En morgon med godmorgonprogram på tv´n. Det känns ganska ensamt. Fylld med ångest och intag av en styck Oxascand och mår lite bättre nu. Måste åka in till stan för att ta ett blodprov pga Clozapinet. Ett prov en gång i veckan i 18 veckor. Känns aningen tjatigt. Ska till skötaren också, har ingen lust, att konfronteras med mitt tillkortakommande. Jag borde ha gått upp i vikt men har inte gjort det och att behöva ljuga om det. Jag ljuger nästan hela tiden om allt möjligt, jag har blivit proffs på att ljuga. Jo men jag har gått upp i vikt. Jo men jag har ätit varm mat idag. Jag har inga knivar hemma. Nej jag ska inte skära mig. Nej jag har inte handlat några kläder. Nej jag har inte tagit Oxascand. Nej jag har inte gått i affärer.
Jag vet inte om jag är låg pga brist på föda eller om jag är deppig, orkar inget, tyst och lågmäld och meningslöst. Nu ringde min man och påminde mig om att jag har en familj som tänker på mig och att jag inte är ensam och att jag glömmer att livet är värdefullt. Att jag har lätt för att glömma det.
3 kommentarer:
Åh, jag känner igen det där så väl - att vara nere utan att det finns en yttre anledning. Jag hoppas att det är tillfälligt.
Kram!
I mina öron (och jag ber om ursäkt ifall jag har fattat allt helt fel) låter det som om du hänger upp mycket på vad andra ska tycka och tänka om dig, att du måste ljuga för att andra inte ska bli jobbiga och arga, och du vill inte att de ska må dåligt. Allt tar du på dig själv. Så tungt att leva så. Inte så konstigt om du blir nere och tappar lusten, vem orkar leva så i längden. Men det finns säkert många anledningar till att det har blivit så här... jag har då inga svar, bara en förhoppning om det äntligen ska vända för dig snart.
Sköt om dig så gott det går.
Kram!
Att du är deppig och nere har säkert ett flertal orsaker, men maten kan ju såklart vara en stor. Jag tror verkligen att det har större betydelse än vad man själv kan förstå. Såg förändringen på en tjej som var inlagd, och hela hon levde upp när hon fick näring i kroppen. Jag säger inte att deppigheten går att bota med mat, men kanske är det ändå ett litet steg mot ökad styrka och motståndskraft mot de motgångar som dyker upp.
Hoppas det känns bättre snart. Kram!
Skicka en kommentar