Alla dessa år

Vart tog 10 år vägen? Jag har ingen aning trots att det har varit omtumlande saker som hänt. Grundmuren står kvar. Jag lutar mig på mina barn och min man, mest min man, jag ska aldrig glömma allt han gjort för mig trots att jag har varit allt annat än enkel att leva med. Och han har inga planer på att lämna mig med det första heller säger han, så kanske står han kvar om nya 10 år. Barnen som är så måna om mig, jag hoppas jag bara inte har gjort dem rädda, inte för rädda i alla fall. Jag vet att de har varit rädda för att jag ska dö, och det är jag ledsen för men jag kan inte hjälpa det. Mamma är sjuk. Och så är det. Nu får jag medicin och mår mycket bättre. Jag suger i mig mitt välmående som nektar och hoppas inte dropparna tar slut. Jag vill må så här, länge.

Jag hoppas jag ska må så bra så jag kan jobba 75 %. Jag hoppas att jag ska accepteras på jobbet, att de vet att jag är sjuk och ibland är borta även om jag inte berättar om min diagnos. Kanske berättar jag det någon gång. Jag vet inte.

Jag hoppas att jag ska ha ett ok förhållande till mina föräldrar, det kan aldrig bli jättebra men så bra som vi kan ha en relation. Jag hoppas att det ska vara ok med min syster och mig även om jag tvivlar på det, hon är trött och har inte överskottsenergi för att prata med mig. Tråkigt tycker jag.

Jag vet inte vad jag vill med min terapeut, jag vet inte om jag orkar mer, om det är någon idé att fortsätta, jag kanske vill sluta med terapi och må som jag gör, jag tror inte det går att komma längre faktiskt. Och att jag helt enkelt är utmattad av all terapi. Jag tror faktiskt att det går att bli utbränd på terapi. Jag har gått in i väggen..... Jag kan inte prestera mera. Inte göra rätt och svara rätt. Vara duktig patient. Jag vet att det inte förväntas av mig att prestera 100 %, men är man tävlingsmänniska som jag så är det svårt att låta bli.

Nu för tiden har jag nog fått rykte om att vara en dåre som springer omkring i spåret.... och jag skrattar av det - för det måste se väldigt fånigt ut, men jag skiter i det. Jag har stor svart kappa på mig, mössa, tjocka fårskinnsstövlar, stora pälsvantar, ipod och med allt detta springer jag 6 km. Och ångesten jag får för att låta bli är större än tanken på att jag ska bry mig om att jag gör mig själv till åtlöje, så jag springer på.... och bjuder på dårskapen här i samhället.

Nu har det blivit helt svart ute, bara månen lyser som en knapp där uppe, det är bäddat för att bli en riktigt svart kall natt. Nu ska jag dricka kaffe, ska jag ha nåt till???? Hm.

Köldknäpp

-12 grader ute, det frestar verkligen inte till en promenad. Gick en sväng ner till affären, det får räcka. Skulle cykla men cykelnyckeln gick av!!! Det trodde jag verkligen inte var möjligt ens. Jag har ätit lunch och vräkt i mig citrusfrukter, jag är helt såld på det, får aldrig nog. Men nu känner jag mig rätt så nöjd. Skulle vilja äta lite godis dock...

Jag hade ett spännande möte idag, det är inte ofta sånt händer, men när det väl händer så blir man liksom uppfylld av det, jag har tänkt på det mycket idag. Jag var för att få ECT idag, var nervös, men jag överlevde och fick inte syrgasmasken nertryckt över ansiktet. Efter man har fått ECT får man sitta i ett väntrum och äta lite frukost, det är ganska trevligt faktiskt. Det sitter ju andra där också och ibland pratar man. Idag satt en tjej där, eller kvinna kanske man kan säga, och vi fann tonen direkt. Vi pratade så där som man gör när man har känt varandra i flera år. Det var helt magiskt. Jag skulle ha velat be om telefonnumret, men så gör man ju inte, så jag får bara tänka så att här i vår stad går det en människa som är min like. Kanske sker det ett under och jag träffar henne igen.

