Alla dessa år

Vart tog 10 år vägen? Jag har ingen aning trots att det har varit omtumlande saker som hänt. Grundmuren står kvar. Jag lutar mig på mina barn och min man, mest min man, jag ska aldrig glömma allt han gjort för mig trots att jag har varit allt annat än enkel att leva med. Och han har inga planer på att lämna mig med det första heller säger han, så kanske står han kvar om nya 10 år. Barnen som är så måna om mig, jag hoppas jag bara inte har gjort dem rädda, inte för rädda i alla fall. Jag vet att de har varit rädda för att jag ska dö, och det är jag ledsen för men jag kan inte hjälpa det. Mamma är sjuk. Och så är det. Nu får jag medicin och mår mycket bättre. Jag suger i mig mitt välmående som nektar och hoppas inte dropparna tar slut. Jag vill må så här, länge.

Jag hoppas jag ska må så bra så jag kan jobba 75 %. Jag hoppas att jag ska accepteras på jobbet, att de vet att jag är sjuk och ibland är borta även om jag inte berättar om min diagnos. Kanske berättar jag det någon gång. Jag vet inte.

Jag hoppas att jag ska ha ett ok förhållande till mina föräldrar, det kan aldrig bli jättebra men så bra som vi kan ha en relation. Jag hoppas att det ska vara ok med min syster och mig även om jag tvivlar på det, hon är trött och har inte överskottsenergi för att prata med mig. Tråkigt tycker jag.

Jag vet inte vad jag vill med min terapeut, jag vet inte om jag orkar mer, om det är någon idé att fortsätta, jag kanske vill sluta med terapi och må som jag gör, jag tror inte det går att komma längre faktiskt. Och att jag helt enkelt är utmattad av all terapi. Jag tror faktiskt att det går att bli utbränd på terapi. Jag har gått in i väggen..... Jag kan inte prestera mera. Inte göra rätt och svara rätt. Vara duktig patient. Jag vet att det inte förväntas av mig att prestera 100 %, men är man tävlingsmänniska som jag så är det svårt att låta bli.

Nu för tiden har jag nog fått rykte om att vara en dåre som springer omkring i spåret.... och jag skrattar av det - för det måste se väldigt fånigt ut, men jag skiter i det. Jag har stor svart kappa på mig, mössa, tjocka fårskinnsstövlar, stora pälsvantar, ipod och med allt detta springer jag 6 km. Och ångesten jag får för att låta bli är större än tanken på att jag ska bry mig om att jag gör mig själv till åtlöje, så jag springer på.... och bjuder på dårskapen här i samhället.

Nu har det blivit helt svart ute, bara månen lyser som en knapp där uppe, det är bäddat för att bli en riktigt svart kall natt. Nu ska jag dricka kaffe, ska jag ha nåt till???? Hm.

Köldknäpp

-12 grader ute, det frestar verkligen inte till en promenad. Gick en sväng ner till affären, det får räcka. Skulle cykla men cykelnyckeln gick av!!! Det trodde jag verkligen inte var möjligt ens. Jag har ätit lunch och vräkt i mig citrusfrukter, jag är helt såld på det, får aldrig nog. Men nu känner jag mig rätt så nöjd. Skulle vilja äta lite godis dock...

Jag hade ett spännande möte idag, det är inte ofta sånt händer, men när det väl händer så blir man liksom uppfylld av det, jag har tänkt på det mycket idag. Jag var för att få ECT idag, var nervös, men jag överlevde och fick inte syrgasmasken nertryckt över ansiktet. Efter man har fått ECT får man sitta i ett väntrum och äta lite frukost, det är ganska trevligt faktiskt. Det sitter ju andra där också och ibland pratar man. Idag satt en tjej där, eller kvinna kanske man kan säga, och vi fann tonen direkt. Vi pratade så där som man gör när man har känt varandra i flera år. Det var helt magiskt. Jag skulle ha velat be om telefonnumret, men så gör man ju inte, så jag får bara tänka så att här i vår stad går det en människa som är min like. Kanske sker det ett under och jag träffar henne igen.

Idag är det vilodag och jag försöker verkligen vila fast jag är rastlös och har svårt att sätta mig ner med en veckotidning och slappna av. Jag är lite orolig i själen känner. Jag har svårt t ex att sitta här och skriva. Ibland läser jag andras bloggar och det verkar som alla har så mycket att säga. Jag vet inte om det är mina ECTér som gör mig trög och dum, men jag orkar liksom inte tänka. Det är bara tomt. Det är bara som om hjärnan är ett tomt skal, ett äggskal. Som om jag vore fullständigt dum i huvudet. Och det kanska jag är

Var en sväng på stan igår och köpte en alldeles för dyr klänning. Först trodde jag att det var rea på den och gick för att betala, 50 % rabatt trodde jag, men så var det inte rea men då var det redan för sent för jag var helt såld på den och fick den inte ur skallen så jag var tvungen att gå tillbaka för att köpa den. Så nu hänger den där. Lite dåligt samvete har jag allt, men jag skiter i det. Det var länge sedan jag köpte något. Ska alldeles strax kolla kontot.... jag vet inte hur det ligger till.....:-)

Söndag kväll

Som så alltid på en söndag - så håller jag på att förbereda mig på att det ska komma en måndag snart och att jag då har en massa förpliktelser. Först måste jag se till att vakna i tid. Efter att de höjde Seroquelen har jag haft svårt för att gå upp när jag ska, jag somnar snabbt om igen. Jag har tittat igenom almanackan för den kommande veckan. I morgon är det fika kl 9 med en kompis på jobbet. Kl 08:30 ska jag ringa till en kontaktperson på psyk för att berätta hur jag mår, jag har suttit här nu och förberett mig för vad jag ska säga. Hur mycket jag ska ljuga, eller så heter det inte utan det heter: Hur mycket jag ska låta bli att säga? För det mesta har den här julen varit väldigt bra pga mina behandlingar med ECT. Det är som en saga. Jag mår som jag aldrig har gjort i hela mitt liv och jag är SÅ rädd för att avsluta denna behandlingsserien, samtidigt kan jag ju inte få ECT hela tiden. Det funkar ju inte. Och jag märker ju att jag är lite snurrig och det kan ju inte vara bra för kroppen att få narkos hela tiden heller. Så jag vill ju inte ha det för ofta. I kväll känner jag mig lite nervös. Nervös inför framtiden. Min man får gå och lägga sig med mig ikväll, han får fungera som ett sömnpiller, jag vill inte ta något medikament som jag blir koko av. Måste vara pigg i morgon bitti.

Jag har mått dåligt ätstörningsmässigt i hela dag, men det är bara tråkigt att skriva om och jag skiter i det - ville bara nämna det eftersom det tar så stor del av min vardag. It sucks. I hate it. Men jag var på Max och åt en jävla stor hamburgare - så heja mej!!

Juldagen

Hade ställt klockan på 8:20 och skulle gå upp då och äta frukost i lugn och ro, men jag somnade om efter att klockan hade ringt. Förstår inte vad som händer, jag brukar ju alltid gå upp direkt, men nu ligger jag som oftast kvar och slöar. Jag tror det är Seroquelen, detta började efter att vi höjde dosen. Åt en snabbfrukost och gick sedan ut för en skogspromenad. Har fortfarande dåligt samvete för att jag vräckte i mig massor med godis i går kväll. Skit samma, på julafton får man faktiskt lov att äta tills man spricker. Vi åt mycket och gott, och det blev en hel del presenter också. Alla var nöjda till slut.
Vår son har åkt hem igen, det har varit väldigt trevligt att ha honom hemma, men det är klart han vill hem. Han skulle ha fest ikväll. Det ska inte vi.... Jag känner mig lite låg, lite vemodig nästan. Lättpåverkad. Och lite bekymrad över att jag glömmer hela tiden. Inte lika roligt när jag frågade sonen för femte gången var de skulle på fest ikväll?? Då sa han: men mamma - DET HAR JAG SAGT!!
I morgon ska jag åka in till stan och gå på rea, jag har fått en del pengar som det ska sättas sprätt på, hm, vad ska jag ha? Jag kommer säkert att få sån prestationsångest över vad jag ska köpa så jag kommer inte att klara av att välja något och får åka hem utan nåt. Man ska ju välja det allra bästa....mest för pengarna..... Tänk om jag har växt ur mina kläder över julen? Tänk om jag inte har något att ha på mig när jag åker in till stan i morgon? Jag kan nästan se hur pepparkakorna ligger som ett lager kring kroppen. Nej här får vi skåla i Ramlösa några dagar!

ECT-dag!

Och så var den dagen förstörd - nej inte riktigt men man kan i allafall inte göra något mer vettigt eftersom man är helt drogad. ECT gör att man glömmer bort vem man är, vad man ska göra, vart man bor, vilket datum det är, vad man gjorde igår och vad man ska göra i morgon. Läskigt. Dessutom släppte personalen ut mig helt drogad - kunde nästan inte gå - för att ta buss och tåg hem. Min man hade sagt att han skulle hämta mig men det hade ju jag glömt bort. Han ringde till dem senare och "skällde" - hur kunde de släppa iväg någon i mitt skick? Nu har nästan hela dagen gått och jag är piggare nu även om minnet är dåligt. Jag vet att det är julafton i morgon dock. I alla fall blir jag påmind hela tiden..... Nu har jag vräkt i mig lite godis - och god jul på er!!!

Insikt

Jag spinner vidare på den här helgen som har gått och på allt jag tänkte på och vad som hände. Jag har kommit till insikt med flera saker. Vissa saker jag kanske inte ska jobba vidare med. Vissa saker ska jag kanske bara låta vara som de är? Vissa saker kanske jag ska inse mina begränsningar med? Jag har kämpat mot min ätstörning i många år, ja nästan hela mitt liv och på något sätt inser jag nu att jag kanske inte kommer längre? Och den frihet det känns att bara tänka tanken? Jag är en heltidsfånge i min ätstörning och jag orkar inte kämpa emot längre. Jag är mig och jag lever med min ätstörning.

Min terapeut sa idag att hon inte orkar hålla på och jobba med mig om jag inte ändrar på mig. Och jag kan förstå henne. Det kan inte kännas roligt när mina framsteg är 1 mm i månaden. Jag skulle själv tröttna om jag vore min terapeut. Kanske är det dags att vi tar farväl av varandra? Jag får ångest bara jag skriver så, jag är ju så beroende av henne, men kanske kan jag inte vara "duktig" längre inför henne, och att det vore det bästa för mig att få "vila"? Slippa terapi?

Jag håller på och släcker ner här hemma, ska gå och lägga mig, jag ska få ECT i morgon bitti. Jag är fortfarande mycket nöjd med den terapin. Jag hoppas jag inte "straffas" på något sätt eftersom jag tackar nej till terapi, så att de drar in på ECT´n? Vore barnsligt i så fall.

Jag har problem med att de inte hittar några ådror att sätta nålarna i. Jag blir stressad av det, och det kanske de blir också, de får hålla på hur länge som helst och sticka överallt, jag har inte snyggar armar, men det hade jag ju inte innan heller....

Julmat!

Jag har kommit hem efter en helg i Göteborg med släkten. Det blev så bra som det kan bli när många vuxna och barn träffas och alla har sina egna önskemål och åsikter. Jag är hemma igen med ett stort hål i magen och en drös med känslor som jag inte har sorterat än, och tankar i huvudet som jag inte tänkt än. Och mitt i det hela en "må-bra-känsla" efter ECT´n på fredagen. ECT är verkligen den bästa medicinen jag någonsin har fått. Tyvärr är jag lite yr i bollen och glömmer men förutom det har jag inte mått så här bra på väldigt länge, ja eller nånsin egentligen. Det är en konstig, främmande känsla det här med att må bra, jag går nästan och väntar på att jag ska må dåligt.
Julbordet vi åt var helt underbar, det var mycket fokus på västkustmat med en mängd olika fiskrätter som jag älskar, men även en hel del kött också. Och efterrätter. Mums! Min syster var där med alla sina barn - 4 stycken - så jag fick inte tid att prata så mycket med henne tyvärr - jag hade sett fram emot det. Hon satt mest och petade i maten (mycket provocerande för mig) och höll på med barnen. Vi är så låst i våra roller som systrar gentemot vår mor - så jag tvivlar på att vi nånsin kommer att vara på samma våglängd. Hon satt säkert och var irriterad över att jag inte var tillräckligt mycket med hennes barn, och jag satt och var irriterad över att hon inte vill prata mer med mig. Min barndomsfamilj bestod av mor, far, 2 systrar. Idag är kommunikationen lika med noll. Det är helt trasigt, allt är splittrat och förvirrat och jag tvivlar på att det kommer att förändras.
Jag ska bara njuta av att ECT´n gör mig så gott. Det finns ingen medicin som har hjälpt mig så mycket som det. Jag har 3 tillfällen kvar nu. I morgon ringer nog min terapeut men för första gången på länge är jag inte i direkt behov av henne, det känns väldigt konstigt. Jag vet att det kan komma bakslag men det tänker jag inte bry mig om nu.

Nytänk

Ikväll håller jag mig inne, det är minus 15 grader ute. Jag har varit ute och gått onsdag och torsdag i snöstorm för att hålla ångesten i schack, men ikväll är jag duktig och håller mig inne och tänker vara snäll mot mig själv. Jag har fått ECT idag och har känt mig rätt drogad hela dagen. Ikväll känns det bra, psykiskt mår jag stabilt och det är jag väldigt tacksam för.

