En morgon med godmorgonprogram på tv´n. Det känns ganska ensamt. Fylld med ångest och intag av en styck Oxascand och mår lite bättre nu. Måste åka in till stan för att ta ett blodprov pga Clozapinet. Ett prov en gång i veckan i 18 veckor. Känns aningen tjatigt. Ska till skötaren också, har ingen lust, att konfronteras med mitt tillkortakommande. Jag borde ha gått upp i vikt men har inte gjort det och att behöva ljuga om det. Jag ljuger nästan hela tiden om allt möjligt, jag har blivit proffs på att ljuga. Jo men jag har gått upp i vikt. Jo men jag har ätit varm mat idag. Jag har inga knivar hemma. Nej jag ska inte skära mig. Nej jag har inte handlat några kläder. Nej jag har inte tagit Oxascand. Nej jag har inte gått i affärer.

Jag vet inte om jag är låg pga brist på föda eller om jag är deppig, orkar inget, tyst och lågmäld och meningslöst. Nu ringde min man och påminde mig om att jag har en familj som tänker på mig och att jag inte är ensam och att jag glömmer att livet är värdefullt. Att jag har lätt för att glömma det.

Mulet men 24 grader ute - skönt. Gick en riktigt snabb promenad i skogen och trodde det var kallt. Hade på mig tjocka kläder och blev därför genomsvett och fick ta en dusch efteråt. Nu har jag ätit en grillad kyckling, det var gott, orkade inte göra något annat. Har lite småångest över att kycklingen kändes så "fet". Men nu är det gjort.

Min sons flickvän tog studenten igår och har öppet hus idag. Jag hade så jävla ångest över att behöva åka dit och vara social så min man fick åka själv. Känns inte bra det heller, men nu är det som det är.

Jag gillar att vara i skogen. Helst gå snabbt. Vara andfådd, flåsa. Känna kroppen anstränga sig. Lyssna på musiken i mobilen. Idag fylldes huvudet med tankar - jag fick för mig att jag var två? Att jag/vi var i främmande rum. Att jag befann mig någon annanstans? Och sen tillbaka till verkligheten igen. Fantisera om hur livet ska bli. Långt ifrån psykvärld och mediciner. Jag är någon helt annan. I ett annat liv.

Jag drömmer om att jag springer. Springer långt. Och snabbt. Jag är "LÖPERSKAN". Och lever ett annat liv. Jag kan springa. Jag lever mitt gamla liv igen.

Verkligheten: En kopp kaffe. Och choklad. Duktiga mig.

En fika vid ån, hembakat, fräscht och varmt väder. Promenad runt ån sen. Många dagar tillsammans med maken, och aldrig tröttnar jag även om det känns ok att gå till jobbet idag och se något annat/någon annan. Igår kväll såg jag en fantastisk film som jag verkligen kan rekommendera. Jag blev så berörd och har fortfarande inte slutat att tänka på den. En spansk film - "biutiful" med Javier Bardem. Se den! Ha en varm och skön tisdag!

Maken och jag var mycket osams i torsdags, vi diskuterade mitt självskadebeteende och han var arg och irriterade på mig att jag fortfarande har detta beteende och har knivar gömda. Det är ju egentligen inte för att jag ska skära mig utan mer att jag har "verktyg" för att ifall att. Han krävde att jag skulle ge ifrån mig alla "verktyg" och till slut fick han dem och jag var arg. Igår ville jag ha något "verktyg" igen ifall att och tänkte att jag efter jobbet skulle gå till affären och införskaffa det. När jag väl är där och jag är på väg till hyllan där de har sånt så träffar jag på svärmor och min son! Helt otroligt och jag säger att jag ska köpa stearinljus och servetter. Det är SÅ pinsamt, min son vet, han tittar på mig och bara vet. Jag mår skit, att jag bara kunde! Jag hoppas han inte berättar för maken och att hans förtroende för mig inte är raserat. Så pinsamt. Vi pratade om andra saker och jag hämtade stearinljus och servetter och så lämnade vi affären. Inga "verktyg" här inte. Fast man kan gå i andra affärer förstås.

En sån vacker fredags morgon! Jag börjar kl 12 på jobbet idag och det känns lagom att jobba 4 timmar. Jag har kommit överens med min man igen. Det känns så skönt. Puss och kram!
Det har varit/är lite turbulent både på jobbet och hemma. Det blev så att jag brakade ihop lite på jobbet och min chef pratade med mig och har tagit bort mig från ursprungliga scheman för att jag inte orkar. Jag har ju gått ner i vikt och det syns och jag är svag och yr. Min chef hade ringt till min skötare. Vilket hon inte får och min skötare sa till mig att hon inte pratar om mig när jag inte är med. Det känns bra. Jag var hos skötaren sen och det blev ett riktigt upprivande samtal och jag måste gå upp i vikt nu. Det finns inget annat, jag måste även upp om ångesten river i mig så jag inte vet hur jag ska stå ut och har mest lust att ge upp.
Jag är dålig på att få kritik. Jag knäcks som en svag gren när någon tillrättavisar mig. Det känns som allt bara brakar ihop och jag vet inte hur jag ska samla ihop mig igen. Fick kritik i tisdags och jag börjar nu att hitta strategier för att resa mig igen. Alla gör ju fel. Det går inte att komma ifrån. Även jag gör fel. Ingen är felfri. Fatta det.
Idag kan man ha kjol. Varmt och gott. Kul!