Nyss hemkommen från terapeuten. Jag blir som en blöt trasa på golvet när jag är hos henne. Allt bara släpper och rinner av mig som ångest och tårar. Och jag är så ledsen. Sedan en varm kram innan hemgång. Och jag ska orka med en vecka till. Måste det.

Först var jag på fik med mig själv. Jag tog en muffins som smakade riktigt smaskens. Sen fick jag ångest för det. Efter detta gick jag till frissan för att klippa mitt korta hår lite eftersom det har växt så himla mycket. Så sa jag till frissan att hon INTE skulle klippa något på polisongerna då jag vill att det ska växa ut. Tror ni att hon lät bli polisongerna? Nej. Så nu är polisongerna korta igen. Frisörer måste klippa på polisongerna. Det är som en slags pakt.

Träffade en gammal bekant. Eftersom jag har förstört mitt minne så kom jag inte ihåg vad hon het, var hon bodde, hennes barn och man. Jag stod där som helt tom i bollen. Pinsamt. Som om jag inte har upplevt någonting i mitt liv. Helt utan innehåll.

Jag mådde dåligt några dagar men har hämtat mig, till slut. Jag gick hela torsdagen och fredagen och hoppades att min terapeut skulle ringa - tankeöverföring - ring, ring! Vilket hon inte gjorde. Det spelar till slut ingen roll att hon inte ringde för jag mår bättre idag. Man väntar ut dåliga tankar tills de slut är borta. Ibland. Kanske borde jag säga upp kontakten med terapeuten? Nej det skulle jag inte våga.  Men det är lockande ibland. Få vara fri och göra vad jag vill.

Hade en underbar dag i Stockholm igår, jag tror jag gick flera kilometer - från affär till affär och rea för det mesta. Handlade lite saker och kläder, riktigt roligt.. Jag var förberedd på kyla och hade till och med mössa på mig!!! Så går det när man tänker praktiskt istället för att vara fin.

Idag har jag varit hos terapeuten. Det gick dåligt. Jag är ett hopplöst fall. Jag orkar inte mer. Allt känns åt helvete.

Sega timmar i soffan med lakrits och tv-program som inte var roligt. Ute -14 grader men solsken och jag har lovat min man att inte gå ut på promenad i kylan. Jag tänker att det är bra för mig att vila och ångesten har jag kuperat med Zyprexa. Det lugnade ner mig lite och gjorde mig trött.

På plussidan denna tisdag var att jag åt smörgåstårta på jobbet. Jag tog inte mycket - men jag tog! Och gjorde arbetskamraterna fundersamma....vad händer??

Igår var det en solig vinterdag, solen sken och snön gnistrade. Men det kantades av enorm trötthet och svårt att gå. Jag gick min runda, plågade mig, ungefär 6 km, men kroppen kändes svag och dålig. En del av mig sa att jag skulle gå färdigt runda oavsett kroppens signaler, medan den andra delen sa åt mig att gå hem, tänka på mig hårt plågade kropp, det är inte säkert att den håller hur länge som helst. Nej, trött, trött, trött.

Idag ska jag till jobbet, hur tråkigt som helst. Hoppas det går snabbt och att jag gör rätt. Hej, hej.

Usch va jag gnäller. Nu är det dags att föna håret, försöka göra mig presentabel.

Har varit ute på en liten tripp idag, åkte till en annan stor stad, det var skönt att komma bort ett tag. Maken, dottern och sambo följde med. Jag är inte helt enkel att åka i väg med, jag tröttnar ganska snabbt och vill åka hem igen. Skäms, att jag tar så stor plats och gör att andra måste åka med, men det är precis som att jag blir snabbt rastlös. Vill iväg igen. Kanske borde jag ha tagit med några Zyprexa som får mig att tröttna. Och så var det så j--la kallt så fötterna blev utan känsel. Jag hatar när det är kallt. Egentligen borde jag fetta upp mig så jag får lite underhudsfett.

Vi åt på Pizza Hut, himla goda pizzor, fettet bara dröp. Jag jobbar på att acceptera detta att jag säkert gick upp 40 kg. Nu ska jag ta en kopp kaffe och ta en KAKA till. Ska man fika så ska man fika. Med kaka.

Idag ätit lite annorlunda mat och är mycket stolt över detta. Bl a en muffins på jobbet och 2 kokkorvar här hemma. Ångestframkallande men jag är ändå väldigt stolt över mig själv. Och senare ikväll är det film och godis. Ska jobba bort den hemska ångesten jag känner. Känna mig duktig i stället.