Min son har kommit hem, han ska sova över för att vi ska åka till Göteborg i morgon bitti. Jag ska inte gå promenad då heller, hade annars tänkt det, men det är hysteriskt att ge sig ut kl 06 för att gå 6 km. Nej jag ska vara snäll mot mig själv i morgon bitti också.

I Göteborg ska vi sova på hotell och gå på julbord med släkten. Det ska bli riktigt trevligt. Jag tänker fråtsa i mat.....jag ska....

Pratade med min läkare idag, han är en ganska klok man, han frågade mig vad JAG vill med mitt liv. Jag tänker mycket på det ikväll. Det känns hoppfullt framtiden....., det är första gången jag tänker så på väldigt länge. Tänk att ECT kan ge så snabb effekt, det är som ett mirakel. Jag tar tacksamt emot.

Möte

Idag hade jag möte med min chef tillsammans med min terapeut. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Min chef var väldigt trevlig och förstående och tyckte att jag hade en svår diagnos att brottas med. Hon var väldigt intresserad av att det skulle bli så bra som möjligt så jag kunde komma till jobbet.

Har förresten glömt att säga att jag har fått beviljat 25 % varaktig sjukersättning! Jag är SÅ lättad och glad. Jag behöver inte stå där 2/1-2010 och behöva jobba 100 % när jag inte klarar av det.

Sedan berättade min terapeut för min chef om hur ECT går till. Sedan om mina begränsningar etc och jag satt mest där och var förbannad. Jag kände mig som en jävla stor begränsning själv, en begränsning där jag inte vill acceptera att jag har en diagnos. Och så började jag gråta igen - jag som inte skulle göra det nu eftersom jag har mått så bra sedan ECT:n. Jag började gråta och känner att jag är så jävla trött och less på det här jävla tillståndet så jag kan kräkas.

Min chef sa att jag var den mest kompetenta sekreteraren på hela avdelningen (vi är 18 sekreterare) och att hon tyckte det var synd att jag inte fick utnyttja min kunskap. Jag försökte säga att all min kunskap är ett resultat av en jävla stor mani jag hade för 4-5 år sedan.
Jag känner mig förbannad för att jag inte är "den duktiga" längre, utan bara en belastning för hela kontoret. När jag visserligen är kompetent att göra vad som helst. Men så är det icke - jag är istället psyk-vraket. Jag måste acceptera att det är som det är. Det är svårt.

Snart ska jag ge mig ut i spåret igen, har fått ny musik i lurarna (älskade sonen hjälpte gamla morsan) så det blir nog trevligt trots ovädret.

Hopp!

Jag klarade av ECT-behandlingen. Var givetvis jättetrött efteråt, men på det stora hela mådde jag mycket bra. Jag mår fortfarande bra, knappt så jag tror det är sant, men hjärnan verkar ha fått en omstart. Jag ska ha en behandling till på fredag och efter det träff med läkaren. Jag kommer att fråga om jag kan få behandlingen var fjortonde dag

Om jag ska fortsätta på min självupptagna egocentriska väg - så har jag en medicinfråga till er: Jag har ätit Seroquel några år. Gick först upp i vikt och sedan ner igen och hållit mig stabil. Höjde Seroquelen från 200 mg till 600 mg när jag var inlagd och nu har jag gått upp i vikt igen! Kan man gå upp fast det är samma medicin men en annan styrka?

Ute snöar det som bara det - det frestar verkligen inte till att lufsa ut och bort till tåget. Jag börjar senare på jobbet idag, ska ha ett möte med min chef. Hoppas det går bra.

Skriver mer senare!

Idag kom det lite snö! Jag tycker det är så vackert och rogivande, som balsam kring själen. Idag fortsatte jag med revbenspjället och lagade mat och sen var det dags för rundan i skogen och efter det försvann alla krafter och det var dags att gråta igen och känsla av förtvivlan och önskan om att dö. Jo, det svänger kraftigt. Svärmor och svärfar kom och jag satt där trött och med gråten i halsen. Det hjälpte lite att jag dukat julaktigt och en liten gnutta julstämning infann sig. De blev inte så länge och efter de hade åkt låg jag på soffan i tre timmar helt energifattig och orkeslös. Min man åkte in till vår son, jag hade jättedåligt samvete att jag inte följde med, men jag var helt tom på energi och skickade med en påse bullar och muffins som tröst. Ibland bara kan man inte vara en alltuppoffrande mor även om det gör ont i själen.

Efter tre timmar på soffan framför kanal 3, kom lite krafter tillbaka och jag har orkat duscha, äta lite extra inför ECT-behandlingen i morgon och sitta här framför datorn en halvtimme. Det blir fasta efter midnatt. Jag har ju fått ECT förut men den här gången är jag lite nervös, jag vet inte varför. Jag har försökt dricka mycket idag och äta, har ätit ganska bra i allafall. Jag får ta tåget in till sjukhuset i morgon bitti, hur jag ska ta mig hem vet jag inte än, jag blir väl alldeles groggig och tom i bollen. Men vi får väl se. Min terapeut sa att hon kanske kunde komma, men jag vet inte. Antingen klarar jag mig själv eller så kanske svärfar kan komma. Jag har inte berättat för någon vad jag ska i morgon, tycker det är min ensak och/eller vill inte bry andra.

Samtidigt ser jag fram emot ECT-behandlingen, jag hoppas att det ska hjälpa och att jag ska bli livsglad igen och orka med livet.

Som alla andra

Idag har jag ansträngt mig för att göra lite hushållsarbete så här en vecka innan jul. Men först var jag ute och gick min runda i skogen, tvångsmässigt förstås - men vem bryr sig. Sedan bakade jag bananmuffins - de blev riktigt goda - min man, min son, svärmor och svärfar ska få det till adventsfikat i morgon. Jag har inte brytt mig om att baka lussekatter, kanske går jag ner till Ica och köper några till fikat i morgon i så fall. Sedan har jag kokat revbensspjäll i gryta i några timmar, det ska nu stå och kyla sig över natten och sedan griljeras i morgon bitti. Visst har jag varit normal idag?

Jag har bara gråtit två gånger idag, vilket ju är rekord - heja mig! Och min fot mår bättre, den har varit lite ur gängor efter att jag har överdrivit min motion i spåret, men vem bryr sig?

Joho

Kanske det ljusnar lite i periferin? Min man har ringt och hållit på och fixat fram två ECT-behandlingar nästa vecka! Jag känner mig oerhört nöjd och glad och positiv! Kanske kan det vända nu! Min skötare var här hos mig idag, och hon ringde min chef medan jag satt här, och fixade till mina arbetstider nästa vecka så det passar med ECT-tiderna. Jag känner mig som jag inte har gjort på flera månader. En liten sol glimtar till....

Vi har pratat i flera timmar idag jag och skötaren, jag har gått upp i vikt och ska vara glad för det, men det är svårt förstås. Jag ska inte gå ner i vikt igen utan se till så att jag mår bra på måndag när det är dags för ECT.

Hoppas ni alla får en fin helg och att jag kan överleva den utan att gråta. KRAM!

Jaha

Så är det torsdag, en ganska trevlig dag när man tänker på att det är fredag i morgon. Var helt sjukt trött i morse när jag steg upp och åt frukost. Sedan sitter man där - först på tåget och sedan på bussen - och nickar till med huvudet. Jag är inte ensam om det. Alla trötta människor som skulle gett vad som helst för att krypa ner under täcket igen. Men det går ju inte. Pratade med min chef om att ev ta några semesterdagar i januari nu när FK drar in min sjukskrivning. Jag är ju inte på långa vägar frisk nog att jobba 75 %. Satt minsann och grät hos chefen också. Jag har som en stor insjö i mig som rinner över hela tiden. Det tar visst aldrig slut.

Kom hem vid 12, åt lite mat och tog 1½ Oxascand som jag somnade på. Sov 1½ timme och sedan kom min skötare och tittade till mig. Jag ska vara ensam i kväll så vi gjorde lite strategier som jag ska göra istället för att göra mig illa på något sätt.

Jag gråter därför att jag har svårt att titta på tv, skriva handlelistor, läsa böcker, laga mat och höra vad folk säger och en mängd andra saker. Det är som om min kropp är slut. Jag undrar hur länge jag har haft det så här.

Svärfar ringde och undrade om han skulle komma, tyckte det var väldigt snällt av honom, men jag sa att jag nog trodde att jag skulle klara mig själv. Han skulle ringa igen lite senare. Jag är så tacksam för alla snälla goa människor jag har runt mig. Inte kan jag väl dö ifrån alla dessa?

Jag ska gå ut en liten sväng för att få lite luft. Känner fortfarande lite Oxascandbedövning, men vill så gärna ut. Kram på er!

Mellan hopp och förtvivlan

Egentligen orkar jag inte skriva någonting alls, men jag vill så gärna. Egentligen vill jag helst stanna i sängen och gråta, men det känns som det inte finns mer tårar kvar. Gråtit har jag gjort en hel del i dag, först för min skötare och sedan för min man. Min man ringde psyk-akuten och bad de skynda på mitt besök till ECT-läkaren. Jag orkar inte ha det så här längre. Och det är bara två dagar sedan jag blev utskriven. Mina tankar handlar hela tiden om hur jag ska göra mig illa. Jag har inte skrattat på flera månader tror jag. Jag kan inte läsa, jag kan inte köra bil, jag orkar inte göra rent i huset, jag orkar inte prata med folk. En kompis ringde igår och då grät jag floder. Jag försöker klara av jobbet. Men hur ska det bli när jag är utförsäkrad 1/1? Har regeringen någon aning om hur dåligt många mår? Har de någonsin haft en allvarlig sjukdom? Eller bryr de sig inte därför att de är så högavlönade så att det inte spelar någon roll om de inte får sin vanliga lön? Måtte de hamna i hel--te.

Jag har ätit tre pepparkakor idag och haft smör på brödet. Känner mig stolt över det. Ett litet framsteg för mig. Ha-ha. Pepparkakor är gott!

Två dagar överstökade på jobbet

Det har gått bra! Jag var nervös igår - första dagen på jobbet - men alla var trevliga och hälsade mig välkommen och det kändes inte påklistrat utan att de menade det verkligen. Jobbade bara 2 timmar och gick sedan till psyk klin för att träffa doktorn och bli utskriven. Fick vänta i tre timmar på läkarsamtalet. Det var en klok läkare jag träffade och jag var ganska öppen med vad jag tänkte, att jag fortfarande inte mår bra och att jag är trött på livet. Läkaren frågade om jag inte ville stanna kvar på avdelningen, men jag ville inte det - utan vill hem.

Jag har till 90 % fått "förtidspension" (vet inte vad det heter nu) på 25 %, jag är oerhört tacksam för det. Jag är utförsäkrad den 1/1 och måste börja jobba 75 % (eller 100 %) igen trots att jag har en 50 % sjukskrivning från avdelningen där jag varit inlagd. Jag blir så förbannad att jag - trots att jag är sjuk blir tvingad att jobba mer än vad jag ska. Det blir väl så att jag jobbar 87 dagar som man måste, och får ny sjukskrivning igen. Jag kan tänka mig att det blir flera tusen i Sverige som kommer att göra samma sak. Grrr...

Vinglig söndag

Det har varit en vinglig söndag med lite virriga känslor. Mest av allt är jag nervös inför jobbet i morgon. Hur ska det gå? Sen är jag nervös inför själva livet, jag är så osäker och rädd på om jag ska klara av att leva?
Ska få träffa en läkare och bli utskriven i morgon efter att jag har varit på jobbet några timmar. Jag ska berätta för honom hur jag känner inför livet. För eller senare orkar jag inte längre. Jag bara vet det.

Hel igen?

Det har visst blivit en vana att skriva på helgerna, men nu ska det bli ändring på det. Jag ska skrivas ut på måndag efter 6 veckor på psyk. Jag mår bra nu, det har gjort mig gott att få komma bort från samhället ett tag. Idag var jag på stan för första gång på veckor, det kändes märkligt, nästan som om jag inte varit här på jorden överhuvudtaget och får lära mig allt på nytt igen. Som ett litet barn nästan. Jag fikade med min son på 20, det var väldigt trevligt, speciellt trevligt att få ha honom för mig själv ett tag. Jag ville att han skulle berätta för mig hur det har känts att ha en mamma på psyk, jag menar - om han har tyckt det har varit jobbigt. Men han verkade inte bry sig om det, bara mest mån om att jag ska må bra och inte behöva åka tillbaka dit.

Jag blev insatt på sertralin i veckan trots att de vet att jag är jättekänslig för den medicinen. Och ja - det gick som det har gjort förut - jag blev manisk och jättedålig och jag jättebesviken och ledsen över detta jävla elände. Och så togs sertralinet bort och jag kommer aldrig att få någon liknande medicin igen. Jag sa till läkaren att jag är så jävla trött på denna förbannade sjukdom som aldrig ger mig lugn och ro.

Jag hoppas att jag ska få några dagar i allafall med lite stillsamhet. På måndag ska jag på jobbet igen, ska börja jobba 25 % och det känns väldigt skönt att börja i lagom takt. Ska jobba 25 % i några veckor och sedan 50 % några veckor tills slutligen mina 75 %. Jag är nöjd med detta. Jag är över huvudtaget väldigt nöjd med psyk-vården, det har fungerat väldigt bra med allt från skötare till läkare. Jag ska också få underhålls-ECT varannan eller varje vecka. Det är jag också väldigt nöjd med.

