Att bli gammal

Livet rusar i väg och nu har mina föräldrar och svärföräldra börjat bli gamla och med det lite skröpligare kroppar. Svärfar åkte in på sjukhus igår, han har fått en stroke. Vi (min man och son) var och besökte honom på sjukhuset tillsammans med svärmor och svägerska. Han låg naturligtvis inte i sin säng, han var ju inte sjuk som han sa.... Han har nog svårt att acceptera att han har blivit sjuk, han är aldrig sjuk säger han. Kanske är det så, människor i min ålder vill inte heller få sjukdomar, kanske är det så att jag eller min man någon gång kommer att vägra inse att kroppen åldras. Jag har svårt att t ex tolerera mina små grå hår som jag har fått, och min hud som börjar hänga. Usch då, det låter som jag skulle vara en kalkon.

Efter sjukhusvistelsen gick vi till affären och delikatessavdelningen och köpte färdigmat - mycket gott, och så slapp jag göra någon mat. Idag är en annan dag, min son kommer för morsdagsmiddag och jag ska göra en gryta med fläskfilé. Som jag ska äta. Zyprexa gör mig hungrig som en varg, det är helt otroligt. Jag försöker äta precis som förut och kanske kan jag hålla vikten då.

Träffade föresten en kompis igår som jag inte sett på länge. Hon vet inget om mig och mina problem och det kändes så skönt att sitta och prata med henne om allt annat. Riktigt skönt att få slippa älta sjukdomar. I fredags träffade jag en annan kompis och det var bara "psyk-prat" och det kan ta musten ur en. Hon sa att om jag inte hade kommit så hade hon gjort sig illa. Det kändes som att jag var ansvarig för hennes hälsa, vilket jag inte vill.

Igår satt jag och läste lokaltidningen och där hittade jag tre sidor med "grattis på mors dag", hälsningar både med bild och utan bild. Jag tittade genom allt ihop och höll på att sätta kaffet i halsen då jag hittade en bild på mig själv och med texten - grattis på mors dag, du är världens finaste mamma" - som barnen hade skrivit och skickat in. Jag grät massor och tyckte att det var så fint gjort, speciellt efter att jag har mått så hysteriskt på sistone, och ändå så skriver de så där fint. Älskade barn.

Nu ska jag ut och gå, fast det är tidig morgon. Jag vaknade 06:30 och kunde inte somna om. Ha en bra dag alla!

Återigen

Återigen sitter jag här på jobbet och kan inte koncentrera mig. Önskar bara att få gå hem. Och idag skedde det som inte får ske - jag mixtrat ihop grejor på jobbet - och det känns otroligt hemskt. Nästa gång jag är hypoman får de sjukskriva mig, jag kan ju tydligen inte sköta mitt jobb när jag är manisk. Blää.

Allt i sin ordning igen

Extra dos Zyprexa och jag mår bättre idag. Det är min sjukskrivningsdag i dag och tacka Gud för det. Jag är lite trött.
Gissa vad jag blev igår.....friskvårdskonsult på landstinget....... Vilken/vilket paradox. Jag som är sjukare än de flesta på avdelningen. Ha-ha. I morgon får jag hålla på och ställa allt i sin ordning igen. Nej, friskvårdskonsult är väl inte riktigt det jag ska pyssla med just nu.

Sitter på fel ställe idag

Sitter på jobbet nu - det får man väl inte göra, att skriva på bloggen här menar jag.... - men jag orkar inte jobba mer för tillfället - måste ha en paus innan lunch som idag består av köttbullar och potatismos - jag har lovat att jag ska äta. Det är svårt att jobba ordentligt, måste koncentrera mig något så vansinnigt för att inte göra fel, tar all energi till det. Är så glömsk, har glömt bort massor, hjärnan verkar mer tom än någonsin.