Idag är det vilodag och jag försöker verkligen vila fast jag är rastlös och har svårt att sätta mig ner med en veckotidning och slappna av. Jag är lite orolig i själen känner. Jag har svårt t ex att sitta här och skriva. Ibland läser jag andras bloggar och det verkar som alla har så mycket att säga. Jag vet inte om det är mina ECTér som gör mig trög och dum, men jag orkar liksom inte tänka. Det är bara tomt. Det är bara som om hjärnan är ett tomt skal, ett äggskal. Som om jag vore fullständigt dum i huvudet. Och det kanska jag är

Var en sväng på stan igår och köpte en alldeles för dyr klänning. Först trodde jag att det var rea på den och gick för att betala, 50 % rabatt trodde jag, men så var det inte rea men då var det redan för sent för jag var helt såld på den och fick den inte ur skallen så jag var tvungen att gå tillbaka för att köpa den. Så nu hänger den där. Lite dåligt samvete har jag allt, men jag skiter i det. Det var länge sedan jag köpte något. Ska alldeles strax kolla kontot.... jag vet inte hur det ligger till.....:-)

Söndag kväll

Som så alltid på en söndag - så håller jag på att förbereda mig på att det ska komma en måndag snart och att jag då har en massa förpliktelser. Först måste jag se till att vakna i tid. Efter att de höjde Seroquelen har jag haft svårt för att gå upp när jag ska, jag somnar snabbt om igen. Jag har tittat igenom almanackan för den kommande veckan. I morgon är det fika kl 9 med en kompis på jobbet. Kl 08:30 ska jag ringa till en kontaktperson på psyk för att berätta hur jag mår, jag har suttit här nu och förberett mig för vad jag ska säga. Hur mycket jag ska ljuga, eller så heter det inte utan det heter: Hur mycket jag ska låta bli att säga? För det mesta har den här julen varit väldigt bra pga mina behandlingar med ECT. Det är som en saga. Jag mår som jag aldrig har gjort i hela mitt liv och jag är SÅ rädd för att avsluta denna behandlingsserien, samtidigt kan jag ju inte få ECT hela tiden. Det funkar ju inte. Och jag märker ju att jag är lite snurrig och det kan ju inte vara bra för kroppen att få narkos hela tiden heller. Så jag vill ju inte ha det för ofta. I kväll känner jag mig lite nervös. Nervös inför framtiden. Min man får gå och lägga sig med mig ikväll, han får fungera som ett sömnpiller, jag vill inte ta något medikament som jag blir koko av. Måste vara pigg i morgon bitti.

Jag har mått dåligt ätstörningsmässigt i hela dag, men det är bara tråkigt att skriva om och jag skiter i det - ville bara nämna det eftersom det tar så stor del av min vardag. It sucks. I hate it. Men jag var på Max och åt en jävla stor hamburgare - så heja mej!!

Juldagen

Hade ställt klockan på 8:20 och skulle gå upp då och äta frukost i lugn och ro, men jag somnade om efter att klockan hade ringt. Förstår inte vad som händer, jag brukar ju alltid gå upp direkt, men nu ligger jag som oftast kvar och slöar. Jag tror det är Seroquelen, detta började efter att vi höjde dosen. Åt en snabbfrukost och gick sedan ut för en skogspromenad. Har fortfarande dåligt samvete för att jag vräckte i mig massor med godis i går kväll. Skit samma, på julafton får man faktiskt lov att äta tills man spricker. Vi åt mycket och gott, och det blev en hel del presenter också. Alla var nöjda till slut.
Vår son har åkt hem igen, det har varit väldigt trevligt att ha honom hemma, men det är klart han vill hem. Han skulle ha fest ikväll. Det ska inte vi.... Jag känner mig lite låg, lite vemodig nästan. Lättpåverkad. Och lite bekymrad över att jag glömmer hela tiden. Inte lika roligt när jag frågade sonen för femte gången var de skulle på fest ikväll?? Då sa han: men mamma - DET HAR JAG SAGT!!
I morgon ska jag åka in till stan och gå på rea, jag har fått en del pengar som det ska sättas sprätt på, hm, vad ska jag ha? Jag kommer säkert att få sån prestationsångest över vad jag ska köpa så jag kommer inte att klara av att välja något och får åka hem utan nåt. Man ska ju välja det allra bästa....mest för pengarna..... Tänk om jag har växt ur mina kläder över julen? Tänk om jag inte har något att ha på mig när jag åker in till stan i morgon? Jag kan nästan se hur pepparkakorna ligger som ett lager kring kroppen. Nej här får vi skåla i Ramlösa några dagar!