Körde bil idag för första gången på 6 veckor, det var konstigt, men det sitter ju i ryggmärgen. Sitter och tänker på vad jag har för lösen på jobbet både till datorn och till stämpelklockan. Har inte en aning. Kanske kommer jag på det när jag står där?? Hoppas det. Jag träffade några arbetskamrater på stan - de var väldigt trevliga, jag tror det ska gå bra på jobbet på måndag. Hade sedan tidigare fått presentkort i en blomsteraffär som jag handlade för idag, det blev 2 stora julstjärnor, en vit och en rosa(!), verkligen jättefina och sedan en amaryllis - en röd. Blev så fint så. Har försökt att julpynta lite även om jag liksom har tappat halva julen känns det som.

Börjar bli trött nu - ska väl gå och lägga mig! Sov gott!

Självupptagen??

Är väl ett sjukdomstecken att jag inte klarar av att intressera mig för omvärlden, ja inte ens orkar läsa tidningen. Det ger sig i uttryck att jag inte orkar skriva någon kommentar i andras bloggar. Jag vill, men jag är som förlamad och har inget att säga. Att vara deprimerad är att vara gränslöst självupptagen - har jag upptäckt. Och det vill jag ju inte vara. Jag vandrar i psyks korridorer och är mest upptagen av märken som finns i golvet. Jag upplever i stort sett ingenting, på vardagarna i alla fall. I kväll är jag hemma men ska tillbaka i morgon och sova där från lördag till söndag.
De har ändrat mina mediciner och jag tycker mig vara lite lättare till sinns, jag hoppas det i alla fall. Jag vill att det ska vara så. Jag vill vara intresserad av andra människor och vad de säger på Rapport och kunna läsa en bok. Jag vill vara en människa i samhället igen. De ska ha vårdplanering om mig på måndag - det ska bli intressant att se om de kan komma på någon vidunderkur för mig....!! Håller tummarna för det...

Jag ska vara så intresserad av er som läser detta att jag önskar er en härlig helg! Kram!

Hälsar på igen

Och kanske blir det oftare att jag hälsar på, jag håller på att ska slussas åter till hemmet igen. Jag mår bättre, eller jag vill gärna må bättre, jag längtar hem nu. Det är fortfarande kaos i hjärnan som oftast, men kanske att jag döljer det lite bättre - säger jag för mycket kanske de låser in mig igen.

Kom hem klockan 18 idag, på permis, och gick genast en lång promenad i skogen. Var helt sjukt sugen på att få röra på mig. Och få lite frisk luft. Jag har gått långa promenader i korridoren på psyk, till slut hamnade man nästan i trans därför att det var så enformigt. Och det enda man gör är att äta. Så känns det i allafall.

De ringde från psyk kl 20 i kväll och frågade hur det gick och jag svarade att det gick bra. Och det gör det ju. Jag hoppas jag kan svara ja på den frågan i morgon också när jag får prata med doktorn.

Veckorna har bara rusat i väg och jag har väl varit för dålig för att ens märka att dagarna bara försvunnit, och nu har det blivit första advent! Helt otroligt. Tror vi får klara oss utan lussekatterna i år. För det första är ju saffranen dyr och för det andra orkar jag inte ställa mig och baka det när jag först kommer hem till helgen.

Jag tror att jag ska gå på stan och köpa mig något fint när jag blir utskriven, som en liten present till mig själv, för att det hemska är över och för att vara en liten morot för att börja jobba igen. Jag är jättenervös för att gå till jobbet, men jag måste ju, en dag måste vara den första!

Nu ska jag gå och lägga mig, det har varit en lång dag! God natt!

Ännu en helg hemma

Fredag kväll och jag är hemma på permis igen. Det går så sakteliga framåt, det tunga svarta i mig är borta och jag börjar tänka på att börja jobba igen. Hela tiden har det varit tjat om att jag ska berätta för andra varför jag är borta och jag har varit/är så emot det. Men så har det kommit fram (min man har berättat bland andra) hur det ligger till. Jag känner mig så utelämnad och överkörd och mår inget bra pga detta. Jag tycker det är min ensak och jag bryr mig inte om vad andra måtte tro varför jag är sjuk.

Jag har stor integritet, jag kan inte hjälpa det. Jag hoppas att jag ska komma på bättre humör resten av helgen och inte fastna i att sitta och tänka på detta. Vara ute och gå i naturen borde hjälpa. Ha en trevlig helg alla! Skriver mer senare.

Ännu en lördag...

Är hemma på permis även denna helg och det känns så bra att få vara i hemmamiljö. Har mått mycket dåligt psykiskt men mår bättre idag, och det känns skönt att få vara hemma igen. Jag har längtat så efter min man och min son, efter att få röra vid dem igen. Det känns skönt att ha dem så nära igen. Jag har mått så fruktansvärt dåligt, så dåligt så jag inte trodde det var möjligt. Den här helgen ska jag njuta och bara ta det lugnt, så lugnt så att min hjärna kan hänga med och inte bli uttröttat.

Novemberlördag

Är hemma och försöker smälta in. Det är skönt att det bara är jag och min man här. Jag försöker komma till ro här hemma, försöker vila. Jag har en hjärna som spökar, säkerligen pga ETC´n, jag ser saker jag inte ska se och luktar saker jag inte ska lukta. Läskigt.
Den här veckan har gått väldigt fort, jag vet jag måste bli frisk snart, att de undrar på jobbet vart jag tagit hus. Får försöka bli friskskriven till veckan.
Skriver mer senare.

Lördag eftermiddag

Lördag eftermiddag och jag är hemma. Jag är hemma på permission, blev inlagd i onsdags, mådde fruktansvärt dåligt, men det är bättre nu. Nu njuter jag av mitt hem och min man. Jag har tur som har någon att komma hem till. Jag önskar er alla en riktigt fin helg!

Vem drog upp mössan?

I går morse fick jag ett fruktansvärt blodtrycksfall, jag tror det beror på medicinerna, jag låg på köksgolvet i 30 minuter innan jag kunde pallra mig upp på köksstolen, yr och skakig. Åkte till jobbet men kände mig sjuk. Jag var utmattad, skakig och ledsen. Min terapeut ringde och jag berättade om min vacklande fysik. Hon nämnde dricka och Litium, och jag hade ju druckit alldeles för lite så jag stack ner och köpte en Loka och det hjälpte. Jag slutade skaka. Min utmattning gick inte över så jag åkte hem från jobbet och la mig i sängen och sov 2 timmar på eftermiddagen. Jag är verkligen helt slut efter allt som har hänt senaste veckorna. Och på kvällen i sängen upprepas diskussionen med min man om mig och mina olyckor förra helgen. Jag blir tyvärr trött av det också. Han säger att om han varit en annan man så hade han skiljt sig. Att han inte hade orkat med en sån som mig. Men han gör det tydligen.

Idag mår jag bättre. Livet känns mycket bättre. Jag är inte rädd, det kommer att ordna sig allt. Jag har fått en läkartid den 3 november. Det kommer att ordna sig med Försäkringskassan. Det kommer att ordna sig med jobbet.

Det är fredagskväll. Det är lugnt och stilla. Ångesten har lagt sig nån annanstans. Jag hoppas jag får en fin helg! Det var länge sedan jag mådde bra en hel helg. Jag tror inte det har funnits en hel helg som har varit bra. Men kanske nu?

Ny dag

En ny dag och en bättre dag. Jag känner mig lugn och fin, som om någon lyft bort ångesten från mitt bröst, som en smekning? Jag väljer att tro det. Jag vill att det ska vara över nu.

Jag har berättat för min man om de senaste dagarnas äventyr. Jag visste inte riktigt vilken reaktion jag skulle få, men istället för aggressivitet så blev det en fin dialog även om han inte kommer att lita på mig framöver. Jag förstår det, men samtidigt känner jag mig som ett litet barn när han pratar. Ett litet barn som inte förstår bättre. Jag blir lite provocerad av det, för jag är en vuxen med känslor, och mina känslor rår jag inte för, men jag är fortfarande en vuxen.

Idag ringde terapeuten återbud, och för första gången på länge kändes det skönt. Jag känner mig trött och har ingen lust att prata känslor idag. Jag vill inte fundera eller analysera kring mina tankar. Trött, trött. Jag hoppas att alla känslorna håller sig borta idag, jag behöver semester från mitt konstiga känsloliv.

Jag har min sjukskrivningsdag idag, det är fuktigt i luften och jag har varit ute och gått en lång promenad. Det var riktigt skönt. Gick förbi bondgårdar med kossor och hästar. Tänk att stå så där ute hela dagen och äta gräs. Konstant. Tänk om vi fick stå där och tugga hela dagen utan att tänka på vikt eller utseende. Bara tugg, tugg. Och skita lite då och då. Vilket sorgfritt liv.

Jag har en granne som är heltidssjukskriven och som är väldigt pratsjuk - något jag inte är. Hon vill jämt träffas och jag får så dåligt samvete för att jag inte vill. Nu gick hon förbi här och jag gömde mig under bordet. Jo, det är sant. Hon tittar alltid in genom köksfönstret där jag sitter och ska vinka och sedan fika. Jag vill inte fika. Min lediga dag är helig, jag får göra vad jag vill och nu ska jag gå och lägga mig på sängen och kanske sova en stund.

Kommit hem

Nu har jag kommit hem från jobbet. Min bättre hälft var hemma och var bara jättesnäll. Jag har inte berättat för honom om min lilla lek med vassa saker igår, jag har lust att berätta samtidigt som det känns onödigt. Han blir nog arg han med...

Det har varit jobbigt på jobbet idag, jag har hållit på med alla andra saker än att jobba - typ köpa plåster, strips och tejpat om mig på toaletten. Jag sket i att ringa vårdcentralen för omplåstring. Jag pratade med min terapeut på telefon om vassa saken. Hon var kall och kylig, och jag mådde fruktansvärt dåligt efter samtalet. Terapeuten ringde upp igen senare och frågade hur det var, men var inget snällare på rösten för det. Klockan 14 orkade jag inte mer jobb så jag gick därifrån. Träffade terapeuten lite senare, och när jag kom till henne hade hon tänt stearinljus och frågade denna gång med mjuk röst hur jag mådde. Vi pratade en hel del om varför jag hade gjort det etc, och vad jag ska göra nästa gång jag blir så ångestladdad. Jag sa att jag inte vågat ringa psykakuten av rädsla för att bli avvisad, men jag lovade att göra det nästa gång. Jag ska verkligen göra det. Vi pratade en hel del om ångest, vad det är och varför jag blir så rädd när den kommer. Vi pratade också om att jag inte behöver göra mig illa för att omvärlden ska förstå hur dåligt jag mår.

Min ångest är inte borta, den kommer liksom i skov, rullande som en våg, och intar min kropp, och så försvinner den ett tag igen. En ångest som sätter sina klor i mitt hjärta och vrider till, hårt. Så känns det.

Ikväll känns det rätt ok, jag är nog mest väldigt trött, jag ska gå och lägga mig tidigt i kväll. Om det inte känns bra ska jag våga ringa psykakuten.

Straffas två gånger?

Jag skadade mig igår och idag fick min terapeut veta om det och hennes reaktion var ilska. Som om jag inte mådde dåligt innan jag ringde henne? Nu får jag dubbelt upp att vara ledsen för, jag har väl straffat mig tillräckligt tycker jag.

Det syns inte utanpå mig

Nej, det syns inte utanpå mig. Jag är utåt sett en kvinna med ordnat yttre (som det står i journalen), ingen skulle någonsin tro att jag mår dåligt. Om man nu då inte ser min sorg långt där inne i mina ögon.

Idag har jag verkligen försökt göra massor med fina saker, saker för att skingra tankarna och få en positiv söndag. Det höll tills nu. Nu är det över och jag har tagit en Oxascand för att kunna få lägga mig ner litegrann och vila. Jag har varit ensam hela söndagen och det har inte varit bra för mig. Nu är snart söndagen den 18/10 över, och jag hoppas att dagen i morgon ska ge skänka mig lite mer harmoni än idag.

Det syns inte utanpå mig så hur skulle nu Försäkringskassan tro att här är en trasig själ?

När ska det vända?

Jag tycker jag har varit så nere länge nu. Jag gråter varje dag, jag är så sorgsen och ledsen. Jag är sorgsen och ledsen för att jag inte får någon ordning på mitt liv. Jag är bara så olycklig.

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att få dö. Det är en feg utväg men jag kanske inte är skapad för att leva i den här världen.

Jag vet inte om det är något fel på mina mediciner eller vad det är, eller också så är min kemi i hjärnan i obalans och gör så att jag inte kan le längre? Jag har inte skrattat på flera veckor nu.

Min man ska åka bort i morgon och jag vet att jag kommer att skada mig. Det är inte smart men det är det enda jag tänker på.

Jag ber om ursäkt för att min blogg bara är trist och negativ, men det här är min depressiva del av att vara bipolär. Det är mycket tristare att vara depressiv än manisk. En depressiv människa är inte rolig och ingen vill vara med en "sån".

???

