tisdag 31 augusti 2010

Jag har brutit min sjukskrivning. Ja, det är hur tokigt som helst och jag mår skit och bara gråter. Min man orolig och elak för att vi förlorar pengar när jag är sjukskriven, min terapeut undrar vad jag ska göra på min lediga tid - och jag vet - det får inte bli nya tvångsmässiga handlingar och motionering och äta dåligt. Så jag gick till chefen idag och berättade att jag ska jobba som förut. Så jobbade jag idag och grät vid datorn och gick hem kl 14. Så blev det med det.

måndag 30 augusti 2010

Kommit hem från jobbet, första dagen med 50 % sjukskrivning. Det känns konstigt, som om jag vore från en annan planet. Som om jag inte platsar i samhället längre. En udda typ. Kan bara tänka mig hur de pratar om mig när jag inte är där. Samtalsämne under fikat. Jag får väl bjuda på det. Och acceptera att jag inte längre fixar att jobba heltid eller ens 75 %. Min terapeut undrade om jag kanske borde ha ett mindre kvalificerat jobb? Kanske skulle jag klara av att jobba åtminstone 75 %? Jovars, men vart ska jag hitta ett sådant jobb i dessa dagar?

Träffade min terapeut idag, för första gången på 5 veckor. Det kändes konstigt och första 10 minuterna så tänkte jag att "nej detta orkar inte jag". Det har på något sätt känts som att jag har haft semester utan henne och nu är semestern slut. Jag tycker ju väldigt mycket om henne, men på något sätt är det som en försvarsmekanism att "om jag avslutar kontakten med henne nu, så blir jag inte sårad sen när hon avslutar kontakten. Om hon gör det förstås". Jag vet inte. Jag var gråtmild under hela samtalet. Känner mig ledsen och trött. När jag gick därifrån var känslorna hysteriska och jag känner mest för avsluta mig själv eftersom det är så kaotiskt i huvudet på mig. Och tankar om att göra mig illa poppar upp igen.

Jag har en bipolär sjukdom. Och bipolära är ibland sjukskrivna. Jag är emellanåt sjuk. Och känslig. Ibland platsar jag inte i arbetslivet. Jag kan inte gå från att vara inlagd till att jobba jätteduktigt dagen efter. Jag behöver inte bevisa något. Jag får vara sjukskriven.

söndag 29 augusti 2010

Varför kan inte min hjärna var skarp och samlad med fokuserat innehåll? Som andra bloggare verkar ha. Med intelligent innehåll. Alla verkar så intelligenta. Min hjärna är splittrad, virrig, osammanhängande, tom, full, trött. Jag tänker bara i lösryckta meningar som inte verkar hänga ihop.
Jag skulle kunna berätta om min syster som jag har tappat kontakten med och idag får jag läsa på Facebook att hennes son fyller år. Och jag visste inte om det. Min hjärna hänger inte med. Alla fyller år och jag har stora minnesproblem och det gör mig sorgsen. Sorgsen, ledsen. Vad ska det bli av mig? Och ska min syster och jag aldrig komma nära igen, så som vi var en gång? Hon håller sig undan, jag gissar att hon nog inte orkar med mitt psykiska tillstånd.
Så kan jag berätta att jag har en trött kropp men att jag nog måste ut och hämta hem cykeln på tågstationen, den har stått där bra länge nu. Jag orkar egentligen inte gå men jag tvingar mig. Har redan gått en lång promenad på morgonen. Jag har svårt att koppla av här hemma. Försökte ligga på sängen ett tag men ögonen rullade bakom stängda ögonlock. Rastlös. Varför kan jag inte hitta någon ro? Varför kan jag inte hitta ro till att läsa böckerna jag lånat/köpt? Läsa aftonbladets bilaga? Nu går jag.

fredag 27 augusti 2010

Sitter på jobbet och väntar på att klockan ska bli 12:00. Då är det lunch. Jag är hungrig och trött. Måste berätta för de andra att jag ska bli ytterligare sjuskriven 25 %. Ska göra det efter lunchen. Ska jag. Idag serverar jag mig själv indisk gryta. Tror det blir gott.

