Läkartid

Jag har fått tid - till centrumchefen, överläkaren, professorn - på psyk om några veckor. Och det gör mig jättenervös. Försöker skriva ner vad jag vill prata om. Ska inte göra mig till världens bästa friska hurtbulle. Vara den jag är.

Kroppen gråter

Idag har det gått lite bättre att jobba. Idag har jag åtminstone pratat. Idag orkar jag skriva några rader här. Jag har legat mycket av tiden. Legat i sängen och stirrat i taket och utan muskler i kroppen till att orka resa mig upp. Faran är inte över men jag lever och har inte gjort mig illa - än. Jag får sota för att mina föräldrar har varit här. Jag klarar inte av att de kommer. Att jag aldrig lär mig det.

Äntligen fredag!

Hjärnan är helt förvriden känns det som. Jag uppfattar saker fel, känner mig trög och utan koordination. Glömmer ständigt hur jag gör saker. Kan borsta håret för att några timmar efteråt inte veta hur jag ska hålla borsten. Min hjärna är som ett äggskal känns det som. Tomt och öde. Fragile.

Idag kommer annars mina föräldrar på besök. Det ska bli skoj/hemskt. Jag har bestämt mig för att vara en stark, stolt, rakryggad kvinna i mina bästa år som tål vad som helst = superkvinnan. Jag ska inte böja rygg, skära hål på armen, gråta. I allafall inte idag/imorgon - så får jag bryta ihop på söndag istället. :)

Sitter på jobbet och har hållit på med papper hela dagen = hemskt tråkigt. Ska vara tacksam att jag har ett jobb, men måste klaga lite och hata jobbet i allafall. Har nu fikat i 30 minuter. Tre koppar kaffe. Måste dricka lite vatten också så jag inte torkar ut. Kul det skulle ha varit om jag blev till ett russin - ja det kanske jag blir i allafall eftersom jag nått medelåldern och lär rynka ihop vare sig jag vill eller inte.

Jag visste inte

Jag visste inte att dessa känslor fanns i mig, men här sitter jag efter avslutad terapi-session idag i tårar - jag gråter och är helt slut, det finns ingen kraft kvar i mig. Att gå i terapi är oerhört psykiskt krävande, jag är helt utmattad och ledsen.

Semester!

Sista mötet idag hos min KP (fast hon lär väl ringa imorgon), och det känns SKÖNT! Paus både för henne och mig i några veckor. Helt underbart. Om det skulle vara något ringer jag väl psyk-akuten eller min arbetsterapeut. Men det ska inte vara något. Jag hoppas jag kan njuta av livet välmedicinerad som jag är.

Idag är det min sjukskrivningsdag men jag är lätt nervös och orolig. Kan inte sitta still. Mina föräldrar kommer på fredag - möjligen är det därför det känns oroligt i själen. Ska ut och gå nu. (Har ätit lunch!)

Puls

Jag sitter här och tittar ut, jag har duschat och luktar gott och väntar på att håret ska torka. Jag har hittat halspulsådern och känner pulsen dunka mot fingrarna. Tänk vilka mirakel vi är egentligen, pulsen går dygnet runt, året om. Jag är en liten skit i universum. Kött och blod. Och så kan jag inte äta smör på brödet????

Vi har besök i kväll, svärmor och svärfar är här, och min man och dotter samt mig. De tittar på fotboll på tv´n. Det är en upplevelse kan jag säga, med kommentarer och skrik när det blir mål eller någon ligger ner. Jag har hela vardagsrummet fullt med experter, tänk vad bra det skulle bli om de hade gjort som de säger här i rummet. Innan detta hade vi sallad som min dotter hade gjort, det var jättegott, och snart ska jag sätta på kaffet och då ska jag ha bestämt om jag ska ha en muffins till också.

Jag känner mig egentligen lite utanför, är trött och ointresserad av att prata. Känner mig sänkt och likgiltig till det mesta. Jag vill egentligen helst bara få vara i fred, men nu får jag stå ut i 90 minuter med besök.

Jag går och grubblar på min terapi, hur jag ska göra, jag har haft terapi nästan hela mitt liv och jag känner mig nästan terapiresistent. Det enda som egentligen funkar är KBT. Vi har jobbat mycket här med mitt tvångssyndrom jag och min arbetsterapeut och då med KBT-teknik, det har varit framgångsrikt och hon och jag har en proffsig relation. Jag kommer aldrig att tro att hon ska kalla mig älskade och ringa varje dag. Kanske kan KBT- tekniken funka för ätstörningen också?

