Lååång ångestsöndag

Söndagar är inte min favoritdag precis. Jag upplever den som om jag skulle kräla mig fram i lera samtidigt som jag äter av den. Vaknade då väckarklockan ringde, helt i onödan, för jag skulle ingenting. Och var så trött att ögonen inte ville lyda. Jag vet inte varför, jag hade inte tagit någon sömnmedicin eller nåt - möjligen var det kära herr Seroquel som ville göra sig hörd. Åt frukost och sen föll huvudet ner mot köksbordet. Trött. Så trött. La mig i sängen igen. Det förbjudna. Man äter inte frukost och går och lägger sig igen. För varför hade jag då ätit? Slumrade några minuter och kände mig piggare fram vid 12-tiden. Då åkte min man och jag för en milslång promenad. Hur orkade jag det? Jo jag tvingade mig. Jag tvingar mig till allt möjligt. Och hemma igen åt jag och gick bums i sängen och slumrade nån timme. Sen har jag trillat några bullar och gjort en gratäng. Och min man och jag har pratat färdigt för ett tag. Vi blev osams över att jag inte åt mer än en fjärdedel av talriken. Men jag var inte hungrig.
Nu har 3/4 av söndagen gått, jag är fortfarande trött och håglös, jag borde ge mig iväg till sonen en sväng men jag orkar inte tror jag. Jag orkar ingenting.

Herr Seroquel och company gör saker med min hjärna. Jag tänker saker jag skulle kunna göra men jag orkar inte. Jag får små idéer om vad jag kan rita och måla, möblera om, rensa garderoben, men jag orkar inte. Som om jag satt fast i ett bilbälte och är fasthållen med armar och ben. Det är priset för att vara stabil.

Jag får frågan: Vill du vara kreativ, energirik, sprudlande och fantasifull? Och jag måste svara nej. Och så sitter man här med alla piller och är stabil. Det hörs ju bara av namnet hur tråkigt det är. Stackars mig. Och lyckliga mig. Så som mitt liv blev. Det trodde jag aldrig.

Förstå

Det är svårt att förstå. Jag hör och jag vet att jag har hudcancer. Men jag kan inte förstå. Det är som om det finns där utanför mig. Att det gäller någon annan. Men det gör det inte. Det är min kropp och det finns där. Celler som inte följt reglerna. Celler som växt fel. Det måste jag förstå.

Anpassa sig?

Har bytt arbetsplats nu och fått nya "jobbarkompisar". Det är egentligen inte kompisar, utan jag tycker ganska illa om dem allihop. Jag håller på att isolera mig med att inte prata med dem, jag är mest bara tyst. Vi äter lunch tillsammans men jag försöker snabba mig på, eftersom de är snabba till att kommentera t ex att jag äter för fort eller hur lite jag äter eller varför jag inte äter upp. Så då blir det till att jag är färdig med att äta när de sätter sig.

Min integritet är hög, jag vill inte bjuda på mig själv, jag vill inte ge dem ett inblick i mitt liv, för mig är de obekanta som jag bara delar rum med. Måste man tycka om sina arbetskamrater? Nej. Men kanske kunde jag vara allmänt artig? Ska försöka det. De kan se mig skratta, men mina inre tankar får de aldrig.

Är sjukskriven idag - min lediga dag - men jag har haft ganska tråkigt. Försöker hitta på något att göra, men medicineringen gör mig slak och tråkig. Tänkte jag kunde rita lite, men vad skulle det vara? Min fantasi är död. Fast inte begraven hoppas jag. Och inte har jag fått svar från sjukhuset om cancern har spridit sig eller inte. Förmodligen inte eftersom det dröjer så länge.

Kanske glad?

Just ikväll är jag mest bara glad. Jag är glad därför att det gick att avanmäla sig till en målerikurs jag hade anmält mig till med ett väldigt glatt humör. Jag var livrädd att det inte gick att avanmäla sig. Jag har inte 1500 kronor och orkar inte heller. Tack till Folkuniversitetet! Och tack till min kära terapeut som ringde mig på jobbet för att höra hur det stod till och som gjorde att jag gaskade upp mig och fick nya tankar så jag kunde jobba färdigt idag! Tack!