torsdag 26 augusti 2010

Några dagar har gått, kommer knappt ihåg vad jag har gjort. Men igår träffade jag i allafall min läkare och vi pratade ECT. Jag får inte underhålls-ECT eftersom jag som oftast snedtänder på det, men jag har fått ett telefonnummer direkt till ECT-personalen och kan få ECT på en gång när jag blir dålig. Det kändes som en bra deal. Jag har en toppenläkare - verkligen, jag får njuta så länge hon har hand om mig. På eftermiddagen kom arbetsterapeuten och det blev KBT för hela slanten. Jobbigt som fan, men har jag sagt att jag vill ha hjälp så får jag stå för det. Jag frågade henne om hon visste vad som hänt min terapeut, och fick då till svar att hon trodde det var nån slags influensa...Ja-ha, hon var inte död med andra ord...som jag trodde. Känner mig lugn efter det svaret.

Blev sjukskriven ytterligare 25 % och det känns mycket bra för mig. Jag har inte vågat berätta om det på jobbet, chefen är på semester men kommer tillbaka på måndag, ska berätta då.... Jag lär inte bli poppis, men det är jag ju inte från början heller så det spelar ingen roll.

Idag när jag kom hem från jobbet var jag jättestressad, dottern var hemma, det var rörigt, jag kände mig hetsigt godissugen, ville inte ut och gå min jävla långa promenad, allt var bara kaos, hysterisk kände jag mig. Nu har jag tagit 2 Oxascand och jag tycker att det har lugnat sig lite. Kan inte tänka. Ska gå och lägga mig snart. Sova bort resten av den här skitdagen.

Det som inte var skit var att jag träffade min son och vi köpte presenter till dottern som fyller år snart och som ska flytta till Lund. Presenterna ska överlämnas i morgon när vi ska äta pizza. Ska jag våga äta pizza? Hujedamej och god natt!

måndag 23 augusti 2010

Jag som skulle till "min" terapeut idag, och så ringer en människa och säger att hon inte är "där" idag. Och jag bara sa ja och ha istället för att fråga var hon är och när kommer hon tillbaka? För VAR är hon? Har det hänt något otäckt? Är hon allvarligt sjuk? Har någon dött? Kommer jag att få se henne igen?

Usch, det känns inte bra.

söndag 22 augusti 2010

Morgon: Vaknade 08:30 till ett tomt hus. Make + son = golfresa. Vaknade till en jävla envis flugjävel som gick på mitt ansikte. Sedan upp och äta en god frukost med DN som sällskap.
Förmiddag: En lång runda kring ån med transdance i öronen, blev svettig = bra. Fick med mig dottern hem från stan, hon hade festat tills klockan 04:30 i natt och haft skitroligt. Berättade allt för mig. Hemma åt hon kotletter, sås och potatis från igår, jag tog två mackor och kaffe.
Lunch: Ingen mat än. Bara vilat på soffan med ögonen stängda, sedan flugjakt och lite strykning. Inte tänker man på hur klädesplaggen är att stryka när man shoppar. Inte kul att stryka när det är massa jävla veck. Ska försöka att inte köpa sådana kläder.

Senare idag: Vet inte vad jag ska äta. Vill inte ha järpar och sås. Är ensam sedan, dottern åker in till stan igen. Jag kanske går ut en sväng till. Är rastlös och allt är städat. Göra ett besök i skogen.

fredag 20 augusti 2010

Sakna

Tänk att jag saknar min älskade, goa terapeut så mycket, det trodde jag aldrig. Kommer nog att rasa ihop som en trasa när hon kommer, att jag har orkat leva utan henne i 4 veckor. Jag är så vilsen, så ensam, hjälplös på något sätt, som att jag inte klarar mig själv, ta hand om mig själv, som att det blev fel när jag växte upp, förvirrad i min själ utan självförtroende, klängig, på jakt efter en trygg vuxen som kunde guida mig i livet.

Annars sitter jag här och väntar på att någon läkare ska ringa, det kommer väl inte att hända förstås, naiv som jag är, de har väl fullt upp kan jag tänka mig. Men jag behöver en ny sjukskrivning.

Ikväll är jag ensam hemma, det blir vilket tv-program jag vill se och en drös med godis. Fortfarande konstigt att jag inte gått upp ett gram av Zyprexa, jag får nypa mig i armen, förstår inte det.

