Snö!! Konstigt - jag som köpte nya sko häromdagen - de får stå i garderoben ett tag till.

Mått väldigt dåligt några dagar nu, som om jag ville göra slut på allt. Men idag känns det bättre, som det brukar göra, det är bara att stå ut, inte göra något drastiskt som jag ibland får lust att göra.

Svärfar har fått en stroke och jag påminns om att vi alla är dödliga, en dag står vi där och ska dö, vi kommer inte undan, och frågan är om jag ska göra det i förtid eller vänta tills det är min tur. Idag vill jag leva, idag kan jag se att snön är vacker och senare idag ska jag fika med min dotter på stan. Vill jag lämna henne? Vill hon ha en mamma som är död? Jag tänker mycket på det. Och det låter mig vilja leva. Fortsatt.

En ledig onsdag som inte har varit något bra. Träffade kuratorn kl 10 och jag bröt ihop och svor att jag inte vill leva längre. Vi la en plan om hur resten av onsdagen skulle bli. Jag har försökt fylla onsdagen med snälla saker. Det har gått ganska bra fram tills nu då jag hetsåt choklad och annat godis. Det var godt samtidigt som det är dåligt. Nu måste jag ut och gå fast jag är fylld av oxascand. Jag har inte bestämt mig för hur länge mitt liv ska vara. Min man hotar mig - om jag skär mig så sviker jag hela familjen. Jag fattar inte sånt. Tycker att det bara är min ensak. Vilket det inte verkar vara. Klockan är nu 15:35 och jag ska försöka överleva på något slags positivt sätt.

Medarbetarsamtal: Va du ser rund ut i kinderna! Var glad att du inte har fått ALS! Säger min chef. Känner mig golvad och frustrerad. Hetsätit och ska strax ge mig ut i skogen för att försöka lugna mig utan att ta Oxascand.

Back on track again! Har inte orkat eller fått tillstånd att blogga. Men har saknat det. Idag välmedicinerad, bra mix. Men en hel del biverkningar som jag får slita med. Jag försöker stå ut.

Idag varit på en lång promenad i skogen, fullt med tussilago, vårkänsla men skakig, yr och kraftlös. Nu försöker bli av med rastlösheten med att städa. Maken på idrottsevenemang. Saknar honom när han är borta. Han håller mig i liv.

I regnet i skogen avvecklades 5 km tills håret stod på ända och jag var trött. Sen tupplur i soffan med 2 st Sobril och en slags vila infann sig. Nu är jag bara här och försöker tänka vettigt. Pratat med en kompis som mått mycket dåligt. Mycket dåligt. Som min skötare sa: Du ska veta att det finns massor med folk som mår sämre än dig så varför kommer du till mig? Känner mig rätt så knäckt av hennes ord. Snart dags att göra mig illa.

Men hur länge sover jag nu för tiden. 12 timmar i sträck utan problem. Det är väl medicinen förstås. Har tagit Sobril nästan varje kväll nu en tid. Är rädd att jag ska bli beroende. Men de hjälper mig genom dagarna.

Har svårt att sköta mitt jobb. Kan inte hålla fokus och är fylld av ångest. Rädsla att jag ska göra fel. Det får inte bli fel. Få sparken.

Idag ska jag träffa dottern och fika, efter jobbet. Hon brukar ha en hel del synpunkter på mig och mitt liv. Nu senast vill hon att jag ska skaffa en hund och sikta på att bli sjukpensionär på heltid. Men hon är min älskling. Jag har tur. Runt mig har jag många som älskar mig.

Tänker blogga igen - utan att känna prestationsångest. Jag får skriva hur jag vill. Har precis ätit lite varm mat och det kändes skönt i magen. Varm mat är gott.

Mådde dåligt på jobbet idag. Blir påmind om att jag är "sjuk" och äter en drös med mediciner. Jag tappar ord, kroppen rycker och jag vet inte vem jag är. Jag drar mig undan och ångesten river i mig. Är utanför. Och blir tyst. Försöker berätta saker för min man men det kommer inga ord.

Nu sitter jag här i köket och tittar ut - det är grått och håller på att bli mörkt. Jag ska ut och gå en sväng i spåret. Det är lite otäckt, men jag vägrar bli rädd. Jag får gå i spåret om jag vill.