söndag 31 oktober 2010

Jag avskyr söndagar. Det är som en lång startsträcka till natt mot måndag. Jag har gått upp i vikt. Jag äter för mycket. Jag är ute och går för långt. Jag är rastlös. Jag är stressad och orolig. Jag är sugen på mer mat. Hela tiden. Jag avskyr söndagar.

Så kommer min son hem, han har varit hos mormor och hämtat hem en svart dunjacka till mig, några veckotidningar och lite mat. Mormor är så snäll. Jag hade verkligen inte råd att köpa någon dunjacka. Så måste jag ringa och tacka. Hon blir glad. Och jag känner mig liten. Men det är priset jag får betala för att få en ny dunjacka. Så jag gör det.

Jag har en trög hjärna. Jag är trög i kroppen. Det är resultatet av alla mediciner jag stoppar i mig. Va ledsen jag blir över det. Kanske måste jag nog köpa mig lite tröst i morgon. Det är en topp jag vill ha. Tror den ska bli min.

torsdag 28 oktober 2010

Min käre man sliter och jobbar och jag som jobbar halvtid får gå hem efter halva dagen. Jaghör hur han tycker det är orättvist. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har jobbat hårt idag, inga pauser, inget prat, jag är en helt osocial varelse som har dragit mig bort från allt och alla på jobbet. De tror nog inte att jag kan prata.

Jag gjorde mig illa idag igen. Det är svårt att förklara, det blir som ett gift, en tvångstanke, en ventil, en utväg, ett straff - you name it. Aldrig mer. Det sa jag förra gången också. Stackars min kropp. Och stackars mig. Jag måste få säga det.

Nu ska jag alldeles strax gå ut en sväng. Det är sol ute och ganska "varmt".

tisdag 26 oktober 2010

Jag är en envis själ och det är konstigt att jag inte kan utnyttja det när det gäller mitt eget psyke? Kanske för att det är så svårt, mitt psyke alltså. Jag var hos terapeuten igår och vi pratade om saker för tusende gången och jag satt där och tänkte att hon måste ju vara helt urless på att att kvarnen mal så sakta?

Jag storhandlade på en cykel igår. Alltså jag handlade som om jag hade en bil som stod där utanför redo att ta alla mina kassar. Jag hade ingen bil utan en cykel som jag hängde alla varorna på. Så jävla envis, jag bara SKULLE hem. Efter mycket slit kom jag hem till slut och fingrarna var sedan länge blodfattiga och blå.

Då kan jag minsann, men när det gäller t ex att slappna av inför tanken på att jag ska fortsätta ha kontakt med terapeuten så blir allt så komplicerat även om jag vet att jag är välkommen. Skulle önske jag fick ro i själen att ta det lugnt, slappna av, jag ÄR accepterad, det är ok. Även läkaren tar emot mig och det är ok. Jag avbokade en tid till läkaren förra veckan därför att jag trodde att det säkert var fel och att hon egentligen inte ville ha mig där. Igår fick jag veta att jag absolut inte skulle ha avbokat tiden och nu fick hon ge mig en NY tid. Bara för att jag är så osäker. Så trött jag blir på mig själv.

söndag 24 oktober 2010

Har sedan igår mått dåligt fysiskt till och från, yr och energifattig, känner inte igen mig alls faktiskt. Känner mig dränerad på ork och vill bara gå och lägga mig. Jag har varit ute och försökt promenera men det gick dåligt, är så svag. Nu blir det att lägga sig. Samla krafter.

fredag 22 oktober 2010

Jag har ännu inte riktigt kommit mig efter läkarbesöket, jag känner mig förvirrad och ensam. Mår inte alls något bra. Jag ska försöka tänka positivt och göra bra saker. Jag var och köpte garn i förrgår så nu blir det halsduk. Ganska trevligt faktiskt, att sticka menar jag. Jag ska försöka tänka positivt på mitt jobb också och igår var jag och köpte en kjol en storlek större än vanligt, helt ok! Ikväll blir det bio, det ska bli trevligt. Försöker se vad livet har att erbjuda - kan det vara något för mig?

tisdag 19 oktober 2010

Läkarbesök

Igår var det dags för läkarbesök med "min" nya läkare. En ung sådan. Jag var jättenervös innan och höll en låg profil. Berättade att jag mådde bättre efter ECT´n. Han pratade om hur man ska tänka när man har ångest, att bjuda in ångesten, prata med den, vara vän med den och leva med den. Som när man är ute i kvicksand - ju mer man sprattlar och vevar med armarna ju djupare sjunker man. Och några Oxascand ville han inte skriva ut, det gör det hela bara värre sa han. Hjärnan tar stryk och man undviker ångesten som blir än starkare när benzo-effekten försvinner. Han pratade om automatiska tankar/ångest som alla har och så har man extrakänslor som man inte behöver ha och som man borde bli av med. Sen sa han att jag såg fräsch ut.

