Jag kan inte sätta ord på mina känslor. Jag förstår inte hur jag ska göra. Jag får inte ur mig vad jag känner. Tycker det känns utlämnande och skämsigt. Liksom - vad ska andra tycka? Jag sätter band på mig och tycker att andra är "bättre" än mig på att blogga. Jag ska försöka låta bli att tänka på vad andra måste tro om mig. Blogga som jag vill. Ha en "frizon" här där jag får göra som jag vill.

Varit ute idag, gått till terapeuten, suttit hos henne och skakat för att jag fryser. Ett bra besök annars, vi pratade och pratade och jag fick ur mig det jag skulle. Jag ska nog överleva nästa vecka också. Tänk att jag har gått hos henne sedan 2006. Hon kan mig nog utan och innan och jag tycker mycket om henne. Puss!

Ska gå ner till apoteket och hämta medicinrullen, men drar mig lite för det. Kallt som sagt.... Får trösta mig själv och besöka ICA också och köpa en tomte. Jag älskar tomtar. Mums.

+16 grader inne, iskallt, har satt på fläkten. Är lite rastlös, ensam hemma, jobbat förmiddag och hade tänkt att jag skulle baka lussekatter men glömt att köpa saffran....smart. Nu måste jag ut igen. Brr. Mår ganska bra. Medicinerna funkar, hur länge ska det vara?

Idag använde jag mitt visakort och kunde koden lätt utan att få en ångestattack. Jag kan, jag kan.

Sonen har flyttat många mil härifrån och jag saknar honom likaväl som jag tycker det är skönt att han inte bor här. Hem till jul kommer han. Roligt! Träffade dottern igår iallafall, vi fikade - scones och marmelad - jättetrevligt. Ett engelsk fik med scones som huvudrätt.

Jag mår rätt bra frånsett att jag känner mig som en fet bulle. Gick ut en liten sväng men -15 grader är inte lockande promenadväder så jag gick in igen. Får stanna hemma idag.

Jag är lite ambivalent med att börja skriva igen. Jag har inte orkat och har känt att jag mått sämre, och det är ju inte meningen. Men saknat det. Få skriva av sig. Jag försöker igen. Försöker följa andras bloggar och hur andra kämpar. Det är inte bara jag.

Mår rätt så bra idag, ska träffa dottern på stan och fika. Köpa sista julklappen. Det blir bra.

Vaknade i morse och kräktes hela förmiddagen. Låg i sängen och försökte tänka ut vad jag skulle äta. Var hungrig nämligen. Blev helt tunn och svag och trodde jag skulle dö. Inga krafter kvar i min svaga kropp. Jag mår lite bättre nu, har ätit fiskbullar och potatis. Ska försöka vara stark. Äta upp mig igen. Ingen vits i att äta massa mediciner om  kroppen inte är stark nog att ta hand om det.

Min dotter kom på besök med sambo, de hade köpt en hel del veckotidningar som tröst - jättegulligt gjort - som jag ska lägga mig i soffan och försöka läsa. Nu fattas väl bara att jag får diarré av fiskbullarna.

Omhändertagen av psykvården idag. ECT på förmiddagen och sedan taxi hem. Försökte sova lite på soffan, det var skönt men lite för lite förstod jag sen. Trött. Har haft en dunkande huvudvärk hela dagen, skickade sonen ner till ICA för Panodil. Mår lite bättre. Lite bättre matlust också, kunde få i mig lite pizza till och med. Jag och sonen är hemma bara vi, maken är på boxningsmatch eller boxningsgala kanske det hette. Har blivit erbjuden ECT på måndag också, ska se hur söndagen blir. Ibland fungerar psykvården mycket bra, många vänliga, snälla människor så man blir rörd, som bara vill att man ska må bra. God bless.

Mörkret har invaderat min själ. Lamslaget min kropp. Inget fungerar. ECT i morgon. Inte, inte, inte ta till kniven. Ångrar mig i morgon, jag vet.  Försöker stå emot. Ledsna blir de, min familj.

Måndag och trött. Ska snart åka till jobbet som jag hatar. Många människior där men ingen jag pratar med. Vi är tre i samma rum och inget prat, förutom "hej" när jag kommer. Och på onsdag är det utbildning i HLR - hjärt- och lungräddning. Säkert jättebra, men jag blir trött bara jag tänker på det. Jag tycker inte om saker som stör min vardag. Tänka sig att åka med de andra och det är helt tyst i bilen?

Jag har inte haft något att skriva, tomt i huvudet men har haft det bra. Bra dagar, är nu inne på fjärde veckan med stabila dagar. Är lite sjunkande nu, får se vad det leder till.

Var hos min terapeut i veckan och erkände att jag ljög för henne. Jag har sagt att jag gått upp 4 kg i vikt vilket jag inte gjort. Det blev ledsamt. Hur jävla tröttande att ha en patient som ljuger. Jag ger upp.

Stressad så som att jag äter alldeles för mycket. Det finns bara ett stort svart hål i mig som jag fyller med mat, mat, mat. Det tar aldrig slut. Stoppade i mig lite Theralen, hoppas, hoppas att det ska funka så jag kan lägga mig i soffan och hitta lugn och ro. Och måtte hålet i mig försvinna.

Ja men visst, fortfarande iskallt ute och inne, det kommer jag att tjata om tills det blir sommar igen (och då är det väl inte varmt då heller...).

Lugn lördag förmiddag, åkte i väg och handlade mat, och sedan in till staden för att bli ljushårig. Vilket jag blev, och nu ser jag lite roligare ut än mitt tråkiga gråa, jag är jättenöjd. Jag har svårt att sitta still, men fick jobba på det.

Ikväll är vi bortbjudna och det är väldigt länge sedan, tror det var i juli.... Men jag ska hänga på ikväll och försöka umgås utan att få svårt att prata (tror det är en medicinbiverkan). Men jag ska ju inte ha alldeles för roligt heller - så det blir att slänga ner några Zyprexa i väskan.

Det är en kylig dag idag, jag sitter inne i filt och fryser. När Zyprexan verkar så ska jag gå och lägga mig. Är lite orolig och stressad idag. Först tog jag blodprov och det är en prövning, mina kärl drar ihop sig och vägrar ge ifrån sig något blod. Men till sist....äntligen. Gick det bra.

Sedan läkarmöte med terapeut. Det gick bra, fick sagt det jag ville men så här efteråt känner jag mig lite orolig och ledsen. Ensam på något sätt. Men läkaren är snäll och mycket trevlig, mån om att jag ska må bra. Och terapeuten är bra, fast hon ville diskutera ekonomi med mig och det var tråkigt, hon vill att jag ska spara pengar och inte springa till H&M varje gång jag har en peng över. Jag får försöka. Bläh.

Vem bryr sig om jag har nya kläder titt som tätt?? Precis som om jag ska dömmas efter det? Jag har ju kläder så det räcker nu...