ECT-dag!

Och så var den dagen förstörd - nej inte riktigt men man kan i allafall inte göra något mer vettigt eftersom man är helt drogad. ECT gör att man glömmer bort vem man är, vad man ska göra, vart man bor, vilket datum det är, vad man gjorde igår och vad man ska göra i morgon. Läskigt. Dessutom släppte personalen ut mig helt drogad - kunde nästan inte gå - för att ta buss och tåg hem. Min man hade sagt att han skulle hämta mig men det hade ju jag glömt bort. Han ringde till dem senare och "skällde" - hur kunde de släppa iväg någon i mitt skick? Nu har nästan hela dagen gått och jag är piggare nu även om minnet är dåligt. Jag vet att det är julafton i morgon dock. I alla fall blir jag påmind hela tiden..... Nu har jag vräkt i mig lite godis - och god jul på er!!!

Insikt

Jag spinner vidare på den här helgen som har gått och på allt jag tänkte på och vad som hände. Jag har kommit till insikt med flera saker. Vissa saker jag kanske inte ska jobba vidare med. Vissa saker ska jag kanske bara låta vara som de är? Vissa saker kanske jag ska inse mina begränsningar med? Jag har kämpat mot min ätstörning i många år, ja nästan hela mitt liv och på något sätt inser jag nu att jag kanske inte kommer längre? Och den frihet det känns att bara tänka tanken? Jag är en heltidsfånge i min ätstörning och jag orkar inte kämpa emot längre. Jag är mig och jag lever med min ätstörning.

Min terapeut sa idag att hon inte orkar hålla på och jobba med mig om jag inte ändrar på mig. Och jag kan förstå henne. Det kan inte kännas roligt när mina framsteg är 1 mm i månaden. Jag skulle själv tröttna om jag vore min terapeut. Kanske är det dags att vi tar farväl av varandra? Jag får ångest bara jag skriver så, jag är ju så beroende av henne, men kanske kan jag inte vara "duktig" längre inför henne, och att det vore det bästa för mig att få "vila"? Slippa terapi?

Jag håller på och släcker ner här hemma, ska gå och lägga mig, jag ska få ECT i morgon bitti. Jag är fortfarande mycket nöjd med den terapin. Jag hoppas jag inte "straffas" på något sätt eftersom jag tackar nej till terapi, så att de drar in på ECT´n? Vore barnsligt i så fall.

Jag har problem med att de inte hittar några ådror att sätta nålarna i. Jag blir stressad av det, och det kanske de blir också, de får hålla på hur länge som helst och sticka överallt, jag har inte snyggar armar, men det hade jag ju inte innan heller....

Julmat!

