Osams med maken. Jag kan förstå det, att det sliter menar jag. Jag är nervös och orolig och han har åkt till jobbet och jag kan inte prata med honom. Be om ursäkt liksom. Är hemma några timmar så här på morgonen innan jag åker till jobbet. Ska gå på stan en liten stund, avkoppling. Känner mig lite svag idag, gått ner nåt kilo, orkar inte tänka på det. Skrivit matdagbok och ljugit. Ska till skötaren i morgon och visa fram matdagboken. Jag ljuger och lurar mig själv. Ynkligt. Jag är en jobbig ynklig människa som är påfrestande för omgivningen. Men det är en helt underbar dag idag, varmt och soligt, skönt. Det blir att plocka fram någon klänning. Efter jobbet ska jag fika med en kompis, jag orkar egentligen inte men ska tvinga mig, göra något annat.

Idag har jag varit som en vanlig människa. Vaknade vid 07 - frukost, tvätta håret, jeans och armband. Sedan en kort promenad till tåget. I stan träffade jag en "gammal" kompis och vi tog en fika tillsammans, och jag kände mig så där "vanlig". Även om jag har svårt att koncentrera mig och fokusera på vad hon sa och komma ihåg vad hon sagt tidigare så tycker jag att jag klarade av det ganska bra. Hon vet ingenting om mig och det är jag glad för. Inte alla behöver veta hur jag mår.

Träffade överläkaren i hissen på sjukhuset. Ingen av oss sa något mer än "hej" eftersom hissen var full med folk. Hon sa bara att hon sprang omkring på sjukhuset. Jag kollade och hon var bakjour. Det verkar jobbigt och stressigt att ständigt vara på språng. Sen gick jag till restaurangen och köpte lunch. Duktigt! Jag ska äta varm mat till lunch. Och det gjorde jag. Jag har kommit hem nu, har druckit kaffe och är trött. Ska nog lägga mig en stund. Brottas med tankar om att göra mig illa. Ska, ska inte. Hur, var, när?

Det är något fel med min dator, jag kan inte kommentera andras bloggar, glömt lösenord överallt och bara strul. Skit också. Skriver några rader här istället. Igår var jag hos läkaren och har redan glömt vad vi pratade om, men kommer ihåg att det var ett bra samtal och att jag får höra av migtill henne om det är något. Och jag var duktig patient och såg fräsch ut. Idag var jag hos skötaren och så fräsch ut tills jag brakade ihop och grät och inte var någon duktig patient alls utan har ingen lust med livet längre. Nu sitter jag här och ska gå och ta en Oxascand för att må lite bättre. Jag har beställt tid till frissan, tänkte jag skulle få en bra känsla i mig - att göra en bra sak för mig själv. Jag har blivit gråhårig och kanske är en frissatid är något som skulle muntra upp mig lite? Och så ska jag köpa en blomma och gå och träffa en gammal bekant på lördag för en fika. Det kanske kan göra mig gott. Och så har jag gått upp 2 kg vilket jag inte vill men vet att jag ska. Och inte göra mig illa för det.

Idag har jag genomfört ett pass på jobbet. Lyckades vara helt tyst hela dagen. Inte ens när vi fikade yttrade jag mig det allra minsta. Det känns enbart skönt att bara vara en som iakttar omvärlden. Sen hämtade min man mig och det var absolut det bästa idag. Inte behöva ta sig till tågstationen. Nu ska det snart fixas varm mat. Så får vi se om jag äter det. Eller om jag stoppar ner det i en matlåda, både till mig och mannen. Jag är lite nervös inför morgondagen, jag ska träffa överläkaren på psyk och jag glömmer oftast vad jag ska prata om. Förut har jag skrivit ner på en lapp och tagit med mig och jag får väl göra så i morgon också. Det är ju hennes jobb och hon får betald för att lyssna på en sån som mig. Jag kommer för att jag har problem, jag kommer inte för att bli hennes fikagäst, det är ok att jag har problem, det är det som är meningen liksom, jag behöver inte sitta där med ett stort smajl över hela ansiktet och låtsas att allt är ok. Jag får gråta om jag vill. Jag lever en dag i taget, jag lever bara en dag i taget och inte hela veckan för det blir för mycket. Jag behöver inte tänka att jag ska hålla mig levande tills jul. En dag i taget. Det är allt jag kan bjuda på.

