Kväll igen. Idag har jag varit på jobbet några timmar, fick gå tidigare därifrån pga läkarbesök. Och ingen psykiater denna gång. Utan en GYNEKOLOG. Det var inte som att besöka ett nöjesfält precis. Men jag var normal. Inte ens en pytteliten cysta kunde hon hitta. Och glad var jag. Allt funkar som det ska. Fast jag börjar bli så gammal så är "verktygen" fortfarande dugliga....
Sedan gick jag på stan ett tag, det var inte speciellt kul eftersom jag hade så mycket kläder på mig och det var svårt att prova plagg. Så åt jag lunch ensam. Och sedan besökte jag min skötare. Det var diskussioner eftersom hon har fått för sig att jag är på början till att bli hypoman - det tycker inte jag. Jag är bara glad. Och det känns skönt efter att ha mått så dåligt länge.

Nu vilar jag ikväll, ingen promenad, det har fått för sig att det ska börja snöa igen. Och jag stannar inne med en liten Oxascand i kroppen och ska försöka hitta lite lugn och ro. Och att ångesten lägger sig.

I morse när jag vaknade hade min man och son gett sig av på en resa till vår dotter som bor många mil bort. Jag hade tackat nej till att följa med. Jag vill inte. Men nu känns det ganska ensamt här. Det är jag och värmefläkten här hemma. Jag var ute och gick en sväng tidigare på dagen. I skogen. Inte så smart. Det var förtvivlat jobbigt att pulsa i snön, men är man envis så är man. Sedan åkte jag en sväng in till stan, för att där bara köpa ett par strumpbyxor och en fisk till lunch. Sedan åkte jag hem igen. Det var sjukt mycket folk på stan. Och jag var inte på humör.

Jag har ringt mina familjemedlemmar ett antal gånger, måtte det aldrig hända dem något. De är allt för mig. Det är därför jag lever. För dem. Och ibland för min skull.

Jag har svårt att konversera med andra, hittar inga ord, det är helt tomt i huvudet, som att alla hjärnceller dog när jag fick ECT. Som att det blivit fel i synapserna. Och så är det väl alla medicinerna också. Men detta är mitt liv. Jag får göra det bästa utav det. Däremot kommer jag plötsligt ihåg saker som hände på 80-talet, mycket märkligt. Det har jag ju ingen nytta av. Men fördelarna med ECT överväger nackdelarna. Jag mår ju bra igen. Är den där glada pigga mamman igen.

Fördelarna med att vara ensam hemma är att jag får bestämma vad jag ska se på tv. Det blir någon film på TV1000 som jag ska njuta i min ensamhet. En trevlig lördagskväll på er alla!

ECT igår igen och det känns bra, känner mig pigg i huvudet, är dock rädd att jag ska bli alldeles för pigg. Får mota det med höjd medicindos.

Idag har jag varit på jobbet och haft klänning på mig, ser fräsch ut, det är mycket man kan dölja med det yttre... Nu är jag hemma och har bytt om, ska snart gå iväg på en promenad i snön.

Jag har i snöstormen kommit hem igen efter kurs - tvådagars - med arbets"kamrater" på en kursgård i ödemarken. Jag var väldigt nervös för hur det skulle gå för mig, jag menar - jag har ju precis kommit hem från sjukhuset. Men jag har klarat det ganska bra, har ansträngt mig och varit social så gott det har gått. Pratat med arbets"kamrater" som jag vanligtvis undviker i min vanliga vardag. Det värsta/bästa har varit all mat jag har "utsatts" för. Sjukt god mat! Jag har säkert gått upp flera kilo och inte har jag kunnat gå ut på promenad och definitivt inte idag, vi har snöstorm där jag bor. Jag får hålla mig lugn och försöka inte drunkna i ångest. I morgon är det ECT. Jag får ladda för det.

Hemma igen i ett iskallt hus. Har satt på värmefläkt för att få upp temperaturen. Något annat som värmer är besök av vår dotter, mysigt! Ska försöka tänka på allt annat är mitt och andras psyke idag. Har fått ligga inne ett dygn och fått ECT. Mår faktiskt bättre nu, det är på rätt väg, det känner jag. Att vara inneliggande patient är väldigt tråkigt, det är bara du och sängen liksom. Men personalen där jag har varit är helt fantastisk. Alla har tid till en, alla frågor hur det är, om kaffet är varmt, sitter ner en stund om det behövs.

Jag har inte orkat någonting, inte ens tittat på tv. Kom hem igår kväll och så sakteliga har krafterna återkommit. Möjligtvis ger jag mig ut på en promenad.

