För att inte hetsäta har jag gjort matschema med tider. Det hjälper mig, står det inte på schemat när och vad jag ska äta, så ska jag inte göra det heller. Och inte hetsäta äpplen.

Mitt tvångsmässiga beteende har utökats på sistone. I tillägg till allt annat jag håller på med har jag nu börjat att hela tiden tvivla på att jag kommer ihåg och gör saker rätt. Det är ett ständigt: Har jag låst? Har jag öppnat? Har jag stängt? Är det något jag har glömt? Var det idag? Var det imorgon? Och så ständigt kontrollera flera gånger. Titta om låset är stängt, för att om 10 minuter undra om jag verkligen hade stängt.

Vardagen är som ett frågeformulär. Idag kommer arbetsterapeuten, ska försöka prata med henne. Var det idag hon skulle komma? Var det i morgon? Kl 14? Kl 15. Kolla almanackan. Kanske står det fel där? Kanske var det inte 15? Kanske var det 14?

Jag har fått nytt schema på jobbet i och med min höjning av sjukskrivningsprocenten, och börjar därför kl 12 idag. Var lite rastlös och gick en sväng i skogen. Lyssnade på musik och började tänka på hur det var när jag gick i högstadiet/gymnasiet. Jag var en riktig rockbrud, utmanande, med tighta byxor (Levis), urringat och flörtig, lyssnade på rock, var med de tuffa grabbarna, drack öl och sprit. Jag kunde få vem som helst men ratade de flesta. Det skojiga var att få se hur många som nappade på mitt spel - och sen gick jag. Som en tävling. Den bruden är nog borta för länge sedan och tur är väl det, men jag tänkte på att detta på något sätt bör klassas som självdestruktivt, att sälja mig så billigt - att vara ett sexsymbol - och att bakom allt detta så fanns jag - en ledsen själ med självförakt. Sedan blev jag psykiskt dålig, och allt detta försvann i ett avlopp.

Igår var en vansinnig dag. Kom hem kl 15 och var så orolig och stressad, har ingen aning varför. Gick omkring här hemmaa runt, runt och hade hög puls. Hetsåt russin. (!) Så kom min man hem och då öppnade jag godispåsen och vräkte i mig alltihop. Tog två Oxascand och lugnade ner mig sen. Och så får man dåligt samvete och ångest av att jag ätit godiset som jag var så sugen på. Aldrig blir det bra.

Nu sitter jag här och känner igen mig i spegeln, håret är mörkt igen - thank god - mardrömmen är över. Hår är viktigt även om det är ytligt. Men va dyrt, jag höll på att ramla baklänges när frissan sa summan. HUR kan det bli så dyrt och inga protesterar? Kan man ta vilket som helst pris? Och om de höjer igen - är det bara att hålla käften och betala då också? Mitt besök kostade 1250,- och det var bara färg. Sen kan ni ju tänka er hur mycket jag fått betala för mitt lilla maniska tillstånd och hur ARG min man är på mig när det gäller detta? Jag är helt pank nu, har inte råd med någonting. Men FIN är jag ju.....

Jag har sovit i 11 timmar - jag blir helt utslagen av vissa mediciner jag tar, men nu sitter jag här och har hela huset för mig själv, min man är ute på nåt idrottsevenemang. Har ätit frukost och läst delar av DN, känner mig lite rastlös och stressad, vet inte varför. Men kunde koncentrera mig på en artikel i DN av Ann Heberlein och tankarn gick direkt på mig som litet barn, ja eller hela livet egentligen. Min strävan efter att bli älskad för den jag är. Min relation till min mor. Här kommer något från artikeln:

"Vi lär oss underkastelse från barnsben. Det lilla barnet lär sig att lyda, får beröm när hon fogar sig efter den vuxne, utesluts och bestraffas när hon är olydig. Att underkasta sig den andres vilja är ett accepterat sätt att få erkännnande. Underkastelse tycks vara att föredra framför att bli övergiven, viljan att tillfredställa den andres nycker oändlig .Drivna av kronisk rädsla för ensamhet och förlust strävar människan efter att uppgi i ett vi, att förenas med den andra för alltid."

Det här är min kamp. Mitt livs kamp. Att leva med en narcissistisk mor och min strävan efter ovillkorlig kärlek. Jag får bara kärlek om jag gör som hon säger. Därför gör jag som hon säger. Och föraktar mig själv för det. Ett hat mot mig själv.

