Stressad så som att jag äter alldeles för mycket. Det finns bara ett stort svart hål i mig som jag fyller med mat, mat, mat. Det tar aldrig slut. Stoppade i mig lite Theralen, hoppas, hoppas att det ska funka så jag kan lägga mig i soffan och hitta lugn och ro. Och måtte hålet i mig försvinna.

Ja men visst, fortfarande iskallt ute och inne, det kommer jag att tjata om tills det blir sommar igen (och då är det väl inte varmt då heller...).

Lugn lördag förmiddag, åkte i väg och handlade mat, och sedan in till staden för att bli ljushårig. Vilket jag blev, och nu ser jag lite roligare ut än mitt tråkiga gråa, jag är jättenöjd. Jag har svårt att sitta still, men fick jobba på det.

Ikväll är vi bortbjudna och det är väldigt länge sedan, tror det var i juli.... Men jag ska hänga på ikväll och försöka umgås utan att få svårt att prata (tror det är en medicinbiverkan). Men jag ska ju inte ha alldeles för roligt heller - så det blir att slänga ner några Zyprexa i väskan.

Det är en kylig dag idag, jag sitter inne i filt och fryser. När Zyprexan verkar så ska jag gå och lägga mig. Är lite orolig och stressad idag. Först tog jag blodprov och det är en prövning, mina kärl drar ihop sig och vägrar ge ifrån sig något blod. Men till sist....äntligen. Gick det bra.

Sedan läkarmöte med terapeut. Det gick bra, fick sagt det jag ville men så här efteråt känner jag mig lite orolig och ledsen. Ensam på något sätt. Men läkaren är snäll och mycket trevlig, mån om att jag ska må bra. Och terapeuten är bra, fast hon ville diskutera ekonomi med mig och det var tråkigt, hon vill att jag ska spara pengar och inte springa till H&M varje gång jag har en peng över. Jag får försöka. Bläh.

Vem bryr sig om jag har nya kläder titt som tätt?? Precis som om jag ska dömmas efter det? Jag har ju kläder så det räcker nu...

Att älska mig i nöd och lust. Så sa prästen. Trots allt. För vad jag gör. Hur långt jag än sjunker. Älska mig. Du ser mig och känner ömhet, trots allt. Hur långt kan du sträcka dig? Jag är älskad. Och ändå så skadar jag mig själv (och familjen), och ändå så tittar du på mig och säger att du älskar mig. Men kanske en vacker dag så är det nog för dig? Älskade dig. Älskade mina barn.

Ikväll är jag orolig och nervös, vet inte var jag ska ta vägen. Jo, har redan gått en promenad. I morgon ska jag träffa min doktor. Kanske har hon fått nog också? Eftersom jag inte är den "fina" patienten hon vill att jag ska vara????

En kväll ligger framför mig och jag längtar efter att få sova. Slippa alla funderingar och oro i bröstet. Och snart kommer min älskade hem. Och jag känner trygghet igen. Sov så gott!

Jag förstår inte hur jag ska hitta entusiasm nog att skriva här. Jag är helt utplattad, är trött och rastlös. Jag vandrar bara omkring och försöker hitta på saker att göra men gör bara allt halvvägs innan jag avslutar det hela. Jag har ingen energi. Orkar inte städa. Orkar inte laga mat. Orkar inte gå promenader. Orkar inte ringa folk. Orkar inte ha någon hobbys. Min konstärliga ådra är borta. Nu ska jag försöka ha en trevlig söndag.

Vad ska man skriva? Skriver att jag fryser och att jag inte vill gå ut men att jag måste. Har klätt på mig och ska snart ta tåget. Det är terapeutmöte idag, och det kan ju gå hur som helst. Jag känner mig så där lagom. Platt. Varken bra eller dålig. Inget att säga. Jag tjatar ju om att medicinerna funkar, men det gör de faktiskt. Har lite ångest mest hela tiden, men det är ju en annan sak. Jag försöker låta bli Sobril, men det är inte lätt. Nu har jag nästan ätit upp alltihop och jag vet att min läkare inte vill skriva ut detta till mig, men ska göra ett nytt försök.

Nehej, har Gomorron Sverige på tv och jag känner mig så där normal när jag har på det. Vanligt folk liksom.

Har:

Gått lång promenad och träffat på kor och hästar.
Legat i sängen i solen med filt på.
Varit nervös och orolig
Tagit en Sobril. Lugn efter det.
Sonen åkt till Norge.
Ska jobba idag, blir nog trött, hög ansträngningsfaktor.
Yr av alla mediciner. Men bra effekt.

En bättre dag idag, frukost och morgon-tv och -1 grad, det blir till att ta på sig med varma kläder! Jag ska åka in lite tidigare till jobbet, har tänkt jag ska ta vägen om biblioteket. Behöver några böcker till helgen. Jag har svårt att läsa, är väl rastlös pga medicinerna, men nu SKA jag övervinna rastlösheten och ta mig an en bok.

