Blottade

Och jag skriver blottade därför att det var det det handlade om för mig idag. Vad ska man ha på sig när det är 27 grader varmt och man inte vill visa armarna? Jag tog kortärmat men har hela dagen passat på och stå rätt så det inte var synligt. Träffade min gamla chef och jag stod vänt så hon bara kunde se den ena armen. Löjligt förstås, men förståeligt.

Gick en stund på stan, hittade ingenting, jag går och väntar på att jag ska lägga på mig en drös med kilo eftersom jag blev tvungen att sätta in Zyprexa igen. Jävla skit. Men jag mår bättre psykiskt så jag försöker acceptera medicinen. Varför ska sån underbar medicin ha värsta äckligaste biverkan? Don´t know.

Joho och så bar det av till Maxi och det var ju jätteroligt. Nu har vi kommit hem min man och jag, vi har fikat och haft det trevligt. Jag sitter vid datorn ett tag och han är och praktiserar lite golf. Jag luktar mycket gott - var och provade parfymer på Kicks. Det är väl det närmaste jag kommer en egen flaska, det är ju så himla dyrt. Fastnade för Burberrys till 500 spänn.

Har varit en trevlig dag på jobbet idag, har fått ny arbetsplats och ska göra lite annorlunda arbete. Jag provade på idag och det känns bra. Det är en omplacering gjord av psyk och min chef. Jag tror det blir väldigt bra. Kanske ska jag få må lite bättre på mitt arbete.

Vilken varm dag! Och det kan jag känna på mina lår att det har varit - missade tydligen att smörja in vissa delar av kroppen med solkräm idag.... Men jag njuter av solen här hemma på baksidan på gräset, helt underbart. Jag avskyr badplatser och bassänger, så om min man vill dit får han åka själv. Här hemma får man ligga i fred och sköta sitt eget. Toppen tycker då jag!

Var uppe i skogen på eftermiddagen. Jag gick första runden och så vågade jag mig på att springa andra och tredje. Jag sprang jättesakta och höll tummarna för att mina muskler skulle orka. Och det gick bra. Jag hade MP3 och lyssnade på techno - och det gav fart. Jag har varit en löpare i massor med år tills jag fick Litium och andra medikamenter och musklerna tynade bort och min lust med. Jag sörjer det jättemycket. Jag sörjer att mitt liv är som det är med alla mediciner och skit. Jag kommer liksom inte över det. Vägrar liksom acceptera. Så mycket förhållningsregler som ska tas hela tiden. Usch.

Vi skulle titta på DVD i kväll men det gick åt skogen: Först en film om en dysfunktionell familj och jag började gråta och vi fick stänga av, sedan en film om ett dysfunktionellt äktenskap och då fick jag ångest. Sen stängde vi av hela skiten och tittade på tennis istället! Mycket bättre!! Det var en sån där lördag som inte blev myskväll.

I morgon är det fint väder igen - det sa de - och då ligger jag här ute igen - men insmord.... Jag har - på tal om sol - fått ett jättekonstigt födelsemärke som jag var på vårdcentralen för igår - de tyckte det var fult och nu ska de ta bort det för analys. Säkert har jag hudcancer. Vilket ödets ironi i så fall. Jag som tänker på döden hela tiden. Men inte nu, för nu ska jag sova. Kanske.

Hade en tråkig dag på jobbet, väntade bara på att få gå därifrån. Träffade min man på stan och vi tog en jättegod sallad. Så tittade vi lite i några affärer innan vi hyrde några DVD och åkte hem. Det har varit en lugn kväll med först Sverige mot England - som vi förlorade ju förstås - sååå irriterande! Sen en dokumentär om Michael Jackson, jag tycker det är jättesorgligt att han dog så tidigt och att hans liv blev som det blev.

Nu sitter jag här och försöker bli trött, har en släng av min hypomani kvar, det är svårt att komma till ro på kvällarna, jag fattar det inte riktigt....

Idag träffade jag min reserv-terapeut. Hon var väldigt trevlig och vi hade ett samtal som jag inte har haft med min "gamla" terapeut. Det var bra. Jag var väldigt ledsen, jag trodde inte att jag var det för det har inte känts så, men jag har väl tryckt undan alla känslor så att de blev osynliga. Nu har jag huvudvärk och spänningar i käken, beror väl främst på att jag antingen var ångestfylld eller det att jag gick med sandaler som hade 18 cm hög klack så jag var tvungen att koncentrera mig rejält för att inte drösa i backen.

