Lördag eftermiddag

Lördag eftermiddag och jag är hemma. Jag är hemma på permission, blev inlagd i onsdags, mådde fruktansvärt dåligt, men det är bättre nu. Nu njuter jag av mitt hem och min man. Jag har tur som har någon att komma hem till. Jag önskar er alla en riktigt fin helg!

Vem drog upp mössan?

I går morse fick jag ett fruktansvärt blodtrycksfall, jag tror det beror på medicinerna, jag låg på köksgolvet i 30 minuter innan jag kunde pallra mig upp på köksstolen, yr och skakig. Åkte till jobbet men kände mig sjuk. Jag var utmattad, skakig och ledsen. Min terapeut ringde och jag berättade om min vacklande fysik. Hon nämnde dricka och Litium, och jag hade ju druckit alldeles för lite så jag stack ner och köpte en Loka och det hjälpte. Jag slutade skaka. Min utmattning gick inte över så jag åkte hem från jobbet och la mig i sängen och sov 2 timmar på eftermiddagen. Jag är verkligen helt slut efter allt som har hänt senaste veckorna. Och på kvällen i sängen upprepas diskussionen med min man om mig och mina olyckor förra helgen. Jag blir tyvärr trött av det också. Han säger att om han varit en annan man så hade han skiljt sig. Att han inte hade orkat med en sån som mig. Men han gör det tydligen.

Idag mår jag bättre. Livet känns mycket bättre. Jag är inte rädd, det kommer att ordna sig allt. Jag har fått en läkartid den 3 november. Det kommer att ordna sig med Försäkringskassan. Det kommer att ordna sig med jobbet.

Det är fredagskväll. Det är lugnt och stilla. Ångesten har lagt sig nån annanstans. Jag hoppas jag får en fin helg! Det var länge sedan jag mådde bra en hel helg. Jag tror inte det har funnits en hel helg som har varit bra. Men kanske nu?

Ny dag

En ny dag och en bättre dag. Jag känner mig lugn och fin, som om någon lyft bort ångesten från mitt bröst, som en smekning? Jag väljer att tro det. Jag vill att det ska vara över nu.

Jag har berättat för min man om de senaste dagarnas äventyr. Jag visste inte riktigt vilken reaktion jag skulle få, men istället för aggressivitet så blev det en fin dialog även om han inte kommer att lita på mig framöver. Jag förstår det, men samtidigt känner jag mig som ett litet barn när han pratar. Ett litet barn som inte förstår bättre. Jag blir lite provocerad av det, för jag är en vuxen med känslor, och mina känslor rår jag inte för, men jag är fortfarande en vuxen.

Idag ringde terapeuten återbud, och för första gången på länge kändes det skönt. Jag känner mig trött och har ingen lust att prata känslor idag. Jag vill inte fundera eller analysera kring mina tankar. Trött, trött. Jag hoppas att alla känslorna håller sig borta idag, jag behöver semester från mitt konstiga känsloliv.

Jag har min sjukskrivningsdag idag, det är fuktigt i luften och jag har varit ute och gått en lång promenad. Det var riktigt skönt. Gick förbi bondgårdar med kossor och hästar. Tänk att stå så där ute hela dagen och äta gräs. Konstant. Tänk om vi fick stå där och tugga hela dagen utan att tänka på vikt eller utseende. Bara tugg, tugg. Och skita lite då och då. Vilket sorgfritt liv.

Jag har en granne som är heltidssjukskriven och som är väldigt pratsjuk - något jag inte är. Hon vill jämt träffas och jag får så dåligt samvete för att jag inte vill. Nu gick hon förbi här och jag gömde mig under bordet. Jo, det är sant. Hon tittar alltid in genom köksfönstret där jag sitter och ska vinka och sedan fika. Jag vill inte fika. Min lediga dag är helig, jag får göra vad jag vill och nu ska jag gå och lägga mig på sängen och kanske sova en stund.

Kommit hem

Nu har jag kommit hem från jobbet. Min bättre hälft var hemma och var bara jättesnäll. Jag har inte berättat för honom om min lilla lek med vassa saker igår, jag har lust att berätta samtidigt som det känns onödigt. Han blir nog arg han med...