Att älska mig i nöd och lust. Så sa prästen. Trots allt. För vad jag gör. Hur långt jag än sjunker. Älska mig. Du ser mig och känner ömhet, trots allt. Hur långt kan du sträcka dig? Jag är älskad. Och ändå så skadar jag mig själv (och familjen), och ändå så tittar du på mig och säger att du älskar mig. Men kanske en vacker dag så är det nog för dig? Älskade dig. Älskade mina barn.

Ikväll är jag orolig och nervös, vet inte var jag ska ta vägen. Jo, har redan gått en promenad. I morgon ska jag träffa min doktor. Kanske har hon fått nog också? Eftersom jag inte är den "fina" patienten hon vill att jag ska vara????

En kväll ligger framför mig och jag längtar efter att få sova. Slippa alla funderingar och oro i bröstet. Och snart kommer min älskade hem. Och jag känner trygghet igen. Sov så gott!

Jag förstår inte hur jag ska hitta entusiasm nog att skriva här. Jag är helt utplattad, är trött och rastlös. Jag vandrar bara omkring och försöker hitta på saker att göra men gör bara allt halvvägs innan jag avslutar det hela. Jag har ingen energi. Orkar inte städa. Orkar inte laga mat. Orkar inte gå promenader. Orkar inte ringa folk. Orkar inte ha någon hobbys. Min konstärliga ådra är borta. Nu ska jag försöka ha en trevlig söndag.

Vad ska man skriva? Skriver att jag fryser och att jag inte vill gå ut men att jag måste. Har klätt på mig och ska snart ta tåget. Det är terapeutmöte idag, och det kan ju gå hur som helst. Jag känner mig så där lagom. Platt. Varken bra eller dålig. Inget att säga. Jag tjatar ju om att medicinerna funkar, men det gör de faktiskt. Har lite ångest mest hela tiden, men det är ju en annan sak. Jag försöker låta bli Sobril, men det är inte lätt. Nu har jag nästan ätit upp alltihop och jag vet att min läkare inte vill skriva ut detta till mig, men ska göra ett nytt försök.

Nehej, har Gomorron Sverige på tv och jag känner mig så där normal när jag har på det. Vanligt folk liksom.

Har:

Gått lång promenad och träffat på kor och hästar.
Legat i sängen i solen med filt på.
Varit nervös och orolig
Tagit en Sobril. Lugn efter det.
Sonen åkt till Norge.
Ska jobba idag, blir nog trött, hög ansträngningsfaktor.
Yr av alla mediciner. Men bra effekt.

En bättre dag idag, frukost och morgon-tv och -1 grad, det blir till att ta på sig med varma kläder! Jag ska åka in lite tidigare till jobbet, har tänkt jag ska ta vägen om biblioteket. Behöver några böcker till helgen. Jag har svårt att läsa, är väl rastlös pga medicinerna, men nu SKA jag övervinna rastlösheten och ta mig an en bok.

Min man har bjudit mig på restaurang ikväll, jag fyllde ju år här om dagen och så har jag inte mått så bra, så det känns bra att ha det trevligt runt mig nu. Hålla mig över ytan och inte sjunka ner till avgrunden, och ha svårt att jobba.

Jag mådde så dåligt i går och låg mest i sängen, men skrev ett e-mail till min kurator om att jag inte orkade mer, och att hon kunde sluta ha mig som patient. Kanske var det så att hon fick extra betalt för att ta hand om mig? Hon ringde ganska snart och tröstade mig och sa att vi inte ska ge upp utan fortsätta och att hon absolut inte fick extra betalt. Så skrattade vi, och även jag. Jag tycker mycket om min kurator. Jag fortsätter ett tag till.

Efter åratal av minimalt med mat och evigt motionerande har min kropp sagt ifrån. Den orkar inte längre. Och jag är så ledsen. Jag orkar inte mer. Jag var för blodprov idag på vårdcentralen och det går knappt att klämma ut några droppar blod av mig. Jag är beryktad på vårdcentralen och alla suckar när jag kommer.

Och jag är SÅ ledsen. Jag fryser ständigt, inga blodådror kan ses. Till och med narkossköterskan senast höll på att ge upp. Jag kapitulerar och jag sa till min kurator idag att jag ick orkar mer. Men jag är så rädd jag ska ångra mig om jag slutar vara patient där. Är det värt att orka leva?

Jag orkar inte mer, ett helt liv bortkastat i fingrarna på mister ätstörning. Jag vill bara gråta.

Igår hade vi väldigt trevligt, vi fikade på ett gammalt värdshus, solen sken och tranorna flög mot Jönköping? Eller Afrika?? Man kan aldrig veta.... Jag var lite orolig efter detta, så jag tog lite Theralen, det smakar skit, men jag kände mig snart lugn och trött. Jag fyller år snart så därför bakade jag muffins som smakade jättegott. Sonen i huset (är hemma tillfälligt) tog 3 stycken och satte sig framför datorn. Jag frös in resten så de inte kommer att vara borta till födelsedagen.

Idag: Antingen följer jag med sonen in till stan för fika med dottern, eller så går jag en sväng i skogen. Jag är väldigt seg och trött, påverkad av alla mediciner så det lockar inte med promenad,även om jag tror det vore bra för mig.

Jag har sovit ytligt i natt, har drömt en hel del, konstiga saker, och nu när jag har vaknat kan jag inte förstå vad drömmarna betyder, mycket irriterande. Jag har en gnagande ångest som jag inte heller kan förstå vad den betyder. Jag ska åka tåget in till stan, och jag hoppas att det kan lindra ångesten att få träffa min man där, se lite människor, ta en fika, själv har jag tagit på mig orangea strumpbyxor, det hjälper på.

Regn, regn och jag måste ut.Jag måste ut för att ta tåget till stan och det har jag ingen lust med. Jag har sovit rätt bra i natt trots att jag blev osams med min man precis innan sängdags.
När jag är uppåt brukar jag shoppa för mycket, och i går var han arg och jag försökte försvara mig, jag menar - sko behöver man ju eller hur? Nej, jag skäms faktiskt, att använda pengar till skor, pengar som skulle användas till mat. När ska jag lära mig? Nu är det slut med allt shoppande - det har jag bestämt mig för. Eller inte...

Ledig dag idag. Fika med dottern på stan - laxsallad och couscous - mycket gott och mycket trevligt. Sedan var jag hos terapeuten, hade varit lite nervös inför det, förra gången hade jag ju gjort illa mig och besöket hos henne då var upprivande. Idag var jag ledsen och trött, och lättad att hon var så god mot mig idag. Att även om jag gjort illa mig så var hon varm och god mig iallafall. Skönt. Efter det blodprover och det gick bra, är extremt svårstucken men idag gick det bra. Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sortera tankarna.

En dag på jobbet är över, försökt vara en bland andra,  jag har en hel del biverkningar som gör det svårt för mig att prata, och vara social, så jag håller mig undan. Jag är en ensamvarg.
Min son är hemma igen. Han flyttade hemifrån ett år, men nu så har han kommit hem igen. Han sover hela dagarna och spelar dataspel på kvällar och nätter. Det är trots allt sällskap för mig. Men ohållbart i längden förstås. Jag måste lägga band på mig så jag inte gör honom bortskämd. Snart flyttar han väl. Och jag kommer att sakna honom. :)

Tänk att en liten kommentar kan förstöra mycket jobb för mig - min gamle far fällde kommentaren att jag såg ut att ha gått upp i vikt i motsatt till min duktiga syster som har gått ner. Nu är det krig i min hjärna - många kommentarer och ångest har invaderat min hjärna.

