Ja, ja, ja, nej, nej, nej - energin flödar och jag njuter. Varit hos terapeuten - ta Zyprexa och gå och lägg dig. Ja, det ska jag, ska bara, bara först.

Min mix av mediciner är tydligen bra mixat eftersom jag upplever mig själv som ett rakt sträck. Inga känslor vare sig upp eller ner. Bara rakt fram. Och det är ju bra. Men tråkigt.

Jag får hitta saker att intressera mig för. Göra så vardagen blir lite roligare. Och nej - jag ska inte sätta ut några mediciner. Det vore otacksamt mot min kära doktor.

Annars - idag mens-smärta så jag tror att magen ska spränga sig ut ur kroppen. Tänk att det kan göra så vansinnigt ont. En annorlunda smärta, en fysisk smärta och inte psykisk.

Och nu ösregnar det ute, åskoväder och jag är jättegodissugen.

En lördag som innehåller det mesta. Först på programmet en fika med min dotter, det var väldigt svårt att hitta någon ledig plats på stans fik, men till slut lyckades vi. Vi satt länge och pratade och hon tog ett foto av mig med mobilen, och när jag fick se det var det som att jag bara skulle börja gråta. Som jag ser ut. Jag är en medelålders kvinna som är sönderbantad, härjad och med  grå spår i håret. Jag blev så ledsen. Åkte hem igen och tog Sobril. Mår lite bättre nu, har ätit pizza och lite godis. Och nu får jag stå ut. Stå ut. Jag SKA gå upp i vikt. Och beställa tid hos frissan.

Semester idag, skönt. Inte för att jag ska något speciellt, utan bara för att slippa jobbet. Egentligen skulle jag åka bort men jag har tackat nej i sista minuten. Jag mår inte bra och det blir inte bättre av att vi åker.

Idag ska vi ut och äta på lunchen. Det blir bra, grekiskt tänke vi. Och jag ska äta upp alltihop. Lovar!

Jag är helt beroende av Movicol och har försökt få det utskrivet av min psyk-doktor men hon ville inte, utan vårdcentralsläkaren ska göra det. Så jag ringde till vårdcentralen och frågade. Nej, sa de först. Men sedan sa de ja om jag lovade att dricka ännu mer vatten med tanke på litiumet. Och det lovade jag. Så nu får jag det utskrivet! Tack.

Ledig dag, skönt. Men skulle inte vilja vara hemma hela tiden. Jag blir så rastlös och orolig av för mycket tid hemma. Träffade terapeuten idag, helt ok.

Bröllopsdag i dag - 25 år - kan knappt fatta det. Men jag älskar honom fortfarande och han älskar mig. Igår på mötet med min man och terapeuten så sa han "jag kommer alltid att älska dig oavsett vad som händer". Romantiskt så det förslår. Snart kommer han hem och då ska vi väl fira. Kaka och kaffe? Jag har köpt en ring till mig själv..... som jag ska öppna och bli glad för.

Nu avverkat 5 timmars arbete, jag  har  skrivit lite på maskin, jag är även med på sekreterarmöte där jag inte fattar ett skit, men i allafall omväxling till att stirra in i datorn. Nu är äntligen arbetstiden över,  och jag träffar sen  min man på stan, vi ska träffa terapeuten tillsammans. Jag är lite nervös inför detta, men det flyter på ganska bra, ändå känner jag mig ledsen. Jag ska lova att jag inte ska göra mig illa men jag kan inte lova något sådant. Tyvärr.

Hemma har jag tagit lite lugnande och Zyprexa, var helt jättestressad och orolig så jag inte kunde sitta still, och åt en massa skit, liksom för att lugna känslorna.

Ikväll kommer min dotter på besök. Så jag ska inte trycka i mig ännu mer piller. Vill inte sitta som en zombie när hon är här.

I morgon har jag ledig dag, ska träffa terapeuten en gång till och jag vet inte vad vi ska prata om. Jag ska försöka analysera varför jag är så ledsen, även om min man och terapeuten tyckte det var ett bra möte.

Frukost på ett café med min dotter idag, det var väldigt trevligt trots att jag satt och frös hela tiden. Vi satt på barstolar och tittade ut på människor som gick utanför. Spännande att se hur alla människor är olika. Kläder och väskor, skor och påsar. Efter någon timme skiljdes vi åt.  Jag fryser så jag är blå om läpparna och skakar. Min man kom och hämtade mig så jag slapp ta tåget och frysa ännu mer. Jag står inför ett dilemma - jag har tackat ja till ett familjekalas där mina föräldrar också kommer. Nu vill jag inte, jag kommer att bli jättedålig - och jag vet inte hur jag ska tacka nej. Ska jag säga att jag mår psykiskt dåligt eller ska jag ljuga och säga att jag har fått maginfluensa? Min mor säger att hon så gärna vill att vi ska komma. Jag kommer att sjunka så lågt, så lågt. Vet inte hur jag ska göra. Det är svårt att förklara hur man mår och vissa vill säkert säga att det bara är att skärpa sig. Men det är det inte. Jag ska inte behöva förklara mitt psykiska måendet och ställas inför rätta.

Nu är det dags för en Sobril tror jag.