Idag har jag inget att skriva om tänker jag. Det är nästan pinsamt att skriva om samma saker hela tiden. Har jag inget annat för mig än mitt eget elände hela tiden? Varför engagerar jag mig inte i Amnesty eller Greenpeace? Varför är dagens största fråga vad jag ska äta, när jag ska äta och hur jag ska äta? Hur ska jag göra nästa gång jag ska vara destruktiv? Hur ska jag följa mina strikta tvångsregler för hur jag ska genomföra en dag? Vi provar så här:

Min lillasyster ringde idag och hade hårkris, dvs hon hade färgat håret själv och det blev rött. Stor kris. Gick sedan till frissan igen och betalade 1200,- men det blev fortfarande inte bra. Då pratade hon med ytterligare en frissa som kunde hjälpa henne men det kostade 1600,-. Vad hade jag gjort? Betalat förstås. Är det hårkris så är det. Inget slår det. Jag vet, för jag har varit där själv. Nu är jag fattig och färgar håret själv och det går bra, mitt hår är nästan svart (lite rebellisk..) så det är svårt att göra fel.

Idag har jag pratat med kollegorna, jag tvingade mig att göra det, jag måste göra något åt situationen, det är inte bra att isolera sig som jag har gjort. Så jag sa några meningar och den här gången "såg" de mig och det kändes bra. Väldigt bra. De till och med såg mig i ögonen, fick ögonkontakt och det värmde. Ibland kan det vara bra att tvinga sig till att göra saker.

Sen har jag en hemsk dröm som jag går och tänker på hela tiden, en destruktiv en, jag ska inte förmedla den här, men ju mer jag tänker på det, ju mer vill jag göra det, eller hellre MÅSTE göra det. Jag har tänkt att söndag är en bra dag för då är jag ensam. Och samtidigt har jag lust att säga till min man "du kan väl vara hemma?" för att slippa ta ställning till om det ska bli av eller inte. Jag upplever mig inte som deprimerad men jag har till och med tänkt att göra slut på det här livet därför att jag inte orkar längre. Eller också är jag deprimerad men inte ser det själv. Jag tycker ju att jag har god hjälp av medicinerna och de hjälper till att jag inte åker ner, om nån fattar. Jag är inte deprimerad men har deprimerade tankar? Kan man säga det så?

Ja, och så kom jag in på mina insnöade tankar igen - jag som var så duktig och skriva om hår där ett tag. Att min hjärna inte kan sluta nån gång? Nu ska jag ut i skogen, det är regnigt, blåsigt och mörkt - men är man en tvångsmässig anorektiker så finns ingen vila.

Tankar

Ikväll tänker jag på:

-en liten filmsnutt jag såg i morse från en film som handlar om kvinnor som blir stenade, det var alldeles fruktansvärt, ens egna problem framstod som pyttesmå
-varför toalettrören på jobbet är så trånga?
-hur kan det komma sig att ingen vill bli psykiatriker?
-om jag kan ärva min mormors pillermissbruk?
-vad min dotter tänker om mig som är så dålig hela tiden? Hon får ta hand om mig?
-kan man ha jeans med hål på när man är 43 år?
-går man upp i vikt av satsumas?
-varför jag är rädd för att maskiner ska gå sönder?
-kommer det rödgröna blocket vinna valet nästa år och blir det bättre för mig då?
-varför det aldrig finns parkeringsplatser hos oss längre?
-kommer jag att äta av de färdiglagade pannkakorna som jag köpte?
-när kommer mina pelargoner som står ute i kylan dö?
-när ska jag klippa äppelträdet? Och när ramlar vinteräpplena ner?
-varför har jag prestationsångest när jag ska prata med min dotter?
-hur ska jag tacka nej till en spahelg med jobbet?

God natt!

Morgonstund

Jag har svårt för att skriva. Jag är orolig och rastlös. Orolig över mig själv och mitt inre kaos. Över min framtid och hur jag ska orka. Idag är det fobiträning och jag är nervös inför det, det är alltid mycket påfrestande att utsättas för det man allra mest vill undvika.

Skrev två hysteriska brev till Försäkringskassan igår. Jag bad de ringa mig. Jag har nu äntligen fått en tid till en läkare i november. Men processen kommer att gå sakta. Och inte vara klar innan nyår.

Ny dag

Ingen gråt idag, bara sorgsenhet. Och förtvivlan över att jag är utförsäkrad 1/1 och att jag måste vänta på läkarintyget och är därför tvungen att jobba heltid fr o m 1/1 tills det eventuellt accepteras av FK. Hur ska det gå? Hur har ni det?

Inget bra.

Det är inget bra med mig. Jag har inga ord. Det är tomt. Hela kroppen är deprimerad. Den vill ha mat. Ha mat att trycka ner i gapet på mig så jag ska slippa känna och tänka. Trycka ner. Ord. Vad spelar det för roll vad jag säger? Jag är trött på att förklara och försvara mina ord. Jag känner vad jag känner.

Frustration!!

Jävla datorhelvete...jag blir galen! Jag har fått ny mobil och sitter här och försöker få musik från en cd och in i mobilen. Det går inte och jag blir så jävla arg! Hoppas min it-son kommer förbi och hjälper sin gamle mor....

Annars mår jag rätt bra idag, jag fyller år och har bestämt att detta ska bli en bra dag och jag känner mig lugn och fin, det är nästan så man knappt tror det och går och tänker att "snart vänder det", vilket är urlöjligt istället för att njuta av mitt fina humör. Idag när jag var hos terapeuten hade vi inget att prata om eftersom jag var på mitt fina humör och inte hade behov av att säga ett dugg. Bra!

Det är bäst att njuta för i morrn kommer mina föräldrar och då brakar helvetet lös, jag hoppas jag ska kunna ta dem med en klackspark och inte bli tokig.

Nu ska jag ut och gå i höstvädret, dammsugningen kan jag ta sen!

Tanten har fått åldersnoja

Och tänk hur skrynklig jag har blivit. De säger att om man är smal ser man skrynkligare ut, jag kanske borde gå upp några kilon och fylla ut skinnet?? Kan det vara ett lockbete för att gå upp i vikt? Tillräckligt lockbete? Hm. Jag tror jag aldrig har känt så här för att fylla år, jag föraktar det, kanske är det vetskapen om att åren går och mitt psyke inte blir bättre? Jo, alltså jag är stabilare med alla mediciner, men jag är ju som en dag på havet i lätt storm när det gäller känslolivet...

Jo, och så gick det illa till slut och jag gjorde illa mig. Jag vet inte om jag ångrar mig, det kändes jävligt skönt på ett psycho sätt, ja för det är ju psycho, jag menar vem vill göra nåt sånt om man inte är milt sagt skör? Eller stark, eller vad man nu vill kalla det.

Får tid till läkaren i november för att få ett läkarintyg om varaktighet, alltså att jag inte kommer att kunna jobba 100 % igen, utan jobba 75 % och vara VÄLDIGT nöjd med det. Kanske t o m gå ner till 50 %. Min terapeut har varit här hos mig idag. Vi pratade en hel del, handlade mat och gjorde storkok. Social träning kallas det. Och där har vi det med åldern igen. Social träning - och jag som snart är MEDELÅLDERS??? Jag skulle ju vara en sån där vällyckad förortsbrud med stort socialt umgänge och vara eftertraktad i alla föreningar och inte stå med en terapeut i ett kök och laga storkok.

Överlevd

Så känner jag idag, hade en hemsk dag igår där allt var möjligt. Idag har jag inskränkt mina möjligheter till att enbart försöka göra snälla saker. Jag var hos min terapeut igår och hon hjälpte mig att strukturera upp allt så att jag hade en plan för kvällen. Jag ser det som det - överleva en kväll i taget. Hoppas att jag kan vara lika strukturerad i kväll som igår kväll.

På fredag fyller jag år, jag blir gammal, jag kan inte fatta att åren går så och jag fortfarande kan känna mig som om jag vore 6 år. Omogen, eller inte? Jag är ju jag oavsett hur många år jag är.

Min kropp är ledsen

Idag har jag varit på seans och blivit "avläst". Mediumet sa att min kropp var tömd för energier och att jag var som en bil utan bensin. Att jag ställer orimliga krav på mig själv. Jag började först skratta nervöst och satt sedan och vred mig i nervositet. Jo, så är det. Min kropp är ledsen och missbrukad. Inte konstigt att den gråter varje dag. Tänk att jag går att avläsa så där???

Ibland kan jag tänka att psyk-vården ställer stora krav på mig, eller också är det så att JAG gör det. Ibland kan jag tänka att jag borde sluta med terapi för att få lite lugn och ro. Att jag är sliten och deprimerad.

Nu har jag bestämt mig för att ta Zyprexa tre gånger i veckan. Jag får inte det, men det skiter jag i. Ska se om det fungerar. Och att jag inte fortsätter att gå upp i vikt.

Att bara vara

Att bara vara, att rida på ångestvågen, att andas djupt, att stå ut - jag försöker. Någon mixtrar med min kropp, jag vet det, för jag känner min kropp bäst. Min kropp och mitt intellekt vet, att piller kan skapa oreda i fysiken. Jag vill inte ha piller. Måste jag det? Jag säger det rakt ut. Att jag inte vill ha piller. Då säger min älskade terapeut att då tvångsmedicinerar de mig. Det kan ju inte stämma. Min kropp. Den har börjat jäsa. Samma visa som förut. Jag går upp i vikt. Det kanske är klädsamt på mig. Men min kropp tycker inte det är vackert om kilona beror på piller. Den vill inte det. Kanske vill jag ha större bröst? Ska det vara lockbetet?

Vill du att jag ska sluta med terapi hos dig och få en ny terapeut? Säger jag till mitt andra jag. Min terapeut. Om du tycker att jag är oduglig? Nej, det vill jag inte säger hon, jag tycker inte du är oduglig. Så jag fortsätter fast jag vet att hon blir ilsken om jag går ner. I vikt. Jag gör framsteg på ett område. Och inte på ett annat.

Jag är en spännande människa. Det händer något hela tiden. Man vet aldrig var man har mig. Jag har nog första graden av affektivt beteende. Min man klagar. Jag vet aldrig vad som ska hända. Ibland är jag rädd för att komma hem. Säger han.

Jag säger till honom att jag ska på seans och möta ett medium på söndag. Freak out. Min man alltså. Freak out. Det får bli slutklämmen på denna kvälls inlägg. God bless you all.

Att skiljas

Idag har haft min sjukskrivningsdag, alltså varit hemma och försökt rå om mig själv. Haft sett min terapeut idag. Idag mår jag dåligt, är nervös och orolig över vår relation. Det känns ibland som vi har kommit till vägs ände och jag borde avsluta kontakten. Men jag törs inte. Idag sa hon: "Ska vi ta en paus?" och jag blev så ångestfylld direkt. Hur ska jag klara det? Vi som setts i över tre år, haft kontakt mer eller mindre varje dag? Hur ska jag klara av att skiljas från henne?

Jag känner att jag inte kommer längre i terapin. Jag är för rädd, får för mycket ångest, känner mig misslyckad, känner mig arg och besviken. Jag har hur många känslor som helst inför henne.

Kan jag klara mig själv? Eller ska jag trappa ner försiktigt? Eller ska jag bara låta det gå sin gilla gång, alltså fortsätta att träffa henne men inte kunna göra några framsteg längre?

Det är så många frågor och jag har inga svar. Det är det som gör mig så rädd. Ska jag klara att ta ett beslut?

Hur gör ni som har haft en långvarig kontakt med en terapeut? Gör ni framsteg hela tiden och har succé i terapisessionen? Eller går ni där en gång i veckan för att det känns tryggt?

Känslostorm

Jag begriper ingenting av mig själv. Den här helgen har känslorna stormat åt alla håll med en rasande fart och kulminerade idag. Vi har haft körhelg hela helgen och det har varit känslosamt och krävande på alla sätt och vis. Krävande att förhålla sig till alla människor. Krävande att kommunicera med alla.

Jag har också varit i 50-årskalas med mycket känslor där också. Prata med alla, skratta och se vacker ut. Och så mitt i det hela alla tankar på mat och träning.

Idag sjöng kören på gudstjänst och jag började gråta. Jag fick sluta sjunga mitt i sången och låtsassjunga medans jag kämpade för att tårarna inte skulle rinna ner för kinderna. Sen åkte jag hem och grät här hemma och min man reagerade med att bli trött. Han sa att det var svårt för honom att "ta" alla mina känslor och att det är jobbigt för honom att ha en sån fru som mig. Miffofru. Så hela eftermiddagen har varit lite småtjurig. Jag har dåligt samvete för att jag är som en känslovulkan som sprutar ut känslor mest hela tiden. Jag är som en alien som inte passar in någonstans. Så känns det. Jag begriper ingenting av mig själv.

FK

Jaha, så nu var det min tur att börja intressera mig mera för Försäkringskassan. Jag blir utförsäkrad den 1 januari. Pratade med min kontaktperson på psyk om att kunna få ett intyg om varaktig sjukskrivning 25 % - som jag har nu. Min läkare är sjukskriven (utbränd?) så min kontaktperson skulle försöka hitta någon annan.... Vem då? Det finns ju inga andra, vad jag vet i allafall. Jag ringde och pratade med min handläggare på Försäkringskassan, hon är trevlig, hon skulle börja bearbeta mitt "fall" när hon fick intyget från läkaren.

