhet i personalrummet, arbetslusten hade försvunnit nån annanstans. Sedan kom ångesten på besök. Mådde/mår dåligt och vet inte hur jag ska överleva. Besök till fru doktor på fredag. Allt bygger upp sig. Ska vara ärlig mot fru doktor. Törs inte berätta för mannen min. Ska inte göra mig illa. Hur ska jag klara av vardagen? Allt är så svårt och jag har inga svar när kuratorn ställer mig mot väggen i morgon. Jag blir svar skyldig. Och jag hör hur hon kräver av mig att jag ska skärpa mig annars vill jag inte ha med dig att göra. Jag är rädd. Jag känner mig så ensam. Ta mig härifrån.

Söndagen snart slut och sängen väntar. Jag har börjat få en del skakningar och ryckningar och det är väldigt plågsamt när man försöker sova. Jag förmodar att det är en medicinbiverkan. Jag har varit ganska trött och lite nere idag men trots allt fixat påskmat till familjen. Det kändes bra. Sitta med man och barn. Det var länge sedan.

Känner mig utanför allt och alla. Som om jag befinner mig en bubbla där jag inte förstår det som händer utanför. Jag hör inte det människor säger och orkar inte lyfta ett finger. Som om jag inte förstår livets koder. Är till av ett misstag.

Var ute och gick en långpromenad. Det är konstigt att jag alltid har något att prata med min man om. Vi går och går. Pratar och pratar. En riktig lång promenad. Sedan hem och var trött. Låg en stund på sängen i solen. Hade fixat middag som stod i ugnen. Efter middagen kaffe och kexchoklad. Mycket gott. Min dotter är hemma från Lund den här påsken och hon åt med oss. Nu har jag vräkt i mig ännu mera godis. Kändes lyxigt och skönt. Min man och dotter är nu på fotbollsmatch och jag får vara ensam. Så skönt. Jag har ständiga tankar om att göra mig illa. Jag ska inte göra det. Så länge jag inte går till affären och köper grejer så blir det inte av. Jag måste hela tiden försäkra min man om att jag inte ska göra det. Igår tog jag "brun-utan-sol" kräm på armarna. Det blev alldeles fruktansvärt fult. Ännu värre. Måtte det snart försvinna....

Ska få träffa min läkare nästa fredag - vi ska väl diskutera om jag ska ha ECT eller inte. Jag försöker tänka ut vad jag vill. Är jag hjälpt av det? Hade jag mått ännu sämre om jag inte hade fått ECT??? Kan jag klara mig på enbart medicineringen? Jag vet inte vad jag vill. Jag tar väl skada av att få ECT också? Närminnet är ju helt klart skadat.

Kanske jag skulle gå och lägga mig igen....

Igår fick jag ett fint brev från FK, sjukskrivningen på 25 % håller på att snart gå ut. Jag tänker ansöka om 25 % varaktig sjukersättning så att det totalt blir 50 %. Då måste jag formulera en ansökan och sedan be min läkare om ett intyg. Sånt triggar och stressar mig.

Idag är det lite mulet men hoppas det blir varmt ändå. Ska åka in till stan, blodprov ska tas. Håller på att sätta in Clozapine och då är det blodstatus och temperaturtagning om vartannat. Som ett riktigt projekt, men tycker att det hjälper.

Ska - som - lite tröst - se om jag kan hitta någon liten topp. Inte för dyr....Och inte kortärmat. Rosa. Ska träffa min kontaktperson på psyk. Också.

Min man sa till mig igår (vi har dottern på besök hemma) - att jag skulle uppföra mig och vara vuxen. Jag förstår vad han menar, men tycker att det var elakt sagt. Precis som att jag är som jag är därför att jag en barnrumpa?

Trött och frusen idag. Var ute och gick en sväng i skogen tidigt i morse med en rygg som värkte vansinnigt mycket. Först trodde jag det var njurarna men min man tryckte och kände och helt klart var det ryggen. Sedan tog jag bilen och körde i väg en sväng. Jag kör så sällan så jag måste se till att öva lite då och då. Köpte tulpaner och lite mat. Har behövt sova lite också. Trött. Trött på min ätstörning. Trött på min rädsla. Rädda mig. Jag verkar ju inte klara av att rädda mig själv. Min dotter ringde. Hon är väl bra mycket klokare än vad jag är. Stark. Tänk att hon blivit så klok och att det är jag som är mamma?