Konflikt

När folk inte lyssnar. När ens kp inte lyssnar. Det gör mig frustrerad. Jag har lust att trappa ner terapin. Jag har varit i terapi nästan hela livet och nu tycks det som att jag inte kommer längre. Jag är som jag är.

Jag försökte förklara för min kp igår att det gör mig rädd att jag är så beroende av henne, men då skrattade hon bara. Jag ville diskutera det. Det är viktigt. För mig. Jag vill ju självklart vara en egen självständig person som alla andra.

Kanske kommer jag inte längre. Jag ska inte slösa bort hennes tid och andra möjliga patienters tid. Kanske dags att säga hej då.

Men kanske inte. Tänk om jag blir dålig i någon mani eller depression igen. Då har jag ingen att vända mig till. Usch, jag är så ambivalent!

Mat och motion

Idag har det bara handlat om mat och motion. Och det är inte bra. Stod och diskade och tänkte mig ut på långpromenad igen, och då ringer min kp och vi kommer fram till att jag ska andas bort ångesten och gå och lägga mig på soffan och slöa istället. Så nu gör jag det. Möjligen tar jag en Oxascand.

Nya glasögon?

Jag är så fåfäng.... Jag har glasögon men använder dem inte, därför att jag tycker att jag ser så löjlig ut i dem. Jag har dem när jag tittar på tv och då funkar det bra. Annars går jag utan och ser inte mer än 10 meter framför mig. Allt är bara en suddig massa. Får man vara så dum?? Jag var hos en optiker igår och hittade ett par glasögonbågar som var riktigt snygga. Jag tänker att om jag bara får dem så kommer jag att använda dem varje dag.... Så att jag ser om det kommer någon jag borde hälsa på. Kanske uppfattas jag som högfärdig eftersom jag aldrig hälsar - därför att jag inte ser....

Jag har börjat gå upp i vikt igen, vilket jag ska, men det är svårt att acceptera. Misstänker att nu börjar medicinerna göra sig påminda..... usch, det var acceptans här ja... Jag vet att jag inte får sluta med dem. (Varför blir bokstäverna så små på bloggen? Jag har väl tryckt på någon knapp)

Jag är så irriterad nu för tiden, blir irriterad över vad familjen gör och säger, blir irriterad när min man ska kramas eller hålla runt mig (han är ju bara jättego), irriterad över vad min dotter gör eller sonen för den delen, och jag vet inte vad det är för känslor som rusar omkring. Allt känns bara skit. Uttråkad är jag med. Försöker läsa en bok men kan inte sitta still. Orkar knappt göra något alls. Vill inget. Testade mig på MADRS och fick höga poäng. Inte konstigt. Allt är skit.

Inte helt psykosomatiskt - än så länge

Läkarbesöket igår gick bra, satt först i ett överhettat väntrum med andra svettiga patienter. En sköterska tog ett EKG och så fick jag gå in till doktorn. EKG var normalt men däremot hittade hon ett svagt blåsljud på hjärtat så nu ska de göra ett arbets-EKG på fys-kliniken. Ordet psykosomatiskt kom aldrig på tal. Däremot är jag orolig för hur det här arbets-EKG´t ska utföras. Man sitter på en cykel med EKG-ploppar på kroppen. Och då måste man väl sitta näck? Och hur roligt är det att sitta på en cykel med brösten dinglande??? Jo-ho, det blir att åka av.

Jag sover dåligt, är rastlös och okoncentrerad, pratade med min far förut och nervositeten blev än större. Jag är några millimeter från att börja hetsäta, det känns som att om jag stoppar något i munnen och liksom täpper till så kommer ångesten att lindras. Jag vet ju att det inte är så. Säkert blir det till att jag tar en-två Oxascand fast jag inte borde. Ser min mormor sitta i en stol neddrogad av lugnande tabletter. Jag vill inte bli som hon. Men samtidigt vill jag lindra min ångest. Hjälp.

Psykosomatisk

Så fort jag visar mig på vårdcentralen med olika krämpor, så är diagnosen "psykosomatiskt" med tanke på min psykiatriska bakgrund. Förra gången var jag där med krånglande mage och då blev"psykosomatiskt" diagnosen. Nu är det dags att vända sig till vårdcentralen igen. Jag ska ringa dit i morgon bitti och förklara mitt bekymmer med hjärtat. Och jag tror inte att jag ska prata något "psykiskt" med dem, inte till en början i alla fall. Jag har ont i hjärtat till och från, har haft det länge men igår fick jag ont och det strålade ut i vänster arm. Allt var över på några sekunder men det fick mig ju att bli lite fundersam. Strålning ut i vänstra armen är väl ett tecken på hjärtinfarkt eller hur? Nåväl. Min man tyckte jag skulle ringa jouren igår men jag ville inte det, utan väntar tills på måndag. Sen fick jag ont i dag också, så jnu ska jag ringa i morgon. Säkert kommer diagnosen att bli psykosomatiskt stressbetingat. Det får jag väl ta då, de får i allafall undersöka mig.