Lördag förmiddag och jag är lite stressad och nervös - ska alldeles strax cykla till pendeln för att ta mig till staden. Jag blir nervös av att ge mig iväg så här.På en lördag. Trivs ju bäst här hemma. Men idag ska jag till frissan för tusende gången och jag hoppas att det blir vällyckat den här gången. När jag var manisk förra gången sprang jag till olika frisörer många gånger och förlorade en hel del pengar och det enda som skedde var att håret blev mer och mer rött för varje gång de försökte göra något. Till slut gav jag upp - men idag är jag i normalt stämningsläge och vill VÄLDIGT gärna att frissan ska lyckas ge mig tillbaka mitt mörka hår. Annars blir jag LEDSEN!

Efter frissabesöket är det dags att träffa sonen för en fika, jag är väl väldigt hungrig efter frissabesöket kan jag tänka. Man sitter där i frissastolen och läser Se&Hör och Damernas och är hungrig och vill bara därifrån. Det är faktiskt väldigt tråkigt att måste sitta där, jag blir hur rastlös som helst.
Träff med sonen ska bli trevligt, det är länge sedan jag såg honom, han har börjat på universitetet och jag hoppas att han ska klara av det även om det är tufft. Mammas pojk.....:)

Nej så ska jag inte säga. Han är en vuxen man. Så ska jag tänka.

Så hej svejs på er alla...:)

Vill skriva några ord. Jag är tillbaka i cyberspace igen, men får inte vara ute på Internet för ofta och för mycket. Det har varit turbulenta dagar för mig, men känner idag att jag är starkare igen. Glad över att dr P övertalat mig att använda sjukskrivningen hon skrev i augusti som jag inte utnyttjat. Nu känns det som att jag är redo att vara ytterligare 25 % sjukskriven. Jag är så trött - troligen en blandning av alla medicinerna, diagnoserna, arbetet, jag hoppas att jag ska må bättre nu när jag får vila, inte bara fysiskt men även mentalt förstås.

Jag är mycket ostabil, jag går omkring och känner mig virrig, snurrig, mycket ångest, glömska, det är som om min hjärna är opålitlig. Ibland känner jag inte igen mig själv. Hjärnan lever ett eget liv och ibland blir jag överraskad över tankarna och känslorna som kommer som ovälkomna blixtar, flash och så förbi.

Uppehåll

Jag mår dåligt av att blogga just nu, tar en paus och återkommer när jag mår bra igen.

Idag har jag pratat med min lillasyster, på telefon, hon bor 80 mil bort. Jag kände mig lite rörd och lite ledsen eftersom jag knappt har någon kontakt med henne efter att jag blev sjuk. Vi var tysta någon liten stund, och jag hörde att även hon var rörd, vi älskar ju varann så mycket. Till jul ska vi åka till våra föräldrar och träffa varandra igen. Det ska bli så fint att se henne igen!! Kram på dig lillasyster! Det var så mycket som hände när vi växte upp, och jag var så sjuk och ingen visste hur de skulle handskas med mig. När vi nu träffas ska vi inte prata om det som varit, utan träffas och ha trevligt. Eller inte. En del av mig vill prata om det som varit också. Det har hänt så mycket som jag skulle vilja berätta om. Så jag är lite tveksam till hur jag ska ha det. Att jag får berätta och hon ska veta, det blir som en slags bekräftelse för mig, att hon vet.

Jag har så lust att göra mig illa igen. Imorgon är jag ensam hela dagen, det är som ett gift, jag kan inte glömma. Jag måste. Känslor som måste ut. Vad ska jag annars göra med dem?

Min arbets"kamrat" sitter och gör små ljud hela tiden. Jag tror jag håller på att bli vansinnig av irritation. GAAALEEEN!!

Min favvo-serie alla kategorier....

Det gick för övrigt bra med arbetsterapeuten, hon tog mig på allvar och fick mig att känna att hon tog det på allvar. Skönt. Och en bedömning hos psykolog ska kanske fixas, hoppas -

Jag har hela livet känt att det är något konstigt fel på mig. Som jag inte har kunnat definiera. Att jag inte vetat vad det var med mig. Att det har varit så SVÅRT att förklara i terapi. Och så plötsligt får jag för mig att söka på nätet efter OCD och av en slump läser jag om "Tvängsmässig personlighetsstörning" och alla bitar bara faller på plats. En sån lättnad. Jag har hittat hem. Så helt underbart skönt. Nu blir det lättare att jobba i terapin när jag vet vad jag/vi jobbar med! Idag kommer arbetsterapeuten och jag ska visa henne testet jag gjorde.

Matnyttigt....