Det har varit jobbigt på jobbet idag, jag har hållit på med alla andra saker än att jobba - typ köpa plåster, strips och tejpat om mig på toaletten. Jag sket i att ringa vårdcentralen för omplåstring. Jag pratade med min terapeut på telefon om vassa saken. Hon var kall och kylig, och jag mådde fruktansvärt dåligt efter samtalet. Terapeuten ringde upp igen senare och frågade hur det var, men var inget snällare på rösten för det. Klockan 14 orkade jag inte mer jobb så jag gick därifrån. Träffade terapeuten lite senare, och när jag kom till henne hade hon tänt stearinljus och frågade denna gång med mjuk röst hur jag mådde. Vi pratade en hel del om varför jag hade gjort det etc, och vad jag ska göra nästa gång jag blir så ångestladdad. Jag sa att jag inte vågat ringa psykakuten av rädsla för att bli avvisad, men jag lovade att göra det nästa gång. Jag ska verkligen göra det. Vi pratade en hel del om ångest, vad det är och varför jag blir så rädd när den kommer. Vi pratade också om att jag inte behöver göra mig illa för att omvärlden ska förstå hur dåligt jag mår.

Min ångest är inte borta, den kommer liksom i skov, rullande som en våg, och intar min kropp, och så försvinner den ett tag igen. En ångest som sätter sina klor i mitt hjärta och vrider till, hårt. Så känns det.

Ikväll känns det rätt ok, jag är nog mest väldigt trött, jag ska gå och lägga mig tidigt i kväll. Om det inte känns bra ska jag våga ringa psykakuten.

Straffas två gånger?

Jag skadade mig igår och idag fick min terapeut veta om det och hennes reaktion var ilska. Som om jag inte mådde dåligt innan jag ringde henne? Nu får jag dubbelt upp att vara ledsen för, jag har väl straffat mig tillräckligt tycker jag.

Det syns inte utanpå mig

Nej, det syns inte utanpå mig. Jag är utåt sett en kvinna med ordnat yttre (som det står i journalen), ingen skulle någonsin tro att jag mår dåligt. Om man nu då inte ser min sorg långt där inne i mina ögon.

Idag har jag verkligen försökt göra massor med fina saker, saker för att skingra tankarna och få en positiv söndag. Det höll tills nu. Nu är det över och jag har tagit en Oxascand för att kunna få lägga mig ner litegrann och vila. Jag har varit ensam hela söndagen och det har inte varit bra för mig. Nu är snart söndagen den 18/10 över, och jag hoppas att dagen i morgon ska ge skänka mig lite mer harmoni än idag.

Det syns inte utanpå mig så hur skulle nu Försäkringskassan tro att här är en trasig själ?

När ska det vända?

Jag tycker jag har varit så nere länge nu. Jag gråter varje dag, jag är så sorgsen och ledsen. Jag är sorgsen och ledsen för att jag inte får någon ordning på mitt liv. Jag är bara så olycklig.

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att få dö. Det är en feg utväg men jag kanske inte är skapad för att leva i den här världen.

Jag vet inte om det är något fel på mina mediciner eller vad det är, eller också så är min kemi i hjärnan i obalans och gör så att jag inte kan le längre? Jag har inte skrattat på flera veckor nu.

Min man ska åka bort i morgon och jag vet att jag kommer att skada mig. Det är inte smart men det är det enda jag tänker på.

Jag ber om ursäkt för att min blogg bara är trist och negativ, men det här är min depressiva del av att vara bipolär. Det är mycket tristare att vara depressiv än manisk. En depressiv människa är inte rolig och ingen vill vara med en "sån".

???

Idag har jag inget att skriva om tänker jag. Det är nästan pinsamt att skriva om samma saker hela tiden. Har jag inget annat för mig än mitt eget elände hela tiden? Varför engagerar jag mig inte i Amnesty eller Greenpeace? Varför är dagens största fråga vad jag ska äta, när jag ska äta och hur jag ska äta? Hur ska jag göra nästa gång jag ska vara destruktiv? Hur ska jag följa mina strikta tvångsregler för hur jag ska genomföra en dag? Vi provar så här:

Min lillasyster ringde idag och hade hårkris, dvs hon hade färgat håret själv och det blev rött. Stor kris. Gick sedan till frissan igen och betalade 1200,- men det blev fortfarande inte bra. Då pratade hon med ytterligare en frissa som kunde hjälpa henne men det kostade 1600,-. Vad hade jag gjort? Betalat förstås. Är det hårkris så är det. Inget slår det. Jag vet, för jag har varit där själv. Nu är jag fattig och färgar håret själv och det går bra, mitt hår är nästan svart (lite rebellisk..) så det är svårt att göra fel.

Idag har jag pratat med kollegorna, jag tvingade mig att göra det, jag måste göra något åt situationen, det är inte bra att isolera sig som jag har gjort. Så jag sa några meningar och den här gången "såg" de mig och det kändes bra. Väldigt bra. De till och med såg mig i ögonen, fick ögonkontakt och det värmde. Ibland kan det vara bra att tvinga sig till att göra saker.

