Sitter och är orolig, vet inte varför, och Oxascand funkar inte ett skit, frustrerande. En lång söndag har det varit och snart är den slut. Och självskadandet bara fortsätter, jag har telefonnummer till kontaktpersonen, kanske ska jag ringa dit i morgon, kanske ska jag våga det.

Först tänkte jag att det var omöjligt att komma ihåg saker från då jag var 5. Nu har jag suttit här och tänkt och jag kommer visst ihåg saker om jag anstränger mig. Jag kommer ihåg ganska mycket. Och det förvånar mig att jag redan som 5-åring är depressiv. Jag kommer ihåg känslan av att vara utanför, deppig, vill inte vara med, rädd, orolig och ångestfylld. Som 5-åring. Jag verkar ha varit depressiv hela livet. Och detta blandat med manier som liten. Extremt enorma fantasier som jag försökte få med min kamrater på. Det fanns ingen hejd på hur långt jag kunde sträcka mig för att kunna få leka på mitt sätt. De andra barnen var rädda för mig. Och jag hade problem med att kunna få en kamrat som stod ut. Jag blir rädd och ledsen när jag skriver det här. Jag har tydligen begåvats med psykiska problem redan från födseln.

Har ni någon gång ställt er frågan om att "vilja vilja?" Att vilja sluta med t ex självdestruktivitet? Att vilja få till en förändring? Att verkligen vilja? Jag sitter idag och tänker på hur jag vill ha det. Att jag vet att jag kan ringa till psyk när arbetsterapeuten är borta och rakbladet lockar. Att vilja göra det. Eller att vilja välja rakbladet därför att det lockar mest? Se smärta. Straffa. Att ringa till psyk lockar inte, de har inte tid, nonchalerar och får mig att känna mig dum, så det gör jag inte. Får ta en timme i taget. Peppa mig själv och hitta på andra utvägar. Jag behöver inget straff, jag behöver kärlek. Jag behöver en present. :-)

Hur kallt kan det bli? Minus 21 och ut på cykeln till station kl 06 - det var inte skönt. Speciellt när man är envis och inte ska ha mössa. Fick "vård" idag, en ny session med ECT. Efter det är jag utslagen i flera timmar. Har sovit en del och handlat lite mat.

Känner mig som två stycken för tillfället. En som är gift och som döljer hur det ligger till. Och så en som mår dåligt. Min man har börjat reagera aggressivt på mitt beteende. Han blir arg. Det är inte trevligt och gör mig rädd. Så därför pratar vi inte om mitt psyke för tillfället. Jag får ta det med min kontaktperson. Var hos arbetsterapeuten i går, vi pratade mycket om mitt självdestruktiva beteende och hur vi ska tackla det. Hon är riktigt klok och träffar mitt i prick varje gång.

Oj vad det ekar i min skalle, den är verkligen utblåst. det enda den duger till nu är att titta på tv3 0ch såpor. Jag får återkomma när jag har nåt mer vettigt att säga.

Jag skrev ett mejl till "min" skötare och tyckte att det var oartigt att hon bara har avvisat mig utan att höra av sig. Hon kan gott få veta vad jag tycker om henne. Jag har ingen lust att prata med henne i morgon, jag vill bara stänga av telefonerna. Inte för att jag tror hon ringer mig, hon skiter väl i mig.
Idag har jag mått dåligt, gråtit en del och känt mig trött och sliten, möjligen efter min lilla "överdos" med Theralen i går kväll. Har småätit hela dagen idag, och igår. Stoppat nåt i munnen hela tiden. Hungrig.
Jag funderar på om jag ska avbryta psyk-vården jag får. Kanske bara ha läkarkontakt några gånger om året och Litiumprovtagningen, men annars vara i fred. Jag känner mig så trött på allt snack och vård. I fredags ringde "min" arbetsterapeut och undrade hur jag klarade av att inte göra mig illa. Jag var stolt och sa att jag hade låtit bli. Men nu är tankarna där igen och jag har lust att göra det i morgon. Jag är väl så jävla misslyckad störd patient som det går att bli. Kanske är det så att de gör slut med mig innan jag gör slut med dem? Så kan det stå MISSLYCKAD i pannan på mig. Jävla mig.

Har ätit varm mat idag! Jag är stolt över det! Chorizogryta, det gjorde gott i magen. Efter jobbet idag hade jag en tid hos arbetsterapeuten, det gick bra, vi pratade om konkreta saker, hur jag ska tackla svårigheter och om hur min "önskeframtid" ser ut. Det var ett bra samtal. Jag sitter i allafall/ändå här hemma och har lust att ge upp. Allt är bara trassel och svårigheter. Jag har t o m svårigheter att använda brödrosten. Crazy shit. Nu är min största svårighet att låta bli kniven i morgon. Arbetsterapeuten ska ringa mig i morgon för att höra efter hur det går. Känns som det är en bra strategi. Jag ska klara att låta bli. Är smärre sönderskuren.

"Min" f d skötare har bara låtit bli att kontakta mig efter julen och har väl mer eller mindre avslutat terapin. Jag tycker det är konstigt och oartigt att hon inte hör av sig, och lämnar mig i ett litet känslokaos - eller svårigheter att bearbeta detta konstiga avslut.