På stan

Idag har jag träffat en "gammal" kompis på stan. Vi har umgåtts i många år, men på sistone har vi fikat ungefär var tredje månad, en lördag ett par timmar. Jag har funderat lite på det här med våra träffar. Det är väldigt trevligt att umgås med henne, men vi har ALDRIG pratat om känslor. Vi pratar om våra barn (som nu är vuxna - inte barn i alla fall) och gamla grannar. Det är riktigt ytligt. Ibland tycker jag det är patetiskt, jag skulle mycket hellre vilja ha en kompis man kan prata känslor med. Tyvärr lyckas jag aldrig få en sån kompis. Och får jag en sån kompis så är även hon psykiskt sjuk och vi drar ner varandra. Inte bra det heller. Nåväl, denna lördagens möte över en kopp kaffe blev trevlig i alla fall och det är väl huvudsaken förstås.

När jag satt där och fikade så ringde en kompis från kören (jag börjar och slutar om vartannat i denna kör) och frågade om jag kom på torsdag?? Jag sa ja. Jag vill ju egentligen, det är bara det att jag inte orkar vara kontinuerlig. Jag är så ombytlig. Antingen är jag asocial, deprimerad eller manisk. Det är svårt att ha en fritidssyssla när man hela tiden brottas med nåt. Men jag ska ge det en chans - igen - och jag hoppas jag lyckas den här gången. Jag känner mig ju väldigt stabil efter att jag fick Zyprexa, jag hoppas det håller i sig.

Har varit hos sonen och hjälpt honom städa. Han hade själv städat ganska bra så det enda jag behövde göra var att greja lite i köket. Jag hade gjort med lunch som vi åt tillsammans. Nu är det alldeles strax tur att gå/jogga en sväng med min kära man.

Besök

Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Inte så mycket förmodar jag. Det har varit konstiga dagar. Min mor kom igår och övernattade och det rörde upp en hel del känslor hos mig som jag har svårt att reda upp. Sen har min dotter idag åkt tillbaka till USA där hon ska bo ett sista år. Många tårar när vi sa hej då. Ikväll är jag ensam och försöker göra trevligt för mig, jag är ensam. Igår hade jag starka självdestruktiva tankar men jag har kommit mig igenom dem och försöker med andra strategier. Och i morgon skiner solen! Jag får tänka på det!

Grå måndag

Jaha, så var det jobb igen. Jag tyckte först att det skulle vara roligt att få lite struktur på vardagen, men sedan började jag tvivla. Jag har bytt arbetsplats (samma ställe - annat rum) och fått nya jobbarkompisar. Jobbarkompisarna är runt 55-65, jättenegativa, bittra och pratar bara massa skit om ledningen, cheferna etc. Usch. Inget uppfriskande samtal om positiva saker. Man blir helt grå bara av att sitta i samma rum som dem.
Sen var jag hos terapeuten och pratade, tyckte inte att det var så mycket att dryfta, men timmen gick snabbt och så var det tåg hem och en liten fika. Mina svärföräldrar kom förbi med min dotter och ungefär 60 paket mums-mums. Halleluja! Är man lite nere kan man ju ta en kopp kaffe och mums-mums till man dör av sockerchock. Men det var ju väldigt snällt då. Ja inte att jag skulle dö då - men att de kom förbi...

Nu är jag jätteorolig, stressad och uppjagad. Här satt jag i godan ro och så plötsligt ringer min mor och säger att hon kommer imorgon!!! För övernattning. Alltså! Hur ska jag klara av detta? Hon ska sova här. Jag sprang och tog ett litet stabiliseringspiller för nerverna, så jag mår lite bättre nu. Jag skrev ett akutbrev till terapeuten - hon får träffa mig på onsdag (stackars henne...) så får jag ett tillfälle att bege mig hemifrån (är sjukskriven varje onsdag) - och stanna borta länge tills hon åkt igen. Kan ju sitta på biblioteket tills det mörknar.

Detta är god träning i att STÅ UT! Jag får stanna kvar i min ångest - så är det bara. Jag ska klara detta utan att bli destruktiv.