Trött och mätt och nöjd. Tittat på film och flytt från vardagen lite. Precis efter filmen ringer min mor och vill ha en rapport om hur vi har det, vem som gör vad och vem som är var. Jag blir så trött så jag knappt orkar prata. Men svarar så gott jag kan och orkar. I morgon är Göteborgsvarvet och det sticker i hjärtat, det var ett lopp jag ofta var med på innan jag blev sjuk, men nu är det inte så längre. Livet ändrar sig. Nu går jag aldrig ut och träffar aldrig folk och läser inga böcker. Och definitivt inga långlopp. Jag ska vara mätt och glad och nöjd i allafall. Få sova och vara nöjd.

Idag kommer min dotter på besök - pluggar annars i Lund - ska bli trevligt att se henne igen. Hon har varit i Stockholm på jobbintervju. Det är inte lätt. Det är inte lätt att vara ung och stå på tröskeln till vuxenvärlden och försöka få ett jobb. Sedan kommer min son - han bor här i stan. Glad över att de vill vara här med mig/oss. Till slut kommer min man som jag älskar. De älskar mig alla trots att jag är så risig. Hjälper mig. Det har varit en jobbig vecka med terapi och ECT. Jag ska inte ge upp. Äta maten. Vara positiv. Tacksam.

Jag tycker det är så svårt att skriva här. Jag låter som om jag är någon annan. Min hjärna är tom och kroppen känns ihålig. Tack vare medicinerna. Som om jag lever i en bubbla utan någon mening eller initiativ. Effektiv medicinering men livet saknar lust och mening.
Därför är mina inlägg konstlade och substanslösa. Jag sitter och stirrar framför mig och vet inte vad jag ska ta mig till eller vad jag ska tänka. Öh. Kära doktor - en bra mix av mediciner har jag fått - vällyckat!

Fredag kväll - framför tv´n - med mannen och med hyrd DVD-film + hockeysemifinaler - och instruktioner i hur man spelar hockey. Så nu kan jag det. Filmen var rolig och att titta på hockey muntrar jag upp med lite facebook och en stor skål godis. Jag låter mannen få sina idrottsliga luster mättade med hockey. Vi har kommit överens om att gå och lägga oss kl 21. Jag är trött och han med. Dessutom tycker jag om att ligga där i mörkret med honom och småprata om ditt och datt. Att han är vid min sida fast jag har en del diagnoser och är skruttig.

Jag fick mitt läkarutlåtande hemskickat idag, en kopia av det alltså. Och det var bra skrivet. Bipolär sjukdom. Tvångssyndrom. Anorexia nervosa. Därför älskar jag min man som alltid finns där och vill hålla mig i handen. Så får vi se vad Försäkringskassan tycker.

Imorgon ska vi ut och gå runt ån min man och jag. Jag ska försöka komma över det äcklet jag känner därför att jag ätit en stor mängd godis. Sonen ska låna bilen så vi får ta tåget hem igen efter att vi har gått färdigt. Hoppas det onda i höften går över, jag har sagt hela dagen - på skoj - att jag nog också har fått reumatism - varför inte??? Liksom. Kroppen är skraltig, inget funkar som det ska. Och några gråa hår också.....

Sitter här och håller värmen med en filt. Fryser som vanligt. Snart är det väl dags att gå och lägga mig. Tycker om att sova. Få ro.

Idag har jag jobbat, jag jobbar ju 50 % och jobbar måndag + tisdag och ledig onsdag. Och onsdag är det i morgon. Ska bli skönt. Ska ta blodprov och sedan träffa "min" skötare kl 14. Och räkna med att få ta lite skit då. Hon är en tuff kvinna och när hon får se att jag inte gått upp något enstaka kilo så blir hon arg. "Du får skylla dig själv". "Ta ansvar, jag har inte tänkt orka hur länge som helst med dig". Jag känner mig liten och svag, jag är så gammal och är fortfarande fast i ätstörningsträsket. Ska jag nånsin bli "frisk"?? Och hur??

Ikväll låter jag min älskade man få sitta och se på fotbollsmatch på tv´n. Han är så tacksam. Och jag sitter och surfar i fred. Och alla är nöjda. God bless.

Sicken kärring jag känner mig som, en sån kärring som jag föraktar och som brukargee insändare i tidningen. Jag avskyr skrikande ungar, verkligen skrikande ungar. Måtte de snart gå in och äta. Slutade tidigt på jobbet idag och åkte hem i värmen, helt underbart med värme även om jag alltid fryser och aldrig kan ha kortärmat pga ärr och frossa. Druckit kaffe och läst Se&Hör, mycket underhållande.

