Dottern har varit hemma på besök i helgen och hon är en frisk fläkt, prat- och levnadsglad. Jag har dåligt samvete för att jag har varit dämpad och trött. Trött av all fysisk aktivitet jag har bedrivit men också trött av medicinerna. Så som jag ska vara. Nertryckt i skorna så jag inte ska ha en chans att bli manisk.

I morgon ska jag till Hudkliniken och kontrollera mina födelsemärken. Jag hade malignt melanom (hudcancer) för några år sedan och får gå på kontroller efter det. Det går nog bra, jag har inte sett något konstigt på kroppen, kollade igenom den efter duschen idag.

Min man pratar med mig hela tiden, han är lika pratglad som vår dotter, det är lätt att se vem som liknar vem, skönt att dottern inte har ärft mitt psyke. Jag försöker vara trevlig och glad. Love you!

Jag känner mig så utanför. Att jag inte klarar av att leva ett vanligt liv. Jag träffade en "kompis" idag, en av de få jag har kvar efter all psykisk sjukdom de senaste åren, och jag känner att jag inte ens klarar av att ha henne kvar som kompis heller. Jag blir trött, kan inte tänka, hänger inte med, vill bara gå därifrån. Blir ledsen och undrar varför jag har så svårt för livet. Jag bor här i min egen liten kokong och är utanför livet som rullar förbi. Jag hänger inte med på tåget som alla andra åker med. Jag ska leva mitt liv så här. Ensam.

Va kallt det är! Jag fryser hela tiden. Både inne och ute. Idag har jag haft kontakt med arbetsterapeuten och vi har pratat om mindfulness och KBT. Vi tränade oss på kroppskännedom via en DVD. Intressant. Jag kunde koppla av och koncentrera mig på att vara här och nu, känna kroppen och slappna av. Sen gäller det att kunna använda mig av det även när hon inte är här. Jag ska öva mig i helgen och försöka sätta på DVD´n när det krisar. Ikväll är jag lite orolig och känner mig trött på att utöva terapi. Jag är terapitrött. Jag tycker att arbetsterapeuten har en mentalitet av att "det är bara att tänka så eller så", att min ångest inte är något att ha ångest för om man säger så. Jag blir lite stött. Tycker att hon bagatelliserar mig. Jag ska fråga henne rakt ut om hon tycker att vi ska avsluta kontakten eftersom hon tycker att det inte är något att ha ångest för.

Jag har tur med psykvården. Omhändertagen. Tillsyn. Länge. Jag är så trött på det. Trött på att vara duktig patient. Öppna mig varje vecka. Säga rätt saker. Inte vara för krävande. Förstå vad behandlaren vill. Bekräfta vårdarens intentioner, vårdarens insikt och förståelse. På bekostnad av mig själv. Sänka mig själv för att ge kredit till vårdaren. Nu är jag trött. Jag orkar inte förstå vare sig mig själv eller vårdaren. Jag är som jag är.

Jag är övertalad att sätta in Zyprexa igen. Min psyk-doktor tyckte inte det var någon bra idé att sätta ut medicinen. Så mitt lilla spratt blev kortvarigt. Mitt lilla spratt på löparbanan blev kortvarigt. Nu kommer medicinen att göra mig trött och trög igen. Jag har väl inget val eftersom jag blir tokig om jag inte har medicinen. Även om det frestar att bli lite tokig. Det var länge sedan.
Idag har det känts som att jag lever i ett vakum. Jag vet inte varför jag lever, vem jag är och varför jag finns här. Jag har skrämt bort mina vänner och mitt arbete har jag förstört under några maniska spratt. Utan min man och barn hade jag struntat i hela skiten. Jag är skittrött på eländet. Varje dag känns som ett meningslöst tidsfördriv.

Dagarna flyter på, min fysik är stark, släppa loss lite, äntligen lite kul igen.

Idag ringde de från psyk och erbjöd mig en tid till min doktor på onsdag. Blev glad och nervös på samma gång. Nu har jag försökt skriva ner vad jag vill ha sagt. Jag vet inte om jag rakt ut kan berätta för henne att jag har slutat med en medicin, nu när jag mådde så bra psykiskt? Men jag vill inte gå upp mer i vikt - det har jag bestämt. Så får det bli som det blir.
Jag var ute och gick/halkade en promenad nyss. Helt sjukt va halt det är. I lördags föll jag och knäna fick ta stöten, jag är blåslagen och har ont. Nu är jag hemma igen och sitter och fryser/har frossa, tror det är utsättningssymtom på medicinen. Blandat med gråt. Tjuter lite titt som tätt. Jag är inte klok. Min hjärna mår inte bra just nu.
Och min andra hälft ligger och snörvlar - jag har inte tänkt att bli smittad. Han smittar väl mig för att jävlas, tydligen har jag snarkat mig genom natten som gick, jag vaknade flera gånger av att han knuffade på mig. Inte snarkar väl JAG???