I morse vaknade - eller ja inte vaknade - jag och klockan var 05 - mobilen larmade - och jag var FULL av Zoplikon. Fruktansvärt. Hela jag sov medan hjärnan försökte mobilisera mig och få mig att gå upp. Skulle ju till jobbet! Sov och sov och framme på jobbet tog det låång tid innan jag "vaknade". Pinsamt - jag var mer eller mindre drogad. Ska nog inte ta den medicinen för sent på kvällen, eller också inte ta den alls när det är jobb dagen efter...

Jobbat och jobbat, men rätt så lugnt ändå. Satt ute på lunchen och lapade sol. Satt vid sjukhusets entré och kollade på folk som kom och gick. Intressant. Jag tycker det är roligt att fundera över vad alla människor har för sig, vad de söker sjukhuset för, eller om de ska hämta någon?

Idag fick vi en grej som jag aldrig trodde vi skulle skaffa oss - en platt-tv!! Vilken reform! Och nu sitter man och dotter och tittar på fotbollsmatch på tv:n, de har skrikit två gånger nu så jag räknar med att det står 2-0.

I morgon ska jag träffa min reserv-terapeut, det blir lite pirrigt tycker jag. Men schysst.

Glömde ju att berätta om min underbara händelse igår, jag trodde knappt att det var sant med sådan smidighet. Ja det handlar om psyk-akuten. Jag hade fått slut på Litium helt plötsligt (var ju manisk förra veckan, höll inte koll på något över huvudtaget...) och kl var över 18 och apoteket var stängt (universitetssjukhusapotek som stänger kl 18? Crazy!). Jag bestämde mig för att ringa till psyk-akuten, var lite nervös, får man göra så??? Det var en skötare som svarade, jättetrevlig, hon skulle kolla med jourläkaren om han tyckte det var nödvändigt att jag tog denna kväll och inte väntade 12 timmar till nästa dag. Skötaren skulle ringa upp sa hon, och efter 20 minuter så ringer hon och säger att doktorn tycker jag absolut ska ta Litium. Jag säger att apoteket har stängt, men det är inga problem säger hon. Kom in bara!
Jag åker in (min son kör...), blir glatt bemött och får sitta och vänta och så efter 10 minuter kommer hon med en liten påse med min medicin!! SÅ smidigt kan det göras! Och inte ljud om att jag får skylla mig själv eller något. Kram till psykvården!

Idag var det upp som en lärka 05:10, jobbet väntade! Tog bilen till jobbet, men kör som en alika, jag blir hemskt nonchalant och slarvig när jag kör på alla mina mediciner. Det är ju mitt ansvar förstås, försöker köra så sällan det går. Värre var det här om veckan då jag skulle (manisk) åka till psyket och jag tog bilen. Ja, det gick undan kan jag säga. Terapeuten blev jättearg på mig. Och med rätta förstås. Pinsamt.

Nå väl, det fanns att göra på jobbet men inte för mycket så jag kunde smita iväg på lunchen och köpa en klänning. Jag blir ju bara fetare och fetare för varje dag som går - så jag måste ju köpa klänningar som passar mig. Alla mina trånga byxor och kjolar ligger ute i garaget. SORG.

Sen var jag på Ica Maxi och storhandlade, det var första gången för mig på väldigt länge, vi har haft shopping-KBT på Maxi... Och det gick bra, min terapeut är på semester, men jag klarade av att vandra omkring där bland alla varor.

Har nu gjort middag och mina familjemedlemmar - 2 av dem - har åkt till Ikea för att köpa tv-bänk. Vi ska förnya oss och lämna tjock-tv:n till sitt öde. Jag vet inte riktigt hur det ska bli, hela vardagsrummet kommer väl att drunkna i tv:n, en 42 tum.

Jag är fortfarande väldigt känslig efter min mani, ska egentligen inte sitta framför datorn, men...äsch, nåt kul ska man väl ha?

Idag har jag varit i trädgården och fyllt på med jord, det var inget kul.....Så försökte jag sola men typiskt att solen försvann när jag hade smort in mig. Fixade en cappucino till mig och min dotter, och så blev det trevligt i alla fall.
Jag är på mitt nervösa sätt idag, plockar och städar hela tiden, min dotter är runt mig konstant, det känns som jag inte kan andas, och ändå är hon det finaste dottern man kan tänka sig. Jag får skitdåligt samvete. Det är bara så svårt när jag har ett jättestort behov av att vara själv.

