Faller neråt. Orkar inte så mycket. Har ingen lust till något. OS på tv. Sötsugen dock. Glass?

Svårt att somna igår kväll. Samma bilder som rullar runt i hjärnan, runt, runt. Så somnar jag och drömmer. När det blir morgon hör jag någon helt klart säga mitt namn. Jag vaknar och säger "ja". Men det finns ingen där. Jag frågar min man om han har hört något, vilket han inte har gjort. Otäckt.

Nu är jag klar i knoppen och ska till jobbet jag nästan inte klarar av, men underbart att det är fredag. Så jag ska nog klara av dagen.

Onsdagar betyder ledigt från jobbet. Men egentligen har jag fullt upp på onsdagar så det stämmer inte riktigt. Jag jobbar 50 % och har 50 %  sjukersättning.

Egentligen betyder det inte ledig onsdag, för jag har alltid terapitimme kl 10 på onsdagar samt blodprov på vårdcentralen kl 13:30.

Idag var det sista dagen med terapi då terapeuten går på 5 veckos semester, och efter besök hos henne föll jag ihop och har legat sedan dess. Jag är helt slut, möjligen har jag gått in i väggen av all möjlig kontakt via vårdcentral och psyk.

Men nu får jag vila. Om jag skulle må dåligt är det bara att ringa till psyk. Men det ska nog gå bra. Först ska jag vila upp mig. Och äta glass.

Nagellack är kul. Jag köpte ett till idag, och nu lyser fingrar och tånaglar i "Power Pink". Snyggt!

.Idag - trots skit på jobbet - mår jag ganska bra. En lugn, skön känsla, säkert beroende på det varma vädret och jag slipper frysa. Jag har ätit också, och det ger också en skön känsla att våga vara mätt. Kroppen mår bra. Att shoppa litegrann mår jag också bra av....som nagellack t ex.

Nu svalkar det på terrassen av vinden som blåser.

Jag är. Jag är ensam. Jag går omkring i huset och försöker hitta någonslags ro i kroppen. Jag vräker i mig godis utan att det hjälper något större. Det blir bara värre.  Jag ser på tv om alla som är berörda om attentatet i Norge. Jag har tårar som tvingar sig ut. En ledsenhet jag egentligen inte skulle ha? - jag är ju inte berörd - eller också är vi alla det?

Min man är inte hemma. Jag ringer till honom och säger att jag är orolig och stressad. Och att Sobrilen jag tog inte hjälper ett skit. Jag går omkring. Gör mig en macka. Ingen hjälp. Jag vill bara gå och lägga mig. Sova bort. Mannen kommer kl 21.

Jag har Zyprexa att ta när jag blir orolig men jag vill inte ha den, även om jag vet att den hjälper. Jag ljuger för mina vårdkontakter. Klart att jag tar medicinen säger jag......Men de andra medicinerna tar jag lydigt.

Min dotter är ute och kör bil från Norge. Jagvet att det regnar - hoppas att det aldrig får hända henne något. Hon och min son är det finaste jag har. Mina älsklingar. De jag lever för. Annars vore jag död.

Väckarklockan på - även att det var lördag morgon. Här ska storhandlas på Maxi! Innan alla andra. Men även om klockan var 09 när vi var där var det fullt med folk i alla fall. Vid glassdisken börjdae jag gråta, jobbigt med maten. Sedan körde vi hem, denna gång med mig som chaufför, behöver övningsköra - har inte kört på väldigt länge. Tycker inte om rondeller....

Rastlös hemma, ut och gå, städa badrum, golv, försök till att läsa, nu ännu mer rastlös trots intag av Sobril. Snart är det dags att lägga sig, skönt. Men jobbigt att man vill sova bort livet. Känns det som.

Iväg till jobbet med nya högklackade skor, klapperiklapp, 3 plåster och blödande sår. Jobba, jobba med tröga kollegor som knappt hälsar. Men det gör inget. Jobbat färdigt och ge sig iväg därifrån. Träffade min man och son och åt en sallad. Mysigt. Solen sken och regnet höll sig borta.

Nu är jag hemma. Sliten och lite ledsen. Vet inte varför. Få sova snart.

Kvällen har kommit med gryande ångest i kroppen. Har intagit ett antal Sobril och mår bättre. Men går och lägger mig tidigt i kväll, få slippa vara vaken liksom.

Träffade min läkare idag, terapeuten var med - det var ett bra möte, vi fortsätter med samma mediciner och stödsamtal samt ny tid om 6 veckor. Jag tappade humöret när vi började prata om ätstörningar, jag hatar det, känner mig som en jävla misslyckad vuxen kvinna med löjliga tankar. Men - jag fortsätter att kämpa.

Var på jobbet sen - mycket att göra så tankarna flög i väg och jag var tvungen att lägga fokus på jobbet. Jag hoppas jag inte har gjort alldeles för mycket fel.

Berättade för min chef att jag nog inte kan sitta i luckan eftersom jag har fått tics-attack och ibland kan jag inte prata. Inte lyckat att sitta i en reception då. Chefen var trevlig och sa att hon skulle stödja mig i vad det nu blir.

Roligt i dag: Nya byxor från Vero Moda. DET är roligt det.

Så var jag här igen. Önskan om att få skriva ner mina känslor är stor. Jag kanske inte skriver så långa inlägg, för det orkar jag inte. Men ska försöka med några korta.

Jag är trött idag. Har varit hos min terapeut, det gick så där, känner mig trött och fick låtsas att jag orkade. Jag har varit patient hos henne sedan 7 år så hon känner mig väldigt väl. Vi avslutade sessionen efter 30 minuter.

Jag är sjukskriven varje onsdag, idag alltså, kanske åker jag in till stan, är sugen på ett par tights med mönster på? Ska till läkaren i morgon och ska ha på mig de då??? Äsch. Tänk att jag fortfarande har sån respekt för läkare? Pyjamasbyxor går väl lika bra.