Sänkte dosen Zyprexa från 20 mg till 15 mg och blev genast sämre - det är fu-ing otroligt - så nu är det upp till 20 igen. Jag accepterar det. Snälla doktorn tog sig tid med mig ÅTERIGEN. Jag tar mina mediciner - helt säkert. Har haft diskussioner med teraputten - är otroligt trött på all jävla terapi - men vad gör man? Och så sover jag jävligt dåligt, vaknar 03 och sover bara ytligt tills jag vaknar kl 05:30 för att gå till jobbet (äta frukost först förstås). De säger att jag vaknar för att jag är hungrig, nej det tycker inte jag, men de får väl tro det om de vill.

Jag har en väninna som jag brukar träffa lite då och då, och även ibland på telefon, men som jag nu undrar om jag ska avsluta kontakten med eller hur jag ska göra. Hon har en historia med några inläggningar på psyk för ångest. På sistone har hon skurit sig ett par gånger och jag tror att hon började med det efter att det kommit fram att jag gjort det. Det är ingen rolig utveckling och på något sett har det blivit någon slags tävling (jag vet - det är helt sjukt) om vem som är värst. Något har gått snett i vår relation. Nu senast ringde hon och sa att hon skurit sig igen och då blev jag genast nervös och nu känner jag det som någon slags press att jag måste göra det också.

Jo, jag vet, jag har väl någon slags personlighetsstörning....

Igår sprangs Göteborgsvarvet och det var en avundsjuk person (mig) som satt framför TV´n och tittade på alla som sprang. För länge sedan, har glömt när, var jag en sådan som sprang. Nu är den tiden förbi och jag ska akta mig för att hamna i någon slags självömkan därför att jag inte kan springa idag. Det som har varit har varit. Att springa har alltid varit en injektion av ångestlindring. Jag har varit en endorfinmissbrukare kan man säga. Jag sprang när som helst, var som helst. Jag sprang i alla slags väder. Jag sprang när jag var sjuk. Jag sprang när kroppen värkte. Det var jag och löpningen.

Idag kan jag inte det. Jag tror inte att jag någon gång kan klara det igen. Mediciner och diagnoser sätter käppar i hjulet för mig. Jaha, nog om detta. Jag blev bara så sentimental när jag så på TV´n om Göteborgsvarvet igår. Jag har sprungit där några gånger och det var så roligt. I helgen har jag motionerat lite efter vad jag har orkat. Kändes bra det med.

Idag åt vi middag tillsammans för första gången på ett år. Det var SÅÅ trevligt. Dottern kom hem från utlandet (varit där ett år) för en vecka sedan. Jag hade lyxat till det med dyrt kött, korvar, färskpotatis (från Cypern - men ändå...), såser, grönsaker etc och det var jättegott. Efter det glass. Jag åt också bra tycker jag :-) Nu har sonen åkt hem till sin lägenhet och jag har diskat tills det blänkte och min man berömde mig helt oväntat: "Du måste ta priset som bästa diskaren". Hm - jo men jag tar till mig. Är jag inte bra på något annat så är jag i allafall bra på att diska :-)

Varm morgon

Jag var hemma igår och ska vara hemma idag också pga min hypomani. Jag kan inte vara på jobbet. Jag får bara inte göra fel där och jag kan inte garantera att jag inte kommer att göra fel. Det är vid tillfällen som nu som jag förstår att man är sjuk. Att min hjärna inte riktigt är som den ska vara.

Igår hade jag kontakt med psyk och medicinen sågs över och de gjorde lite ändringar. Och jag mår faktiskt bättre idag. Hjärnan är lugn och jag kan tänka en tanke helt ut. Så SKÖNT!
Min skötare var hemma hos mig igår och vi gjorde i ordning dosetten, jag klarade inte av det - låter ju knäppt - men det var ju det jag var. Hon tvingade mig dessutom att äta en hamburgare. Först blev jag rasande, men när jag väl hade ätit den blev jag mätt och lugn, och det är inte känslor jag brukar känna, att bli mätt alltså. Jag tror inte att jag har varit mätt på flera månader.

