En dag på jobbet är över, försökt vara en bland andra,  jag har en hel del biverkningar som gör det svårt för mig att prata, och vara social, så jag håller mig undan. Jag är en ensamvarg.
Min son är hemma igen. Han flyttade hemifrån ett år, men nu så har han kommit hem igen. Han sover hela dagarna och spelar dataspel på kvällar och nätter. Det är trots allt sällskap för mig. Men ohållbart i längden förstås. Jag måste lägga band på mig så jag inte gör honom bortskämd. Snart flyttar han väl. Och jag kommer att sakna honom. :)

Tänk att en liten kommentar kan förstöra mycket jobb för mig - min gamle far fällde kommentaren att jag såg ut att ha gått upp i vikt i motsatt till min duktiga syster som har gått ner. Nu är det krig i min hjärna - många kommentarer och ångest har invaderat min hjärna.

Då måste jag försöka vara förnuftig. Eller ska jag straffas ?