Då måste jag försöka vara förnuftig. Eller ska jag straffas ?

Har haft besök av min far, det har gått bra, spännande med besök enbart av honom. Vi har verkligen pratat och det har gått bra. I och för sig har vi inte pratat mina diagnoser, mina mediciner eller hur svårt det är på jobbet. Han åkte i morse och jag kände mig lite trött och ledsen efter att vi sade hejdå. Lite ledsen så att jag tog en Sobril och gick och lade mig. Min man frågade min far om det inte var något han ville fråga mig om (mina diagnoser och mediciner), men det var det inte. Även fast jag skakar, har tics och frånvarande ibland. Och mitt sår på armen läker fint.  Fast det visar jag ju inte fram.

Jag känner mig levande, ska försöka hitta bra sätt att leva, ett tag iallafall. Upptäcka bra saker här i livet. Hoppas jag kan. Och när min mor kommer hem från sin Italienresa så ska jag fortsätta försöka hitta bra saker i livet. Inte bli pytteliten och ledsen.

Självskadebeteende: Jag mår inte så värst bra. Jag känner mig ensammast i världen, jag inbillar mig att det är så här det känns att dö. Ensam. Jag sitter i min lilla bubbla och står inte ut längre - är det så här det känns att dö? Sista anhalten. Jag undrar om jag ska ringa till psyk-akuten och säga att jag inte är helt tillräknelig, vad jag kommer att ta mig till? Att jag överlämnar mina tankar och handläggningar till dem? Jag tror inte att min terapeut orkar mer av mig heller? Men det är ju deras jobb. Jag ska överleva. Ett tag till.

Idag fick det bli en liten sväng på stan. Lön och allt... Det bidde en tjock väst, bra att ha för en som fryser hela tiden.

Jag har min lediga dag idag, bet tänderna ihop och besökte min terapeut. Det kändes inte bra, jag skämdes, jag är väl mer eller mindre uppgiven av både terapeut och läkare. Jag har mest lust att sjunka ihop till en våt fläck på golvet. Pinsamt. Man gör inte sig själv illa när man är över 40 år. Icke. Jag bestämmer mig för att försöka ett tag till. Göra mig närvarande och ta till saker för att inte tro att jag lever i min egen lilla bubbla och är på väg härifrån. Känna att här lever jag, jag har naturen utanför fönstret, jag har barn som älskar mig, jag har (trots allt) ett halvtidsjobb som jag sköter (ganska) bra. Det är verklighet, jag lever här.

Nu har jag sovit i 12 timmar, min man är bekymrad över att jag sover bort halva livet och kanske kan han ha rätt, men det är skönt att få sova. Jag har hela dagen framför mig, vet inte vad jag ska hitta på, resten av familjen ligger fortfarande och sover. Kunde ta bilen men har fått för mig att jag inte kan köra bil så det vågar jag inte. Har fått en del tics av medicinerna, vet inte vilken medicin. Kanske kan jag få mannen och skjutsa mig till ICA. När han vaknar.

He-he - nu ringde dottern och ville äta mat här idag, med sambo, innan de ska titta på fotboll på tv här i eftermiddag. Så fick jag att göra.... Och kanske kan jag ju titta på fotboll jag också.

Det har varit en händelserik vecka med hypomani ,gjort mig illa,  mycket att göra på jobbet och ett läkarbesök i onsdags med läkare och terapeut. Det funkar. Skulle inte ändra på några mediciner, men gå upp i vikt, inte motionera för mycket, och låta bli för mycket lugnande samt försöka göra mitt bästa på jobbet. Vilket jag gör. Vi bestämde även 1-2 ggr ECT eftersom det har mest effekt på mig.

Så igår hade jag den första och jag mår mycket bättre idag, det är makalöst, synd bara att effekten är så pass kortvarig. Jag får njuta så länge det går.

Och idag är det inte svårt att hålla sig inne, skitväder ute, och kallt inne.

Vad ska man skriva? Att jag har bra dagar? Att jag är ensam hemma frånsett en son som sover garanterat till kl 13? Att jag är full av energi även om det håller på att försvinna? Att jag känner mig kränkt av terapeuten som skällde på mig när jag var gapig vid förra besöket? Att jag fryser? Att jag äter konstigt? Att jag ska ut och gå långpromenad? Att jag har ångest varje kväll nu? Att jag är rädd för att leva? Att jag vill börja träna igen?

Nu ska jag städa. Nu ska jag bädda. Dammsuga. Tvätta golv. Göra sådant nu när jag har energi. I morgon kanske det är borta och jag är energilös.

Ja, ja, ja, nej, nej, nej - energin flödar och jag njuter. Varit hos terapeuten - ta Zyprexa och gå och lägg dig. Ja, det ska jag, ska bara, bara först.

Min mix av mediciner är tydligen bra mixat eftersom jag upplever mig själv som ett rakt sträck. Inga känslor vare sig upp eller ner. Bara rakt fram. Och det är ju bra. Men tråkigt.

Jag får hitta saker att intressera mig för. Göra så vardagen blir lite roligare. Och nej - jag ska inte sätta ut några mediciner. Det vore otacksamt mot min kära doktor.

Annars - idag mens-smärta så jag tror att magen ska spränga sig ut ur kroppen. Tänk att det kan göra så vansinnigt ont. En annorlunda smärta, en fysisk smärta och inte psykisk.

Och nu ösregnar det ute, åskoväder och jag är jättegodissugen.

En lördag som innehåller det mesta. Först på programmet en fika med min dotter, det var väldigt svårt att hitta någon ledig plats på stans fik, men till slut lyckades vi. Vi satt länge och pratade och hon tog ett foto av mig med mobilen, och när jag fick se det var det som att jag bara skulle börja gråta. Som jag ser ut. Jag är en medelålders kvinna som är sönderbantad, härjad och med  grå spår i håret. Jag blev så ledsen. Åkte hem igen och tog Sobril. Mår lite bättre nu, har ätit pizza och lite godis. Och nu får jag stå ut. Stå ut. Jag SKA gå upp i vikt. Och beställa tid hos frissan.

Semester idag, skönt. Inte för att jag ska något speciellt, utan bara för att slippa jobbet. Egentligen skulle jag åka bort men jag har tackat nej i sista minuten. Jag mår inte bra och det blir inte bättre av att vi åker.

Idag ska vi ut och äta på lunchen. Det blir bra, grekiskt tänke vi. Och jag ska äta upp alltihop. Lovar!

Jag är helt beroende av Movicol och har försökt få det utskrivet av min psyk-doktor men hon ville inte, utan vårdcentralsläkaren ska göra det. Så jag ringde till vårdcentralen och frågade. Nej, sa de först. Men sedan sa de ja om jag lovade att dricka ännu mer vatten med tanke på litiumet. Och det lovade jag. Så nu får jag det utskrivet! Tack.