Efter mötet kände jag mig, ja jag vet inte vad jag ska tänka. Att det som jag tycker är så svårt bara är löjliga tankar som jag inte ska tänka. Att jag ska välkomna min ångest och prata med den "jaha nu är du här igen ångest, men jag bryr mig inte". Kanske kan jag klara av det? Jag ska försöka. Även om det retar mig att jag inte fick några benzo.

Jag får försöka idag, jag har gått upp i vikt och ska inte gå ner. Kanske kan jag tänka att ångesten jag får av det är "jaha nu har jag gått upp i vikt men det gör inget för jag välkomnar mina extrakilon och att jag får ångest av det är helt ok, jag accepterar det".

lördag 16 oktober 2010

Jag har min familj runt ikring mig, som ger mig kärlek och värme. Detta med ECT´n igår gör att jag mår ganska bra idag. Jag har varit ute och gått en lång promenad i skogen, solen låg på och det var gudomligt vackert. Sedan låg jag i sängen och småsov en stund och nu har vi precis ätit middag.
Vi har dottern från Lund på besök och jag tvingas till att göra en massa saker jag inte vill, men som är bra för mig, jag vet ju det. Jag skulle ju allra helst vilja ligga här hemma i min ensamhet och småäta. Men icke. Ikväll är det bio, sonen kommer också. Nu måste jag gå och klä på mig nåt vettigt. Och fara iväg.

fredag 15 oktober 2010

Nu sitter jag på jobbet och är aningen vimsig och trött efter ECT. Hade inte hjärta till att skippa jobbet, jag är ju borta så mycket annars. Köpte en kycklingsallad med bröd och har myst i köket ett tag. Jag har huvudvärk och rufsigt hår :)

Helgen ligger framför mig, dotterbesök och bio, inga destruktiva tankar och åtgärder.

Träffade en kompis på ECT´n. Vi pratade men det är så destruktivt, jag vet att jag borde avsluta kontakten men det är svårt, hon är så ensam. Sen träffade jag en jag kände igen, vi båda tittade på varann och så började vi prata lite och då visade det sig att vi hade delat rum på psyk när vi var inlagda. Tänkte på att vi träffar människor lite här och där och sedan blir det bara ansikten och man vet inte hur man ska placera dem. Skulle velat prata mer med henne men vi var på väg åt varsitt håll.

Trevlig helg alla! Kram!

torsdag 14 oktober 2010

Mår inget bättre idag så jag ringde och har fått tid för ECT i morgon. Så att det ska vända. Så att jag ska få lust att leva igen.

onsdag 13 oktober 2010

Kväll och det är kallt. Har fläkten på som ska värma bort isen i mig. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag ska dö eller inte. Träffade arbetsterapeuten idag och hade bestämt mig för att visa hur jag egentligen mår under terapisessionen. Jag grät och stretade och pratade och brydde mig inte om vad hon måtte tänka om mig.

Ikväll ligger jag i soffan med filten på och några Oxascand inombords. Vill att dagen ska ta slut.
Dagen igår var bara en bedrövelse. Så borta från verkligheten. Dyster. Allt rasar. Min impulsivitet gör att jag inte orkar leva längre. Att livet är svårt. Att jag inte klarar mer. Att jag inte klarar personliga relationer.

Jag mår bättre idag när jag har sovit en natt, inte en hel natt men ändå. Kan se att solen skiner.

Igår satt jag på bussen och min terapeut ringde och vi pratade och jag grät och hon försökte förklara vad hon hade tänkt. Jag har så mixed-up känslor, känner mig ensam och usel för att jag liksom i alla år har missuppfattat, velat vara till lags, och det har blivit så fel.

tisdag 12 oktober 2010

Igår var jag hos terapeuten och vi pratade om samtalskontakten. Att jag inte vet vad jag vill. Att det inte är någon idé att ge mig terapi om jag hela tiden låtsas som att jag är "duktig". Att de säger: "Gör så här så blir det bra". Och jag inte klarar det. Att jag inte visar hur jag egentligen mår. Jag förstår det. Men jag vill ju visa att jag gör framsteg. Om jag visar att jag inte klarar, inte mår bra - så är ju det ett nederlag - och då ska väl terapin avslutas i allafall? Alla behandlare vill väl ha en "duktig patient" som bekräftar deras terapi? Jag sa till henne att vi kan skippa telefonkontakten på fredagar. Så har jag gjort nåt i allafall.

söndag 10 oktober 2010

Den här helgen har jag gått 2,5 mil. Jag är så in i döden trött. Börjar känna mig deppig igen också. Det var länge sedan sist.