Sen har jag en hemsk dröm som jag går och tänker på hela tiden, en destruktiv en, jag ska inte förmedla den här, men ju mer jag tänker på det, ju mer vill jag göra det, eller hellre MÅSTE göra det. Jag har tänkt att söndag är en bra dag för då är jag ensam. Och samtidigt har jag lust att säga till min man "du kan väl vara hemma?" för att slippa ta ställning till om det ska bli av eller inte. Jag upplever mig inte som deprimerad men jag har till och med tänkt att göra slut på det här livet därför att jag inte orkar längre. Eller också är jag deprimerad men inte ser det själv. Jag tycker ju att jag har god hjälp av medicinerna och de hjälper till att jag inte åker ner, om nån fattar. Jag är inte deprimerad men har deprimerade tankar? Kan man säga det så?

Ja, och så kom jag in på mina insnöade tankar igen - jag som var så duktig och skriva om hår där ett tag. Att min hjärna inte kan sluta nån gång? Nu ska jag ut i skogen, det är regnigt, blåsigt och mörkt - men är man en tvångsmässig anorektiker så finns ingen vila.

Tankar

Ikväll tänker jag på:

-en liten filmsnutt jag såg i morse från en film som handlar om kvinnor som blir stenade, det var alldeles fruktansvärt, ens egna problem framstod som pyttesmå
-varför toalettrören på jobbet är så trånga?
-hur kan det komma sig att ingen vill bli psykiatriker?
-om jag kan ärva min mormors pillermissbruk?
-vad min dotter tänker om mig som är så dålig hela tiden? Hon får ta hand om mig?
-kan man ha jeans med hål på när man är 43 år?
-går man upp i vikt av satsumas?
-varför jag är rädd för att maskiner ska gå sönder?
-kommer det rödgröna blocket vinna valet nästa år och blir det bättre för mig då?
-varför det aldrig finns parkeringsplatser hos oss längre?
-kommer jag att äta av de färdiglagade pannkakorna som jag köpte?
-när kommer mina pelargoner som står ute i kylan dö?
-när ska jag klippa äppelträdet? Och när ramlar vinteräpplena ner?
-varför har jag prestationsångest när jag ska prata med min dotter?
-hur ska jag tacka nej till en spahelg med jobbet?

God natt!

Morgonstund

Jag har svårt för att skriva. Jag är orolig och rastlös. Orolig över mig själv och mitt inre kaos. Över min framtid och hur jag ska orka. Idag är det fobiträning och jag är nervös inför det, det är alltid mycket påfrestande att utsättas för det man allra mest vill undvika.

Skrev två hysteriska brev till Försäkringskassan igår. Jag bad de ringa mig. Jag har nu äntligen fått en tid till en läkare i november. Men processen kommer att gå sakta. Och inte vara klar innan nyår.

Ny dag

Ingen gråt idag, bara sorgsenhet. Och förtvivlan över att jag är utförsäkrad 1/1 och att jag måste vänta på läkarintyget och är därför tvungen att jobba heltid fr o m 1/1 tills det eventuellt accepteras av FK. Hur ska det gå? Hur har ni det?

Inget bra.

Det är inget bra med mig. Jag har inga ord. Det är tomt. Hela kroppen är deprimerad. Den vill ha mat. Ha mat att trycka ner i gapet på mig så jag ska slippa känna och tänka. Trycka ner. Ord. Vad spelar det för roll vad jag säger? Jag är trött på att förklara och försvara mina ord. Jag känner vad jag känner.

Frustration!!

Jävla datorhelvete...jag blir galen! Jag har fått ny mobil och sitter här och försöker få musik från en cd och in i mobilen. Det går inte och jag blir så jävla arg! Hoppas min it-son kommer förbi och hjälper sin gamle mor....

Annars mår jag rätt bra idag, jag fyller år och har bestämt att detta ska bli en bra dag och jag känner mig lugn och fin, det är nästan så man knappt tror det och går och tänker att "snart vänder det", vilket är urlöjligt istället för att njuta av mitt fina humör. Idag när jag var hos terapeuten hade vi inget att prata om eftersom jag var på mitt fina humör och inte hade behov av att säga ett dugg. Bra!

Det är bäst att njuta för i morrn kommer mina föräldrar och då brakar helvetet lös, jag hoppas jag ska kunna ta dem med en klackspark och inte bli tokig.

Nu ska jag ut och gå i höstvädret, dammsugningen kan jag ta sen!