Jag har kommit hem efter en helg i Göteborg med släkten. Det blev så bra som det kan bli när många vuxna och barn träffas och alla har sina egna önskemål och åsikter. Jag är hemma igen med ett stort hål i magen och en drös med känslor som jag inte har sorterat än, och tankar i huvudet som jag inte tänkt än. Och mitt i det hela en "må-bra-känsla" efter ECT´n på fredagen. ECT är verkligen den bästa medicinen jag någonsin har fått. Tyvärr är jag lite yr i bollen och glömmer men förutom det har jag inte mått så här bra på väldigt länge, ja eller nånsin egentligen. Det är en konstig, främmande känsla det här med att må bra, jag går nästan och väntar på att jag ska må dåligt.
Julbordet vi åt var helt underbar, det var mycket fokus på västkustmat med en mängd olika fiskrätter som jag älskar, men även en hel del kött också. Och efterrätter. Mums! Min syster var där med alla sina barn - 4 stycken - så jag fick inte tid att prata så mycket med henne tyvärr - jag hade sett fram emot det. Hon satt mest och petade i maten (mycket provocerande för mig) och höll på med barnen. Vi är så låst i våra roller som systrar gentemot vår mor - så jag tvivlar på att vi nånsin kommer att vara på samma våglängd. Hon satt säkert och var irriterad över att jag inte var tillräckligt mycket med hennes barn, och jag satt och var irriterad över att hon inte vill prata mer med mig. Min barndomsfamilj bestod av mor, far, 2 systrar. Idag är kommunikationen lika med noll. Det är helt trasigt, allt är splittrat och förvirrat och jag tvivlar på att det kommer att förändras.
Jag ska bara njuta av att ECT´n gör mig så gott. Det finns ingen medicin som har hjälpt mig så mycket som det. Jag har 3 tillfällen kvar nu. I morgon ringer nog min terapeut men för första gången på länge är jag inte i direkt behov av henne, det känns väldigt konstigt. Jag vet att det kan komma bakslag men det tänker jag inte bry mig om nu.

Nytänk

Ikväll håller jag mig inne, det är minus 15 grader ute. Jag har varit ute och gått onsdag och torsdag i snöstorm för att hålla ångesten i schack, men ikväll är jag duktig och håller mig inne och tänker vara snäll mot mig själv. Jag har fått ECT idag och har känt mig rätt drogad hela dagen. Ikväll känns det bra, psykiskt mår jag stabilt och det är jag väldigt tacksam för.

Min son har kommit hem, han ska sova över för att vi ska åka till Göteborg i morgon bitti. Jag ska inte gå promenad då heller, hade annars tänkt det, men det är hysteriskt att ge sig ut kl 06 för att gå 6 km. Nej jag ska vara snäll mot mig själv i morgon bitti också.

I Göteborg ska vi sova på hotell och gå på julbord med släkten. Det ska bli riktigt trevligt. Jag tänker fråtsa i mat.....jag ska....

Pratade med min läkare idag, han är en ganska klok man, han frågade mig vad JAG vill med mitt liv. Jag tänker mycket på det ikväll. Det känns hoppfullt framtiden....., det är första gången jag tänker så på väldigt länge. Tänk att ECT kan ge så snabb effekt, det är som ett mirakel. Jag tar tacksamt emot.

Möte

Idag hade jag möte med min chef tillsammans med min terapeut. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Min chef var väldigt trevlig och förstående och tyckte att jag hade en svår diagnos att brottas med. Hon var väldigt intresserad av att det skulle bli så bra som möjligt så jag kunde komma till jobbet.

Har förresten glömt att säga att jag har fått beviljat 25 % varaktig sjukersättning! Jag är SÅ lättad och glad. Jag behöver inte stå där 2/1-2010 och behöva jobba 100 % när jag inte klarar av det.

Sedan berättade min terapeut för min chef om hur ECT går till. Sedan om mina begränsningar etc och jag satt mest där och var förbannad. Jag kände mig som en jävla stor begränsning själv, en begränsning där jag inte vill acceptera att jag har en diagnos. Och så började jag gråta igen - jag som inte skulle göra det nu eftersom jag har mått så bra sedan ECT:n. Jag började gråta och känner att jag är så jävla trött och less på det här jävla tillståndet så jag kan kräkas.

Min chef sa att jag var den mest kompetenta sekreteraren på hela avdelningen (vi är 18 sekreterare) och att hon tyckte det var synd att jag inte fick utnyttja min kunskap. Jag försökte säga att all min kunskap är ett resultat av en jävla stor mani jag hade för 4-5 år sedan.
Jag känner mig förbannad för att jag inte är "den duktiga" längre, utan bara en belastning för hela kontoret. När jag visserligen är kompetent att göra vad som helst. Men så är det icke - jag är istället psyk-vraket. Jag måste acceptera att det är som det är. Det är svårt.