Plan

Idag har jag varit i terapi igen. Kände mig nervös och stressad - vad skulle hända idag? Jag mår bättre psykiskt idag och under terapin kom det bara enstaka tårar, så det har ljusnat lite. Jag har också sovit en hel del och det gör väl sitt till att jag mår bättre.

Idag bestämde vi att jag ska föra matdagbok. Jag fick en rosa bok av henne där jag skrev ner mitt mål och en matplan som jag ska försöka följa. Jag ska börja i morgon har jag bestämt. Det känns som att jag står framför ett stup och ska kasta mig ut - som bungyjump - skillnaden är bara att jag aldrig kommer upp igen. Så känns det. Vi pratade mycket om att jag ska göra så gott jag kan och att hon inte förväntar sig att jag ska göra allt perfekt från början. Jag har lätt att tro det - att jag måste vara perfekt direkt. Hon kommer att gå igenom allt jag skriver och meningen är ju att jag ska vara ärlig. Jag måste vara ärlig och inte ljuga, annars kommer jag ju ingensans.

Idag är jag sjukskriven men det har varit en del farande hit och dit, så det blir ingen vila precis. Min man ringde precis och sa att han hade glömt maten hemma, så nu måste jag åka in till stan med tåget igen för att ge honom maten. Jag lägger till lite bullar också - så kan han mysa lite.

Jag fyller år snart och önskar mig en ny mobil, dvs byta ut den jag har. Min mans reaktion är så här: "Jag drar mig för att binda upp mig för nya saker, då jag inte vet hur länge du lever, antingen tar du livet av dig eller så lägger din hårt prövade kropp bara av". Jag blev alldeles förskräckt, tänk att han tänker så? Men det kanske är naturligt att tänka så när jag så ofta pratar om döden? Jag kunde inte annat än att tycka synd om honom, tänk vad jag utsätter honom med allt mitt snack om död och elände?

Fortfarande inte bra

Den här dagen har inte varit speciellt bra heller. Det är tjatigt att behöva skriva om det hela tiden, men idag har varit en sån fruktansvärd kroppsångestdag så jag har varit helt hysterisk. Jag har knappt orkat engagera mig i jobbet och bara suttit och varit någon helt annanstans. Kl 15 var jag hos terapeuten och var så ångestfylld så vi fick använda 10 minuter av tiden till att få mig lugn. Jag är så rädd. Jag är så rädd så att jag knappt orkar mer. Jag vet, det är något man säger när man inte har förmåga att kunna blicka någon dag framåt. Jag vet, det är i såna lägen som man ska ta en dag i taget.

Jag fick två släta fina stenar som jag har fått kramat om i ångestlindrande syfte. Det hjälpte faktiskt. Jag fick låna med mig dem hem. Jag har suttit här och bölat och sagt till min man att jag orkar fan inte längre. Inte en dag till. Vad är det för liv? VARFÖR är det så fruktansvärt svårt att gå upp i vikt? Vad är det jag tror ska hända? Jag vet inte, jag vet inte. Jag försöker men det är så svårt, så svårt.

Idag fick jag i läxa att, då förstås lära mig att andas och inte ta till kniven, men annars att jag inte ska ut och gå. Jag satt där i soffan med min man och hyperventilerade ikväll och ville ut, ut, men jag stod kvar och gick inte ut. Nu har det gått några timmar och jag mår faktiskt lite bättre. Har lagt bort stenarna och kan koncentrera mig lite om internet.

Jag ska ta en sömntablett för jag sov inte ett skit i natt, låg bara där och rullade från sida till sida och tuggade sönder tänderna. Måste använda den äckliga bettskenan jag har fått utprovat (som kostade jävligt mycket pengar så att jag fick fjäska pengar av min far, inte kul)

Jag reser mig igen. För tusende gången.

Inte bra

Nej det var ingen bra dag idag. Mycket ångest och jag har inte alls klarat av det som terapeuterna säger att man ska stå ut i sin ångest. Jag har mått piss och nyss tog jag en Oxascand och är för första gången den här helgen lugn. Så kan det gå.

Morgonträning

Vaknade många gånger i morse innan väckarklockan skulle ringa. Är orolig och nervös. Måste äta frukost innan någon annan kommer. Jag ska springa idag också, nu på morgonen, det har jag bestämt men jag är så ångestfylld inför löprundan - tänk om jag inte klarar det lika bra som igår? Då blir allt meningslöst och förstört. Jag vill att det ska vara så perfekt som igår. Jag åt ju godis i går kväll och måste skapa balans i kroppen och få kontroll över den igen. Nu är den full med godis och den enda bot jag har mot det är att motionera.

Igår lätt jag sund och frisk när jag skrev om min löprunda, idag är den bara ett sätt att underhålla min ätstörning. Jag försöker göra det till att jag springer för att det är skönt (ibland är det ju det också), men det är bara en förklädnad. Vill jag ha det så här? Jag borde inte springa alls. Men GUUD vad jag är dubbelspårig. Ena dagen vill jag det och andra dagen vill jag något annat. Mina tankar rusar runt i huvudet och det pågår en febril aktivitetet i skallen. Om jag gör så här så blir det så, om jag görs si så blir det så. Ska jag göra det eller ska jag göra nåt annat. Jag blir tokig på mina konversationer i skallen.

Nu är klockan 9:30 och jag ska ge mig ut kl 10 har jag bestämt. Jag måste hinna motionera innan vi ska åka till svärmor och äta lunch. Ja, och vad har hon för mat då? Kan jag äta det? Måste jag peta i maten? Och kan jag äta efterrätt? Har jag bestämt mig för det?

Min terapeut och jag ska införa matdagbok. Det känns både bra och skrämmande då jag inte kommer undan utan måste visa vad som går in. Terapeuten skulle bli tokig om hon visste att jag springer igen. Jag bara ljuger och luras. Jag är en riktig lögnerska.

Motion

Jag är så glad idag, jag lyckades springa två varv i skogen och det känns helt underbart. Jag lyckades förtränga trötthet och deppiga tankar. Nu känns kroppen så avslappnad som den bara kan bli när man har motionerat. Skönt trött av kroppens egna endorfiner. Kroppens eget benso.

Att leva i en glaskupa

Jag lever i en glaskupa där ingen kan nå mig. Där ingen kan komma åt min sårbarhet. Där ingen får veta mina hemligheter. Där jag är ONÅBAR. Hit men inte längre. Gå inte över mina gränser!

Och nu håller glaskupan på att spricka i 1000 bitar och min sårbarhet står i fara för att bli sårad. Och allt är förstört. Någon kan nå mig. Någon kan ta bitar från mig. Någon kan invadera mig.

Ssshh

Sssshh, jag ska försöka skriva lite, säger jag till min glade man som vill prata....vi kan prata sen... bli inte sur.....

Var på kören igår. Kom tidigare och satt ner på dirigentens kontor. Hon på ena sidan skrivbordet och jag på den andra sidan bakom alla högar med noter och tidningar. -Jo, jag har ju inte sagt mer till dig än att jag inte mår bra ibland och du undrar kanske vad det är mer specifikt. Att inte må bra är ju en ganska flummig förklaring. Sen berättade jag om min bipolära sjukdom och hur den yttrar sig och hur det kan bli om jag inte är försiktig.
Dirigenten sa sedan till mig att det ingav respekt att jag hade sagt som det var och att det nu är lättare att förstå varför jag uteblir ibland, eller måste gå tidigare. Så jag ångrar inte att jag berättade för henne. Ibland är sanningen att föredra. Det är inte ofta jag berättar den. Men nu var det rätt.

Torsdag

Det är konstigt att jag kan sitta en hel dag på jobbet utan att prata med någon. Jag är ensam bland arbetskamraterna. Ja, jag vill egentligen inte kalla dem kamrater. Utan några jag delar samma tak med under några timmar. Livet bara rullar förbi och jag sitter här och slösar bort värdefull tid.
Ikväll är det kör igen. Jag hoppas det lockar till skratt, det brukar det göra. Jag ska träffa dirigenten innan de andra, jag måste berätta om min diagnos, att jag inte alltid kan komma, eller att jag måste gå tidigare. Det är nödvändigt att hon vet. Jag bara måste berätta. Så ramlar väl min gloria lite ner på snedden, men det får jag väl acceptera.
Min hjärna är annars upptagen med att bearbeta en viktuppgång. Jag håller på att bli en före detta anorektiker, även om min hjärna alltid kommer att vara anorektisk under bearbetning, hela livet.
Sjung ut!

Störtdyk

Dök rakt ner i svarta ishavet där jag sprattlade ett tag tills jag bara låg där och stirrade. Jag har börjat simma lite upp mot ytan, jag ser dagsljuset så smått där uppe.

Affektiva mig, tål inget känslomässigt: Satt på tåget och grät därför att min dotter fyller år idag. Jag älskar henne så. Men hon bor för långt borta för en kram.

Det är roligt att ha rapid cycling.

Kanske får vi höja skräckmedicinen. Gap upp. Svälj. Håll käften. Se glad ut.

Vem bryr sig?

Ja, vem bryr sig egentligen? Känner en stor tomhet i mig och funderar mycket på om jag ska avsluta terapin. Jag har legat i sängen idag och stirrat ut genom fönstret och tänkt på hur kort mitt liv är och hur svårt det är att leva. Och ju mer kontakt jag har med psyk ju svårare tycker jag att det är. Jag känner att jag måste rättfärdiga mina känslor, förneka dem och be om ursäkt för att jag tänker som jag gör. Jag skulle vilja leva i ensamhet. Jag orkar inte konfrontera mig hela tiden med andra människors uppfattning och åsikter hela tiden.

Jag

Det gör ont att bli pressad fram i ett nytt tänk, ett nytt liv, det gör ont, det känns som att jag ska försöka födas i en ny version men att jag inte kommer ut. Jag håller på att lära mig att ta ansvar för vad jag gör. Det är smärtsamt då jag vacklar och vill hålla någon i handen, men den som äger handen bara håller mig i lillfingret. Släpp mig inte - släpp mig inte - säger min själ. Hon säger att hon inte ska släppa men jag känner mig livrädd.

Jag pratade med min terapeut i morse och sen vid lunchtid. Jag var så jävla ångestfylld så jag skakade, tänk om jag inte klarar allt jag föresatt mig? Terapi är tufft. Vi har jobbat med min bipolära diagnos för tillfället eftersom det blev aktuellt just nu. Jag har ånyo haft en episod med hypomani och jag är så trött efter den och besviken på att det kom igen. Att ha rapid cycling är mycket tröttsamt. För varje storm man rider ut så tänker jag att: NU är det över. För alltid. Och så går det ett tag och så är jag där igen.

Terapeuten ringde upp ännu en gång för att höra hur jag mådde (jag hade sagt till henne att jag tyckte hon bara var arg och skällde på mig hela tiden) och då var hon mild och go. Jag tycker ju faktiskt väldigt mycket om henne). Jag sa att jag mådde bra nu, och att detta ska vara en riktig mysfredag där jag bara gör snälla saker. Jag ska för första gången dra in på en lång promenadslinga jag går i ur och skur, så jag inte går ner ytterligare i vikt. Jag ska klara det. Stå ut i ångesten. Jag har väldigt lust att göra mig illa, jag har inte bestämt om jag ska det eller inte. Terapeuten sa att det var mitt ansvar att bestämma att jag INTE ska göra det. De ville bli så ledsna om jag gjorde det. Jag måste tänka på dem. Min man.

Nu har vi höjt Zyprexa till 10 mg, det verkar funka.

Frost

Jag fryser. I själen och utanpå.

Förtjusningens förbannelse

Jag är förtjust men till förbannelse säger min omgivning, jag tar lite extra medicin som ordinerats av en irriterad terapeut, samtidigt som jag ler och livet leker! Förtjust över vardagens alla små händelser, jag är ett energiknippe och är lycklig och nöjd. Jag vill surfa på känslan! Snart tar den extra medicinen ner mig på jorden igen, det gäller att passa på!

Igår var jag på samtal med nya chefen, jag var hög av lycka och lovade allt man kan tänka sig, jag satte mig själv upp mot himlen. Jag kan ju bli chef! Sa jag. Eller projektledare eller IT-ansvarig - sa jag. Och så ringde min lilla terapeut och jag berättade så glatt vad jag hade sagt, men blev beordrad att genast gå in till chefen och berätta att jag nog inte är tillräckligt pålitlig just nu. Jag fick krypa till korset och berätta för chefen som det var. Hur tror ni det kändes kanske? PINSAMT. Och irriterande att jag inte fick vara den superkvinnan jag så gärna vill vara just nu. Jag kan inte lita på min egen hjärna, den har fått spatt, den har jäst till en superballong, jag flyger iväg, jag flyger iväg. Låt mig fortsätta flyga iväg!

Idag har jag varit i affären för att handla lite mat, det gick inte så bra, ballongen jäste upp igen och jag blev tokig bland alla kryddorna och allt rusade och jag såg inte klart. Så fick jag stå där bland majsen och djupandas tillsammans med terapeuten. Pinsamt. Och så ut. Sätt dig i bilen! Ja ok chefen sa jag. Och skrattade. Högt. Nu har terapeuten åkt och jag är ensam med mina tankar igen. Har tagit lite extramedicin och ska försöka läsa en bok. Eller så ska jag ut och gå. Kanske inte lämpligt då jag blir upphetsad av granar och björk, men jag kan ju inte göra bort mig i allafall, om jag nu inte får för mig att klättre upp i en tall. Jag tar ansvar för mitt mående, jag tar ansvar. Men ut och gå ska jag oavsett vad vilken människa inom psykvården säger.

