Jag är. Jag är ensam. Jag går omkring i huset och försöker hitta någonslags ro i kroppen. Jag vräker i mig godis utan att det hjälper något större. Det blir bara värre.  Jag ser på tv om alla som är berörda om attentatet i Norge. Jag har tårar som tvingar sig ut. En ledsenhet jag egentligen inte skulle ha? - jag är ju inte berörd - eller också är vi alla det?

Min man är inte hemma. Jag ringer till honom och säger att jag är orolig och stressad. Och att Sobrilen jag tog inte hjälper ett skit. Jag går omkring. Gör mig en macka. Ingen hjälp. Jag vill bara gå och lägga mig. Sova bort. Mannen kommer kl 21.

Jag har Zyprexa att ta när jag blir orolig men jag vill inte ha den, även om jag vet att den hjälper. Jag ljuger för mina vårdkontakter. Klart att jag tar medicinen säger jag......Men de andra medicinerna tar jag lydigt.

Min dotter är ute och kör bil från Norge. Jagvet att det regnar - hoppas att det aldrig får hända henne något. Hon och min son är det finaste jag har. Mina älsklingar. De jag lever för. Annars vore jag död.