Tid till terapeut idag, hon som jag trodde hatade mig, men som inte gör det...:) Vi hade jobbiga diskussioner idag, men det är ok, hon är en intensiv kvinna. Ikväll är jag rastlös och tänker på mat hela tiden och vill att det snart ska bli läggdags. Jag har tagit några Oxascand, hoppas det hela ska lugna sig. Jag åt varm mat när jag kom hem från jobbet kl 17, litegrann mat i alla fall, sedan plommon, äpple, yoghurt, hallon, en fralla - så ni förstår att min mage inte mår så bra. Känner mig som en Michelingubbe. Och inte ska jag ut och kuta i skogen heller, ska försöka sluta med det. Nervöst.... hoppas jag hittar styrka att klara detta.

Stördare

Störd, stördare, stördast??? Kan jag bli stördast? Idag avbokade min terapeut en tid vi hade bokat idag kl 15.30 och min värld bara rasar. Jag har mycket svårt när saker och ting inte blir vad som är sagt. När tider avbokas. Saker inte dyker upp. Inte kommer. Ändras. Min ångest stiger i mig okontrollerat hemskt. Jag hatar sånt. Min terapeut ändrade tid tills i morgon, men då kan inte jag. Hemskt. Hemskare. Hemskast. Min tvångsmässighet tvingar mig att leva efter uppgjort schema. Jag är hur rigid som helst. Inget får rubbas. Schema gör att jag kan leva. Jag blir destruktiv och mycket frustrerad när min värld ändrar sig. Och trött. Hur ska jag orka leva så här? Det är ju för fan klart att saker och ting ändras. Jag vet det. Men jag tacklar det så in i helvete dåligt.
Och så tänker jag att hon avbokar därför att hon inte vill träffa mig. Det är så det är! Jag är en hemsk patient som hon hatar och inte orkar med. Jävla mig.

Vaknar irriterad, mest irriterad är jag över att jag är så trögtänkt och inte orkar läsa några längre stycken, t ex DN som jag fick i morse, jag är helt oförmögen att läsa några längre rader utan bara headlines. Det är ett riktigt handikapp. Ett stort handikapp som gör det svårt för mig att jobba. Igår var jag ute och sprang för första gången på flera månader. Det var jobbigt och jag fick verkligen använda mig av positivt tänkande för att orka runt. Så jag vet att jag kan - tänka positivt - det är ju konstigt att jag inte kan använda den styrkan i min vardag annars också. Jag har en vinnarinstinkt som är stor. Jag verkar använda den i negativa syften, för jag ska ju inte springa. Jag gör det i smyg när ingen är hemma. Min man spelar golf hela dagen idag, jag ger mig väl ut och springer i dag också. Efter promenaden. Eller inte. Får se hur långt förnuftet sträcker sig idag.

Igår var jag på något som kallas "Bondens marknad" där man kan köpa allt möjligt närproducerat. Jag köpte blommar, honung och plommon. Det var fullt med folk, och jag var ensam. Jag kände mig som den mest ensamma människan någonsin. Alla verkade ha roligt, folk pratade med varandra, de åt en korv, skrattade och log. Och jag gick där ensam och kände mig som ett ufo. Jag kände det som att de tittade på mig, pratade om mig bakom min rygg, alla visste att jag var ensam. Jag blev inte så länge. Nu är jag hemma här jag känner mig trygg. Ska jag stanna inomhus tills jag dör?

I natt drömde jag att jag dog. Det var svart runtikring och jag visste att döden var där för att hämta mig till ett stort svart hål. Jag skulle bara försvinna och ingen skulle någonsin komma ihåg att jag ens levat. Och döden stod där som en person med svart kappa och väntade på att jag skulle göra mig färdig för att dö. Då vaknade jag. Att dö är no way going back.

Jag skrev ett brev till min läkare idag, berättade att jag har höjt Zyprexa, att jag inte använde sjukskrivningen på ytterligare 25 % och att jag mår dåligt på jobbet. Min chef kom och frågade mig två gånger på samma dag om hur jag mådde och jag sa bara "bra", jag är fortfarande irriterad över att hon mejlar och ringer min terapeut fast jag inte vet om det. Hon vill ha möte med en hel hög med folk - chef, fack, HR-konsult, arbetsterapeut och terapeut. Och så lilla jag då. Vars vardag håller på att smulas sönder.

Men dö vill jag inte. Inte idag iallafall.

Jag har sällskap av diskmaskinen som går, och det ger en viss känsla av trygghet. Jag känner igen ljudet och programmet och vet vad som ska hända. Rutiner gör mig trygg.