Snart ska jag ge mig ut i spåret igen, har fått ny musik i lurarna (älskade sonen hjälpte gamla morsan) så det blir nog trevligt trots ovädret.

Hopp!

Jag klarade av ECT-behandlingen. Var givetvis jättetrött efteråt, men på det stora hela mådde jag mycket bra. Jag mår fortfarande bra, knappt så jag tror det är sant, men hjärnan verkar ha fått en omstart. Jag ska ha en behandling till på fredag och efter det träff med läkaren. Jag kommer att fråga om jag kan få behandlingen var fjortonde dag

Om jag ska fortsätta på min självupptagna egocentriska väg - så har jag en medicinfråga till er: Jag har ätit Seroquel några år. Gick först upp i vikt och sedan ner igen och hållit mig stabil. Höjde Seroquelen från 200 mg till 600 mg när jag var inlagd och nu har jag gått upp i vikt igen! Kan man gå upp fast det är samma medicin men en annan styrka?

Ute snöar det som bara det - det frestar verkligen inte till att lufsa ut och bort till tåget. Jag börjar senare på jobbet idag, ska ha ett möte med min chef. Hoppas det går bra.

Skriver mer senare!

Idag kom det lite snö! Jag tycker det är så vackert och rogivande, som balsam kring själen. Idag fortsatte jag med revbenspjället och lagade mat och sen var det dags för rundan i skogen och efter det försvann alla krafter och det var dags att gråta igen och känsla av förtvivlan och önskan om att dö. Jo, det svänger kraftigt. Svärmor och svärfar kom och jag satt där trött och med gråten i halsen. Det hjälpte lite att jag dukat julaktigt och en liten gnutta julstämning infann sig. De blev inte så länge och efter de hade åkt låg jag på soffan i tre timmar helt energifattig och orkeslös. Min man åkte in till vår son, jag hade jättedåligt samvete att jag inte följde med, men jag var helt tom på energi och skickade med en påse bullar och muffins som tröst. Ibland bara kan man inte vara en alltuppoffrande mor även om det gör ont i själen.

Efter tre timmar på soffan framför kanal 3, kom lite krafter tillbaka och jag har orkat duscha, äta lite extra inför ECT-behandlingen i morgon och sitta här framför datorn en halvtimme. Det blir fasta efter midnatt. Jag har ju fått ECT förut men den här gången är jag lite nervös, jag vet inte varför. Jag har försökt dricka mycket idag och äta, har ätit ganska bra i allafall. Jag får ta tåget in till sjukhuset i morgon bitti, hur jag ska ta mig hem vet jag inte än, jag blir väl alldeles groggig och tom i bollen. Men vi får väl se. Min terapeut sa att hon kanske kunde komma, men jag vet inte. Antingen klarar jag mig själv eller så kanske svärfar kan komma. Jag har inte berättat för någon vad jag ska i morgon, tycker det är min ensak och/eller vill inte bry andra.

Samtidigt ser jag fram emot ECT-behandlingen, jag hoppas att det ska hjälpa och att jag ska bli livsglad igen och orka med livet.

Som alla andra

Idag har jag ansträngt mig för att göra lite hushållsarbete så här en vecka innan jul. Men först var jag ute och gick min runda i skogen, tvångsmässigt förstås - men vem bryr sig. Sedan bakade jag bananmuffins - de blev riktigt goda - min man, min son, svärmor och svärfar ska få det till adventsfikat i morgon. Jag har inte brytt mig om att baka lussekatter, kanske går jag ner till Ica och köper några till fikat i morgon i så fall. Sedan har jag kokat revbensspjäll i gryta i några timmar, det ska nu stå och kyla sig över natten och sedan griljeras i morgon bitti. Visst har jag varit normal idag?

Jag har bara gråtit två gånger idag, vilket ju är rekord - heja mig! Och min fot mår bättre, den har varit lite ur gängor efter att jag har överdrivit min motion i spåret, men vem bryr sig?