Ledig dag, skönt. Men skulle inte vilja vara hemma hela tiden. Jag blir så rastlös och orolig av för mycket tid hemma. Träffade terapeuten idag, helt ok.

Bröllopsdag i dag - 25 år - kan knappt fatta det. Men jag älskar honom fortfarande och han älskar mig. Igår på mötet med min man och terapeuten så sa han "jag kommer alltid att älska dig oavsett vad som händer". Romantiskt så det förslår. Snart kommer han hem och då ska vi väl fira. Kaka och kaffe? Jag har köpt en ring till mig själv..... som jag ska öppna och bli glad för.

Nu avverkat 5 timmars arbete, jag  har  skrivit lite på maskin, jag är även med på sekreterarmöte där jag inte fattar ett skit, men i allafall omväxling till att stirra in i datorn. Nu är äntligen arbetstiden över,  och jag träffar sen  min man på stan, vi ska träffa terapeuten tillsammans. Jag är lite nervös inför detta, men det flyter på ganska bra, ändå känner jag mig ledsen. Jag ska lova att jag inte ska göra mig illa men jag kan inte lova något sådant. Tyvärr.

Hemma har jag tagit lite lugnande och Zyprexa, var helt jättestressad och orolig så jag inte kunde sitta still, och åt en massa skit, liksom för att lugna känslorna.

Ikväll kommer min dotter på besök. Så jag ska inte trycka i mig ännu mer piller. Vill inte sitta som en zombie när hon är här.

I morgon har jag ledig dag, ska träffa terapeuten en gång till och jag vet inte vad vi ska prata om. Jag ska försöka analysera varför jag är så ledsen, även om min man och terapeuten tyckte det var ett bra möte.

Frukost på ett café med min dotter idag, det var väldigt trevligt trots att jag satt och frös hela tiden. Vi satt på barstolar och tittade ut på människor som gick utanför. Spännande att se hur alla människor är olika. Kläder och väskor, skor och påsar. Efter någon timme skiljdes vi åt.  Jag fryser så jag är blå om läpparna och skakar. Min man kom och hämtade mig så jag slapp ta tåget och frysa ännu mer. Jag står inför ett dilemma - jag har tackat ja till ett familjekalas där mina föräldrar också kommer. Nu vill jag inte, jag kommer att bli jättedålig - och jag vet inte hur jag ska tacka nej. Ska jag säga att jag mår psykiskt dåligt eller ska jag ljuga och säga att jag har fått maginfluensa? Min mor säger att hon så gärna vill att vi ska komma. Jag kommer att sjunka så lågt, så lågt. Vet inte hur jag ska göra. Det är svårt att förklara hur man mår och vissa vill säkert säga att det bara är att skärpa sig. Men det är det inte. Jag ska inte behöva förklara mitt psykiska måendet och ställas inför rätta.

Nu är det dags för en Sobril tror jag.

Jag träffade min läkare och skötare på ett möte igår och jag sa att ni förstår inte mig, ni kan inte förstå mig för jag är obegriplig. Läkaren sa att hon ville förstå mig så att jag skulle kunna gå från mötet med en känsla av att de förstår. Jag ville bara sjunka ihop på golvet och krypa därifrån.
Men jag är nöjd, det blev bra, mina underbara hjälpare, jag har tur. Jag mår bra idag trots att det regnar och jag ska jobba några timmar.

Nu har jag suttit här och skrivit två blad om hur jag har haft det de 5 veckorna min terapeut har haft semester. Jag måste strukturera hjärnan annars kommer jag inte ihåg nåt när jag träffar henne i morgon. Kram, kram.

Nu ska jag inte skriva om hur skit det var på jobbet idag, jag räknas inte längre, det är väl mitt fel, men jag orkar inte prata, är glömsk och trött och medicinerna (jag utgår ifrån det) gör att jag får tics när jag ska prata, inte kul. De tittar på mig som om jag vore från en annan planet. Och det kanske jag är?? Och nu har jag skrivit om jobbet i allafall.

Nu är det snart så att jag inte klarar av mitt arbete. Blir så ledsen över hur det har blivit. Jag räknas inte längre. Jag är osynlig.

Önskar att dagen snart tar slut, har lust att ta en överdos, ensam hemma, eller göra mig illa på nåt sätt.  Sonen kom hem nu, som en säkerhet. Mannen är borta i kväll så ingen hjälp därifrån. Nu har min terapeut kommit tillbaka, får väl en tid hos henne den här veckan. Hjälp.

Så här blir min fredag: Upp kl 07:30. Dusch. Vara tyst - sonen sover. Morgonmedicin. Skål med yoghurt. En rostad macka. Smink och hår. Cykla till tåget. Buss. Köpa kängor. Hej till arbets"kamrater". Jobba. Tråkigt. Lunch. Tyst, inget att säga. Lunch ensam. Buss. Tåg. Hem. Stöka omkring, allt måste vara på ett visst sätt. TV. Mys med mannen min.Mediciner. Sova innan kl 21.

Så har jag välmedicinerad det. Varje dag. Prata om att jag inte har något atta prata om.

Trött och trött efter 12 timmars djup sömn. Gick upp bara för att ifall någon skulle ringa på dörren. (? - vem skulle det vara?) Min son ligger och sover efter att ha jobbat natt så jag får vara lite tyst. Det är en stor omställning att plötsligt få en vuxen son hem igen. Jag får passa mig så jag inte blir en hönsmamma., jag gör allt för honom annars.

Jag känner mig tom för ord. Lite nerstämd, jag har ingen fantasi längre. Det är väl medicinerna som gör att det känns meningslöst alltihop. Det borde ju inte vara så men jag känner mig stympad, men fru doktor menar att det är bättre än att jag blir manisk.

Ingen kraft i mig, känner mig tom och trött. Jag ska åka till sonen och flyttstäda. Efter det blir det pizza som belöning. Hoppas jag vågar äta.

Jag vet inte hur länge jag orkar jobba, jag har svårt för att koncentrera mig, och detta passar dåligt in när jag har ett "viktigt" jobb där det inte får bli fel. Jag känner mig usel och missanpassad. Jag får väl ta en dag i taget. Och jobba sakta och noga, kontrollera det jag gör en extra gång. Jag vill ju helst ha kvar mitt jobb (50 %) så jag kommer ut litegrann. Det är viktigt för mitt psyke tycker jag.

Nu kommer min son hem igen, han flyttar hem ett tag, och jag får förbereda mig på att ha en son i hemmet igen. Han är lugn - läs lat - så det borde väl inte bli några problem. Men jag får en till att ta hand om. Träffade min son på stan idag, vi fikade och det var trevligt men han är ändå en storväxt en på 193 cm lång. Som jag kommer att skämma bort. För att jag är sån. Ska han betala hemma?

Och jag som är så trött hela tiden och går och lägger mig kl 21, hur ska det bli med det? Trött, trött. Och ångest för det mesta. Kanske kommer jag att må bättre med honom här? Kanske kan mitt Sobrilanvändande minska?