Handlingsförlamad

Ja, kan man vara annat i 35 graders värme? Jag sitter mest här och kan inte få mig att göra någonting som helst. Baka? Ja, baka ska jag göra. Bläddrar och hittar recept på mandelbiskvier. Nej, usch så jobbigt. Bullar? Smälta smör? Nej verkligen inte. Nu har jag hetsätit 4 klementiner och ett päron i ren tristess. Ut och gå kanske? Sticka? Försökte sticka i skuggan men blev alldeles genomsvett av det tjocka yllegarnet jag hade i knäet. Vilken tråkig dag!

Nu går jag ut en sväng.

Lunchbjudning

Nyss hemkommen från lunchbjudning hos svärföräldrarna + ett antal flera gäster, däribland min son och hans nya tjej. Det var första gången vi träffade flickvännen, men det gick bra, hon var jättetrevlig och lätt att umgås med. Det är tur, för den här familjen är väldigt öppen och lättsam att umgås med. Jag åt upp min lunch (tummen upp!), och sedan glass med jordgubbar. Nu har jag intagit verandan hemma och jag har precis ätit kexchoklad och druckit kaffe. Mycket gott var det. Jag blir rätt trött av att umgås med så många människor och när vi hade varit där tre timmar gjorde jag min man uppmärksam på att det var dags att åka hem.

På morgonen var jag iväg och tog Litiumprov, det har nog gått bra med det provsvaret, för jag har inte hört något från dem. Jag var ju hos doktorn i onsdags och idag fick jag en ny tid till en chefsöverläkare i slutet på augusti, det känns som det bara rasar in tider till psykvården, och den som ska vara så dålig?? Inte här jag bor iallafall, eller så är det jag som har tur, eller så anser de att jag är en knepig figur.

Kvällen

Nu har dagen gått över till att bli kväll, och snart börjar kvällens fotbollsmatch. Och fotboll är skoj, tycker min man..., men jag har inget emot att sitta och slötitta i brist på annat. Jag är riktigt godissugen dessutom, får se hur länge jag klarar av att stå emot innan jag rusar till köket och plockar fram godis.

Vi har varit ute och gått en sväng på gärdet min man och jag, det var trevligt fast jag är lite tyst i dag, orkade inte prata så mycket.

Mötet med läkaren gick bra, terapeuten var med också. Läkaren är verkligen väldigt trevlig.
Vi ändrade lite på medicindoserna. Jag började gråta där inne men jag sa till henne att jag inte upplever mig deppig utan bara väldigt ledsen.

Jag känner mig väl omhändertagen och tagen på allvar. Ikväll är jag mest bara trött och utmattad, både av diskussionen och även av alla mina promenader som suger musten ur mig. Nog om det, nu ska det tittas på fotboll, det är skönt avkopplande efter allt psyksnack.

Shake it

I mitt vardagsrum sitter jag och funderar på om jag ska ge mig i väg och springa några rundor. Ska, ska inte, ska, ska inte....jag blir inte klokare, kan inte bestämma mig, ångesten spränger nya gränser i mitt inre, argumenten haglar, ska, ska inte, ska, ska inte. HJÄLP. Jag är så gammal, jag borde veta bättre, jag vet vad jag ska göra, jag vet det med mitt intellekt men känslorna styr mitt liv - inte vetenskapen om att det bästa för min kropp är att gå och lägga sig. Vila. Men kan inte vila. Har ingen ro, det bara spritter i mig. Jag var ju ute i morse innan huset hade vaknat, men det räknas liksom inte.