Min läkare (den fjärde i ordningen) har blivit långtidssjukskriven. Typiskt. Vem ska då skriva ett intyg till FK om att jag nog aldrig kan jobba 100 % igen? En som aldrig träffat mig? Eller som kanske inte ens finns? Psykvården blöder är ingen överdrift. Jag vet inte. Det löser sig nog. Liksom mitt instabila mående just nu.

Klen

Jag är lite klen idag, har visst varit lite hypoman på sistone fast jag inte fattat det själv, gjort en del tokiga saker. Blev ledsen när jag var hos terapeuten, hon var inte på humör och repeterade om och om igen att jag måste ta eget ansvar. Känner mig helt oduglig som patient samtidigt som jag försöker tänka att jag just är patient. Jag försöker ta ansvar. Men ibland styr jag inte över mitt känsloliv. Jag kan gå omkring och vara hypoman utan att jag fattar att jag är det. Gråt.

Be för mig?

"Pratade" med min mor igår, eller alltså det var hon som pratade och jag lyssnade, det är alltid så. Hon sa till mig att hon ber för mig. Jag reagerade så starkt med en drös av känslor som for runt i mig. Jag blev så arg och förbannad. Det känns som att hon klampar in på mitt territorium. Hon trampar på mig. Hon gör det utan att ha bett om lov först. Jag känner mig liten och svag därför att hon anser att jag behöver ha någon som är större än mig själv, att lilla jag behöver ha nån som ber för mig. Jag är kräkfärdig. Det är löjligt, att jag kan reagera så starkt bara för att hon sa så.

Det är intressant att kroppen reagerar så starkt på vissa saker så momentant, så intensivt, utan att jag är med liksom. Att det har hänt saker tidigare i mitt liv som min själ och kropp reagerar på utan att jag förstår varför förrän långt senare. Jag försökte prata med min man om mina känslor utan att han fattade vad jag menade. Han sa bara "skit i det" . Det är jag med min osynliga hud runt kroppen som suger åt mig vad folk säger och menar. Att jag inte har något försvar.

Jag satt igår och letade efter en distanskurs i psykologi utan success. Jag har lust att börja plugga igen. Jag har lust att göra någonting förutom mitt tråkiga liv som sekreterare, jag har lust att bli stimulerad och känna att jag lever igen. Nu är livet stabilt men tråkigt. Ibland känner man lust att sluta med alla medicinerna och LEVA igen. Jag vet att det inte är så klokt, men jag blir så trött på mitt utslätade liv.

Vi ska ut och vandra min man och jag idag igen. Det var mycket givande att trampa omkring i skogen igår, först gick vi 5 km i väldigt kuperat terräng och sen gick vi 5 km till i samma terräng. Var helt slut efteråt men kände mig fullständigt utvilad ändå, och nöjd med vad vi gjort. Jag tror på fysisk träning. (Sen får ju jag panik om jag inte får röra på mig pga ätstörning, men det är ju en annan sak.)

Trött jag?

Är. Jag. Trött?

Hemma igen

Mannen sover och jag sitter här, jag borde vara astrött, har varit uppe sen kl 05, men är pigg med stora ögon. Ska ut och gå en sväng snart, kanske blir jag trött efter det. Jo - alltså idag har jag varit social. Jag har pratat och BERÄTTAT för låtsaskollegorna vad jag ska göra i helgen. Herregud. Vilka kollegor jag har. Förstår inte att alla dessa dönickar är samlade på en och samma ställe. Det finns verkligen inte ens en enda jag kunde tänka mig ta en fika med. Och det säger ganska mycket. Ibland stirrar jag bara ut genom fönstret och jag undrar hur det skulle vara om jag hoppade ut där - sitter på plan 16 - så som duvorna gör. Plötsligt kan det komma en duva och bara störtdyka rakt ner. Första gången jag såg det trodde jag det var en människa som kom farande. Fönstren är dock reglerade och omöjliga att öppna. Inte för att jag skulle vilja hoppa, vilken hemsk död.

Teraputten ringde och frågade hur det var och hörde att jag var väldigt glad, hon bad mig ta 10 mg Zyprexa istället för 7,5 mg ikväll. Vi får väl se, vi får väl se. Berättade för henne att jag har avlyst resan till New York, hon blev glad, tyckte jag var duktig, jag känner mig både duktig och dålig på samma gång. Skulle ha åkt med lillasyster, vi har planerat länge, jag har lovat och lovat, hittat hotell, etc, men jag vet att New York inte är något ställe för en dåre som mig, tänka sig stå där down town med tusen taxi-bilar och höghus så höga att man inte kan se solen - det känns helt klaustrofobiskt. Jag får väl åka till New York nån annan gång. Eller inte.

Igår kväll var det kören igen, har inte varit där på ett år, mitt mående ställer till det för mig, men den här gången SKA jag ha lite kontinuitet. Träffade många gamla bekanta, det var jättetrevligt och vi fick veta att vi ska åka till Geneve och det var nog då jag fick de stora ögonen. Lovade en tjej att vi ska dela hotellrum. Sen kom jag på att det nog krockar med den andra amerikaresan jag har planerat. Vågade inte säga det till henne, hon blir besviken, vet inte när jag ska berätta det... Somnade kl 24, kunde inte varva ner när jag kom hem kl 22. Och så skulle jag surfa och min man blev sur, men då tänkte jag att han får väl vara sur då. Jag brukar alltid göra som han säger men nu skiter jag i det. Brukar ni skita i vad era respektive säger? Jag är så jävla lydig jämt.

Kanske skulle jag gå med i körstyrelsen? Det vore ju en morot att komma till kören varje torsdag. Min röst hade blivit skruttig, kändes som om det var ett lock över stämbanden, måste öva hemma.
Nu är det dags att gå rundan i skogen för 5000:e gången. Jag kan varenda jävla sten i den där bushen. Jag orkar inte egentligen men tvingar mig. Jag är bra på att tvinga mig till "dåliga" saker.

Tjuvar tid

Sitter på jobbet och har rast i det tysta..... Idag har jag försökt vara social, har faktiskt PRATAT! Sen har jag bokat tid för seans med en medial människa, ska försöka komma i kontakt med min döda mormor.... manivarning? Nej. Snart får jag gå hem.

Sjukskrivningsdag

Idag är det återhämtningsdag, eller som det korrekt heter: sjukskrivningsdag. Då ska jag leva i nuet och vila mig. Jag har suttit ute ett tag - tills regnet kom (vädret har rapid cycling idag...), och nu skiner solen igen. Kanske drar jag mig ut igen.
Det är svårt att leva i nuet men i små glimtar klarar jag av det. Jag kopplar bort allt annat än just nu och tänker inte framåt. Idag är idag. Det är väl en träningssak förstås, jag ska klara det bättre än jag gör nu.

Idag har det varit terapeutsession igen. Vi har varit på en stormarknad och övat mig i att inte bli hysterisk - ha-ha. Jag har en drös med tvångstankar och fobier, men idag gick det riktigt bra. Jag tog några djupa andetag i brödavdelningen och kunde lugna mig ganska snart. Vi blev snabbt färdiga och jag kunde åka hem med låg ångestnivå. Var hemma igen och gjorde lite mat. Jag har en enorm matlust.... varför kan jag inte ha dålig matlust? Säkert äckliga Zyprexas fel. Zyprexa är underbara men jag föraktar dem i allafall. Ökad matlust, ökad vikt, trög hjärna, inget engagemang, som en robot. Undrar vad som skulle hända om jag tog bort alla mediciner och blev gamla jag igen? Säkert skulle jag ha väldigt roligt ett tag tills det gick åt helvete igen och jag köpte lägenhet för 2 miljoner. Eller sprang ett marathon av bara farten. Nu för tiden är jag glad om jag segar mig runt en runda i spåret. I morse kollade jag vågen igen - och jorå - upp ytterligare ett halvkilo. Blev sur och irriterad. Min man råkade vara hemma och få ta del av min irritation över att 3 byxor blev hänvisade till garaget. Snart har jag inga byxor kvar i garderoben. Jävla skit. Jag som var så smal. Min man och terapeut tyckte jag var spinkig, jag tyckte jag var normal. OM detta torde de lärde argumentera om. Vad gör man när man är mellan två storlekar? Köpa den större så jag har när inget annat passar? Ska man gå med kläder som är för små? Pressa sig i dem? Så magen hänger över?

Jag fick brev från läkaren idag - han som opererade bort födelsemärket - där det stod att de fått bort alltihopa och att jag ska röntga lungorna så det inte finns något malignt där (har redan fått tiden) och sen är det kontroller några år framöver. Det känns mycket lugnande att läsa, även om jag var helt inställd på att få dö, jag vet att det låter illa men det är så jag har tänkt. Det är fegt att vilja smita undan med döden och lämna alla andra kvar. Min man sa till mig för en tid sedan att hade jag tänkt på vilket liv HAN skulle få om jag försvann? Tänkte jag på alla lånen vi hade? Han hade fått sälja allt och flytta till nån förort och hyra en möglig 3:a. Vad skulle vår dotter i utlandet göra? Komma hem och avbryta studierna och inte få eksamen? Skulle min sons liv förändras, skulle han som har lätt till deppighet glida in i en depression? Ja - det är värt att tänka på fast när man sitter mitt i det och inte ser någon utväg så tänker man inte rationellt, jag gör inte det i allafall, man står bara inte ut. Man mår så dåligt så man lever som i en bubbla utan några intryck från omgivningen tar sig in.

Nu regnar det igen.

Lååång ångestsöndag

Söndagar är inte min favoritdag precis. Jag upplever den som om jag skulle kräla mig fram i lera samtidigt som jag äter av den. Vaknade då väckarklockan ringde, helt i onödan, för jag skulle ingenting. Och var så trött att ögonen inte ville lyda. Jag vet inte varför, jag hade inte tagit någon sömnmedicin eller nåt - möjligen var det kära herr Seroquel som ville göra sig hörd. Åt frukost och sen föll huvudet ner mot köksbordet. Trött. Så trött. La mig i sängen igen. Det förbjudna. Man äter inte frukost och går och lägger sig igen. För varför hade jag då ätit? Slumrade några minuter och kände mig piggare fram vid 12-tiden. Då åkte min man och jag för en milslång promenad. Hur orkade jag det? Jo jag tvingade mig. Jag tvingar mig till allt möjligt. Och hemma igen åt jag och gick bums i sängen och slumrade nån timme. Sen har jag trillat några bullar och gjort en gratäng. Och min man och jag har pratat färdigt för ett tag. Vi blev osams över att jag inte åt mer än en fjärdedel av talriken. Men jag var inte hungrig.
Nu har 3/4 av söndagen gått, jag är fortfarande trött och håglös, jag borde ge mig iväg till sonen en sväng men jag orkar inte tror jag. Jag orkar ingenting.

Herr Seroquel och company gör saker med min hjärna. Jag tänker saker jag skulle kunna göra men jag orkar inte. Jag får små idéer om vad jag kan rita och måla, möblera om, rensa garderoben, men jag orkar inte. Som om jag satt fast i ett bilbälte och är fasthållen med armar och ben. Det är priset för att vara stabil.

Jag får frågan: Vill du vara kreativ, energirik, sprudlande och fantasifull? Och jag måste svara nej. Och så sitter man här med alla piller och är stabil. Det hörs ju bara av namnet hur tråkigt det är. Stackars mig. Och lyckliga mig. Så som mitt liv blev. Det trodde jag aldrig.

Förstå

Det är svårt att förstå. Jag hör och jag vet att jag har hudcancer. Men jag kan inte förstå. Det är som om det finns där utanför mig. Att det gäller någon annan. Men det gör det inte. Det är min kropp och det finns där. Celler som inte följt reglerna. Celler som växt fel. Det måste jag förstå.

Anpassa sig?

Har bytt arbetsplats nu och fått nya "jobbarkompisar". Det är egentligen inte kompisar, utan jag tycker ganska illa om dem allihop. Jag håller på att isolera mig med att inte prata med dem, jag är mest bara tyst. Vi äter lunch tillsammans men jag försöker snabba mig på, eftersom de är snabba till att kommentera t ex att jag äter för fort eller hur lite jag äter eller varför jag inte äter upp. Så då blir det till att jag är färdig med att äta när de sätter sig.

Min integritet är hög, jag vill inte bjuda på mig själv, jag vill inte ge dem ett inblick i mitt liv, för mig är de obekanta som jag bara delar rum med. Måste man tycka om sina arbetskamrater? Nej. Men kanske kunde jag vara allmänt artig? Ska försöka det. De kan se mig skratta, men mina inre tankar får de aldrig.

Är sjukskriven idag - min lediga dag - men jag har haft ganska tråkigt. Försöker hitta på något att göra, men medicineringen gör mig slak och tråkig. Tänkte jag kunde rita lite, men vad skulle det vara? Min fantasi är död. Fast inte begraven hoppas jag. Och inte har jag fått svar från sjukhuset om cancern har spridit sig eller inte. Förmodligen inte eftersom det dröjer så länge.