Onsdag i dag och bara 6 grader ute. Jag tror jag fryser ihjäl. Sitter på golvet framför fläkten och försöker få upp värmen i kroppen. Jag har fått ECT idag och känner mig aningen snurrig och på en helt annan planet. Men det hjälper ju - så jag fortsätter väl ett tag till. Kl 15 ska jag träffa arbetsterapeuten och min kontaktperson, vi ska bestämma hur vi ska ha det i framtiden. Jag lär nog avsluta kontakten med arbetsterapeuten. Jag känner mig rätt sliten av all terapi. Att hela tiden prestera och vara på topp (som jag vill alltså, det är inte säkert att de ställer sådana krav). Fick ett SMS av min syster, vi hörs aldrig av, hon ringer aldrig, inte ens när jag var inlagd, inte en fråga om hur jag mår, det är precis som om hon helt struntar i hela mig. Hon kanske är rädd för vad jag ska svara om hon frågar. Jag har ingen lust att svara, men skrev bara till henne att jag mår bättre. Och så ringde mina föräldrar och det är samma sak där, vi pratar aldrig om hur jag mår utan bara om väder och vind. Mest för att jag inte har lust att diskutera mig. De vill säkert men är väl osäkra på vad de ska säga. Det är lite komplicerat. Jag stänger de ute. Jag orkar inte ringa upp. På sjukhuset gick jag ner i vikt hur otroligt nog det låter. Jag fattar ingenting. Jag motionerade inget, åt alla mål och ändå? Kanske det beror på varierad kost? Konstigt. Jag har bestämt mig för att inte gå ut och gå promenad idag utan bara hålla mig inne - det lockar inte med någon promenad i kylan. Ska vara duktig och hålla mig inne. Min man kommer och hämtar mig efter besöket på psyk och så ska vi åka och hyra en film tills fredag. Vi hyr en hel del filmer, varje helg faktiskt, mycket trevligt.

Jag överlevde första dagen på jobbet! Skönt, har skrattat idag och alla har kommit med glada kommentarer. Får akta mig för att inte låta det tippa över i något slags vansinnigt glädjerus. Sov nästan inte på hela natten och gick upp tidigt - konstigt att behöva ha en tid att passa. Kom till jobbet och tittade i min låsta hurts där jag har alla mina lösenord till alla program och hittade där 2 trosor!!!! Mina trosor. Hur i all sin dar har de hamnat där? Jag måste ju ha varit ganska så snurrig innan jag blev inlagd. Herregud! Vilken tur att hurtsen var låst. Min kontaktperson från psyk ringde precis - hon tycker jag håller på att bli manisk. Men jag vet inte, jag är ju egentligen bara så himla glad att allt har gått så bra så det är ju inte att undra på att jag är så uppåt. Länge sedan jag var så glad. Och inte tog jag ECT i förra veckan för att jag tyckte att jag mådde så bra. Ska ha ECT på onsdag och då ska jag gå. Det har jag lovat.

Många dagar sedan jag skrev här. Mår mycket bättre nu. Har legat inne i flera veckor och mått dåligt. Ska göra vad jag kan för att inte bli destruktiv igen. Genomgått många och långa diskussioner med min man och mina barn. Och titta på mina ärr och förstå konsekvenserna av mitt handlande nästa gång jag mår dåligt. Göra vad som helst utom att skada mig. I morgon börjar jag på jobbet igen och jag är sjukt nervös inför det. Knappt sovit några timmar i natt. Jag ska ut och gå en lång promenad nu och hoppas att jag ska må bättre efter det.

Och så var de iväg - 5-milen män. Lätt underhållning för en däckad mig. Intag av lugnande medicin så tankarna håller sig vilande, skönt, skönt att slippa ha ångest som river i min själ. Helgen förflutit med självskadande och besök hos läkaren för att sy. Inte inläggning i helgen utan på måndag. Vill och vill inte. Ett måste men gud va tråkigt. Jag klarar inte av vardagen. Ångest som river, kramade läkaren, hur tokig är jag? Tack snälla doktorn. Tack alla för all vänlighet. Tacksam. Snälla sköterskor och undersköterskor. Alla människor som har hamnat på rätt plats. Tänk att det finns såna. Nu ska jag åter lägga mig i soffan och slötitta. Hoppas på Hellner - eller Northug.