I morgon ska jag till läkaren, vad ska jag säga, vad ska jag inte säga??? Borde skriva en kom-ihåg-lapp. Jag ljuger så, jag ljuger och har mig. Ljuga, ljuga, inte säga som det är, vill inte, vill inte. Terapeuten ska vara med, hon vet att jag ljuger. Hon sa: Jag följer med dig i morgon. Nej, jag ljuger inte, kära nån. Lilla stora jag. Som är så knäpp. Eller inte knäpp utan bara har en massa saker för mig. Hur ska mitt liv fortsätta? Fyra år med terapi hos samma terapeut. Hon vet allt om mig, jag förvånas över att hon inte har lämnat mig och mitt öde för länge sedan. Jag är så ledsen och gråter, gråter över allt som har varit. Jag borde heller tänka på vad jag har framför mig. Alla bra saker. Varför kan jag inte se att det kommer att bli bättre? Är det för att jag inte tror på det längre? Jag tror inte på min egen framtid. Och nu har jag bestämt mig för att ge mig ut. Mitt intellekt har med detta förlorat över känslorna. Djävulen i mig, djävulen som har bosatt sig i mig.

Jag

Idag var jag hos terapeuten men mådde skit fysiskt, har inte tänkt på att dricka ordentligt under helgen när det varit så varmt. Orkade knappt prata. Hon sprang i väg och hämtade vatten åt mig och det hjälpte. Har inte tänkt på Litiumhalten, vilket jag ju skulle. Vuxna människa....
Jag har druckit ordentligt nu under dagen, flera liter, och mår bättre nu. Ska inte glömma behovet av vätska framöver, det ska ju bli varmt i fortsättningen också.

Jag undrar om det bara är jag, men jag är så trött och osocial hela tiden. När jag och min man är ute tillsammans och vi träffar gamla/nya bekanta så orkar jag bara säga några ord och så tar min man över samtalet och jag får stå tyst bredvid. Det gör mig inget, jag är helt enkelt för trött för att säga något överhuvudtaget. Jag inbillar mig att jag inte är ensam om detta? Ibland orkar jag inte ens gå ut för att inte riskera träffa några människor som vi ska prata med. Då och då blir jag helt akut trött och orkar inte ens lyfta benen eller hålla armarna rakt ut utan jag får gå och lägga mig. Kanske är det medicinerna eller också är det dåligt vätskeintag eller hög litiumhalt.

Morgonstund

Vaknar som alltid kl 04:30 och blir sedan liggande och vrida mig. Jag vet inte varför jag vaknar så tidigt, men det är oerhört irriterande. Till slut går jag upp och äter frukost, jag vet inte varför jag gör det heller, för jag är inte hungrig. Temperaturen visar 21 grader och klockan är 07:15. Det blir nog en varm dag i dag också. Jag ska en sväng in till stan, jag ska till terapeuten och sedan avverka några affärer. Att prova parfymer är lagom sysselsättning innan jag åker hem igen. Sedan blir det väl lunch med min andra hälft. Jag ska försöka äta litegrann fast det är så varmt.

Jag har sagt till min mor att det inte passar att hon och min far kommer hit på besök. Jag var jättenervös innan, men det gick bra, jag sa att jag är för trött och inte orkar. Nu leker hon martyr, vi pratades vid i fredags, hon pratar med pytteliten röst och säger efter några minuter på telefon "hej då". Och jag får dåligt samvete och vet att hon går där hemma och tycker synd om sig. Usch, det är svårt.

Att få lämna vardagen

Så gjorde jag faktiskt. Lämnade vardagen och min hemska ångest som rev och slet i mig. Jag åkte med min man på en tvådagarstrip till Stockholm, från fredag till lördag. Vi har haft det helt underbart, sovit på hotell och vandrat på Djurgården, besökt slottet och kyrkan de gifte sig i. Behöver väl inte säga att det var 10 miljoner turister tillsammans med oss?

Jag har ätit allt jag har kommit över och inte brytt mig ett skit om vad det möjligen kunde innehålla av kalorier. Jag har också fått lite sol på mig och har fått lite färg här och där, men nu är det slut med solningen, måste tänka på mitt melanom. Jag är också stolt över mig själv därför att jag inte shoppat ett enda klädesplagg trots att det sög riktigt ordentligt i shopping-genen.... Nu sitter jag här hemma och har ett konto jag kan leva på tills nästa lön. Känns skönt! Och vuxet.

Jag ville inte åka hem till mitt lilla fängelse. Jag vill inte vara här. Varför kan jag inte må bra här? Här hemma hamnar jag direkt tillbaka i mina tvångsritualer, ångest och tunga tankar. Jag har fått några strategier som sagt, men den som är bäst för mig nu är att andas djupt och låta det ta lång tid att andas ut. Man blir faktiskt helt lugn och fin. Jag ska verkligen försöka. Men två rundor i spåret i morgon lär det nog bli. I ångestlindrande syfte.

Och jag älskar min man. Djupt och innerligt. Han är allt för mig. Klyschigt - men det är sant. Ville bara säga det.