Sitter på jobbet och mår skit, snart är det lunch, tiden sniglar sig fram, och jag måste sitta här till kl 16. Hujedamej.

torsdag 19 augusti 2010

En tyst dag

Hade besök här hemma av arbetsterapeuten igår. Mötet blev bra, vi la upp lite strategier och jag pratade med henne om mitt arbete och att det fungerar så dåligt. Hon lovade prata med en läkare om det idag när de hade "rond". Jag har suttit vid telefonen i hela dag, patetiskt liksom, men ingen har hört av sig. Synd. Men i morgon är en ny dag.

Idag har jag suttit för mig själv på jobbet hela dagen och arbetat, utan att öppna käften en endaste gång. Vi hade möte och det framkom att jag jobbar lite på undantag, alltså jag har enkla arbetsuppgifter beroende på mitt "handikapp" och detta gillas inte särskilt mycket. Men jag kan ju inte säga att "jag har en psykisk diagnos och mår ofta väldigt dåligt och därför kan jag inte göra allt som ni andra kan". Min integritet är större än som så. Så jag får väl bara svälja att de tittar snett på mig.

Ikväll har jag tagit några Oxascand, känner för att försvinna bort lite. Trött och uppgiven.

tisdag 17 augusti 2010

Tänk om

Nu har jag suttit här och tittat på svt play och "Kvalster" samt ätit ungefär ett kg vindruvor. Det var lika bra båda delarna. Det handlade om en skilsmässa och det fick mig att tänka på min egen situation. Jag vet att jag är älskad så jag är inte orolig för det, men jag tänker att kanske tar tålamodet med mig slut och han bara går? Jag har levt med honom i 25 år, jag vet inget annat, jag kan inget annat, han är verkligen halva mig. Vi pratade idag han och jag om att vara psykiskt sjuk, det är ju inget man väljer, det är ju inte så att man t ex väljer fibromyalgi eller artros, får man dessa diagnoser så är man liksom rättfärdigad en sjukskrivning och alla förstår. När jag nu snart inte kan jobba 75 % längre så är det ju inte något jag väljer att ha min diagnos.

Min chef kallade in mig idag och frågade hur jag mådde och jag sa ju som det var att jag mådde bra mycket bättre än då jag var inlagd senast men att det inte är helt bra. Jag blev glad att hon brydde sig och det kändes bra och resten av dagen har jobbet gått lite bättre. Kände att jag dög och att jag var en värdefull medarbetare jag med och inte bara den där virriga tanten med psykiska besvär.

I morgon onsdag är jag hemma hela dagen, det ska bli riktigt skönt, jag ska gå upp sent och sedan städa som en toka och sen gå ut och gå i skogen och när allt är fixat och trixat så kommer arbetsterapeuten för ett möte här hemma hos mig. Jag hoppas vi tar en mjukstart så jag inte behöver ha en massa ångest i morgon, jag är inte redo att möta mina demoner så där pang bom i morgon. Ofta tror jag/vill jag att hon bara ska komma och fika med mig, att hon inte är min terapeut utan en snäll granne som ska ha kaffe.

måndag 16 augusti 2010

Så ledsen

Jag är så ledsen idag. Sitter på jobbet och kämpar med att hålla tårarna borta. Jag kan inte tänka. Det är som gröt i huvudet. Jag känner inte igen mig i mitt datorprogram jag jobbar i. Vet inte hur jag gör saker jag har gjort tusen gånger tidigare. Jag förstår inte vad kollegorna menar. Sitter och det är helt tomt i huvudet och jag känner mig så dum.

Det är nog dags att höja sjuksskrivningsgraden, eller vad tror ni? Hur var det när ni blev sjukskrivna på heltid? Det känns som att jag med alla mina mediciner och mina sjukdomar har nått gränsen för vad jag klarar av. Snyft. Hjälp.

söndag 15 augusti 2010

Köra bil

Idag försökte jag köra bil. Jag envisades med detta fast min dotter sa att jag skulle låta bli. Det gick så där. Har svårt med avstånd och koppling. Men vi kom fram. Hem körde min dotter. Vi var bjudna till en gammal bekant och jag hade ingen lust att åka dit. Jag har som oftast ingen lust att åka någonstans. Den här helgen har jag varit lite låg och ingen ork eller entusiasm att göra något alls. Vi stannade där exakt två timmar, då var jag utmattad och trött och ville hem. Det bästa är att vara bortbjuden för då kan jag åka hem bäst jag vill. Det värsta är att ha folk här hemma eftersom jag blir stressad av att de aldrig går hem. Så jag har slutat bjuda hem folk. Tråkigt men sant. Jag trivs bättre i min ensamhet.
Ifall jag var naken, ifall jag var naken och ingen hade rört, lik den första snön som kommit till marken.

