Jag mådde så dåligt i går och låg mest i sängen, men skrev ett e-mail till min kurator om att jag inte orkade mer, och att hon kunde sluta ha mig som patient. Kanske var det så att hon fick extra betalt för att ta hand om mig? Hon ringde ganska snart och tröstade mig och sa att vi inte ska ge upp utan fortsätta och att hon absolut inte fick extra betalt. Så skrattade vi, och även jag. Jag tycker mycket om min kurator. Jag fortsätter ett tag till.

Efter åratal av minimalt med mat och evigt motionerande har min kropp sagt ifrån. Den orkar inte längre. Och jag är så ledsen. Jag orkar inte mer. Jag var för blodprov idag på vårdcentralen och det går knappt att klämma ut några droppar blod av mig. Jag är beryktad på vårdcentralen och alla suckar när jag kommer.

Och jag är SÅ ledsen. Jag fryser ständigt, inga blodådror kan ses. Till och med narkossköterskan senast höll på att ge upp. Jag kapitulerar och jag sa till min kurator idag att jag ick orkar mer. Men jag är så rädd jag ska ångra mig om jag slutar vara patient där. Är det värt att orka leva?

Jag orkar inte mer, ett helt liv bortkastat i fingrarna på mister ätstörning. Jag vill bara gråta.

Igår hade vi väldigt trevligt, vi fikade på ett gammalt värdshus, solen sken och tranorna flög mot Jönköping? Eller Afrika?? Man kan aldrig veta.... Jag var lite orolig efter detta, så jag tog lite Theralen, det smakar skit, men jag kände mig snart lugn och trött. Jag fyller år snart så därför bakade jag muffins som smakade jättegott. Sonen i huset (är hemma tillfälligt) tog 3 stycken och satte sig framför datorn. Jag frös in resten så de inte kommer att vara borta till födelsedagen.

Idag: Antingen följer jag med sonen in till stan för fika med dottern, eller så går jag en sväng i skogen. Jag är väldigt seg och trött, påverkad av alla mediciner så det lockar inte med promenad,även om jag tror det vore bra för mig.

Jag har sovit ytligt i natt, har drömt en hel del, konstiga saker, och nu när jag har vaknat kan jag inte förstå vad drömmarna betyder, mycket irriterande. Jag har en gnagande ångest som jag inte heller kan förstå vad den betyder. Jag ska åka tåget in till stan, och jag hoppas att det kan lindra ångesten att få träffa min man där, se lite människor, ta en fika, själv har jag tagit på mig orangea strumpbyxor, det hjälper på.

Regn, regn och jag måste ut.Jag måste ut för att ta tåget till stan och det har jag ingen lust med. Jag har sovit rätt bra i natt trots att jag blev osams med min man precis innan sängdags.
När jag är uppåt brukar jag shoppa för mycket, och i går var han arg och jag försökte försvara mig, jag menar - sko behöver man ju eller hur? Nej, jag skäms faktiskt, att använda pengar till skor, pengar som skulle användas till mat. När ska jag lära mig? Nu är det slut med allt shoppande - det har jag bestämt mig för. Eller inte...

Ledig dag idag. Fika med dottern på stan - laxsallad och couscous - mycket gott och mycket trevligt. Sedan var jag hos terapeuten, hade varit lite nervös inför det, förra gången hade jag ju gjort illa mig och besöket hos henne då var upprivande. Idag var jag ledsen och trött, och lättad att hon var så god mot mig idag. Att även om jag gjort illa mig så var hon varm och god mig iallafall. Skönt. Efter det blodprover och det gick bra, är extremt svårstucken men idag gick det bra. Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sortera tankarna.

En dag på jobbet är över, försökt vara en bland andra,  jag har en hel del biverkningar som gör det svårt för mig att prata, och vara social, så jag håller mig undan. Jag är en ensamvarg.
Min son är hemma igen. Han flyttade hemifrån ett år, men nu så har han kommit hem igen. Han sover hela dagarna och spelar dataspel på kvällar och nätter. Det är trots allt sällskap för mig. Men ohållbart i längden förstås. Jag måste lägga band på mig så jag inte gör honom bortskämd. Snart flyttar han väl. Och jag kommer att sakna honom. :)

Tänk att en liten kommentar kan förstöra mycket jobb för mig - min gamle far fällde kommentaren att jag såg ut att ha gått upp i vikt i motsatt till min duktiga syster som har gått ner. Nu är det krig i min hjärna - många kommentarer och ångest har invaderat min hjärna.

Då måste jag försöka vara förnuftig. Eller ska jag straffas ?