Underbar dag! (I alla fall hälften av den)

Var på shoppingrunda med terapeuten, det gick åt helvete, freak out, men när den väl var överstökad så har jag haft en helt underbar dag. Jag har varit alldeles ensam hemma idag, helt underbart! Min sista semesterdag dessutom. Jag hade bestämt mig för att jag skulle göra denna dag till en positiv njutningsdag.

Jag hade lax till lunch (love that). Satt helt ensam och njöt. Efter det kaffe och choklad. Sen tog jag en tupplur i sängen och gjorde mig sedan redo för en långpromenad. Solen sken dessutom! Till middag åt jag soppa och så såg jag en DVD jag hade hyrt - Milk - med Sean Penn - den var verkligen sevärd. Den handlade om hur homosexuella hade det på 70-talet. Man blir ju helt upprörd över hur man kan behandla människor. Kan rekommenderas! Till filmen smällde jag i mig en stor påse lösgodis. Yum!

Nu har kvällen blivit sen och jag har tagit min medicin samt lite rödvin och nu ska jag gå och lägga mig. Min man kommer vid 23-tiden, men då sover nog jag.

Fina tankar

Har känt mig så nere ett tag. Det har varit/är svårt för mig att engagera mig, eller att föra en enkel dialog. Träffade min terapeut idag, här hemma hos mig. Vi har försökt vända det trista till något bättre, och jag mår faktiskt lite bättre nu. Vi har pratat om de fina sakerna jag har gjort och hur jag ska kunna tänka på det bra och inte på det dåliga. Det är svårt, men jag mår faktiskt bättre efter att hon varit här. Ska försöka skriva ner tre fina saker jag gjort idag. Jag berättade för henne att jag provat mig på självskattning med MADRS och fått höga poäng, men då sa hon att denna självskattning inte är så uppskattad inom psyk-vården därför att det blir som ett kvitto på att man mår dåligt, och så mår man ännu sämre. Jag kan förstå poängen i hennes resonemang, för efter att jag gjorde testet så mådde jag faktiskt sämre. Gu va höga poäng - jag måste ju vara allvarligt deprimerad!

Jag berättade för henne att jag börjat få tvångstankar igen om att göra mig illa och hur det i detalj skulle gå till. Jag känner mig nästan besatt och är rädd för mig själv. Jag får hålla mig långt undan de farliga sakerna.

Ikväll kommer ångesten ånyo, det är väl dags för ett piller igen. Som tur är ska min dotter inte vara hemma ikväll (behöver andningsrum), så jag kan få slappna av ordentligt.

Pengar, pengar

Var på stan med min dotter. Det skulle jag inte gjort. Gick i affärer med henne och tittade på kläder. Jag blev sugen på ett par byxor förstås - som jag inte har råd med. Deprimerande att bara få gå därifrån. Känner mig som en fattiglus. Måste klara av ekonomin tills lön den 25. Bara måste det.

Städade sonens lägenhet, kändes lite taskigt fast bra. Jag tycker om att städa. Det skingrar tankarna och det är något praktiskt att hålla på med. Skura och skrubba.

Var ute och gick en promenad i morse, gick väldigt fort. Drömde om att läkaren skulle ringa om provsvaret på födelsemärket. Men icke. Däremot ringde min terapeut, hon kommer hem till mig i morgon. Jag känner mig låg och trött för tillfället. Eftermiddagarna och kvällarna är värst. Jag har ångest och mår inte bra alls. Jag har svårt för att prata och inget tycks vara kul längre.

Måndag

Känner mig helt tom i huvudet, jag har redan glömt vad jag gjorde i morse. Jag glömmer väldigt mycket nu för tiden, jag skyller på pillerna.

Jag var på apoteket och hämtade ut medicin - inte den dyra sorten som tur är - är jättefattig just nu. Men jag hörde mig för hur jag ska göra om jag inte har råd till medicin till 1900 och 2000 kronor. Om jag måste hämta innan lön får jag ta det på avbetalning.