Ifall min kropp var ren som den första snön. Och jag stod där framför dig och jag ägde mig själv. Och jag sa att du får gå. Jag var isprinsessa och isprinsessor äger sig själva.

lördag 14 augusti 2010

Min hjärna uppför sig som ett smörgåsbord, många tankar på en gång, tankar som kommer och går, stannar inte utan far i väg till nästa tanke. Mycket att välja på. Min minneskapacitet är lika med noll. T ex igår kväll såg jag en underbar film av bröderna Coen, jag tänker på den och gillar den skarpt, men jag kommer inte ihåg vad den hette. Irriterande. Och så tänker jag på min man, han har varit lite avståndstagande senaste dagarna och jag har fått för mig att han inte orkar med mig längre. Jag tänker på det och undrar hur jag skulle klara mig utan honom. Så tänker jag på vår ekonomiska situation och att det är jag som är orsak till att vi har det så dåligt. Så tänker jag på att jag har en väldigt bra relation till min dotter och att hon snart far iväg till Lund för att plugga, undrar hur jag kommer att ta det. Så tänker jag på att det känns ensamt utan min terapeut, att jag glider ut och inte klarar att ta hand om mig själv. Så tänker jag på att jag klarade av att jobba en hel vecka och jag tror jag har klarat av att fokusera och göra rätt. Och att "arbetskamraterna" har varit artiga mot mig. Så tänker jag på att jag är rädd att vi ska iväg på något slags kick-off med jobbet. Jag vill inte åka i väg. Jag vägrar sova borta. Så tänker jag på att "min" arbetsterapeut kommer hit till mig på onsdag och att jag då ska börja jobba med mina tvång och fobier igen. Har haft lite uppehåll nu på några veckor, det har varit skönt men ska bli ok att träffa henne igen.
Detta var mina splittrade tankar en lördagsförmiddag.

onsdag 11 augusti 2010

Ofta tror jag att mitt psykiska tillstånd inte påverkar de andra i familjen. De frågar hur jag mår och då säger jag "jättebra" och gömmer rakbladet bakom ryggen. Så när jag blir inlagd vill jag att det ska gå obemärkt förbi. Jag mår skit, men jag vill inte att någon ska märka det eller ens veta om det. Jag smyger med mitt mående. Vill inte ta plats eller energi från någon annan.
Förra veckan låg jag inne på psyk och fick besök av min familj, min man, min dotter och min son. Min dotter var riktigt upprörd och grät och svor. Hur kunde hennes mamma SKÄRA sig! Hur är jag funtad! Och varför SÄGER jag ingenting!!!! Min son höll om mig och sa "du MÅSTE berätta för oss!" "Vi är ju en DEL av dig!!!"

Jag var lite chockad, för jag har inte förstått att mitt mående påverkar dem så. Kalla mig dum. Jag tror helt enkelt inte att jag betyder så mycket så de blir så upprörda. Eller jag vill inte ta så stor plats. Nu vet jag bättre. Det gör ont att jag är mamman som skär sig. Mitt framför ögonen på mina barn. Jag skulle må skit om mina barn skar sig. Jag ska tänka på det nästa gång jag får för mig något.
Idag har jag varit sjukskriven och försökt vila mig och sköta maten men det blev rörigt för mig. Mat hit och dit och ingen ordning blandat med rastlöst vandrande hit och dit. Men i morgon är det en ny dag.

tisdag 10 augusti 2010

Helt plötsligt har jag fått grått hår. Det bara kom. Över en natt så att säga. Jag vet inte vad som har hänt. Har jag grubblat så mycket så håret har blivit grått? Kan det det? Jag vet inte om jag vill ha grått hår. Är liksom inte redo mentalt tror jag. Allt liksom går sönder kring mig. Och så ringde jag frissan för att fråga om de kunde göra några ljusa slingor så det gråa skulle drunkna liksom. Jo, det kunde de. För 1200,-. Jomenvisst. Och pengar växer inte på träd här hemma hos oss. Men jag måste till frissan.

måndag 9 augusti 2010

Skadestånd

Det gick bra på jobbet idag, alla var trevliga, eller en slags "vi är trevliga mot henne för hon har det nog inte så lätt psykiskt". Vi pratar inte om det. Och det går lika bra för min del. Nu kan jag gå vidare. Nu blir det lättare att gå till jobbet i morgon nu när spänningen har släppt. Jag blev ju sjukskriven ytterligare 25 %, men det ska jag inte utnyttja, det känns inte som det är läge för det. Det var ju bara 5 dagar också.