Jag har varit ensam hela helgen och det har inte varit speciellt roligt. Jag håller på att sätta ut Zyprexa och jag vet inte om det är orsaken till att jag både psykiskt och fysiskt mår dåligt. Jag gissar på det. Idag känner jag mig låg och ledsen, jag har gråtit en del och känner mig allmänt utanför och svag. Jag sitter och väntar på att min man ska komma hem, det dröjer några timmar så jag får försöka fylla dagen med något konstruktiv även om jag mest bara sitter här och stirrar ut i luften och är ledsen. Jag vet inte hur min framtid ska bli, jag känner mig oerhört förvirrad och psykiskt nergången. Vilka mediciner ska jag äta? Och är det rätt att stoppa i mig en massa kemikalier? Kommer jag att jobba 75 % igen? Kommer min man att orka med mig även i fortsättningen? Kommer jag att fortsätta vara ex-anorektikern? Kommer jag att orka fortsätta jobba med mina svårigheter? Usch, nu orkar jag inte med någonting och om min terapeut ringer i morgon kommer jag inte att orka prata. Jag har ingen lust att yttra mig alls. Jag är så trött.

Jag har jobbat idag, det har varit en sån dag som jag inte kommer ihåg vad jag har gjort eller vad jag har sagt. Nu sitter jag här. Håller på att trappa ut Zyprexa. Jag har inte märkt något av utsättningen, mår bra, är nöjd och glad över mitt beslut att sätta ut medicinen. Jag längtar tills den är ur min kropp. Jag vet att jag kan bli dålig igen men jag har ju bett om att få en annan medicin istället. Litar på det. Är ensam hela helgen. Det blir både bra och dålig. Mest bra hoppas jag.

Gick tidigt från jobbet idag - väldigt skönt - har nu lagat middag - spaghetti - som smakade gott! Sitter och väntar på min man för att vi ska åka till Friskis & Svettis. Det tar väl alltid emot så här innan man kommer dit, men när man väl är där så är det roligt. Fullt med folk och ibland är det kö till maskinerna. Det är tråkigt.

Är lite tankspridd och virrig idag, hoppas att det inte är början till något tråkigt eftersom jag har slutat med en medicin? Jag har gått upp 4 kg som biverkan på kort tid, och det tycker inte jag är så speciellt kul. Jag har skrivit ett brev till min läkare, jag hoppas hon hör av sig för att ev godkänna mitt förslag på byte av medicin?

Igår fick jag ECT igen, mår väldigt väl av denna terapi, är glad att jag får ta del av utbudet som psyk har! Min läkare är mycket bra, jag är så glad att jag har fått henne. Men livet är helt ok idag. Hade arbetsterapeuten här igår också och det var bra, hon förstår hur jag tänker.

Ja, det var solskenshistoria - men det flyter på just nu - inga moln på himlen!

Inte ensam om såret längre, delat med mig till mannen, han blev bedrövad och ledsen. Och jag kunde inte riktigt förklara varför jag hade gjort mig illa. Det går inte att förklara. Men det är jag som får sitta där med mina ärr. Mitt val. Min dotter påpekar ofta att "alla har ett val" och att jag får stå för det jag gör. Ibland håller jag med, men ibland tycker jag inte att jag riktigt har ett val. Eller inte. Jag vet inte. Men jag vill inte att andra ska skuldbelägga mig för det jag gör. Om man skär sig kraftigt, så mår man inte bra. Ibland äter ångesten på mig. Tar stora tuggor och glufsar i sig och jag sitter mitt i och gråter och försöker rymma bort. Hitta lindring. Utväg.

Fredag morgon, lite ledigt innan jag ska ge mig iväg till jobbet. Är lite trött på att vara här hemma så det ska bli ok att ge sig iväg. Jobbar halvtid idag. Min dotter har fortfarande lov och är fortfarande här hemma. Jag börjar tänka att det blir skönt när hon ger sig iväg. Det är emellanåt ganska påfrestande att ha henne här, hon är ju vuxen, och hon tycker säkert att det är påfrestande att vara här också. Allra först ska vi ta en kopp kaffe och sedan åka in till stan. Jag till jobbet och hon till biblioteket.

Jag önskar att jag kunde berätta för min man att jag har skadat mig, jag känner mig väldigt ensam i detta, men det är väl priset jag får betala när jag gör en sådan sak. Det ser fult ut och borde ha blivit sytt. Men nu är det för sent. Arbetsterapeuten sa jag kunde ringa en sjuksköterska på öppenvården, men vad kan hon göra? Nej, jag får sitta här och vårda mig själv så gott det går. Jag har ingen ångest idag, skönt. Känner mig positiv, det är ju fredag och vi har redan hyrt några DVD vi ska se på ikväll. Ska bli trevligt att få något annat att tänka på.

Trigger...

Varit ledsen och ångestfylld, gjort mig illa, är nu behandlad med lite Oxascand och några vänliga ord från min arbetsterapeut men känner mig tom och bedrövad.

Vandrat och vandrat. Hur många kilometer som helst. Blir aldrig trött. Att vandra är att slippa tänka. Att vandra är att fly iväg. Fly bort. Vill inte vara här i vardagen. Ut och vandra.