Kväll igen och jag sitter med behovsmedicin ikroppen och mår för tillfället ganska bra så bra att jag inte önskar ringa psyk och säga att jag behöver läggas in så som jag blev erbjuden igår vid det extrabesök som ordnades för mig till min läkare. Allt har blivit ordnat så bra, nytt medicinschema, schema med skötare och arbetsterapeut - jag träffade dem idag. Jag grät och grät, livet är svårt att leva tycker jag. Jag har skurit mig så mycket men nu får det bli slut och jag har kastat allt av destruktiva saker. Ikväll är det vila, inte ut och gå, utan vila kropp och själ, vara med mannen jag nästan har glömt bort, ny träff med doktor på måndag, alla är så snälla, jag är så tacksam, jag ska stå ut, försöka leva, vara på jobbet så gott det går, leva livet. Vara mig själv. Tacksam över att jag får ringa psyk om jag önskar det i helgen. Snälla människor runtikring mig.

Sitter och är orolig, vet inte varför, och Oxascand funkar inte ett skit, frustrerande. En lång söndag har det varit och snart är den slut. Och självskadandet bara fortsätter, jag har telefonnummer till kontaktpersonen, kanske ska jag ringa dit i morgon, kanske ska jag våga det.

Först tänkte jag att det var omöjligt att komma ihåg saker från då jag var 5. Nu har jag suttit här och tänkt och jag kommer visst ihåg saker om jag anstränger mig. Jag kommer ihåg ganska mycket. Och det förvånar mig att jag redan som 5-åring är depressiv. Jag kommer ihåg känslan av att vara utanför, deppig, vill inte vara med, rädd, orolig och ångestfylld. Som 5-åring. Jag verkar ha varit depressiv hela livet. Och detta blandat med manier som liten. Extremt enorma fantasier som jag försökte få med min kamrater på. Det fanns ingen hejd på hur långt jag kunde sträcka mig för att kunna få leka på mitt sätt. De andra barnen var rädda för mig. Och jag hade problem med att kunna få en kamrat som stod ut. Jag blir rädd och ledsen när jag skriver det här. Jag har tydligen begåvats med psykiska problem redan från födseln.

Har ni någon gång ställt er frågan om att "vilja vilja?" Att vilja sluta med t ex självdestruktivitet? Att vilja få till en förändring? Att verkligen vilja? Jag sitter idag och tänker på hur jag vill ha det. Att jag vet att jag kan ringa till psyk när arbetsterapeuten är borta och rakbladet lockar. Att vilja göra det. Eller att vilja välja rakbladet därför att det lockar mest? Se smärta. Straffa. Att ringa till psyk lockar inte, de har inte tid, nonchalerar och får mig att känna mig dum, så det gör jag inte. Får ta en timme i taget. Peppa mig själv och hitta på andra utvägar. Jag behöver inget straff, jag behöver kärlek. Jag behöver en present. :-)

Hur kallt kan det bli? Minus 21 och ut på cykeln till station kl 06 - det var inte skönt. Speciellt när man är envis och inte ska ha mössa. Fick "vård" idag, en ny session med ECT. Efter det är jag utslagen i flera timmar. Har sovit en del och handlat lite mat.

Känner mig som två stycken för tillfället. En som är gift och som döljer hur det ligger till. Och så en som mår dåligt. Min man har börjat reagera aggressivt på mitt beteende. Han blir arg. Det är inte trevligt och gör mig rädd. Så därför pratar vi inte om mitt psyke för tillfället. Jag får ta det med min kontaktperson. Var hos arbetsterapeuten i går, vi pratade mycket om mitt självdestruktiva beteende och hur vi ska tackla det. Hon är riktigt klok och träffar mitt i prick varje gång.

Oj vad det ekar i min skalle, den är verkligen utblåst. det enda den duger till nu är att titta på tv3 0ch såpor. Jag får återkomma när jag har nåt mer vettigt att säga.