Tanten har fått åldersnoja

Och tänk hur skrynklig jag har blivit. De säger att om man är smal ser man skrynkligare ut, jag kanske borde gå upp några kilon och fylla ut skinnet?? Kan det vara ett lockbete för att gå upp i vikt? Tillräckligt lockbete? Hm. Jag tror jag aldrig har känt så här för att fylla år, jag föraktar det, kanske är det vetskapen om att åren går och mitt psyke inte blir bättre? Jo, alltså jag är stabilare med alla mediciner, men jag är ju som en dag på havet i lätt storm när det gäller känslolivet...

Jo, och så gick det illa till slut och jag gjorde illa mig. Jag vet inte om jag ångrar mig, det kändes jävligt skönt på ett psycho sätt, ja för det är ju psycho, jag menar vem vill göra nåt sånt om man inte är milt sagt skör? Eller stark, eller vad man nu vill kalla det.

Får tid till läkaren i november för att få ett läkarintyg om varaktighet, alltså att jag inte kommer att kunna jobba 100 % igen, utan jobba 75 % och vara VÄLDIGT nöjd med det. Kanske t o m gå ner till 50 %. Min terapeut har varit här hos mig idag. Vi pratade en hel del, handlade mat och gjorde storkok. Social träning kallas det. Och där har vi det med åldern igen. Social träning - och jag som snart är MEDELÅLDERS??? Jag skulle ju vara en sån där vällyckad förortsbrud med stort socialt umgänge och vara eftertraktad i alla föreningar och inte stå med en terapeut i ett kök och laga storkok.

Överlevd

Så känner jag idag, hade en hemsk dag igår där allt var möjligt. Idag har jag inskränkt mina möjligheter till att enbart försöka göra snälla saker. Jag var hos min terapeut igår och hon hjälpte mig att strukturera upp allt så att jag hade en plan för kvällen. Jag ser det som det - överleva en kväll i taget. Hoppas att jag kan vara lika strukturerad i kväll som igår kväll.

På fredag fyller jag år, jag blir gammal, jag kan inte fatta att åren går så och jag fortfarande kan känna mig som om jag vore 6 år. Omogen, eller inte? Jag är ju jag oavsett hur många år jag är.

Min kropp är ledsen

Idag har jag varit på seans och blivit "avläst". Mediumet sa att min kropp var tömd för energier och att jag var som en bil utan bensin. Att jag ställer orimliga krav på mig själv. Jag började först skratta nervöst och satt sedan och vred mig i nervositet. Jo, så är det. Min kropp är ledsen och missbrukad. Inte konstigt att den gråter varje dag. Tänk att jag går att avläsa så där???

Ibland kan jag tänka att psyk-vården ställer stora krav på mig, eller också är det så att JAG gör det. Ibland kan jag tänka att jag borde sluta med terapi för att få lite lugn och ro. Att jag är sliten och deprimerad.

Nu har jag bestämt mig för att ta Zyprexa tre gånger i veckan. Jag får inte det, men det skiter jag i. Ska se om det fungerar. Och att jag inte fortsätter att gå upp i vikt.

Att bara vara

Att bara vara, att rida på ångestvågen, att andas djupt, att stå ut - jag försöker. Någon mixtrar med min kropp, jag vet det, för jag känner min kropp bäst. Min kropp och mitt intellekt vet, att piller kan skapa oreda i fysiken. Jag vill inte ha piller. Måste jag det? Jag säger det rakt ut. Att jag inte vill ha piller. Då säger min älskade terapeut att då tvångsmedicinerar de mig. Det kan ju inte stämma. Min kropp. Den har börjat jäsa. Samma visa som förut. Jag går upp i vikt. Det kanske är klädsamt på mig. Men min kropp tycker inte det är vackert om kilona beror på piller. Den vill inte det. Kanske vill jag ha större bröst? Ska det vara lockbetet?

Vill du att jag ska sluta med terapi hos dig och få en ny terapeut? Säger jag till mitt andra jag. Min terapeut. Om du tycker att jag är oduglig? Nej, det vill jag inte säger hon, jag tycker inte du är oduglig. Så jag fortsätter fast jag vet att hon blir ilsken om jag går ner. I vikt. Jag gör framsteg på ett område. Och inte på ett annat.

Jag är en spännande människa. Det händer något hela tiden. Man vet aldrig var man har mig. Jag har nog första graden av affektivt beteende. Min man klagar. Jag vet aldrig vad som ska hända. Ibland är jag rädd för att komma hem. Säger han.

Jag säger till honom att jag ska på seans och möta ett medium på söndag. Freak out. Min man alltså. Freak out. Det får bli slutklämmen på denna kvälls inlägg. God bless you all.