Min man har bjudit mig på restaurang ikväll, jag fyllde ju år här om dagen och så har jag inte mått så bra, så det känns bra att ha det trevligt runt mig nu. Hålla mig över ytan och inte sjunka ner till avgrunden, och ha svårt att jobba.

Jag mådde så dåligt i går och låg mest i sängen, men skrev ett e-mail till min kurator om att jag inte orkade mer, och att hon kunde sluta ha mig som patient. Kanske var det så att hon fick extra betalt för att ta hand om mig? Hon ringde ganska snart och tröstade mig och sa att vi inte ska ge upp utan fortsätta och att hon absolut inte fick extra betalt. Så skrattade vi, och även jag. Jag tycker mycket om min kurator. Jag fortsätter ett tag till.

Efter åratal av minimalt med mat och evigt motionerande har min kropp sagt ifrån. Den orkar inte längre. Och jag är så ledsen. Jag orkar inte mer. Jag var för blodprov idag på vårdcentralen och det går knappt att klämma ut några droppar blod av mig. Jag är beryktad på vårdcentralen och alla suckar när jag kommer.

Och jag är SÅ ledsen. Jag fryser ständigt, inga blodådror kan ses. Till och med narkossköterskan senast höll på att ge upp. Jag kapitulerar och jag sa till min kurator idag att jag ick orkar mer. Men jag är så rädd jag ska ångra mig om jag slutar vara patient där. Är det värt att orka leva?

Jag orkar inte mer, ett helt liv bortkastat i fingrarna på mister ätstörning. Jag vill bara gråta.

Igår hade vi väldigt trevligt, vi fikade på ett gammalt värdshus, solen sken och tranorna flög mot Jönköping? Eller Afrika?? Man kan aldrig veta.... Jag var lite orolig efter detta, så jag tog lite Theralen, det smakar skit, men jag kände mig snart lugn och trött. Jag fyller år snart så därför bakade jag muffins som smakade jättegott. Sonen i huset (är hemma tillfälligt) tog 3 stycken och satte sig framför datorn. Jag frös in resten så de inte kommer att vara borta till födelsedagen.

Idag: Antingen följer jag med sonen in till stan för fika med dottern, eller så går jag en sväng i skogen. Jag är väldigt seg och trött, påverkad av alla mediciner så det lockar inte med promenad,även om jag tror det vore bra för mig.

Jag har sovit ytligt i natt, har drömt en hel del, konstiga saker, och nu när jag har vaknat kan jag inte förstå vad drömmarna betyder, mycket irriterande. Jag har en gnagande ångest som jag inte heller kan förstå vad den betyder. Jag ska åka tåget in till stan, och jag hoppas att det kan lindra ångesten att få träffa min man där, se lite människor, ta en fika, själv har jag tagit på mig orangea strumpbyxor, det hjälper på.

Regn, regn och jag måste ut.Jag måste ut för att ta tåget till stan och det har jag ingen lust med. Jag har sovit rätt bra i natt trots att jag blev osams med min man precis innan sängdags.
När jag är uppåt brukar jag shoppa för mycket, och i går var han arg och jag försökte försvara mig, jag menar - sko behöver man ju eller hur? Nej, jag skäms faktiskt, att använda pengar till skor, pengar som skulle användas till mat. När ska jag lära mig? Nu är det slut med allt shoppande - det har jag bestämt mig för. Eller inte...

Ledig dag idag. Fika med dottern på stan - laxsallad och couscous - mycket gott och mycket trevligt. Sedan var jag hos terapeuten, hade varit lite nervös inför det, förra gången hade jag ju gjort illa mig och besöket hos henne då var upprivande. Idag var jag ledsen och trött, och lättad att hon var så god mot mig idag. Att även om jag gjort illa mig så var hon varm och god mig iallafall. Skönt. Efter det blodprover och det gick bra, är extremt svårstucken men idag gick det bra. Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sortera tankarna.

En dag på jobbet är över, försökt vara en bland andra,  jag har en hel del biverkningar som gör det svårt för mig att prata, och vara social, så jag håller mig undan. Jag är en ensamvarg.
Min son är hemma igen. Han flyttade hemifrån ett år, men nu så har han kommit hem igen. Han sover hela dagarna och spelar dataspel på kvällar och nätter. Det är trots allt sällskap för mig. Men ohållbart i längden förstås. Jag måste lägga band på mig så jag inte gör honom bortskämd. Snart flyttar han väl. Och jag kommer att sakna honom. :)

Tänk att en liten kommentar kan förstöra mycket jobb för mig - min gamle far fällde kommentaren att jag såg ut att ha gått upp i vikt i motsatt till min duktiga syster som har gått ner. Nu är det krig i min hjärna - många kommentarer och ångest har invaderat min hjärna.

Då måste jag försöka vara förnuftig. Eller ska jag straffas ?