Joho

Kanske det ljusnar lite i periferin? Min man har ringt och hållit på och fixat fram två ECT-behandlingar nästa vecka! Jag känner mig oerhört nöjd och glad och positiv! Kanske kan det vända nu! Min skötare var här hos mig idag, och hon ringde min chef medan jag satt här, och fixade till mina arbetstider nästa vecka så det passar med ECT-tiderna. Jag känner mig som jag inte har gjort på flera månader. En liten sol glimtar till....

Vi har pratat i flera timmar idag jag och skötaren, jag har gått upp i vikt och ska vara glad för det, men det är svårt förstås. Jag ska inte gå ner i vikt igen utan se till så att jag mår bra på måndag när det är dags för ECT.

Hoppas ni alla får en fin helg och att jag kan överleva den utan att gråta. KRAM!

Jaha

Så är det torsdag, en ganska trevlig dag när man tänker på att det är fredag i morgon. Var helt sjukt trött i morse när jag steg upp och åt frukost. Sedan sitter man där - först på tåget och sedan på bussen - och nickar till med huvudet. Jag är inte ensam om det. Alla trötta människor som skulle gett vad som helst för att krypa ner under täcket igen. Men det går ju inte. Pratade med min chef om att ev ta några semesterdagar i januari nu när FK drar in min sjukskrivning. Jag är ju inte på långa vägar frisk nog att jobba 75 %. Satt minsann och grät hos chefen också. Jag har som en stor insjö i mig som rinner över hela tiden. Det tar visst aldrig slut.

Kom hem vid 12, åt lite mat och tog 1½ Oxascand som jag somnade på. Sov 1½ timme och sedan kom min skötare och tittade till mig. Jag ska vara ensam i kväll så vi gjorde lite strategier som jag ska göra istället för att göra mig illa på något sätt.

Jag gråter därför att jag har svårt att titta på tv, skriva handlelistor, läsa böcker, laga mat och höra vad folk säger och en mängd andra saker. Det är som om min kropp är slut. Jag undrar hur länge jag har haft det så här.

Svärfar ringde och undrade om han skulle komma, tyckte det var väldigt snällt av honom, men jag sa att jag nog trodde att jag skulle klara mig själv. Han skulle ringa igen lite senare. Jag är så tacksam för alla snälla goa människor jag har runt mig. Inte kan jag väl dö ifrån alla dessa?

Jag ska gå ut en liten sväng för att få lite luft. Känner fortfarande lite Oxascandbedövning, men vill så gärna ut. Kram på er!

Mellan hopp och förtvivlan

Egentligen orkar jag inte skriva någonting alls, men jag vill så gärna. Egentligen vill jag helst stanna i sängen och gråta, men det känns som det inte finns mer tårar kvar. Gråtit har jag gjort en hel del i dag, först för min skötare och sedan för min man. Min man ringde psyk-akuten och bad de skynda på mitt besök till ECT-läkaren. Jag orkar inte ha det så här längre. Och det är bara två dagar sedan jag blev utskriven. Mina tankar handlar hela tiden om hur jag ska göra mig illa. Jag har inte skrattat på flera månader tror jag. Jag kan inte läsa, jag kan inte köra bil, jag orkar inte göra rent i huset, jag orkar inte prata med folk. En kompis ringde igår och då grät jag floder. Jag försöker klara av jobbet. Men hur ska det bli när jag är utförsäkrad 1/1? Har regeringen någon aning om hur dåligt många mår? Har de någonsin haft en allvarlig sjukdom? Eller bryr de sig inte därför att de är så högavlönade så att det inte spelar någon roll om de inte får sin vanliga lön? Måtte de hamna i hel--te.

Jag har ätit tre pepparkakor idag och haft smör på brödet. Känner mig stolt över det. Ett litet framsteg för mig. Ha-ha. Pepparkakor är gott!

Två dagar överstökade på jobbet

Det har gått bra! Jag var nervös igår - första dagen på jobbet - men alla var trevliga och hälsade mig välkommen och det kändes inte påklistrat utan att de menade det verkligen. Jobbade bara 2 timmar och gick sedan till psyk klin för att träffa doktorn och bli utskriven. Fick vänta i tre timmar på läkarsamtalet. Det var en klok läkare jag träffade och jag var ganska öppen med vad jag tänkte, att jag fortfarande inte mår bra och att jag är trött på livet. Läkaren frågade om jag inte ville stanna kvar på avdelningen, men jag ville inte det - utan vill hem.