Tyvärr hade jag hunnit köpa en hel del och jag hade ett jättegräl med min man, men vi hann bli sams innan sängdags och det är jag tacksam för. Och blusen för 900,- ÄR fin....

Jag har tappat aptiten, förstår inte det, jag som trodde jag skulle få stor aptit efter insättande av Zyprexa men det har det inte gjort. Jag ska inte gå ner mer nu - har gjort det - min man och skötare säger att medicinen inte har någon verkan när jag äter dåligt. Alltså, medicinen är mer verksam om jag går upp i vikt. Hmm.

Njuter förresten av min dotter som har kommit hem. Vi har redan hunnit fika ett antal gånger och uteplatsen är iordninggjord med duk och blommor på bordet. Igår hade vi faktiskt 30 grader där ute.

Snart ska jag ge mig ut i skogen för en promenad, jag hoppas jag inte är för seg. Stod med mina piller i handen förut och undrade om jag skulle låta bli att ta dem tills efter promenaden (är rädd jag är för zombie-seg) men jag tog dem. Jag ska ju inte börja trixa med dem utan ta min piller. Tacksam!
Bless you!

Sjukskrivningsdag

Zyprexa har väl inte börjat fungera fullt ut. Tror jag. ECT´n förra veckan gav mig som vanligt en skjuts uppåt och jag far i taket som en raket. Inte meningen ju. Sjuk på jobbet igår. Kunde inte arbeta. Gjorde bort mig. Idag hemma. Försöker sitta still. Arbetsterapeuten kommer idag. Behöver prata lite. Sen ska vi göra scones. OCH jag ska äta den. Det är villkoret. Nu ut i skogen. Sen handla mat. Ta en Oxascand.

Vi skrivs någon annan dag. Bless you all.

17 maj....

Och här sitter jag i Sverige.....hängde dock ut norska flaggan i morse. Den vajade så fint i vinden och mina tankar gick tillbaka till då man var ung och gick i 17:e majtåg, det var en skojig dag! Nu är det inget med det. Firade lite med att äta lite extra mycket rökt lax. Mums. Nu har jag borstat tänderna och tagit lite extra medicin. Jag tror inte att jag orkar vara uppe så länge idag. Jag är ensam i kväll och är jättetrött efter en jobbig helg.

Det var stressigt på jobbet idag också, har ju varit borta på semester i två veckor och så kom jag tillbaka idag och en var borta och jag fick ta hennes jobb. Pang på bara! Försökte anstränga mig och göra allt rätt. Men jag känner mig så oduglig. Min hjärna räcker absolut inte till längre. Det är bara att inse. Ångest i hela kroppen, svårt att fokusera på vad andra säger, hålla röd tråd. Jag är nog sjukare än vad jag vill erkänna. Trist. Tråkigt. Såg ett jobb jag skulle vilja ha. Men det är bara att glömma.

Söndagsspråk

Idag har allt bara gått av farten, jag har inte suttit ner mycket. Det har varit fönsterputs, tvätt av kläder, disk, promenader, middagslagning, det har gått runt och runt. Mår inte speciellt bra, jag vet inte vad det är, jag bara känner ångesten i mig som river och sliter i mitt inre. Tog till slut en Oxascand, jag känner viss lindring av den men längtar till sängen. Kan inte gå och lägga mig riktigt än, både min man och dotter är ju uppe och kommer så att vara ett bra tag till. Men kanske skulle jag börja läsa boken jag köpte för ett bra tag sedan men som jag inte har haft ro i kroppen till att börja läsa. Jag kan inte koncentrera mig.

I morgon är det jobb igen efter två veckors semester, det blir lite pirrigt tycker jag. Det är 4 st sekreterare som ska sägas upp och de är namngivna (inte mig), men de ville ha ett möte till och jag tänker som så att det kanske är jag som får gå i allafall? Och vad har de att erbjuda då? Bidrag till utbildning? Förflyttning? Det är nästan som att jag önskar det, för att komma vidare. Jag misstrivs så.

Nu ska jag se TV med dottern. Sov så gott efter det!