Jag känner mig lite liten, liksom att jag ska gå omkring och be om ursäkt för att jag legat inne, en konstig känsla, att jag är av sämre valör på nåt sätt. Jag gillar inte det.

söndag 8 augusti 2010

Mot normalt

Jag har varit hemma hela helgen och umgåtts med min man. Jag har gjort normala saker och försökt glömma bort att jag för några dagar sedan låg inne. Normaliserat läget. Försökt tänka att det ska bli ok att gå till jobbet i morgon och att jag inte ska skuldbeläggas för att jag varit borta från jobbet i två dagar.

Nu har jag huset fullt, min man har laddat ner en fotbollsmatch (så kul man kan ha..) och min dotter har kommit hem och även svärmor och svärfar. Ingen pratar om att jag legat inne, utan det råder en tryckande tystnad över hela huset. Och det kanske är lika bra, jag har inget egentligt behov av att lufta mina tankar. Kanske pratar vi om det min dotter och jag när de har åkt och fotbollsmatchen är slut.

Det är lika grått ute som det är grått i min skalle. Solen försvann tydligen.

fredag 6 augusti 2010

Dåligt samvete

Är fortfarande sjukskriven och det känns så där när jag vet att de har fullt upp på jobbet utan mig, men det kan ju inte hjälpas, jag hade ju inte känt så här om jag hade maginfluensa eller något fysiskt, utan det är bara för att det är psykiskt som det känns som jag sviker och borde skärpt till mig och gått till jobbet.

Idag har jag fått ECT igen och blev rätt utslagen i flera timmar efteråt. Min son kom och hämtade mig och skjutsade hem mig, han är så snäll min lille pojk. Hemma sov jag lite och har sedan dess latat mig rejält. Och nu sitter jag och smäller i mig choklad. Mmm.

torsdag 5 augusti 2010

Underbara barn

...det har jag. Jag har legat inne i två dygn och alla har varit så snälla så jag blir helt rörd. Jag har så dåligt självförtroende så jag tror att alla tycker illa om mig. Att jag är en dålig fru och älskare, att jag är en dålig mamma för barnen, en dålig arbetskamrat etc (dålig bloggare). Att barnen och min man älskar mig det tvivlar jag inte på efter den här veckan. Jag har fått full uppbackning, kramar och hälsningar så jag vet knappt inte hur jag ska för gott för dem.

Tyvärr hann jag skada mig själv, jag vet att det var riktigt ynkligt gjort, jag tror att det var sista gången jag gjorde så. Det har på något sätt tappat effekten eftersom jag numera tycker att det är riktigt riktigt fult. Vi pratade mycket om detta min man, mina barn och jag igår. Min dotter var riktigt upprörd och kunde inte förstå att det nånsin kan bli så hemskt så man måste skära sig i armen? Hm. Inte lätt att förklara.

Har legat två dygn som sagt - på "psyk light", en avdelning där man är för observation, en lättare variant alltså. Precis vad jag behövde. Jag kan åka in igen om jag vill, men det var rätt skönt att få komma hem. ECT fungerar utmärkt för mig, fick igår och ska i morgon också.

Har sjukskrivit mig själv, jag kan tänka mig att jag inte står högt i kurs på jobbet, men det kan inte hjälpas. Tar jag livet av mig som kommer jag inte heller...

måndag 2 augusti 2010

Får hjälp

Idag ringde vi till psykakuten. Det var bra. Fick prata med en skötare och sen en läkare och båda var helt underbara. Läkaren ville lägga in mig nu, men jag kan inte för jobbet. Är alldeles ensam sekreterare på en klinik på sjukhuset. Ska läggas in i morgon eftermiddag och ECT på onsdag morgon samt fredag. Får sjukskriva mig då. Nu ska det väl vända.

söndag 1 augusti 2010

Vad händer

Börjar sjunka igen. Sjunker neråt, neråt - till leran står mig till midjan. Sjunker.