Jag skrev ett mejl till "min" skötare och tyckte att det var oartigt att hon bara har avvisat mig utan att höra av sig. Hon kan gott få veta vad jag tycker om henne. Jag har ingen lust att prata med henne i morgon, jag vill bara stänga av telefonerna. Inte för att jag tror hon ringer mig, hon skiter väl i mig.
Idag har jag mått dåligt, gråtit en del och känt mig trött och sliten, möjligen efter min lilla "överdos" med Theralen i går kväll. Har småätit hela dagen idag, och igår. Stoppat nåt i munnen hela tiden. Hungrig.
Jag funderar på om jag ska avbryta psyk-vården jag får. Kanske bara ha läkarkontakt några gånger om året och Litiumprovtagningen, men annars vara i fred. Jag känner mig så trött på allt snack och vård. I fredags ringde "min" arbetsterapeut och undrade hur jag klarade av att inte göra mig illa. Jag var stolt och sa att jag hade låtit bli. Men nu är tankarna där igen och jag har lust att göra det i morgon. Jag är väl så jävla misslyckad störd patient som det går att bli. Kanske är det så att de gör slut med mig innan jag gör slut med dem? Så kan det stå MISSLYCKAD i pannan på mig. Jävla mig.

Har ätit varm mat idag! Jag är stolt över det! Chorizogryta, det gjorde gott i magen. Efter jobbet idag hade jag en tid hos arbetsterapeuten, det gick bra, vi pratade om konkreta saker, hur jag ska tackla svårigheter och om hur min "önskeframtid" ser ut. Det var ett bra samtal. Jag sitter i allafall/ändå här hemma och har lust att ge upp. Allt är bara trassel och svårigheter. Jag har t o m svårigheter att använda brödrosten. Crazy shit. Nu är min största svårighet att låta bli kniven i morgon. Arbetsterapeuten ska ringa mig i morgon för att höra efter hur det går. Känns som det är en bra strategi. Jag ska klara att låta bli. Är smärre sönderskuren.

"Min" f d skötare har bara låtit bli att kontakta mig efter julen och har väl mer eller mindre avslutat terapin. Jag tycker det är konstigt och oartigt att hon inte hör av sig, och lämnar mig i ett litet känslokaos - eller svårigheter att bearbeta detta konstiga avslut.

Ännu en dag på jobbet är avslutad, jag har inte pratat med någon, utan bara jobbat klart och packat ihop och gått hem. Som jag alltid gör. Idag åkte jag efter jobbet med min man till en sjukgymnast på vårdcentralen. Han konstaterade att jag hade en bristning i bicepsen på bakbenet. Jag berättade att jag var sjukskriven 50 % och att det inte är något fel på mig fysiskt utan att det är psykiskt. Han sa att han kunde se det på mitt kroppsspråk att jag inte mådde bra, att jag går framåtlutad och hopkrupen, jag visste inte att det syntes så. Kanske kunde det göra mig gott att få träffa en sjukgymnast framöver och jobba med min kropp?? Lite positivt tänkande? Och hade jag svårt med folksamlingar, höga ljud, manliga sjukgymnaster? Nej det har jag inte. Så en sjukgymnast ska jag få träffa. Så kanske ska det onda i benet gå bort.

Idag mår jag inte så bra men det ser ingen. Jag har ont i själen och ont i kroppen. Smärta och blod. Så är det med mig. Kan inte berätta för någon. Ingen får se. Tårar som lurar.

Inne i huset igen, skönt, varmt, pyjamasen på, hej då till uteliv ett tag. Suttit med maken på bio och sett en alldeles makalös film - "the Kings speech" - blev helt tagen. Mått dåligt på jobbet. Skönt att slippa vara där på ett par dagar.

Förbjudna tankar

Jag brottas med tankar jag inte ens vågar säga högt. Kanske kan jag lufta dem här. Jag har haft tät kontakt med en terapeut i många år, tror det är 4 år, upptill flera gånger i veckan. Jag har ibland varit rädd för vad som skulle hända om hon ville avsluta kontakten eller hur jag skulle kunna avsluta den. Jag har ju hela tiden vetat att hon är min terapeut och inte mamma även om det har känts så. Jag har på något sätt klamrat mig fast vid henne och hon har låtit mig göra det. Hon har inte på något sätt visat att hon ville skapa avstånd i terapin utan fortsatt att ringa och ha terapisessioner. Jag vill också säga att jag har dåligt självförtroende och är rädd för att vara självständig.