Så skönt med lite värme!

Idag har det varit rekordvärme här hos oss, riktigt riktigt skönt! Jag var ute och gick en sväng i skogen och det var så varmt, tur att jag lät fleecejackan vara hemma. Gick två varv. Väl hemma igen tvättade jag fönster - inifrån och på insidan. Utsidan får jag göra i morgon, ja eller i kväll om jag blir för rastlös. Eller inte rastlös utan ångestfylld ska jag väl säga. Tredje kvällen med fet-medicinen igår. Jag nästan känner hur jag jäser för varje minut som går. Hur kan alla tycka att jag ser eländig ut när jag själv tycker det är vackert att vara så smal? Jag måste se med andra ögon troligtvis. Hur många kilo ska jag gå upp? Vad ska jag ha på mig då? Ska jag behöva slänga alla mina fina byxor? Jag har nog fel uppfattning om vad som är vackert och vad som är mindre vackert. Jag tog några Sobril, men jag tycker inte att de hjälper. Jag hoppas att de inte har slutat att fungera på mig. Kanske går jag ut en sväng i kväll. Känner ångesten ligga där i startgropen för att stegra sig under kvällen.

Dottern har tagit bilen och åkt in till stan för att spendera kvällen med sonen. Han har en egen lägenhet där. De får nog trevligt. Jag bad henne kolla så att allt är som det ska. Han är inte speciellt noga med städningen. Det luktar instängt i lägenheten, ofräscht, hoppas de vädrar. De ger sig nog i väg till Hemköp för att handla lite mat, frukost, och kanske någon liten växt för att höja hemkänslan? Sonen är heller ingen kock, men tillsammans med dottern hoppas jag de gör något annat än snabbmakaroner och falukorv.

Jag är stabil i psyket idag, humöret på jämn nivå, men jag har stora problem med minnet och så går det nästan inte mer än 5 minuter mellan varje gång jag tänker på om jag ska dö eller inte. Det liksom känns som en utväg. På något absurt sätt känns det som en trygghet.

Nu har min man lagat sig ett skrovmål, med sån mat som jag inte gillar: kotlett och bearnaisesås. Jag hatar sån mat. Jag får väl gå ner och se vad som kan passa den här damen?

Ont i mig

Jag har ont inuti mig, så ont så jag inte vet om jag står ut, eller hur ska jag orka? Massor med tankar virvlar runt, vill inte vara i livet längre.

Anorektisk, skakig, svag, men vågar inte, vågar inte förändra. Vill, men törs inte. Jag är så rädd. Var hos S idag, hon sa att jag såg eländig ut och gick för att hämta vatten till mig, för jag darrade som ett asplöv, säkert är Litiumnivån hög. Ska försöka dricka mer. Tränade mycket i USA och förlorade väl vatten.

Jag är rädd att jag har blivit för beroende av min terapeut. Jag gillar det inte. Tänker för och emot hela tiden. Jag behöver henne, men vad gör jag den dagen det tar slut? Hon känns som en mamma, en bra mamma, en mamma jag aldrig har haft. Jag vill inte bli av med henne. Det är väl olika, för min arbetsterapeut och jag har inte alls samma relation. Ingen känslomässig så som med S. Den är rent terapeutisk.

Ska försöka äta lite godis i kväll och titta på film med min man och min dotter. Träffade min dotter på stan, vi åt en sallad och hade trevligt. Såg ett par solglasögon jag kunde tänka mig. Kanske nästa vecka?

Regndag

Jag har gjort en massa knasiga saker halva dagen, jag skriver inte om det för jag orkar inte tänka på det.

Bra grejor är: Äsch, jag vet inte vad jag ska skriva. Jo, jag har fått ett humörschema som jag ska fylla i varje dag av läkaren. Jag ska vara så ärlig som möjlig och inte framställa mig själv som en stjärna som är duktig och klarar allt.