Ännu en dag på jobbet är avslutad, jag har inte pratat med någon, utan bara jobbat klart och packat ihop och gått hem. Som jag alltid gör. Idag åkte jag efter jobbet med min man till en sjukgymnast på vårdcentralen. Han konstaterade att jag hade en bristning i bicepsen på bakbenet. Jag berättade att jag var sjukskriven 50 % och att det inte är något fel på mig fysiskt utan att det är psykiskt. Han sa att han kunde se det på mitt kroppsspråk att jag inte mådde bra, att jag går framåtlutad och hopkrupen, jag visste inte att det syntes så. Kanske kunde det göra mig gott att få träffa en sjukgymnast framöver och jobba med min kropp?? Lite positivt tänkande? Och hade jag svårt med folksamlingar, höga ljud, manliga sjukgymnaster? Nej det har jag inte. Så en sjukgymnast ska jag få träffa. Så kanske ska det onda i benet gå bort.

Idag mår jag inte så bra men det ser ingen. Jag har ont i själen och ont i kroppen. Smärta och blod. Så är det med mig. Kan inte berätta för någon. Ingen får se. Tårar som lurar.

Inne i huset igen, skönt, varmt, pyjamasen på, hej då till uteliv ett tag. Suttit med maken på bio och sett en alldeles makalös film - "the Kings speech" - blev helt tagen. Mått dåligt på jobbet. Skönt att slippa vara där på ett par dagar.

Förbjudna tankar

Jag brottas med tankar jag inte ens vågar säga högt. Kanske kan jag lufta dem här. Jag har haft tät kontakt med en terapeut i många år, tror det är 4 år, upptill flera gånger i veckan. Jag har ibland varit rädd för vad som skulle hända om hon ville avsluta kontakten eller hur jag skulle kunna avsluta den. Jag har ju hela tiden vetat att hon är min terapeut och inte mamma även om det har känts så. Jag har på något sätt klamrat mig fast vid henne och hon har låtit mig göra det. Hon har inte på något sätt visat att hon ville skapa avstånd i terapin utan fortsatt att ringa och ha terapisessioner. Jag vill också säga att jag har dåligt självförtroende och är rädd för att vara självständig.

Innan jul blev hon sjuk och har varit sjuk sedan dess. Något med magen. Som hjälp nu har jag en arbetsterapeut som är på ett helt annat sätt, det är strikt profesionellt och vi pratar aldrig utom vid terapitillfället, det är alltså ingen jag ringer till även om jag mår mycket dåligt. Mitt dilemma är att jag VET att terapeuten ÄR på jobbet igen men hon hör inte av sig. Är det för att hon fortfarande mår dåligt eller är det för att hon inte orkar med mig? Är det mitt fel att hon är sjuk? Eller är detta ett bra tillfälle för mig att bryta? Eftersom jag förr eller senare kommer att måste göra det. Jag måste lära mig att vara självständig. Vara en egen person. Med egna konturer.

Gått en lång promenad runt i området här. Solen skiner men jag känner mig inte speciellt glad. Jag har lite ångest och får nog ge mig ut på ännu en promenad när mörkret kommer och ingen ser mig. Jag har nog rykte om mig att vara en människa som alltid är ute och går. Nervöst och tvångsmässigt. Men jag skiter i det. Just nu är jag ensam hemma, min dotter har åkt i väg. Det känns skönt att få vara ensam igen. Jag har verkligen blivit en ensamvarg, jag har inte behov av att ha människor omkring mig.

Fick ett psykbryt i går kväll. Pratade med mina föräldrar på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag grät så mycket, fick inte stopp på det, det var som att vrida på en kran och allt bara rann ut. Plötsligt orkade jag inte hålla emot längre, orkade inte låtsas att det är bra, jag visade mig liten. Säkert kommer jag att ångra det, men idag får det vara som det är. Tårar i mitt ansikte.

Går med osäkra ben genom helgen, ska klara av en timme i taget, försöker hålla hjärnan i schack. Mannen är borta över helgen och min dotter är här. Ska se efter mig. Jag vet inte om jag värdesätter det ordentligt. Jag känner mig påpassad. Jag är svår att leva med. Jag har massor med tvångsmässigheter för mig. Det står klart när de är här. Kanske borde jag vara glad att någon orkar överleva en helg med mig. Kanske vore det dåligt för mig att vara ensam hela tiden. Så jag inte kan leva ut mitt obsessiva jag.

Idag har jag ätit lunch med min älskade man på stan. Mysigt var det! När jag är med honom kan jag ibland få en slags overklighetskänsla, att han egentligen inte finns, men när jag stryker min hand över hans kind och känner hans värme då vet jag att han visst finns! Ikväll har jag varit ute och försökt motionera. Det var mycket tungt då medicinerna gör så att det känns som om jag hade 5 kg:s hantlar bundna vid benen. Så trögt och tungt. Nu sitter jag nyduschad i soffan under en filt och smaskar på en apelsin. Snart börjar "Halv åtta hos mig". Favvis.

Idag rensade jag allt socker ut från skåpen. Igår gick jag en lång promenad. Idag åt jag inget, skulle fasta från midnatt. Idag var det ECT. Idag gick jag lång promenad kl 06. Idag var jag felbokad men det var inte mitt fel. Idag har jag ingen aptit. Jag ska inte ramla längre ner. Jag ska stanna här vara mitt i nuet. Bra mediciner. Tacksam.