Innan jul blev hon sjuk och har varit sjuk sedan dess. Något med magen. Som hjälp nu har jag en arbetsterapeut som är på ett helt annat sätt, det är strikt profesionellt och vi pratar aldrig utom vid terapitillfället, det är alltså ingen jag ringer till även om jag mår mycket dåligt. Mitt dilemma är att jag VET att terapeuten ÄR på jobbet igen men hon hör inte av sig. Är det för att hon fortfarande mår dåligt eller är det för att hon inte orkar med mig? Är det mitt fel att hon är sjuk? Eller är detta ett bra tillfälle för mig att bryta? Eftersom jag förr eller senare kommer att måste göra det. Jag måste lära mig att vara självständig. Vara en egen person. Med egna konturer.

Gått en lång promenad runt i området här. Solen skiner men jag känner mig inte speciellt glad. Jag har lite ångest och får nog ge mig ut på ännu en promenad när mörkret kommer och ingen ser mig. Jag har nog rykte om mig att vara en människa som alltid är ute och går. Nervöst och tvångsmässigt. Men jag skiter i det. Just nu är jag ensam hemma, min dotter har åkt i väg. Det känns skönt att få vara ensam igen. Jag har verkligen blivit en ensamvarg, jag har inte behov av att ha människor omkring mig.

Fick ett psykbryt i går kväll. Pratade med mina föräldrar på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag grät så mycket, fick inte stopp på det, det var som att vrida på en kran och allt bara rann ut. Plötsligt orkade jag inte hålla emot längre, orkade inte låtsas att det är bra, jag visade mig liten. Säkert kommer jag att ångra det, men idag får det vara som det är. Tårar i mitt ansikte.

Går med osäkra ben genom helgen, ska klara av en timme i taget, försöker hålla hjärnan i schack. Mannen är borta över helgen och min dotter är här. Ska se efter mig. Jag vet inte om jag värdesätter det ordentligt. Jag känner mig påpassad. Jag är svår att leva med. Jag har massor med tvångsmässigheter för mig. Det står klart när de är här. Kanske borde jag vara glad att någon orkar överleva en helg med mig. Kanske vore det dåligt för mig att vara ensam hela tiden. Så jag inte kan leva ut mitt obsessiva jag.

Idag har jag ätit lunch med min älskade man på stan. Mysigt var det! När jag är med honom kan jag ibland få en slags overklighetskänsla, att han egentligen inte finns, men när jag stryker min hand över hans kind och känner hans värme då vet jag att han visst finns! Ikväll har jag varit ute och försökt motionera. Det var mycket tungt då medicinerna gör så att det känns som om jag hade 5 kg:s hantlar bundna vid benen. Så trögt och tungt. Nu sitter jag nyduschad i soffan under en filt och smaskar på en apelsin. Snart börjar "Halv åtta hos mig". Favvis.

Idag rensade jag allt socker ut från skåpen. Igår gick jag en lång promenad. Idag åt jag inget, skulle fasta från midnatt. Idag var det ECT. Idag gick jag lång promenad kl 06. Idag var jag felbokad men det var inte mitt fel. Idag har jag ingen aptit. Jag ska inte ramla längre ner. Jag ska stanna här vara mitt i nuet. Bra mediciner. Tacksam.

Dottern har varit hemma på besök i helgen och hon är en frisk fläkt, prat- och levnadsglad. Jag har dåligt samvete för att jag har varit dämpad och trött. Trött av all fysisk aktivitet jag har bedrivit men också trött av medicinerna. Så som jag ska vara. Nertryckt i skorna så jag inte ska ha en chans att bli manisk.

I morgon ska jag till Hudkliniken och kontrollera mina födelsemärken. Jag hade malignt melanom (hudcancer) för några år sedan och får gå på kontroller efter det. Det går nog bra, jag har inte sett något konstigt på kroppen, kollade igenom den efter duschen idag.

Min man pratar med mig hela tiden, han är lika pratglad som vår dotter, det är lätt att se vem som liknar vem, skönt att dottern inte har ärft mitt psyke. Jag försöker vara trevlig och glad. Love you!

Jag känner mig så utanför. Att jag inte klarar av att leva ett vanligt liv. Jag träffade en "kompis" idag, en av de få jag har kvar efter all psykisk sjukdom de senaste åren, och jag känner att jag inte ens klarar av att ha henne kvar som kompis heller. Jag blir trött, kan inte tänka, hänger inte med, vill bara gå därifrån. Blir ledsen och undrar varför jag har så svårt för livet. Jag bor här i min egen liten kokong och är utanför livet som rullar förbi. Jag hänger inte med på tåget som alla andra åker med. Jag ska leva mitt liv så här. Ensam.