I fredags kom mina föräldrar och det innebar en påfrestande helg. Igår var jag så utmattad så jag inte orkade någonting. Jag låg på soffan och sov efter att de hade åkt hem. Jag kan inte förklara varför jag mår som jag gör, det är en kaskad av känslor i mig som jag inte kan förklara. När hon ger mig en puss på kinden startar ett våldsamt raseri i mig och jag får lust att smälla till henne. Känslor som bara dyker upp utan att jag förstår varför. Jag vet inte om jag orkar analysera det fast jag och min man försöker sitta och prata ut om vad som hände och varför. Bäst att acceptera helgen som den var och gå vidare.

Och nu får jag acceptera jävla skrikungar.

F d anorektiker. F d anorektiker. Det känns konstigt att skriva men jag ska klara av det. Idag ska jag först och främst bryta mina långa vandringar i all oändlighet i skogen. Jag ska klara av att låta bli. Jag ska klara av att sluta med det. Jag är så sliten. Min man ringde mig på jobbet idag och jag var så trött och ledsen så jag inte orkade svara ens utan bara grät. Jag är lite piggare nu när jag har kommit hem. F d anorektiker. Det ska jag bli.

Idag har jag ätit lunch på stan med min man. Det var trevligt. Sedan hittade vi en present till svärfar som fyller år på söndag. I allt detta har jag ägnat mig åt tankeverksamhet ang mat och aktivitet och om jag ska avsluta kontakten med "min" skötare. Kan man "bara" ha kontakt med en läkare lite då och då? Jag känner att jag inte kommer längre med min skötare. Jag känner mig bara dum, dum för att jag inte klarar av det som hon säger att jag ska göra. "Sluta nu och gör så här som jag säger istället!" "Skärp till dig nu" och "Du får skylla dig själv när du är så dum så!!" Jag mår bara dåligt, jag klarar inte av det som hon säger jag ska göra. Det är så svårt.

Det har varit en fin dag med min man, jag älskar honom så högt, han är allt för mig. Ja tillsammans med mina barn förstås. Jag måste skärpa till mig och tänka på familjen. Helgen som kommer blir med mina föräldrar på besök och sedan kalas hos svärföräldrarna. Det ska gå bra!

Har jobbat förmiddag och sitter nu hemma och tar en kopp kaffe. Försöker tänka på hur jag ska ha det. Och hur jag ser ut. Jag själv tycker jag ser tjock ut och andra tycker jag ser för jävlig ut. Benig och ful. Och där mittemellan krockar det hela. Igår hade jag en helvetesmåndag, spårade ur med lite godis och sedan blev det rena orgien och jag tappade fullständigt greppet om alltihopa. Och idag har jag brottats med om jag ska låta det vara och försöka slappna av i det jag gjorde, eller banta bort det lilla jag gick upp. Jag vet inte. Min man tycker jag bara ska försöka slappna av, sluta springa runt i skogen och tredubbla matintaget. Det är inte lätt.

Nu har jag legat här på soffan i eftermiddag, varit en sväng på apoteket och hämtat apodosen, medicinförskriften var ändrad men nu har jag fått rätt. Jag hade på eget bevåg tagit bort en medicin som jag inte skulle ha gjort. Nu är den lagt till igen.

I morgon har jag min sjukskrivningsdag och min man har tagit semester. Vi ska ha en trevlig dag. Jag ska bara träffa min skötare på eftermiddagen, då blir det väl bara diskussioner om min vikt som vanligt. Som jag sa till min läkare "jag orkar inte mer" och så känner jag. Och varje dag är en lång diskussion med mig själv om att inte göra mig illa. Ja mer än vad jag gör med maten alltså. Jag ska inte göra mig illa. Kanske nästa vecka. Mina föräldrar kommer till helgen och jag får väl avreagera mig nästa vecka kan jag tänka.

Jag är rätt ensam men det är mitt eget val. Att jag inte orkar mer än att gå till jobbet och hem därifrån. Ensam. Idag gick jag min runda i skogen och snavade och föll handlöst på gruset och slog upp händer, knän och höft. Blodet rann. Efter det gick jag hem lite yr och illamående och duschade av mig grus och blod. Nu mår jag bättre.

Min käre man och jag åkte och storhandlade. Det är ju inte speciellt roligt men nödvändigt. Nu är kylskåpet fullt och det gör mig lugn.

Varför skriver jag egentligen? Eftersom den här dagen och många andra dagar är helt innehållslösa. Det samma varje dag. Jobb. Hem. Sova. Ångest i varierande grad. Och hur jag klarar av det. Oftast klarar jag av det. Mer eller mindre vet hur jag ska göra. Stå ut.

Love you!