Lite irriterad dock....dr igår sa att det bara var att dyka upp på psyk-akuten för inläggning men när jag ringer nu måste jag träffa NY doktor inför inläggning. Och jag som är så trött, jag vet inte om jag orkar förklara allt EN GÅNG till. Usch. Nu fick jag ont i magen. Tycker inte om läkarbesök.

Redan hemma igen - det blev ett bra möte - jag kom osminkad och tårögd och visade hur det är. Som att vrida på en kran och tårarna bara kom. Ska få ytterligare några ECT-behandlingar och sedan ev möjlighet till underhållsbehandling. Om jag vill kan jag åka in när som helst och utnyttja en obs-plats på psyk-akuten. Jag känner mig väl omhändertagen och en sten har lämnat mitt hjärta. Jag fick även nytt recept på lugnande medicin som jag har efterlyst.

Jag känner mig så nöjd och mår bättre bara efter mötet med läkaren. Tänk att det trots allt finns små änglar inom psykvården som alla klagar över. Eller har jag bara tur?

Nu har jag tagit en kopp kaffe eller tre med smörgås till, och ska gå och lägga mig lite för att samla krafter igen. Gick ju också en lång promenad innan jag träffade doktorn. Det var svinhalt kan jag säga, tror säkert att det var rush på akuten idag med alla ben- och armbrott. Inte kul att lida av benskörhet en sån här dag. I eftermiddag kommer arbetsterapeuten, jag vet inte vad vi ska jobba med idag, känner mig inte precis redo för att gå emot mina tvångsmässigheter en sån här dag.

Ledig idag och snart ska jag ge mig iväg. Har planerat det så att jag ska gå en långpromenad i staden innan jag träffar läkaren. Jag tycker att det är ett dilemma om hur mycket jag ska berätta för läkaren, ska jag dölja eller visa fram? Hur kommer läkaren att reagera om jag beskriver mitt svarta jag? Kanske bäst att dölja? Ska jag sminka mig och ta på mig fina kläder för att visa att jag mår bra? Eller ska jag gå osminkad och med myskläder? Nej den här gången tror jag att jag inte ska pynta mig. Visa hur det står till istället.

Jag får nog skriva ner allt jag ska komma ihåg i en liten bok, min hjärna är helt tom för celler. Ohygglig vad mycket jag glömmer. Vi var hos min svägerska och blev bjudna på köttgryta i söndags, det var väldigt gott. Även om jag blev trött ganska snabbt och vi fick åka hem, så var det ene trevlig kväll. Igår kväll ringde min svägerska och undrade hur jag mådde, jag hade sett så trött ut. Det tror jag det - fortfarande påverkad av min lilla överdos.

Idag börjar jag senare på jobbet, så jag unnar mig att ta det lugnt här hemma, sitter i morgonrocken och har tv´n på. Tv´n är bra sällskap. Såg över mitt konto igår och helt klart har jag slösat för mycket, inte kul. Alla småuttag blir till slut ganska mycket, jag förstår inte hur...

I morgon ska jag träffa läkaren, jag är lite nervös, har skrivit en kom-ihåg-lista som jag har reviderat säkert 500 gånger, vill att det ska bli så rätt som möjligt, inte säga fel, få det rätt. Inte säga för lite, inte säga för mycket. Svårt. Skrev en ny lista precis nu, hoppas den ska duga annars får jag göra om. Igen.

Vaknat efter en lång tids sömn - tog lite för mycket av för mycket. Nu försöker jag vakna. Idag är det dags att fira fars dag och vi ska till min mans syster där också svärfar kommer som ska firas. Min far bor väldigt långt borta så honom får jag ringa till.

Gårsdagen var helt ok, storhandling på Ica Maxi och sedan hämtade vi hem sonen och hans tjej. Jag lagade mat och vi åt och pratade, det kändes som jag var den där goa, vanliga mamman som var där och inte hon som skär sig. En konstig känsla, det vore mer naturligt (om man nu kan prata om naturligt) om hon skar sig, jag menar hon är ju i den åldern. Jag skäms. Måtte de aldrig se min arm.

Varning för stötande text.

Nu är det länge sedan jag skrev ett inlägg, jag har inte mått så bra. Jag har gjort illa mig flera gånger och har haft långa samtal angående detta. Mina behandlare tycker att jag ska låta bli att läsa bloggar och bli påverkad att göra samma saker.. Jag förstår inte varför jag fortsätter att skära, jag vet ju att det är så meningslöst. Nu har jag lovat att låta bli och vi har gjort en "akutlista" att ta till när jag är nära att göra det igen. Jag har också lovat att ringa någon av behandlarna nästa gång och att vi tillsammans kan lösa det mest akuta. Jag ska verkligen försöka låta bli.