Sedan tog jag tåget in till stan och hängde upp nya gardiner i min sons lägenhet (jag städade inte fast det kliade i fingrarna), det blev riktigt bra. Han hade fest i helgen och det var säkert 500 burkar här och där. Det var nästan så han ångrade att han hade haft fest sa han, eftersom det blev så stökigt efteråt. Jaså minsann - han lär sig....

Min dotter och jag är ensamma hemma i kväll, jag är orolig som vanligt, vet inte varför, mest som en slags panikkänsla med ångest i magen, om nån fattar vad jag menar. Ska väl ta ett litet gyllene piller om ett tag för att må bättre. Vi ska titta på nåt kul på tv, inte mycket annat att hitta på när det plötsligt blev tråkigt väder. Jag har vilodag idag och ska inte ut nån stans. Det ska jag klara av.

Min man jobbar borta i kväll och kommer hem kl 23, för sent tycker jag. Jag gillar inte när han inte är hemma. Tänk så sammansvetsade vi är, jag och min man. Jag är helt beroende av honom, hans närhet, kramar och snälla ord. På ett barnsligt sätt vill jag mest att han ska vara hemma på kvällarna, det blir så oroligt annars. Otryggt. Han är allt för mig. Det trygga hållpunktet i all röra. Att han står ut. Det fattar inte jag.

Whatever

Idag har jag ätit bra. Nu är jag botad! Nu kan jag säga till terapeuten på måndag att nu kan vi släppa den frågan. I´m cured. Jag vill ha medalj.

Ibland blir det svårt när man visar upp en bild för omgivningen, och en för sin familj. Den enda som vet det mesta om mina demoner är ju min läkare och terapeut. Jag skulle nog skrämma iväg både den ena och den andra om jag sa allt jag tänkte på.

Mina tankar och mina demoner försvinner inte, de flyger inte iväg, jag lär mig bara att hantera dem. Precis som jag gör på köpcentret. Jag lär mig hantera demonerna som plågar mig. Jag är rädd för all stress som finns i köpcentret, alla människor, jag är rädd jag ska tappa bort mig själv, är rädd för att jag ska försvinna bland alla hyllorna, att jag ska bli galen, att maten ska ta mig och drunkna mig.

Om jag berättar för terapeuten hur jag mår så låter det är ok, för terapeuten förstår att man kan må så här fastän man är 42 år. Att fobier och tvång finns även om åren går. Jag kan inte hjälpa det, jag är 42 år och är rädd för brödavdelningen.

Min hjärna är ett bräckligt organ som trasslar till det för mig väldigt ofta. Jag tror inte det går att "laga", jag får använda min terapeut och läkare som ett par kryckor så stapplar jag mig igenom livet så gott som det går.

Ikväll är jag ånyo ångestfylld, kan inte sitta still och är jätteorolig. Jag tar en benso och hoppas det ska lugna sig. Jag säger inget till min man, han blir bara orolig och det orkar jag inte med. Och så oroar jag mig för att jag ska bli beroende. Det finns liksom ALLTID något att oroa sig för....hjälp!

Skönt till slut

Ja, till slut blev det skönt att sitta på altan, det har varit allt annat än kallt idag, och så har det väl varit i hela Sverige också.

Idag har jag varit på stormarknaden med min terapeut, vi har övat på att handla i affär, det låter helt sjukt och det kanske det är också. Min man hatar att jag åker dit, han tycker inte om idéen, och han tycker inte om terapeuten. Jag känner mig fånig, jag är snart 43 år och kan inte åka och handla ensam. Hur pinsamt är det??? Sen är det så att han inte vet hur dåligt jag egentligen mår, för att jag inte berättar hela sanningen för honom. Men i allafall, jag var där nån timme idag, det gick väldigt bra den här gången, jag är nöjd och min terapeut var nöjd.

Sen har jag varit ute på promenad i 1½ timme och inte skött matintaget som jag ska. Jag VET att det är löjligt och att de som ska hjälpa mig snart ger upp, alltså - varför ska de ge järnet för mig när jag är helt omöjlig att hantera?

Nog om mitt jävla trasiga psyke - nu är det kväll, vi har fikat och sen är det film-tajm, det ska bli så skönt att få sitta ner och bli underhållen ett tag, glömma all skit.