Sitter nu vid datorn (förstås), och har några minuter för mig själv.

Jag var ute i skogen på förmiddagen, det blev att rusa runt i skogen 6 kilometer och 2 kilometer försökte jag småspringa lite. Det är ju helt omöjligt med alla mina mediciner i kroppen. Surt att tänka på att jag för några år sedan sprang flera halvmaror och hade vilopuls på 39. Och nu kan jag knappt ta mig runt. Men vem bryr sig om det? Är man psyk-sjuk så är man, jag har accepterat det. Stoppar man i sig mediciner som gör en trög i musklerna så är det inget att göra med det.

Annars är min man hemma och min son som konstant sitter vid datorn och spelar WOW, han säger knappt något, men det är i och för sig hans personlighet. Vi är mycket mer lika än vad jag är med min dotter. Men så är det väl för de flesta familjer, vissa är lika varandra och vissa är inte.

Nu blir det att laga lite mat, ska försöka vara duktig och äta vanligt fast jag bävar för viktuppgången som snart är i antågande. Hur ska det bli denna gång? Jag säger till min skötare att jag går upp endast pga pillerna, att det har med förbränningen att göra och att detta sker fastän man inte äter mer. Men hon är så jävla envis. Jag vet bäst när det gäller min vikt, jag är kung på det. Ska hon säga som är överviktig och inte tränar något alls. Kom inte här och säg till mig hur det funkar med vikt och mat. DET kan jag!

Midsommardagen. Sov till 8:30. Vaknade då och gick upp, åt frukost även om jag inte var hungrig. Jag har som en ritual att äta ensam i köket, det ställer till det lite för mig eftersom jag måste hinna äta innan resten av familjen gör det. Efter jag hade ätit satt jag i sängen och försökte läsa men ögonen trillade ner, var egentligen jättetrött. Min man låg bredvid, han är så snäll och räddar mig från en hel del tokigheter. Jag har ju varit inne i en manisk period just nu, och han har hållit fast mig när jag velat göra olika saker. Törs inte tänka på vad som hade hänt om jag bodde ensam.

Var ute och gick några varv i spåret, ska försöka hålla motionen på samma nivå som förut, speciellt nu när jag satt in min hatmedicin igen. Jag tror att om jag inte motionerar på samma stränga sätt, så kommer jag gå upp ytterligare i vikt förutom de som jag går upp bara pga pillerna. Jag känner att manin är på tillbakagång pga medicinen, det är som ett under egentligen, jag känner hur allt lägger sig tillrätta i hjärnan. Jag liksom känner att hjärnan är sjuk, den kokar, det är svårt att förklara, jag försökte förklara för min man igår, när jag var på väg att möblera om vardagsrummet kl 00:30. Det är inte lätt att förklara detta för någon som inte har samma diagnos.

Nu ska jag lämna datorn ett tag. Min son har hört av sig, han är välbehållen efter gårdagens midsommarfest, det känns jätteskönt, jag blir jätteorolig när man vet hur mycket som kan gå snett i fyllan och villan.

Har hittat min blogg igen, den har varit nere sen december 2008. Har inte haft lust att skriva något, men tänkte jag kunde skriva några rader. Jag brukar glömma bort lösen och e-postadresser och så startar jag nya bloggar, ibland känns det som att jag har bloggar överallt. Men det är jag väl inte ensam om kan jag tänka.

Idag har jag varit ute och gått en promenad i raskt tempo, ska egentligen inte göra det pga min fot och min intension att gå upp i vikt, men kunde inte hjälpa det. Sen var jag i affären för att köpa växter till köksfönstren, det var alldeles för mycket att välja på så det blev inga. Får göra ett nytt försök i morgon. Nu har jag suttit här och haft ett projekt med sax och lim, det blev bra, ska ta det med till terapin på måndag. Jag är supereffektiv när jag fått något på hjärnan, det blev en hel del arbete gjort.

Resten av familjen: en spelar golf, en sover ut hos en kompis och den tredje är i Stockholm hos en kompis, de skulle på fotboll. Jag försöker göra snälla saker, har haft en fruktansvärd ångest de senaste dagarna, men idag har jag hitintills lyckat hitta på snälla saker och inte grävt ner mig. Känner mig stolt för det!

Nu är det dags för lite kaffe igen - ha en bra lördag!