Veckan har bara inneburit tvångsmässigheter som t ex promenader i 30 cm nysnö, ett slags självplågeri det också. På jobbet har jag bara suttit tankspridd och försökt göra mitt jobb. Skönt att det idag är fredagskväll och ledig hela helgen så jag kanske kan samla lite krafter och må lite bättre till nästa vecka. Jag har iallafall ätit gott nu och ska unna mig lite godis till en skön film som börjar snart.

Smiter iväg och ut i skogen igen. Ut, ut. Gå, gå tills det värker igen. Tänker på döden och hur det skulle kunna vara. Vem jag skulle skicka ett farväl till. Det skymmer. Skogen börjar bli mörk. Klockan är bara 15:30 - men redan skymmer det. Då kommer det en figur gåendes. Han har en kappa på sig och man ser inte ansiktet klart, det göms i en huva och ögonhålorna gapar tomma. Munnen är ett streck. I ena handen håller han en käpp. Jag förväntar mig att bli slagen, men det händer inget. Figuren nickar till mig. Jag tror jag har mött döden - som en slags hälsning inför döden. Jag känner mig skraj och tar mig hem och låser gott om mig. Jag är både rädd och undrande. Ville jag egentligen dö eller är det bara fascination av döden?

Katastrofkänslorna lämnar sakta kroppen - smärtorna i höftleden har avtagit - har haft ett stort intag av Ipren tabletter och en tub med antiinflammatorisk salva. Jag vågade mig ut i spåret i morse. Så helt underbart. Underbart både för att jag får röra på mig och bränna kalorier men även så underbart att få vara så nära naturen igen. Jag är helt beroende av skogen, känner mig så hemma där. Alla färgerna som jag sett komma och gå under året. Solen som skiner idag. Tack! Måtte höften hålla nu! Jag har tänkt mig ut en sväng till.

Jag är egentligen ganska trött. Sover dåligt för tillfället. Vet inte varför. Ett slags instängt ångesttillstånd som inte släpps ut. Jag är rädd för min vardag. Jag är rädd för att livet springer iväg och jag är helt missanpassad. Hjälp. Ska man våga leva?

Katastrof = inflammation i höften = svårt att gå = kan inte ens dölja det. Och hur ska jag nu göra med mina tvångsmässiga promenader i skogen? Plåga mig är något jag kan. Ett steg i taget. Och så kan jag gå och lägga mig efteråt.

Har sovit jättedåligt i natt. Legat och vridit på mig. Önskat att sömnen skulle drabba mig. Undrat varför jag inte kan sova - jag som alltid sover så gott. Nu har jag ätit en bra frukost. Och ute är det frost. Och inuti mig är det panik.

Sitter här och är mätt. Mätt på mat och terapi. Jag har haft min arbetsterapeut här och vi har jobbat stenhårt. När hon gick fanns det ingen mer ork i mig. Jag har legat i soffan i två timmar. Och lyckats äta ungefär 10 klementiner. Gott. Igår gjorde jag mig illa igen men den här gången har jag slängt allt och lovat mig att aldrig mer göra mig så illa igen. Jag tror jag har druckit 8 koppar kaffe och har satt på värmen i huset, tycker det är kallt eller så är det kylan från inuti kroppen som är svår att värma. Och ångestdemonen som jag får handskas med och som jag inte har något lugnande att ta för. Jag ska vara i min ångest - sa min psykiater. Men ikväll hade jag behövt. Det är ingen lyx. Jag hade behövt lite vila.

Jag sitter här i vardagsrummet tillsammans med min man och svärfar. Det är intressant. De tittar på en match på tv´n och skriker och gapar. Nyss gjorde deras lag mål och då skrek de om möjligt ännu högre. Vardagsrumsbordet är dekorerat med halsdukar och kepsar med lagets namn på. Jag kan inte riktigt förstå deras entusiasm. Jag fattar inte. Jag kanske borde fatta och få mig lite lagom underhållning lite då och då. Snart är det halvlek och då ska det analyseras. Och möjligen kan de pressa ner en vetelängdsbit till.

Idag träffade jag min terapeut igen, det var länge sedan nu. Det kändes så gott att se henne igen. Vara nära. Idag har jag fått lära mig att byta fokus. Alltså flytta fokus på att göra mig illa till något annat. Jag ska göra vad jag kan. Byta fokus. Kanske byta till att titta på fotboll?? Fast jag tycker min man ser ganska ångestfylld och plågad ut där han sitter i soffan och knyter nävarna också. Då är det nog bättre att baka några bullar.