Kanske glad?

Just ikväll är jag mest bara glad. Jag är glad därför att det gick att avanmäla sig till en målerikurs jag hade anmält mig till med ett väldigt glatt humör. Jag var livrädd att det inte gick att avanmäla sig. Jag har inte 1500 kronor och orkar inte heller. Tack till Folkuniversitetet! Och tack till min kära terapeut som ringde mig på jobbet för att höra hur det stod till och som gjorde att jag gaskade upp mig och fick nya tankar så jag kunde jobba färdigt idag! Tack!

På stan

Idag har jag träffat en "gammal" kompis på stan. Vi har umgåtts i många år, men på sistone har vi fikat ungefär var tredje månad, en lördag ett par timmar. Jag har funderat lite på det här med våra träffar. Det är väldigt trevligt att umgås med henne, men vi har ALDRIG pratat om känslor. Vi pratar om våra barn (som nu är vuxna - inte barn i alla fall) och gamla grannar. Det är riktigt ytligt. Ibland tycker jag det är patetiskt, jag skulle mycket hellre vilja ha en kompis man kan prata känslor med. Tyvärr lyckas jag aldrig få en sån kompis. Och får jag en sån kompis så är även hon psykiskt sjuk och vi drar ner varandra. Inte bra det heller. Nåväl, denna lördagens möte över en kopp kaffe blev trevlig i alla fall och det är väl huvudsaken förstås.

När jag satt där och fikade så ringde en kompis från kören (jag börjar och slutar om vartannat i denna kör) och frågade om jag kom på torsdag?? Jag sa ja. Jag vill ju egentligen, det är bara det att jag inte orkar vara kontinuerlig. Jag är så ombytlig. Antingen är jag asocial, deprimerad eller manisk. Det är svårt att ha en fritidssyssla när man hela tiden brottas med nåt. Men jag ska ge det en chans - igen - och jag hoppas jag lyckas den här gången. Jag känner mig ju väldigt stabil efter att jag fick Zyprexa, jag hoppas det håller i sig.

Har varit hos sonen och hjälpt honom städa. Han hade själv städat ganska bra så det enda jag behövde göra var att greja lite i köket. Jag hade gjort med lunch som vi åt tillsammans. Nu är det alldeles strax tur att gå/jogga en sväng med min kära man.

Besök

Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Inte så mycket förmodar jag. Det har varit konstiga dagar. Min mor kom igår och övernattade och det rörde upp en hel del känslor hos mig som jag har svårt att reda upp. Sen har min dotter idag åkt tillbaka till USA där hon ska bo ett sista år. Många tårar när vi sa hej då. Ikväll är jag ensam och försöker göra trevligt för mig, jag är ensam. Igår hade jag starka självdestruktiva tankar men jag har kommit mig igenom dem och försöker med andra strategier. Och i morgon skiner solen! Jag får tänka på det!

Grå måndag

Jaha, så var det jobb igen. Jag tyckte först att det skulle vara roligt att få lite struktur på vardagen, men sedan började jag tvivla. Jag har bytt arbetsplats (samma ställe - annat rum) och fått nya jobbarkompisar. Jobbarkompisarna är runt 55-65, jättenegativa, bittra och pratar bara massa skit om ledningen, cheferna etc. Usch. Inget uppfriskande samtal om positiva saker. Man blir helt grå bara av att sitta i samma rum som dem.
Sen var jag hos terapeuten och pratade, tyckte inte att det var så mycket att dryfta, men timmen gick snabbt och så var det tåg hem och en liten fika. Mina svärföräldrar kom förbi med min dotter och ungefär 60 paket mums-mums. Halleluja! Är man lite nere kan man ju ta en kopp kaffe och mums-mums till man dör av sockerchock. Men det var ju väldigt snällt då. Ja inte att jag skulle dö då - men att de kom förbi...

Nu är jag jätteorolig, stressad och uppjagad. Här satt jag i godan ro och så plötsligt ringer min mor och säger att hon kommer imorgon!!! För övernattning. Alltså! Hur ska jag klara av detta? Hon ska sova här. Jag sprang och tog ett litet stabiliseringspiller för nerverna, så jag mår lite bättre nu. Jag skrev ett akutbrev till terapeuten - hon får träffa mig på onsdag (stackars henne...) så får jag ett tillfälle att bege mig hemifrån (är sjukskriven varje onsdag) - och stanna borta länge tills hon åkt igen. Kan ju sitta på biblioteket tills det mörknar.

Detta är god träning i att STÅ UT! Jag får stanna kvar i min ångest - så är det bara. Jag ska klara detta utan att bli destruktiv.

Underbar dag! (I alla fall hälften av den)

Var på shoppingrunda med terapeuten, det gick åt helvete, freak out, men när den väl var överstökad så har jag haft en helt underbar dag. Jag har varit alldeles ensam hemma idag, helt underbart! Min sista semesterdag dessutom. Jag hade bestämt mig för att jag skulle göra denna dag till en positiv njutningsdag.

Jag hade lax till lunch (love that). Satt helt ensam och njöt. Efter det kaffe och choklad. Sen tog jag en tupplur i sängen och gjorde mig sedan redo för en långpromenad. Solen sken dessutom! Till middag åt jag soppa och så såg jag en DVD jag hade hyrt - Milk - med Sean Penn - den var verkligen sevärd. Den handlade om hur homosexuella hade det på 70-talet. Man blir ju helt upprörd över hur man kan behandla människor. Kan rekommenderas! Till filmen smällde jag i mig en stor påse lösgodis. Yum!

Nu har kvällen blivit sen och jag har tagit min medicin samt lite rödvin och nu ska jag gå och lägga mig. Min man kommer vid 23-tiden, men då sover nog jag.

Fina tankar

Har känt mig så nere ett tag. Det har varit/är svårt för mig att engagera mig, eller att föra en enkel dialog. Träffade min terapeut idag, här hemma hos mig. Vi har försökt vända det trista till något bättre, och jag mår faktiskt lite bättre nu. Vi har pratat om de fina sakerna jag har gjort och hur jag ska kunna tänka på det bra och inte på det dåliga. Det är svårt, men jag mår faktiskt bättre efter att hon varit här. Ska försöka skriva ner tre fina saker jag gjort idag. Jag berättade för henne att jag provat mig på självskattning med MADRS och fått höga poäng, men då sa hon att denna självskattning inte är så uppskattad inom psyk-vården därför att det blir som ett kvitto på att man mår dåligt, och så mår man ännu sämre. Jag kan förstå poängen i hennes resonemang, för efter att jag gjorde testet så mådde jag faktiskt sämre. Gu va höga poäng - jag måste ju vara allvarligt deprimerad!

Jag berättade för henne att jag börjat få tvångstankar igen om att göra mig illa och hur det i detalj skulle gå till. Jag känner mig nästan besatt och är rädd för mig själv. Jag får hålla mig långt undan de farliga sakerna.

Ikväll kommer ångesten ånyo, det är väl dags för ett piller igen. Som tur är ska min dotter inte vara hemma ikväll (behöver andningsrum), så jag kan få slappna av ordentligt.

Pengar, pengar

Var på stan med min dotter. Det skulle jag inte gjort. Gick i affärer med henne och tittade på kläder. Jag blev sugen på ett par byxor förstås - som jag inte har råd med. Deprimerande att bara få gå därifrån. Känner mig som en fattiglus. Måste klara av ekonomin tills lön den 25. Bara måste det.

Städade sonens lägenhet, kändes lite taskigt fast bra. Jag tycker om att städa. Det skingrar tankarna och det är något praktiskt att hålla på med. Skura och skrubba.

Var ute och gick en promenad i morse, gick väldigt fort. Drömde om att läkaren skulle ringa om provsvaret på födelsemärket. Men icke. Däremot ringde min terapeut, hon kommer hem till mig i morgon. Jag känner mig låg och trött för tillfället. Eftermiddagarna och kvällarna är värst. Jag har ångest och mår inte bra alls. Jag har svårt för att prata och inget tycks vara kul längre.

Måndag

Känner mig helt tom i huvudet, jag har redan glömt vad jag gjorde i morse. Jag glömmer väldigt mycket nu för tiden, jag skyller på pillerna.

Jag var på apoteket och hämtade ut medicin - inte den dyra sorten som tur är - är jättefattig just nu. Men jag hörde mig för hur jag ska göra om jag inte har råd till medicin till 1900 och 2000 kronor. Om jag måste hämta innan lön får jag ta det på avbetalning.

Sedan tog jag tåget in till stan och hängde upp nya gardiner i min sons lägenhet (jag städade inte fast det kliade i fingrarna), det blev riktigt bra. Han hade fest i helgen och det var säkert 500 burkar här och där. Det var nästan så han ångrade att han hade haft fest sa han, eftersom det blev så stökigt efteråt. Jaså minsann - han lär sig....

Min dotter och jag är ensamma hemma i kväll, jag är orolig som vanligt, vet inte varför, mest som en slags panikkänsla med ångest i magen, om nån fattar vad jag menar. Ska väl ta ett litet gyllene piller om ett tag för att må bättre. Vi ska titta på nåt kul på tv, inte mycket annat att hitta på när det plötsligt blev tråkigt väder. Jag har vilodag idag och ska inte ut nån stans. Det ska jag klara av.

Min man jobbar borta i kväll och kommer hem kl 23, för sent tycker jag. Jag gillar inte när han inte är hemma. Tänk så sammansvetsade vi är, jag och min man. Jag är helt beroende av honom, hans närhet, kramar och snälla ord. På ett barnsligt sätt vill jag mest att han ska vara hemma på kvällarna, det blir så oroligt annars. Otryggt. Han är allt för mig. Det trygga hållpunktet i all röra. Att han står ut. Det fattar inte jag.

Whatever

Idag har jag ätit bra. Nu är jag botad! Nu kan jag säga till terapeuten på måndag att nu kan vi släppa den frågan. I´m cured. Jag vill ha medalj.

Ibland blir det svårt när man visar upp en bild för omgivningen, och en för sin familj. Den enda som vet det mesta om mina demoner är ju min läkare och terapeut. Jag skulle nog skrämma iväg både den ena och den andra om jag sa allt jag tänkte på.

Mina tankar och mina demoner försvinner inte, de flyger inte iväg, jag lär mig bara att hantera dem. Precis som jag gör på köpcentret. Jag lär mig hantera demonerna som plågar mig. Jag är rädd för all stress som finns i köpcentret, alla människor, jag är rädd jag ska tappa bort mig själv, är rädd för att jag ska försvinna bland alla hyllorna, att jag ska bli galen, att maten ska ta mig och drunkna mig.

Om jag berättar för terapeuten hur jag mår så låter det är ok, för terapeuten förstår att man kan må så här fastän man är 42 år. Att fobier och tvång finns även om åren går. Jag kan inte hjälpa det, jag är 42 år och är rädd för brödavdelningen.

Min hjärna är ett bräckligt organ som trasslar till det för mig väldigt ofta. Jag tror inte det går att "laga", jag får använda min terapeut och läkare som ett par kryckor så stapplar jag mig igenom livet så gott som det går.

Ikväll är jag ånyo ångestfylld, kan inte sitta still och är jätteorolig. Jag tar en benso och hoppas det ska lugna sig. Jag säger inget till min man, han blir bara orolig och det orkar jag inte med. Och så oroar jag mig för att jag ska bli beroende. Det finns liksom ALLTID något att oroa sig för....hjälp!

Skönt till slut

Ja, till slut blev det skönt att sitta på altan, det har varit allt annat än kallt idag, och så har det väl varit i hela Sverige också.

Idag har jag varit på stormarknaden med min terapeut, vi har övat på att handla i affär, det låter helt sjukt och det kanske det är också. Min man hatar att jag åker dit, han tycker inte om idéen, och han tycker inte om terapeuten. Jag känner mig fånig, jag är snart 43 år och kan inte åka och handla ensam. Hur pinsamt är det??? Sen är det så att han inte vet hur dåligt jag egentligen mår, för att jag inte berättar hela sanningen för honom. Men i allafall, jag var där nån timme idag, det gick väldigt bra den här gången, jag är nöjd och min terapeut var nöjd.

Sen har jag varit ute på promenad i 1½ timme och inte skött matintaget som jag ska. Jag VET att det är löjligt och att de som ska hjälpa mig snart ger upp, alltså - varför ska de ge järnet för mig när jag är helt omöjlig att hantera?

Nog om mitt jävla trasiga psyke - nu är det kväll, vi har fikat och sen är det film-tajm, det ska bli så skönt att få sitta ner och bli underhållen ett tag, glömma all skit.

I morse vaknade jag tusen gånger och låg och vred mig av och an, drömde om psyk öppenvård som inte ville veta av mig, det var faktiskt en hemsk känsla, jag var som osynlig. Jag kan säkert analysera denna dröm i tusen bitar, men det ska jag inte göra, för det är pinsamt om det kommer fram att jag egentligen inte klarar mig utan psykvården, alltså jag är ju så gammal nu! Skulle sola mig i dag och det är på kroppen man ser det - sönderfallet alltså - huden på insidan av benet hänger, huden på överarmarna hänger... etc, etc. Det går bara nerför.

Nej nu får jag ge mig i min självömkan, jag önskar er en trevlig helg!!