Ett par nya sandaler blev det idag. På rea. Va nöjd man känner sig när man gjort ett riktigt kap.

Den här dagen har inte varit något bra. Började tidigt på jobbet idag - kl 07 - och jag hinner inte mer än sätta på datorn innan jag får veta att jag hade gjort ett fel igår. Säkerligen har jag vimsat till det utan anledning mer än att jag inte kan hålla fokus på det jag gör och så göra fel därför. Detta fel tog mig hela förmiddagen och det gick sedan inte att lösa, så nu får jag sitta där i skamvrån. Jag är så ledsen över detta, att jag klantat till det.

Nu är jag hemma och känner mig rastlös och stressad. Har ingen lust att göra mat så det struntar  jag i. Men jag ska ner till affären. Kanske köpa glass. Som tröst. För att jag är en strulputte.

Helg och ångest som river och sliter, gör mig rastlös och orolig, går runt i huset hit och dit. Runt och runt. Ut och gå, går, går, kilometer på kilometer,runt i skogen, säkert över en mil i helgen. Svettas och lyssnar på musik.

Nu ska jag lägga mig i soffan. Tvinga mig ligga där.

Känner mig trött och seg efter en lång natts sömn, 12 timmar, tvärtemot vad man borde vara. Är skakig också. Hur vet man om det är medicinbiverkan eller om jag är sjuk?  Jag får försöka tänka vad som är vad.

Grannarna klipper gräset, det känns så trevligt, sommar i Sverige liksom.

Tänka sig att psyk kliniken ringde till mig och undrade hur jag mådde efter ECT`n?? Vilken gest, det värmde. Och jag mår mycket bättre, jag orkar äta igen och läsa tidningen. Jag har arbetat några dagar nu, och det har gått bra även om jag är trött.

Och nu är det handboll på tv`n, Norge mot Syd-Korea idag och Sverige i morgon. Ska sitta och titta, idag håller jag på Norge och imorgon är det Sverige.

Dags för soffan.

Efter gårdagens hetsätning av hallon- och lakritsbåtar tänkte jag att jag hade gått upp typ 10 kg, men icke när jag vägde mig. Jag kan inte ha godis liggande hemma, frestelsen blir för stor :) Godis får jag sluta med - i allafall i veckan -  fast jag är en riktig godisråtta.

Och idag regnar det. Jag har tänkt försöka läsa en bok och sen besöka min son som ska hjälpa mig med Spotify....Känner mig som 100 år, allt tekniskt är obegripligt....,även om jag är en gammal sekreterare. Nej vars, jag är inte såå gammal, men jag har åldrats snabbt senaste tiden. Det har väl med att man har det psykiskt jobbigt, att det sätter sig på fysiken? Jag ser inte så rolig ut. Ett spektakel kanske?

Det har varit en bra dag på jobbet, jag har pratat med kollegorna och försökt vara social. Känner mig fortfarande ljus i huvudet, lust att läsa tidningen och laga mat. Det är svårt att förklara hur det känns när det svarta skynket faller ner och man ser för första gången att blommorna har färg, och man har lusten tillbaka.

Nog om detta. Annars känns det som att sommaren är över, jag har flertalet klänningar och sandaler jag inte kan använda eftersom det regner hela jävla tiden. Kanske ska jag ta klänning i allafall, strunta i att det regnar. Min son ska besökas i morgon. Mysigt. Då blir det fika och att träna på att äta en bulle till kaffet.

Regn, regn och NYA gummistövlar! Snyggt! Annars på jobbet efter ECT och narkos, det gick så där, ont i huvudet och trött. Nu efter middag och godis mår jag mycket bättre. Bättre än på länge. Känner mig ljus och glad i huvudet.

Jag berättar ju inte för arbetskollegorna om ECT`n, så det är väl svårt för dem att förstå varför jag är så trött och vimsig. De tror väl att jag ÄR så där hela tiden. Klarade dock av hela dagen, trots att jag har varit vimsig och konstig.

Ligger i soffan och tittar på OS - marathon. Innan jag blev sjuk sprang jag mycket och ofta. Flera gånger i veckan och var med på ett flertal lopp.Det är skönt att springa. Som meditation.
Nu är jag full med mediciner och kan inte springa mer. Det är en förlust för mig. Ibland blir jag sugen på att strunta i medicinerna och börja träna igen. Men jag kan inte det.

Uppdrag: Bädda sängen. Vattna orkidéerna. Diska. Ok. Sedan hänga tvätt. Försöka äta. Orkeslös. Försöka låta bli att skuldsätta mig. Det är nåt kemiskt. I kroppen. Inte mitt fel. Får hjälp på måndag vet jag. Stå ut.

Jag vet att många har problem med sömnen, det har inte jag. Jag sover ungefär 12 timmar i dygnet och är trött i allafall.

Nu sitter jag och tittar på min son som är på tillfälligt besök, han ligger och sover i soffan. Blev sent igår säger han.  Tänka sig att jag har fött honom, nu när han är 23 år och 196 cm lång.  Mysigt att ha honom här litegrann.

Känner mig lite piggare. Har ätit frukost med lite mer aptit än igår. Min familj är runt mig hela tiden och passar på så inget händer med mig. Bra fast lite irriterande också.

Faller neråt. Orkar inte så mycket. Har ingen lust till något. OS på tv. Sötsugen dock. Glass?

Svårt att somna igår kväll. Samma bilder som rullar runt i hjärnan, runt, runt. Så somnar jag och drömmer. När det blir morgon hör jag någon helt klart säga mitt namn. Jag vaknar och säger "ja". Men det finns ingen där. Jag frågar min man om han har hört något, vilket han inte har gjort. Otäckt.

Nu är jag klar i knoppen och ska till jobbet jag nästan inte klarar av, men underbart att det är fredag. Så jag ska nog klara av dagen.

Onsdagar betyder ledigt från jobbet. Men egentligen har jag fullt upp på onsdagar så det stämmer inte riktigt. Jag jobbar 50 % och har 50 %  sjukersättning.

Egentligen betyder det inte ledig onsdag, för jag har alltid terapitimme kl 10 på onsdagar samt blodprov på vårdcentralen kl 13:30.

Idag var det sista dagen med terapi då terapeuten går på 5 veckos semester, och efter besök hos henne föll jag ihop och har legat sedan dess. Jag är helt slut, möjligen har jag gått in i väggen av all möjlig kontakt via vårdcentral och psyk.

Men nu får jag vila. Om jag skulle må dåligt är det bara att ringa till psyk. Men det ska nog gå bra. Först ska jag vila upp mig. Och äta glass.

Nagellack är kul. Jag köpte ett till idag, och nu lyser fingrar och tånaglar i "Power Pink". Snyggt!

.Idag - trots skit på jobbet - mår jag ganska bra. En lugn, skön känsla, säkert beroende på det varma vädret och jag slipper frysa. Jag har ätit också, och det ger också en skön känsla att våga vara mätt. Kroppen mår bra. Att shoppa litegrann mår jag också bra av....som nagellack t ex.

Nu svalkar det på terrassen av vinden som blåser.