Va kallt det är! Jag fryser hela tiden. Både inne och ute. Idag har jag haft kontakt med arbetsterapeuten och vi har pratat om mindfulness och KBT. Vi tränade oss på kroppskännedom via en DVD. Intressant. Jag kunde koppla av och koncentrera mig på att vara här och nu, känna kroppen och slappna av. Sen gäller det att kunna använda mig av det även när hon inte är här. Jag ska öva mig i helgen och försöka sätta på DVD´n när det krisar. Ikväll är jag lite orolig och känner mig trött på att utöva terapi. Jag är terapitrött. Jag tycker att arbetsterapeuten har en mentalitet av att "det är bara att tänka så eller så", att min ångest inte är något att ha ångest för om man säger så. Jag blir lite stött. Tycker att hon bagatelliserar mig. Jag ska fråga henne rakt ut om hon tycker att vi ska avsluta kontakten eftersom hon tycker att det inte är något att ha ångest för.

Jag har tur med psykvården. Omhändertagen. Tillsyn. Länge. Jag är så trött på det. Trött på att vara duktig patient. Öppna mig varje vecka. Säga rätt saker. Inte vara för krävande. Förstå vad behandlaren vill. Bekräfta vårdarens intentioner, vårdarens insikt och förståelse. På bekostnad av mig själv. Sänka mig själv för att ge kredit till vårdaren. Nu är jag trött. Jag orkar inte förstå vare sig mig själv eller vårdaren. Jag är som jag är.

Jag är övertalad att sätta in Zyprexa igen. Min psyk-doktor tyckte inte det var någon bra idé att sätta ut medicinen. Så mitt lilla spratt blev kortvarigt. Mitt lilla spratt på löparbanan blev kortvarigt. Nu kommer medicinen att göra mig trött och trög igen. Jag har väl inget val eftersom jag blir tokig om jag inte har medicinen. Även om det frestar att bli lite tokig. Det var länge sedan.
Idag har det känts som att jag lever i ett vakum. Jag vet inte varför jag lever, vem jag är och varför jag finns här. Jag har skrämt bort mina vänner och mitt arbete har jag förstört under några maniska spratt. Utan min man och barn hade jag struntat i hela skiten. Jag är skittrött på eländet. Varje dag känns som ett meningslöst tidsfördriv.

Dagarna flyter på, min fysik är stark, släppa loss lite, äntligen lite kul igen.

Idag ringde de från psyk och erbjöd mig en tid till min doktor på onsdag. Blev glad och nervös på samma gång. Nu har jag försökt skriva ner vad jag vill ha sagt. Jag vet inte om jag rakt ut kan berätta för henne att jag har slutat med en medicin, nu när jag mådde så bra psykiskt? Men jag vill inte gå upp mer i vikt - det har jag bestämt. Så får det bli som det blir.
Jag var ute och gick/halkade en promenad nyss. Helt sjukt va halt det är. I lördags föll jag och knäna fick ta stöten, jag är blåslagen och har ont. Nu är jag hemma igen och sitter och fryser/har frossa, tror det är utsättningssymtom på medicinen. Blandat med gråt. Tjuter lite titt som tätt. Jag är inte klok. Min hjärna mår inte bra just nu.
Och min andra hälft ligger och snörvlar - jag har inte tänkt att bli smittad. Han smittar väl mig för att jävlas, tydligen har jag snarkat mig genom natten som gick, jag vaknade flera gånger av att han knuffade på mig. Inte snarkar väl JAG???

Jag har varit ensam hela helgen och det har inte varit speciellt roligt. Jag håller på att sätta ut Zyprexa och jag vet inte om det är orsaken till att jag både psykiskt och fysiskt mår dåligt. Jag gissar på det. Idag känner jag mig låg och ledsen, jag har gråtit en del och känner mig allmänt utanför och svag. Jag sitter och väntar på att min man ska komma hem, det dröjer några timmar så jag får försöka fylla dagen med något konstruktiv även om jag mest bara sitter här och stirrar ut i luften och är ledsen. Jag vet inte hur min framtid ska bli, jag känner mig oerhört förvirrad och psykiskt nergången. Vilka mediciner ska jag äta? Och är det rätt att stoppa i mig en massa kemikalier? Kommer jag att jobba 75 % igen? Kommer min man att orka med mig även i fortsättningen? Kommer jag att fortsätta vara ex-anorektikern? Kommer jag att orka fortsätta jobba med mina svårigheter? Usch, nu orkar jag inte med någonting och om min terapeut ringer i morgon kommer jag inte att orka prata. Jag har ingen lust att yttra mig alls. Jag är så trött.