Utflykt

Idag har jag varit på utflykt med min dotter på 23. Vi packade korgen med grekiskt lantbröd, mozarella och parmaskinka + en påse bullar och åkte i väg. Vi tog tåget in till stan och gick sedan till stadens å där vi bredde ut filten. Det var verkligen trevligt. Håller på att ramla ner i ett stort svart hål, har svårt att prata och skratta men det hjälpte verkligen att få komma ut och se på vattnet och folk som gick förbi. Det är svårt att ta sig i kragen och ge sig ut när man allra helst vill ligga inne på soffan och stirra.

Det har varit en bra eftermiddag - nåja - så gott som det går. Gjorde middag som jag inte åt av, typiskt, åt knäckebröd och keso i stället. Skulle ju inte göra så men får ta nya tag i morgon! Jag är den födda optimist - ibland.....

Tomorrow kommer min terapeut hit, vi ska göra mat, det blir ju säkert muntert, får anstränga mig då. Hej hopp.

Städa för sonen

Idag har jag gjort det förbjudna - jag har (eftersom jag har nyckel) diskat hos min son då han inte var hemma! Hujeda mej - jag ska lämna ifrån min nyckeln till min man istället så jag inte blir frestad en annan gång....

Annars har jag suttit och gråtit en timme hos terapeuten, det var riktigt dåligt idag. Jag mår bättre nu fast jag inte sitter och skrattar förstås. Så mycket ledsenhet i min lilla kropp. Jag ville ge upp, sa att jag kommer att vara ätstörd resten av livet och att jag inte ville ha någon mer terapi. Min terapeut ville inte att vi skulle ge upp - så jag försöker ett tag till då. Jag är så gammal och har haft ätproblem hela livet och jag tänkte ge upp. Då sa min terapeut att om vi ska jobba med andra saker och jag inte äter så kan vi lika gärna lägga upp alltihop eftersom min hjärna fungerar dåligt om jag inte äter. Jag förstår ju det. Jag kommer ju inte ens ihåg vilken dag det är eller vad jag gjorde i fredags.

Nu borde jag gå och hänga ut tvätten, men då kommer grannen och ska prata (jämnt kommer hon) och det orkar jag inte. Min dotter sitter här och vill prata och jag orkar inte.

Flytta

Idag har vår 20-årige son flyttat. Vi har hållit på hela dagen. Jag tog först en runda i spåret och var fit for fight efter det. Vi lyckades bli helt färdiga fram mot kl 16 och då väntade middag hos farmor och farfar. Det känns väldigt märkligt att han nu har flyttat. Hans rum står helt tomt här hemma nu och jag har ångest (givetvis) för allt som kan hända honom nu när han inte bor under mina vingar längre....Men han tyckte ju naturligtvis att det var hur skönt som helst med en egen lägenhet. Riktigt stolt var han.

Det är konstigt när man är helt sysselsatt så hinner man inte tänka på ångest och problem. Det är riktigt skönt faktiskt. Nu fram mot kvällen mår jag sämre igen och har tagit ett litet piller. Det är sån ångest som sticker i en som en kniv, jag har ångest för livet självt. Har inte sagt något till min man om vad jag tänker. Han sitter och njuter med en öl framför tv´n, han är sliten efter flyttdagen. Inte ska jag komma dragandes med ångest hit och dit. I kväll får jag ha den för mig själv. Ångesten alltså.

Ge upp, eller inte

Idag är jag så förbannat trött på mig själv, på mitt liv, på min röst, ja - det mesta. Jag bara lovar och lovar utan att göra hälften av vad jag lovat.

Jag opererades i måndags och kan då inte ut och motionera - fastän jag försökte på tisdagen - men kroppen ville inte och jag fick vika mig för första gången på åratal. Jag har alltid drivit kroppen till att göra det omöjliga och det har funkat, men alltså inte nu. Idag har jag inte heller kunnat motionera därför att det gör ont i såret och ångestnivån har stigit kraftigt under dagen.

Jag har pratat med terapeut och man, och lovat att jag nu ska låta bli att motionera så mycket och äta ordentligt. Vilket jag inte kan lova och jag känner mig som ett stort skämt. Jag får en hel del destruktiva tankar, att jag inte orkar mer, att jag inte får ordning på mitt liv.

Varför gå i terapi när jag ibland sitter och ljuger? Borde inte någon annan få ta del av den tid jag använder hos terapeuten?

Men jag är så jävla rädd. Så jävla rädd för att släppa taget om maten, för att släppa taget om motioneringen. Vad ska hända med min kropp då? Vad händer med min kropp nu? Jag åldras och kroppen är inte vad den har varit. Det känns konstigt och jag har svårt att acceptera att den inte orkar vad den har gjort tidigare. Min kropp...

Pratade med min man som jobbar, jag bad honom komma hem snabbt, jag känner att jag snart skiter i det här. Vad är det för vits? Jag är så trött på allt.

En allt möjlig dag

Vaknade - eller blev väckt kl 7 - men det gjorde inget. Hade planerat en hel del denna dag. Tyvärr är det min ångest som styr det mesta. Fick ätit i lugn och ro och sedan städade jag en hel del och sedan ut i skogen för att promenera. Var duktig och lät det räcka med två varv istället för tre. När jag kom hem hade min dotter vaknat. Hon är hemma över sommaren och vi kommer väldigt bra överens. Det är inte så stor ålderskillnad mellan oss och vi tycker om samma saker och bandet mor-dotter finns inte. Ibland är det en nackdel därför att jag ibland behöver vara mamma och inte kompis.

Det har varit en fin dag idag, och eftersom jag har semester satt vi länge i trädgården och solade. Jag försöker att inte vara så mycket i solen pga min hudcancer, men smörjer in mig väl. Jag har blivit "vän" med diagnosen mer än jag varit förut, och idag kom papprena från kirurgen att jag ska dit på måndag för operation. Det känns väldigt bra att det blir av så jag inte behöver gå här och bekymra mig och undra om de har glömt bort mig.

Kl 13 kom min terapeut hem till mig, jag hade "jagat" bort min dotter pga det, hon for iväg för att ligga på ortens bad. Vi pratade en hel del och så gjorde vi mat tillsammans. Vi lagar mat för att jag ska vänja mig vid att vara i köket och bli "vän" med maten. Jag har ju ett ganska kraftigt hatförhållande till maten. Men idag var det ganska kul, jag blev bara upprörd nån enstaka gång. Och medan maten kokade en timme så satt vi i vardagsrummet och pratade. Att sitta ute var för varmt och det var även för varmt på altan.

Ska lägga mig tidigt ikväll, är trött, blir alltid det efter terapisessioner. Tack och adjö!

Lång söndag...

Idag har det verkligen varit en lång dag. Vad ska man ta sig till när det regnar som sjutton? Jo, är man dåraktig så ger man sig ut och promenerar . Jag kommer att promenera mig till döden. Grannarna tänker: Och nu ger hon sig ut igen den dåren. Vem f-n vill ut och gå när det är sådant väder? Men jag blir lugnare av det. Känns väldigt oroligt och ångestfyllt idag. I morgon kommer min terapeut tillbaka, hon ringer väl på förmiddagen för att höra hur det är med mig. Jag hoppas hon gör det iallafall, jag behöver henne just nu. Tänk om hon inte kommer till jobbet? Tänk om hon har brutit foten eller att hennes gamla far har blivit sjuk så hon måste vara hemma.? Jag vet, jag är jätteegoistisk, men jag sätter mina behov först den här gången. Jag behöver henne verkligen nu.
Bakade bullar med smörkräm och de blev väldigt fina. Familjen tyckte det var smarrigt. Gott betyg alltså....

Annars har jag och min dotter tittat i gamla fotoalbum från när de var små. Barnen alltså. Jätteroligt var det. Tänk att min dotter är 23 år och att det finns bilder från då hon var nyfödd, alltså genom hela livet. Tur att man kan fotografera! Jag har fått en ny kamera, den är jättefin, och jag har fått lust att fotografera igen.

Jag får nog ta en Oxascand i kväll så jag får lite lugn och ro. Jag missbrukar dem ju inte, det är väldigt sällan jag tar, men ikväll är en sån kväll då jag behöver.

Jobbat klart

Jag har jobbat klart för ett tag. Äntligen semester. Jag ska försöka få till en bra semester för mig. Jag känner att jag stängt in en massa känslor de veckorna min terapeut haft semester. Ska väl till henne nästa vecka och då blir det ungefär som att trycka på en knapp och sen bryter jag ihop, för så känns det.
Jag är jättetrött i kväll. Har jobbat och var uppe kl 5. Sen har vi haft övernattningsgäster och det är påfrestande. Jag har också varit mycket aktiv i skogen... promenader hela tiden. Ikväll har jag stoppat i mig en drös med godis, känns både bra och dåligt.
Och så är det det med hudcancern som sitter som en tagg i mig. Jag har så svårt att ta till mig att jag fått diagnosen malignt melanom. Precis som det tog mig 3 år och fatta och inse att jag var manodepressiv. Jag är rädd att cancern har spridit sig.

Det är skillnad på det att bestämma om man ska dö, eller när döden lurar bakom hörnet och man inte kan göra något åt det. Vill jag dö? Vore det skönt? Att få slippa härifrån? Ja det kanske vore skönt. Ska cancer göra valet för mig?

Ringde till hand och plastik igår, det är några veckors väntetid, så jag får stå ut. Och sen när man har opererat sig så dröjer det ju ytterligare några veckor innan man får besked om cancern togs bort i sin helhet eller om den spridit sig.

Ja, nu blev det ju muntert. Glad var jag när min man kom och hämtade mig på mitt jobb och vi åkte till ett jättemysigt fik och tog en kycklingsallad. Jag verkligen älskar min man. Han är helt underbar för mig. Jag känner mig verkligen älskad och det är han som håller mig uppe och som gör att jag inte gör mig illa.

Åskoväder

Det känns som både åskoväder ute och inne - inne i mig. Det är en konstig känsla att jag är så orolig så jag inte kan sitta still, inte kan läsa, inte fika utan bara far omkring och att jag inte förstår VARFÖR?
Om en vecka är min terapeut tillbaka, det ska bli fint, men känner mig lite irriterad på mig själv att jag är så fucking beroende av henne. Och ingen kallelse till hand och plastik i dag heller. Jag vill ha en kallelse så jag kan få ta bort det fula från min kropp. Bort, bort.

I morgon kommer min dotters kompis från USA på besök, hon ska sova över en natt. Min dotters andra kompis kommer också. Well, I have to try to speak som english....I will try to act calm och relaxed... Jag brukar alltid göra bort mig, men ska hålla mig lugn och bara vara avslappnad så kommer nog orden av sig självt.

I morgon är det nästsista dagen på jobbet, det känns så SKÖNT! Jag är så trött på mitt tråkiga jobb. Idag har jag varit hemma och varit sjukskriven och det var underbart. Var ute 8 km och sen har jag pysslat lite hemma. Skulle grilla, men då började det givetvis regna. Nu är det fint igen. Har tagit en Propavan i tillägg till annat, så jag ska få sova gott.

Trött

Ja, idag är jag trött. Trött på att jobba. Trött på att prata. Har varit med mina nya jobbarkompisar och det kostar på. Nu har jag fikat och borde känna mig relaxad, men icke. Jag känner mig stressad och orolig och jag kan inte sätta fingret på vad det är för något. Jag ska ut och gå en sväng, kanske det hjälper. Och så ska jag ta in vågen och kolla min vikt i morgon bitti. Borde inte göra det, väger jag för mycket så blir det kris. Men det känns bra i kroppen så jag får ta med mig det.

Kväll

Sitter ute på altan och njuter med datorn. Ganska fint väder och jag har bara tre dagar kvar att jobba innan semestern. Det ska bli skönt!
Jag har tänkt på forumet för bipolära, jag har ju varit med i många år nu och haft stor glädje av det. Har det fortfarande också, men på ett annat sätt. Jag har lärt mig så mycket om min sjukdom och kan mig själv väldigt väl. Jag vet exakt vad som händer, när det händer, om det händer och vad jag ska göra. Och medicineringen är ju maxad och jag mår ganska bra bipolärt. Jag hoppas det håller i sig. Och därför har forumet blivit något jag läser mest, jag har liksom inga frågor längre, ibland försöker jag svara men på något sätt är jag trött på hela diagnosen och allt det för med sig. Trodde väl aldrig att jag skulle komma hit. Det känns underligt. Underligt att det gick att komma hit. Plötsligt styr inte diagnosen mitt liv längre. Den är mera en del av mig men är inte så framträdande längre.

Nu råkar jag väl ut för värsta bakslaget nu när jag skriver så här. Precis som när allt går bra så får man diagnosen hudcancer. Så får man hålla på med tankar på det istället. Söka och googla. På malignt melanom och inte på bipolär II.

Ska flytta min arbetsplats närmare de andra kollegorna jag har, det blir spännande, jag hoppas det går bra. Jag är lite rädd för att jag ska misstrivas. Jag måste sitta i ett rum med tre andra, det kommer att bli mycket folk och jag som är lite osocial av mig kanske får panik? Har satt mitt namn på allt jag äger och har på jobbet, de ska flytta mina grejor när jag är på semester. Inget som är mitt ska försvinna....

Pratade med min dotter, hon är på fotbollsmatch i kväll - IFK Göteborg mot AIK, det lär bli livat, jag hoppas de håller sig undan alla galna supportar.