Hade ett möte med min kontaktperson igår, det blev ett stökigt möte och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som att jag står där vid stupet och inte vet om jag ska hoppa eller låta bli. Det känns som att min bipolära sjukdom håller på att ta knäcken på både mig som privatperson och som yrkesaktiv. Min chef har vid två tillfällen ringt till min KP och de har diskuterat hur jag är på jobbet, utan att jag har vetat om det!!! Känns som att de trampar på mig. Jag känner mig som ett litet barn (det kanske jag är - men ändå!) som inte klarar av att leva som en vanlig person.

Jag har haft tendens till att vara uppåt på sistone. Nu har jag höjt medicinerna på eget initiativ och jag mår bättre. Skönt. Men jag har svårigheter på jobbet. Min KP var upprörd över mitt beteende på jobbet, och nästintill skrek åt mig att jag är dålig på att stoppa uppåttendenser, att jag äter för dåligt, att jag motionerar för mycket, att jag är oduglig på jobbet - ja, you name it.

Jag säger till henne att jag har dåligt minne och är tom i huvudet PGA MEDICINERNA men hon hävdar att jag äter för dåligt med fett. Icke. Jag äter äter ett varmt mål mat varje dag. Det räcker.

Jag har ingen lust mer.

Jag har försökt göra fint här hemma även om lust och ork är obefintlig. Medicinerna gör mig trögstartad och menlös. Jag har ångest i hela kroppen som en klump i magen och hjärtklappning. Tog 2 Oxascand och mår lite bättre nu. Mår också dåligt över mitt nya röda hår, jag måste ringa frissan i morgon, de får hjälpa mig på nåt sätt, det är deras fel, jag tänker inte betala extra. Antingen får de dämpa det röda eller också får de färga det nästintill svart igen. Nu tänker jag titta på tv´n.

Jag har svenskt pass men är inte svensk i botten, utan kommer från ett annat nordiskt land. Därför har jag ibland syftningsfel etc när jag skriver. Det retar mig att språket inte är perfekt, irriterande att allt bara blir fel ibland. Men det är väl så livet är i största allmänhet. Felaktigt.

Bröllopsdag i morgon - som firades idag - med fika på gammaldags fik i en annan stad -med stans största kanelbullar, tog 25 minuter att äta. Och jag åt upp hela bullen trots ångest, ska det va så ska det va. Sen gick vi på museum. Och sedan besök på stadens största shoppingcenter. Jag köpte rosor till mig själv som jag låtsas vara från min man, eller vi kom överens om att de var från honom rättare sagt. Till middag blev det grillad kyckling, klyftpotatis och rött vin. Sedan godis och drama på tv´n. Så som ni förstår har det varit en bra lördag med mycket äta. Jag kämpar fortfarande med ätstörningsångesten, men jag ska överleva den.

Var hos frissan i förrgår, satt där i 3 timmar och håret blev aningen rött. Hujedamej. Har lite ont i magen över det. Varför skulle jag göra det? Jag blir ju aldrig nöjd ändå.

Titta vad jag klarade av - sätta in en duva!! Fin va?

Sitter här på kontoret och tittar ut på några duvor som sitter här utanför. Jag vet inte varför duvan är så illa omtyckt. Kanske för att de skräpar ner så mycket? Duvan är annars en intelligent varelse, tänk på brevduvan som kan flyga halva jordklotet innan de vänder hem igen. Tänk om jag vore en tjock duva som satt och pickade hela dagarna? Det vore nåt.

Jag är omhändertagen av psyk-vården. Jag har det bra med det. Ibland blir jag rädd när jag tänker på om jag skulle vara utan? Jag känner mig så hjälplös på nåt sätt. På ett irriterande sätt eftersom jag ju är gott och väl vuxen men uppför mig som om jag vore 16. Det sa min man igår, att han liksom fick behandla mig som ett barn.

När den ena KP var sjuk och jag fick vara utan, försökte jag tänka att så här är det att vara utan och jag tyckte det gick ganska bra. Faktiskt.

Jag ska erkänna att jag ibland tänker att jag kan inte bli "frisk" för hur ska jag då klara mig? Då tänker jag att jag med min bipolära diagnos nog aldrig blir "frisk". Och den dagen jag verkligen ÄR "frisk" så har jag inget behov av någon KP. Eller hur tänker ni?

Ja, inte blir det moderaterna i allafall. That´s for sure.

Mår bättre idag, höjde en medicin igår och det verkar fungera bra. Jag har varit på jobbet idag och suttit på min stol och gjort mina arbetsuppgifter utan att öppna munnen nämnvärt. Jag trivs med att vara tyst. Jag vill inte bjuda på mig själv så därför är jag tyst. Och i morgon är det fredag. Kan det bli bättre?