Jag tror att min man inte vill att jag ska skriva här. Han tror att det är dåligt för mig. Jag tycker det ger mig tröst och gemenskap.  Och om jag vill skriva så gör jag det. Får skriva mer i morgon - när han sover....

Idag en träff med min läkare och min skötare. Det gick bra, vi kom överens om vad vi ska göra vid vissa tillfällen, några planer och vad jag ska göra vid vissa tillfällen. Att jag ska hålla mig till de uppgjorda planerna oavsett om jag tycker det är dåligt eller inte. Och ta mina Zyprexa som jag lovat.

Och äta min mat. Som jag lovat. Resten av dagen har varit fin, jag har varit väldigt trött men det beror väl mest på att läkarbesöket tog på krafterna. Nu får jag vila mig och stå emot påsen med lakrits som finns i skåpet.

Sitter och väntar på att det ska bli dags att åka till jobbet. Och snön faller, det frestar inte att gå ut.

Var hos terapeuten i onsdags och så här i efterhand tycker jag att hon är sträng mot mig, hård och tuff. Först blir jag ledsen och sedan blir jag arg. Jag är en mjukis som det är lätt att trampa på. Får väl konfrontera henne nästa gång vi ses, då ska min doktor vara med också så jag får väl se hur det blir.

Mörkret sänker sig ute, och jag gillar det. Det ger en slags trygghet. Och så kan man tända stearinljus. Jag har fläkten på, det är kallt inne  - och mössa på.... Ett par timmar ensam till innan min man kommer hem. Jag ska göra "riktig" middag idag, inte ofta jag gör det, men idag ska min man bli bjuden på något extra och inte bara makaroner och korv.

Har varit hemma från jobbet idag, har fått ECT och tydligen blev det något extra så jag behövde Stesolid och det knockade mig helt ut, har varit helt borta av trötthet. Och fått ta Panodil för huvudvärk. Får se om jag orkar med jobbet i morgon. Men känner att det håller på att vända nu, skönt.

Kvar en del av hopplöshetskänslan, ångest i magen för att jag inte får ordning på mina känslor, rörigt och jag gillar inte det. Pratade med min kurator och jag kunde inte redogöra för vad jag känner. Ska dit på onsdag och ska försöka skriva ner känslorna så vi kan prata om det.

Nu är det dusch, och nya tag.

Sovit i 13 timmar och var fortfarande trött när jag skulle gå upp. Åt frukost och gick en timmes promenad, ja alltså i sakta tempo men ändå. Fick ECT igår, och gick till jobbet efteråt. Det är inte smart - jag vet det men vill inte krångla på jobbet, förlora pengar etc... Ska ha på måndag också men tror att jag ska vara hemma då. Får göra det. På jobbet igår visste jag inte vilken dag det var.... Chefen sa en gång att jag inte fick komma när jag har fått ECT, så jag får väl lyssna på det.

Jag hade med mig mina mediciner till jobbet som jag tog - tror jag - jag har inget minne av att jag gjorde det - och är så rädd för att jag har tappat medicinerna och någon hittar påsen och förstår vad det är jag har för diagnos. Usch.

Annars känns det hoppfullt, jag kan se färger igen och hoppas helgen ska bli bra och positiv, samtidigt så är det väldigt skört så jag får inte känna mig värdelös om det dippar igen under helgen.

Ensam och ledsen. Ringer ECT-avd och ber att få sättas upp på listan för ECT i morgon. Och det är ok. Det finns hopp. Personal som är bara bäst.

Nytt år! Kanske blir det bättre än det förra? Inga bra förutsättningar för mig jusst nu som är deppig och nere, men ska försöka. Min terapeut är sjuk så vill jag ha kontakt med någon får jag ringa psyk-akuten. Det känns ensamt. Att vara nere på nyårsafton är tråkigt men jag gjorde så gott jag kunde. Tog vid behovs "hat-medicinen" Zyprexa och kvällen blev överkomlig. Vi höll oss vakna till kl 24  jag och min man, för att se fyrverkeriet och det var fint. Vad mycket pengar folk lägger på sånt. Vi fick fira ensamma, båda barnen är i olika länder just nu, och har roligt där. Vi(min man) har skaffat Skype (jag fattar inget) och min man har "pratat" med sonen, det var kul, fick även se fyrverkeriet i den staden där dottern är.

Jag har min lediga dag i dag och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Ska väl försöka gå ut en sväng för att få lite frisk luft. I övrigt har jag orkat duscha och bädda.