Jag har till 90 % fått "förtidspension" (vet inte vad det heter nu) på 25 %, jag är oerhört tacksam för det. Jag är utförsäkrad den 1/1 och måste börja jobba 75 % (eller 100 %) igen trots att jag har en 50 % sjukskrivning från avdelningen där jag varit inlagd. Jag blir så förbannad att jag - trots att jag är sjuk blir tvingad att jobba mer än vad jag ska. Det blir väl så att jag jobbar 87 dagar som man måste, och får ny sjukskrivning igen. Jag kan tänka mig att det blir flera tusen i Sverige som kommer att göra samma sak. Grrr...

Vinglig söndag

Det har varit en vinglig söndag med lite virriga känslor. Mest av allt är jag nervös inför jobbet i morgon. Hur ska det gå? Sen är jag nervös inför själva livet, jag är så osäker och rädd på om jag ska klara av att leva?
Ska få träffa en läkare och bli utskriven i morgon efter att jag har varit på jobbet några timmar. Jag ska berätta för honom hur jag känner inför livet. För eller senare orkar jag inte längre. Jag bara vet det.

Hel igen?

Det har visst blivit en vana att skriva på helgerna, men nu ska det bli ändring på det. Jag ska skrivas ut på måndag efter 6 veckor på psyk. Jag mår bra nu, det har gjort mig gott att få komma bort från samhället ett tag. Idag var jag på stan för första gång på veckor, det kändes märkligt, nästan som om jag inte varit här på jorden överhuvudtaget och får lära mig allt på nytt igen. Som ett litet barn nästan. Jag fikade med min son på 20, det var väldigt trevligt, speciellt trevligt att få ha honom för mig själv ett tag. Jag ville att han skulle berätta för mig hur det har känts att ha en mamma på psyk, jag menar - om han har tyckt det har varit jobbigt. Men han verkade inte bry sig om det, bara mest mån om att jag ska må bra och inte behöva åka tillbaka dit.

Jag blev insatt på sertralin i veckan trots att de vet att jag är jättekänslig för den medicinen. Och ja - det gick som det har gjort förut - jag blev manisk och jättedålig och jag jättebesviken och ledsen över detta jävla elände. Och så togs sertralinet bort och jag kommer aldrig att få någon liknande medicin igen. Jag sa till läkaren att jag är så jävla trött på denna förbannade sjukdom som aldrig ger mig lugn och ro.

Jag hoppas att jag ska få några dagar i allafall med lite stillsamhet. På måndag ska jag på jobbet igen, ska börja jobba 25 % och det känns väldigt skönt att börja i lagom takt. Ska jobba 25 % i några veckor och sedan 50 % några veckor tills slutligen mina 75 %. Jag är nöjd med detta. Jag är över huvudtaget väldigt nöjd med psyk-vården, det har fungerat väldigt bra med allt från skötare till läkare. Jag ska också få underhålls-ECT varannan eller varje vecka. Det är jag också väldigt nöjd med.

Körde bil idag för första gången på 6 veckor, det var konstigt, men det sitter ju i ryggmärgen. Sitter och tänker på vad jag har för lösen på jobbet både till datorn och till stämpelklockan. Har inte en aning. Kanske kommer jag på det när jag står där?? Hoppas det. Jag träffade några arbetskamrater på stan - de var väldigt trevliga, jag tror det ska gå bra på jobbet på måndag. Hade sedan tidigare fått presentkort i en blomsteraffär som jag handlade för idag, det blev 2 stora julstjärnor, en vit och en rosa(!), verkligen jättefina och sedan en amaryllis - en röd. Blev så fint så. Har försökt att julpynta lite även om jag liksom har tappat halva julen känns det som.

Börjar bli trött nu - ska väl gå och lägga mig! Sov gott!