Jag är. Jag är ensam. Jag går omkring i huset och försöker hitta någonslags ro i kroppen. Jag vräker i mig godis utan att det hjälper något större. Det blir bara värre.  Jag ser på tv om alla som är berörda om attentatet i Norge. Jag har tårar som tvingar sig ut. En ledsenhet jag egentligen inte skulle ha? - jag är ju inte berörd - eller också är vi alla det?

Min man är inte hemma. Jag ringer till honom och säger att jag är orolig och stressad. Och att Sobrilen jag tog inte hjälper ett skit. Jag går omkring. Gör mig en macka. Ingen hjälp. Jag vill bara gå och lägga mig. Sova bort. Mannen kommer kl 21.

Jag har Zyprexa att ta när jag blir orolig men jag vill inte ha den, även om jag vet att den hjälper. Jag ljuger för mina vårdkontakter. Klart att jag tar medicinen säger jag......Men de andra medicinerna tar jag lydigt.

Min dotter är ute och kör bil från Norge. Jagvet att det regnar - hoppas att det aldrig får hända henne något. Hon och min son är det finaste jag har. Mina älsklingar. De jag lever för. Annars vore jag död.

Väckarklockan på - även att det var lördag morgon. Här ska storhandlas på Maxi! Innan alla andra. Men även om klockan var 09 när vi var där var det fullt med folk i alla fall. Vid glassdisken börjdae jag gråta, jobbigt med maten. Sedan körde vi hem, denna gång med mig som chaufför, behöver övningsköra - har inte kört på väldigt länge. Tycker inte om rondeller....

Rastlös hemma, ut och gå, städa badrum, golv, försök till att läsa, nu ännu mer rastlös trots intag av Sobril. Snart är det dags att lägga sig, skönt. Men jobbigt att man vill sova bort livet. Känns det som.

Iväg till jobbet med nya högklackade skor, klapperiklapp, 3 plåster och blödande sår. Jobba, jobba med tröga kollegor som knappt hälsar. Men det gör inget. Jobbat färdigt och ge sig iväg därifrån. Träffade min man och son och åt en sallad. Mysigt. Solen sken och regnet höll sig borta.

Nu är jag hemma. Sliten och lite ledsen. Vet inte varför. Få sova snart.

Kvällen har kommit med gryande ångest i kroppen. Har intagit ett antal Sobril och mår bättre. Men går och lägger mig tidigt i kväll, få slippa vara vaken liksom.

Träffade min läkare idag, terapeuten var med - det var ett bra möte, vi fortsätter med samma mediciner och stödsamtal samt ny tid om 6 veckor. Jag tappade humöret när vi började prata om ätstörningar, jag hatar det, känner mig som en jävla misslyckad vuxen kvinna med löjliga tankar. Men - jag fortsätter att kämpa.

Var på jobbet sen - mycket att göra så tankarna flög i väg och jag var tvungen att lägga fokus på jobbet. Jag hoppas jag inte har gjort alldeles för mycket fel.

Berättade för min chef att jag nog inte kan sitta i luckan eftersom jag har fått tics-attack och ibland kan jag inte prata. Inte lyckat att sitta i en reception då. Chefen var trevlig och sa att hon skulle stödja mig i vad det nu blir.

Roligt i dag: Nya byxor från Vero Moda. DET är roligt det.

Så var jag här igen. Önskan om att få skriva ner mina känslor är stor. Jag kanske inte skriver så långa inlägg, för det orkar jag inte. Men ska försöka med några korta.

Jag är trött idag. Har varit hos min terapeut, det gick så där, känner mig trött och fick låtsas att jag orkade. Jag har varit patient hos henne sedan 7 år så hon känner mig väldigt väl. Vi avslutade sessionen efter 30 minuter.

Jag är sjukskriven varje onsdag, idag alltså, kanske åker jag in till stan, är sugen på ett par tights med mönster på? Ska till läkaren i morgon och ska ha på mig de då??? Äsch. Tänk att jag fortfarande har sån respekt för läkare? Pyjamasbyxor går väl lika bra.

Idag har jag varit hos frissan. Det blev korthårigt och ganska snyggt. Jag satt där i 2 timmar och jag var tvungen att kallprata med frissan och jag var så rastlös att jag fick tvinga mig att sitta kvar i stolen. Nästa gång kanske jag kan få en frissa som är tyst? Och hungrig var jag också. Och fattig blev jag med.


Mycket klag.... Nu ska jag gå ner till vårdcentralen för att ta ett blodprov. Det blir säkert skoj....

Hur länge kan jag hålla på att stoppa i mig Sobril? Jag har sån jävla fruktansvärd ångest över att jag sa till mina föräldrar att de inte får komma hit. Elaka fruktansvärda jag.

Det blev ett bra möte med kuratorn och läkaren. Det blev inga större ändringar mer än att jag fick tillägg av Zyprexa som "vid-behovs-medicinering". Och det kan jag gå med på.

Idag har jag varit på ett stort köpcenter med man och son. Samt ett besök på Pizza-Hut. En utmaning. Som jag klarade. Duktigt!

Jag har sagt till mina föräldrar att de inte kan komma hit för att jag inte mår bra. Det var fruktansvärt och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det hela tiden. Som sagt. Sobril har fått fötter att gå på. Har lust att ta några till även denna dag. Få lite lugn och ro. Så min ångest minskas.

Idag är det nationaldag och en stor utmaning för mig. Bakelse på kafé med barnen och sambo. Kanske blir det inte bakelse utan en bulle istället. Nu skiner solen så kanske kan vi sitta ute.

Jag har inte gått upp i vikt som jag ska och som jag kommer att ljuga för när jag träffar läkaren och kuratorn på torsdag. Jo jag har gått upp i vikt, det är säkert, säger jag. För om du inte går upp i vikt så kommer inte Litium att funka för dig säger läkaren. Och jag vet. Jag vill gå upp i vikt men det är så svårt. Jag är värdelös.

Har fått en humörsvängningsdagbok av läkaren som jag ska fylla i varje dag. Jag försöker göra det, det är intressant att se hur det svänger. Nu har det varit mest neråt och det brukar det väl göra efter att jag har varit uppåt. Ska visa upp dagboken till läkaren när jag träffar den på torsdag.

Skön lördag. Jag gör som vanligt ingenting frånsett långa promenader, så osocial som jag har blivit. Jag är som en eremit. Ensam i mitt lilla bo. Frånsett min man som jag tycker synd om eftersom min isolering blir hans isolering också. Men jag orkar inte. Jag orkar inte med umgänge. Så har livet blivit.

Nu roar jag mig med att se på tennis på tv´n.

Sitter och tittar på DVD med min man. Dvs försöker titta eftersom hans telefon ringer konstant och jag får pausa hela tiden. Går in på nätet istället.

Måste bara säga att jag har fått mycket hjälp av min underbara terapeut idag, eller i veckan. Så jag har kommit ut på andra sidan nu, livet känns bra igen.  Nästa vecka ska jag träffa läkaren och terapeuten tillsammans. Det blir bra. Så de hör samma sak.