I morse vaknade jag tusen gånger och låg och vred mig av och an, drömde om psyk öppenvård som inte ville veta av mig, det var faktiskt en hemsk känsla, jag var som osynlig. Jag kan säkert analysera denna dröm i tusen bitar, men det ska jag inte göra, för det är pinsamt om det kommer fram att jag egentligen inte klarar mig utan psykvården, alltså jag är ju så gammal nu! Skulle sola mig i dag och det är på kroppen man ser det - sönderfallet alltså - huden på insidan av benet hänger, huden på överarmarna hänger... etc, etc. Det går bara nerför.

Nej nu får jag ge mig i min självömkan, jag önskar er en trevlig helg!!

Utflykt

Idag har jag varit på utflykt med min dotter på 23. Vi packade korgen med grekiskt lantbröd, mozarella och parmaskinka + en påse bullar och åkte i väg. Vi tog tåget in till stan och gick sedan till stadens å där vi bredde ut filten. Det var verkligen trevligt. Håller på att ramla ner i ett stort svart hål, har svårt att prata och skratta men det hjälpte verkligen att få komma ut och se på vattnet och folk som gick förbi. Det är svårt att ta sig i kragen och ge sig ut när man allra helst vill ligga inne på soffan och stirra.

Det har varit en bra eftermiddag - nåja - så gott som det går. Gjorde middag som jag inte åt av, typiskt, åt knäckebröd och keso i stället. Skulle ju inte göra så men får ta nya tag i morgon! Jag är den födda optimist - ibland.....

Tomorrow kommer min terapeut hit, vi ska göra mat, det blir ju säkert muntert, får anstränga mig då. Hej hopp.

Städa för sonen

Idag har jag gjort det förbjudna - jag har (eftersom jag har nyckel) diskat hos min son då han inte var hemma! Hujeda mej - jag ska lämna ifrån min nyckeln till min man istället så jag inte blir frestad en annan gång....

Annars har jag suttit och gråtit en timme hos terapeuten, det var riktigt dåligt idag. Jag mår bättre nu fast jag inte sitter och skrattar förstås. Så mycket ledsenhet i min lilla kropp. Jag ville ge upp, sa att jag kommer att vara ätstörd resten av livet och att jag inte ville ha någon mer terapi. Min terapeut ville inte att vi skulle ge upp - så jag försöker ett tag till då. Jag är så gammal och har haft ätproblem hela livet och jag tänkte ge upp. Då sa min terapeut att om vi ska jobba med andra saker och jag inte äter så kan vi lika gärna lägga upp alltihop eftersom min hjärna fungerar dåligt om jag inte äter. Jag förstår ju det. Jag kommer ju inte ens ihåg vilken dag det är eller vad jag gjorde i fredags.

Nu borde jag gå och hänga ut tvätten, men då kommer grannen och ska prata (jämnt kommer hon) och det orkar jag inte. Min dotter sitter här och vill prata och jag orkar inte.

Flytta

Idag har vår 20-årige son flyttat. Vi har hållit på hela dagen. Jag tog först en runda i spåret och var fit for fight efter det. Vi lyckades bli helt färdiga fram mot kl 16 och då väntade middag hos farmor och farfar. Det känns väldigt märkligt att han nu har flyttat. Hans rum står helt tomt här hemma nu och jag har ångest (givetvis) för allt som kan hända honom nu när han inte bor under mina vingar längre....Men han tyckte ju naturligtvis att det var hur skönt som helst med en egen lägenhet. Riktigt stolt var han.

Det är konstigt när man är helt sysselsatt så hinner man inte tänka på ångest och problem. Det är riktigt skönt faktiskt. Nu fram mot kvällen mår jag sämre igen och har tagit ett litet piller. Det är sån ångest som sticker i en som en kniv, jag har ångest för livet självt. Har inte sagt något till min man om vad jag tänker. Han sitter och njuter med en öl framför tv´n, han är sliten efter flyttdagen. Inte ska jag komma dragandes med ångest hit och dit. I kväll får jag ha den för mig själv. Ångesten alltså.