Jag har jobbat idag, det har varit en sån dag som jag inte kommer ihåg vad jag har gjort eller vad jag har sagt. Nu sitter jag här. Håller på att trappa ut Zyprexa. Jag har inte märkt något av utsättningen, mår bra, är nöjd och glad över mitt beslut att sätta ut medicinen. Jag längtar tills den är ur min kropp. Jag vet att jag kan bli dålig igen men jag har ju bett om att få en annan medicin istället. Litar på det. Är ensam hela helgen. Det blir både bra och dålig. Mest bra hoppas jag.

Gick tidigt från jobbet idag - väldigt skönt - har nu lagat middag - spaghetti - som smakade gott! Sitter och väntar på min man för att vi ska åka till Friskis & Svettis. Det tar väl alltid emot så här innan man kommer dit, men när man väl är där så är det roligt. Fullt med folk och ibland är det kö till maskinerna. Det är tråkigt.

Är lite tankspridd och virrig idag, hoppas att det inte är början till något tråkigt eftersom jag har slutat med en medicin? Jag har gått upp 4 kg som biverkan på kort tid, och det tycker inte jag är så speciellt kul. Jag har skrivit ett brev till min läkare, jag hoppas hon hör av sig för att ev godkänna mitt förslag på byte av medicin?

Igår fick jag ECT igen, mår väldigt väl av denna terapi, är glad att jag får ta del av utbudet som psyk har! Min läkare är mycket bra, jag är så glad att jag har fått henne. Men livet är helt ok idag. Hade arbetsterapeuten här igår också och det var bra, hon förstår hur jag tänker.

Ja, det var solskenshistoria - men det flyter på just nu - inga moln på himlen!

Inte ensam om såret längre, delat med mig till mannen, han blev bedrövad och ledsen. Och jag kunde inte riktigt förklara varför jag hade gjort mig illa. Det går inte att förklara. Men det är jag som får sitta där med mina ärr. Mitt val. Min dotter påpekar ofta att "alla har ett val" och att jag får stå för det jag gör. Ibland håller jag med, men ibland tycker jag inte att jag riktigt har ett val. Eller inte. Jag vet inte. Men jag vill inte att andra ska skuldbelägga mig för det jag gör. Om man skär sig kraftigt, så mår man inte bra. Ibland äter ångesten på mig. Tar stora tuggor och glufsar i sig och jag sitter mitt i och gråter och försöker rymma bort. Hitta lindring. Utväg.

Fredag morgon, lite ledigt innan jag ska ge mig iväg till jobbet. Är lite trött på att vara här hemma så det ska bli ok att ge sig iväg. Jobbar halvtid idag. Min dotter har fortfarande lov och är fortfarande här hemma. Jag börjar tänka att det blir skönt när hon ger sig iväg. Det är emellanåt ganska påfrestande att ha henne här, hon är ju vuxen, och hon tycker säkert att det är påfrestande att vara här också. Allra först ska vi ta en kopp kaffe och sedan åka in till stan. Jag till jobbet och hon till biblioteket.

Jag önskar att jag kunde berätta för min man att jag har skadat mig, jag känner mig väldigt ensam i detta, men det är väl priset jag får betala när jag gör en sådan sak. Det ser fult ut och borde ha blivit sytt. Men nu är det för sent. Arbetsterapeuten sa jag kunde ringa en sjuksköterska på öppenvården, men vad kan hon göra? Nej, jag får sitta här och vårda mig själv så gott det går. Jag har ingen ångest idag, skönt. Känner mig positiv, det är ju fredag och vi har redan hyrt några DVD vi ska se på ikväll. Ska bli trevligt att få något annat att tänka på.

Trigger...

Varit ledsen och ångestfylld, gjort mig illa, är nu behandlad med lite Oxascand och några vänliga ord från min arbetsterapeut men känner mig tom och bedrövad.

Vandrat och vandrat. Hur många kilometer som helst. Blir aldrig trött. Att vandra är att slippa tänka. Att vandra är att fly iväg. Fly bort. Vill inte vara här i vardagen. Ut och vandra.