Nu har bloggen plötsligt fixat sig??? Jag skriver några rader. Livet är outhärdligt för tillfället. Träffade min doktor igår, det var ett bra möte. Ingen mer ECT. För tillfället. Fått ny tid. Jag är priviligerad - jag får tider ungefär varje månad.

Köpte en klänning i går. Superfin! Och så blir det kallt väder. Där fick jag för att jag köpte, jag ska inte köpa. Men ibland måste man. Och det SKA blir varmare.

Idag har .jag tagit bilen och kört till blomsteraffären. Jag tvingade mig att köra, kör annars nästan aldrig och måste övningsköra så jag inte glömmer bort att köra. Det gick bra även om jag har fullt med tvångstankar. Tvångstankar som: jag har glömt hur man växlar, jag vet inte om högerreglen?

Köpte en blomma, jag tittade inte efter vad det kostade - fick en smärre chock när tanten i kassan sa 169,-, det blir en jävla dyr prydnad på altan. Usch. Men fint blev det.

Nu har jag sett vädret för sjunde gången den här morgonen på Gomorronsverige. Jag är väderkåt kan man nog säga. Och det ska bli varmt och skönt fast jag får sitta inne på jobbet. Men jag vägrar ge upp och tar på mig en kort kjol i alla fall.

Satt och tittade på fotboll med min make igår kväll och fråtsade i godis så jag höll på att spy. Det är liksom inget eller allt. Kände mig så ofräsch när jag gikk och lade mig. Mår bättre idag och ska inte fråtsa i godis. Ska äta nyttigt idag, kanske en sallad. Och så ska jag gå och titta på en klänning jag har hittat. Ska titta på klänning innan jobbet

Och så får jag sitta inne på jobbet och titta på solen som skiner där ute. Det får vara ok i allafall.

Och så blir det för varmt. Aldrig är det riktigt bra. Sitter på altan och slappar, är för okoncentrerad för att kunna läsa någon bok. Sitter med koftan på för alla ärrens skull. Snart går jag in och bakar bullar. Eller nej. 26 grader - då bakar man inte bullar.

Maken kommer hem sent så det blir många timmar ensam, ska försöka hitta på något, men jag är bara rastlös och less.

Har varit på min timme hos skötaren och det är som alltid jobbigt. Hon känner mig utan och innan vilket var skitjobbigt idag. Jag öppnar mig men samtidigt så är jag less på det. Jag känner mig så misslyckad som jag är, mina tvångstankar, min bipoläritet, och allt ska hon veta. Jag orkar snart inte vara så här. Och inga andra orkar väl med mig heller. Jag har lust att skära mig sönder och samman. Så det så. Jag vet att det inte passar sig för en medelålders kvinna på 45. Men jag skiter snart i det.

Men Herre Gud vilken underbar söndag! Varmt och skönt och besök av dotter med sambo. Fika på gräsmattan och trevligt samtal. Några rundor i spåret - träffade även på en kopparorm som låg och solade - jag blev skiträdd.... och det blev väl den med där den slingrade i väg..

Jag har även insett att jag inte klarar mig utan mina mediciner. Så är livet. Och i morgon blir det sandaler för första gången i år. Härligt!

Vilken underbar dag! Två rundor i skogen med musik i öronen. Jag är för övrigt väldigt trött. Gick och lade mig kl 21 men somnade inte förrän kl 03. Jättejobbigt. Tog inte min litium igår kväll och jag mår faktiskt väldigt bra idag. Är inte darrig och yr så helt klart är det nog att jag har haft för hög dos. Vet inte helt vad jag ska göra, vill ju inte bli "sjuk" psykiskt, men inte heller fysiskt "sjuk"?

Tog en kopp kaffe med maken på altan, mysigt. Ska snart göra middag. Jag är inte speciellt sugen på middag men jag måste ju. Och sedan efterrätt, och kanske lite hockey - även fast Sverige inte spelar.

Förstår inte varför jag har så svårt för att skriva här? Jag har väl prestationsångest. Ska försöka skriva igen. Och läsa. Och att ni orkar läsa lite då och då.

Jag har varit uppåt/manisk ett tag nu och igår besökte jag min läkare för lite medicinjustering. Och jag mår bättre idag. Kan sitta still. Och läsa tidning. Ska nog gå bra att jobba i morgon igen.

Får in lite pengar på kontot i morgon igen. Ska/vill ha nya jeans. Det ska jag unna mig. Och fika på stan med maken och sonen/dottern. Jag älskar att fika på stan med min lilla familj. Känner hur mycket kärlek jag har för dem. All kärlek som gör att jag inte gör mig illa.

Och i dag är det 17 maj - passar på att fika lite extra!

Varmt ute men jag fryser i allafall. Tagit på mig en pläd. Sitter och tänker på att jag ska träffa min doktor på tisdag. Jag blir nervös av det. Får nog skriva ner en komihåglapp.

Hur är det med mig? Uppåtvarvad? Självdestruktiv? Vet inte.

Titta på hockey. Få något annat att tänka på. Distraktion. Heja USA.

Idag har jag varit ute i trädgården och skapat mig någón slags illusion över hur det ska se ut där, och jag tror mig veta vilket potential trädgården har.

Jag har tagit mina mediciner men nog blivit lite "hög", varit ute i skogen och vandrat och vandrat. Nu får det vara slut. Försöker finna lugn och ro. Jag har ju varit deprimerad och dödligt sjuk, och så vandrar jag från helvete till himmel. Mitt psyke är aningen mångfacetterad... Jag undrar hur länge jag ska orka. Eller du?

Lördag - och vi har varit på IKEA och Burger King - som alla andra. Vi - är son och make. Det var väldigt trevligt. Och nu har vi druckit kaffe och snart är sängen nästa.

Igår fick jag ECT, det kändes bra, känns bra idag också frånsett att jag inte kommer ihåg en hel del. Jag mådde så fruktansvärt dåligt förra veckan så jag fick akut ECT och för mig är det antingen ECT eller inläggning, och nu blev det ECT och idag är det helt ok. Ska ha på måndag också samt läkarbesök. Jag har tagit semester då.

Jag köpte en del blommor som jag har ordnat till på framsidan av huset, och det blev väldigt fint. Nu känns det som att sommaren faktiskt ska komma.

Min promenad i skogen i morse fungerade inte alls. Tänker om jag skulle gå ut igen, men jag har ingen större lust. Jag har muskelvärk i kroppen och gör kanske större nytta i sängen än i spåret?

Ledig dag - sov länge och kunde njuta av lång frukost och frukost-TV.  Klädde på mig sen och gick ner till labbet på vårdcentralen. Skulle ta blodstatus pga en medicin jag tar. Som tur var så träffade assistenten en blodåder direkt och behövde inte hålla på och leta i evigheter. Åkte in med pendeln för att träffa min skötare sedan 6 år, hon känner mig bra. Så bra så hon förstod att jag mår väldigt dåligt. Får väl ta ECT på fredag igen, träffa nån doktor.

Ska gå på jobbet i morgon men ta semester på fredag. Ikväll längtar jag efter min man. Behöver nån som kan hålla runt om mig. Trots allt.