Dålig grej: Efter ECT är närminnet obefintligt. Ex-vis: Vi var hos svärfar som fyllde år. När vi gick in i köket kom en tjej och en kille mot mig och jag visste inte vem tjejen var! Det säger mig absolut ingenting. Jag förknippar inte henne med någonting. Men jag hälsar på dem som att de är syskon. Och så är de förlovade sedan många år tillbaka och jag har varit hemma hos dem många gånger, men hon är helt utraderat från mitt minne! Jag har aldrig sett henne förut! Min dotter säger: Men mamma de är ju inte syskon! De är ju förlovade! Och guud så pinsamt. Och min dotter säger att: ja ni får ursäkta, men mamma är lite virrig idag....
Vi stannade i 3 timmar, fick middag och efterrätt. Nu har jag tagit en Sobril, har lite ont i magen av ångest. Ska nog gå och lägga mig en stund. Dotter och man tittar på krigsfilm som jag inte gillar. De äter godis. Jag ska inte ha det idag, det får bli i morgon på fredag.

Bra: I morgon är det träff med min skötare, det blir nog bra.
Bra: Jag ska gå och duscha.

Hemma igen!

Så skönt att komma hem till Sverige igen! Jag tror inte att jag vill åka utanför Sveriges gränser någon mer gång, jag har verkligen längtat efter mitt hus och min skog. Jag har semester denna vecka också, så idag har vi packat upp och sovit en del, en rejäl jetlag får man belaga sig på att ha. USA är ju spännande men jag har mått psykiskt dåligt och också varit jätteorolig för det här askmolnet - att det skulle lägga sig över atlanten och Norge/Sverige och förhindra oss att ta oss hem. Jag tror att jag bad till Gud tusen gånger fast jag inte är speciellt religös, så nu får jag väl stå i tacksamhetsskull till honom.....

Vår dotter har tagit "graduation" i USA och det var riktigt mäktigt. Hon har bott där i 4 år. Jag tror inte att något sånt förekommer i Sverige. Två tusen studenter i sina svarta kåpor och hattar och en arena med typ 10000 anhöriga och vänner. Så fick de gå fram och hämta sina diplom. Jag var en stolt mamma då och jag hade bestämt mig för att lägga alla mina bekymmer åt sidan och ägna hela dagen åt henne och jag klarade mig större delen av dagen. Stolt....

Jag har gått ner i vikt i veckan, och har haft det kämpigt med min mor som var med, jag var en hel del på gymmet samt åt inte som ångestlindring. Jag klarade av sista tiden med att inte se henne i ögonen och det hjälpte. Att liksom låtsas att hon inte var där. Min man blev osams med henne och det gjorde det ju inte bättre, men skönt för mig att det inte bara är jag som mår dåligt i hennes sällskap.

Idag har jag fått ECT. Det gick bra, men ibland tror jag att de håller elektroderna på olika sätt, för som idag så får jag flashback från några år tillbaka och andra gånger får jag flashback från kanske 15 år tillbaka. Det är väldigt obehagligt. Det händer något med minnet tydligen....Jag hade vårdplanering efter det med min skötare, min läkare och min arbetsterapeut. Det var ett väldigt fint möte, jag fick fram exakt vad jag ville och det var god stämning. Alla vill det bästa för mig, och det känns fint, rörande. Jag tycker så mycket om dem. Det värsta var att de plockade bort Seroquel 600 mg och ändrade Seroquel till 100 mg och SATTE IN ZYPREXA 10 mg!!! Jag är livrädd i kväll, jag har en fruktansvärd ångest och förstår INTE hur jag ska ÖVERLEVA detta! Nu måste jag gå upp i vikt vare sig jag vill eller inte. Jag har gått ner en del och nu ska det läggas på igen. Kära Gud, (får be lite igen), låt mig inte gå upp i vikt för mycket...! (anorektikern: helst inte gå upp nåt alls.....)

Och så till något annat: Har någon börjat studera fast de varit sjuka? Alltså börja studera på heltid? Detta var en idé som poppade upp vid min förra mani, och som jag har funderat lite på.