Igår fyllde jag år och blev med det väldigt medveten om att jag ju har blivit ett år äldre. Jag börjar känna mig jättegammal men samtidigt barnslig, omogen och till besvär. Jag fick pengar och åkte till varuhuset idag för att hitta "nåt kul". Men jag var bara trött. Gick omkring och slötittade. Hittade inget. Medicinerna gör mig handlingsförlamad och initiativlös. Provade bh. Eller 16 stycken bh. Ingen passade och tuttarna har även dom blivit äldre.... Alltför deprimerande. Jag får nöja mig med de (bh...) jag har.
Jag får gå en runda på stan i morgon efter jobbet, kanske har jag mer lust att hitta något då.

onsdag 6 oktober 2010

Har precis varit ute och gått i skogen. Med mig var en gödseltraktor (heter väl inte så men jag kan inte lantbruksapparater...) som spred dynga på åkrarna. Det luktade inte speciellt gott och jag undrar om kläderna jag hade på mig stinker också? Får besök av arbetsterapeuten senare idag och hoppas därför att det inte stinker i hela huset.
I alla fall, jag gick och tänkte på att jag har svårt att förstå mig själv för tillfället. Jag vill så gärna förstå, analysera och begripa. Hitta lösning. Och nu kan jag inte det, för jag förstår inte mina tankar och mitt agerande. Det är fruktansvärt irriterande.
De (psykvården) ville inte testa mig för en slags personlighetsstörning och jag vet inte riktigt varför, ska fråga AT idag. Kanske är det lika bra det inte blir av. Jag är också frustrerande för jag ska till läkaren på måndag och jag har inte sorterat hjärnan än och vet inte hur jag mår och vad jag vill. Jag vill ingenting känns det som.

tisdag 5 oktober 2010

Igår var jag hos terapeuten, vi pratade en hel del om det som hände när jag gjorde mig illa och varför och varför jag inte hade ringt henne när jag mådde dåligt. Det blev ett konstruktivt möte och jag mår bra idag. Problemet är att när man väl har bestämt sig för att göra illa, så är det svårt att släppa tanken. Tyvärr.

Igår kväll var det hetsätning och jag mådde skit och åt allt jag kom över och mådde ännu värre när det var över. Idag har jag vägt mig och vikten har ökat. Jag försöker tänka att jag ju SKA gå upp i vikt men det är så SVÅRT att tolerera den nya vikten. Byxorna spänner och jag känner sån avsky och äckel över mig själv. Så man vill spy. Men jag får försöka tänka att jag är duktig som har gått upp. Och tycka att det är helt ok att byxorna sitter åt. Ikväll ska jag INTE hetsäta.

måndag 4 oktober 2010

Kan inte komma ihåg att jag skrev nedanstående.

söndag 3 oktober 2010

Idag med ingredienser som långpromenad, 7-8 km, ett invaderat IKEA och son + käresta på middag. Sedan Oxascand och sova. Det har varit en lång dag med ett irriterat humör och en otrolig trötthet. Bäst jag inte gör någonting alls. Så illa är det med mig. Jag vill helst vara hemma. Med min filt och säng/soffa. Min startsträcka till döden. Kan man nöja sig med det jag har?

lördag 2 oktober 2010

Känslor i galopp. Min terapeut ringde igår och ifrågasatte varför jag hade sagt ditt och datt till arbetsterapeuten, sagt ting som jag gjort för att komma undan. Mådde skit efter att samtalet var över, jag menade ju inget illa men orkade inte jobba med vissa saker. Åkte sen till jobbet och kändes som att jag behövde ett straff och så gjorde jag mig illa där. Det känns inte bra, urlöjligt av mig att göra så. Men ett straff behövde jag. Och nu har jag betalat.

fredag 1 oktober 2010

Arbetsterapeuten var här. Vi jobbade med mitt tvångsmässiga jag, men inte med att prata om det utan hitta lösningar istället, och det frustrerade mig för jag ville prata. KBT. Tvinga mig att tänka annorlunda. Göra annorlunda. Göra saker i vardagen på ett annat sätt än jag brukar, försöka gå emot mina tvångssmässigheter, tvingas öva på att göra på annat sätt. Det kräver mycket av mig, för egentligen är det lättast att göra som jag alltid gjort, men jag kommer ju inte framåt om jag inte tränar. Idag ska jag ta ett annat tåg än vad jag brukar, det blir dagens övning.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven 50 %, mest för min man, och då givetvis jag med, för vi kommer att få det dåligt ekonomiskt, men även för mina "arbetskamrater" som får slita. Men jag ska inte ha dåligt samvete för jag mår mycket bättre nu. Sjukskrivningen och medicinmixen gör mig mycket gott, känner mig väldigt stabil. Jag var ute och gick igår, tror det blev över en mil, känner mig trött i dag..., men då blev jag omsprungen av några stycken och då tänkte jag att "tänk om jag bara slutar med alla mediciner och fick börja springa igen, undrar vad som skulle hända då?" Skulle jag bli sjuk igen med en rasande fart, eller skulle det gå bra? Det får jag väl aldrig veta. Utan jag har accepterat att jag måste ha medicinerna och detta är priset jag får betala.