Är det tisdag? Är det måndag? Inte helt orienterad. Och en jäkla ångest som river i mig. Hade tänkt vara hemma från jobbet men gick i allafall. Chefen undrade hur det var med mig, jag ser helt färdig ut. Stannade dock kvar på jobbet, är hemma i morgon. Håll om mig. Rädda mig. Rädda mig från allt ont.

Vaknade i morse och var rädd - hade jag försovit mig? Var det söndag? Insåg att det var måndag och att jag hade ledig förmiddag. Skönt. GIck upp i lugn och ro och åt frukost innan jag gav mig av för röntgen av knäet. Det var lite trixit därför att jag skakade så mycket och knäet skulle vara helt stilla. Men till slut gick det. Jobbade sedan några timmar tills jag var helt slut. Och en gnagande ångest som jag inte kan definera. Jag är rädd och känner mig pytteliten. Min man får ta hand om mig. Hålla armen runt mig tills jag mår bättre.

Idag har det varit en alldeles fruktansvärd trött dag, har knappt orkat stå upprätt. Försökte ut och gå en promenad och det krävdes en hel del viljestyrka för att genomföra. Kom hem och städade lite - måste - och lagade mat. Nu är det diskat och jag sjunker tillbaka till dvalan  och slumrar till igen.

Hur ska jag orka gå på jobbet i morgon?

Hm...utseendet på bloggen har ändrat sig??

Nu är det iallafall lördag morgon och jag har sovit i 12 timmar. Måste ha varit väldigt trött!! Fick ju ECT igår och gick sedan och jobbade. Hujedamig. Helt slut. Och inte kunde jag förklara min uppförsel för de andra på jobbet.

Jag mår rätt bra idag .Psykiskt helt utslätad och har ont fysiskt i kroppen.  Ska träffa min son idag, vi ska äta lunch, det blir trevligt. Kanske titta lite i affärarna också. Ett par strumpor...billigt! Min man är borta hela dagen så jag får rå om mig själv.

Idag uppe tidigt. Grötfrukost. Tid hos frisören. Klippte mig för första gången på 2 år. Det behövdes. Men frisören pratade så mycket så jag blev helt utmattad. Kommit hem nu och jag sitter utslagen i soffan. Har semester idag.

Igår besök hos kuratorn. Är fortfarande deprimerad och inte mig själv. Grät. Men i morgon är det ECT, och det har jag stora förhoppningar till.

Vaknade brutalt med mobilväckarklocka som ringde 05;40 och jag fick inte stängt av den. Min man irriterad och jag hysterisk - som äntligen kunde stänga av hela mobilen. Efter detta jag sur och trött och min man irriterad och dum. Och detta höll i sig resten av dagen. Jättemycket att göra på jobbet. Satt tyst och dyster. Nu är kvällen kommen och jag är inte på bättre humör än. Men i morgon ledig - blodprov på morgonen och skötare kl 14. Hoppas det ljusnar till dess. Eller då.

Idag tid hos doktorn, blev bra även om jag känner mig frustrerad över alla känslor som rasar runt i kroppen, som jag inte vet hur jag ska handskas med. Hur kan doktorn begripa allt jag försöker få fram?
ECT. Fredag. ECT när jag vill. Bara att ringa psykakuten. Får lita på det. Att jag kan ringa alltså.

Morgon. Med illamående och yrsel så jag knappt kan stå upprätt. Men jag behöver ju medicinerna. Så jag får stå ut. I morgon ska jag träffa doktorn, jag hoppas det blir bra. Jag vill att vi pratar om min depression jag snart tagit mig ur. Därför har jag inte skrivit här på länge. Jag har inte orkat någon ting. På länge. Men idag mår jag bättre. Och ska fika med barnen på stan. Det blir nog bra.

Det är lördag och jag vill ha något extra gott. Vid affären står en "fiskbil" som lockar med räkorfrån Smögen och lax. Det var länge sedan jag åt räkor så jag bestämmer mig för det. Säger att jag vill ha en påse med räkor. Och får en påse och "fiskmannen" säger "Ja, det blir 200 kronor". Jag tappar hakan och säger att jag absolut inte vill ha räkor för 200 kronor. Min man tycker att jag kan kosta på mig halva påsen och så blir det.100 kronor. Hemma igen sitter jag där med mina räkor och försöker njuta - men jag mår bara dåligt och kommer alldrig nånsin köpa färska räkor. Hujedamig.

Har fikat med mina "barn", det var väldigt trevligt och jag mår ganska bra. Det är en stor hjälp att vara med barnen, lugnt och fint. Jag blir dock väldigt trött. Orkar en timme, sen vill jag hem.

Idag är det 40-års kalas. Ska som sagt orka en timme. Kanske blir det god mat? Jag ska iallafall äta lite.

Snö!! Konstigt - jag som köpte nya sko häromdagen - de får stå i garderoben ett tag till.

Mått väldigt dåligt några dagar nu, som om jag ville göra slut på allt. Men idag känns det bättre, som det brukar göra, det är bara att stå ut, inte göra något drastiskt som jag ibland får lust att göra.

Svärfar har fått en stroke och jag påminns om att vi alla är dödliga, en dag står vi där och ska dö, vi kommer inte undan, och frågan är om jag ska göra det i förtid eller vänta tills det är min tur. Idag vill jag leva, idag kan jag se att snön är vacker och senare idag ska jag fika med min dotter på stan. Vill jag lämna henne? Vill hon ha en mamma som är död? Jag tänker mycket på det. Och det låter mig vilja leva. Fortsatt.

En ledig onsdag som inte har varit något bra. Träffade kuratorn kl 10 och jag bröt ihop och svor att jag inte vill leva längre. Vi la en plan om hur resten av onsdagen skulle bli. Jag har försökt fylla onsdagen med snälla saker. Det har gått ganska bra fram tills nu då jag hetsåt choklad och annat godis. Det var godt samtidigt som det är dåligt. Nu måste jag ut och gå fast jag är fylld av oxascand. Jag har inte bestämt mig för hur länge mitt liv ska vara. Min man hotar mig - om jag skär mig så sviker jag hela familjen. Jag fattar inte sånt. Tycker att det bara är min ensak. Vilket det inte verkar vara. Klockan är nu 15:35 och jag ska försöka överleva på något slags positivt sätt.

Medarbetarsamtal: Va du ser rund ut i kinderna! Var glad att du inte har fått ALS! Säger min chef. Känner mig golvad och frustrerad. Hetsätit och ska strax ge mig ut i skogen för att försöka lugna mig utan att ta Oxascand.

Back on track again! Har inte orkat eller fått tillstånd att blogga. Men har saknat det. Idag välmedicinerad, bra mix. Men en hel del biverkningar som jag får slita med. Jag försöker stå ut.

Idag varit på en lång promenad i skogen, fullt med tussilago, vårkänsla men skakig, yr och kraftlös. Nu försöker bli av med rastlösheten med att städa. Maken på idrottsevenemang. Saknar honom när han är borta. Han håller mig i liv.