Lååång ångestsöndag

Söndagar är inte min favoritdag precis. Jag upplever den som om jag skulle kräla mig fram i lera samtidigt som jag äter av den. Vaknade då väckarklockan ringde, helt i onödan, för jag skulle ingenting. Och var så trött att ögonen inte ville lyda. Jag vet inte varför, jag hade inte tagit någon sömnmedicin eller nåt - möjligen var det kära herr Seroquel som ville göra sig hörd. Åt frukost och sen föll huvudet ner mot köksbordet. Trött. Så trött. La mig i sängen igen. Det förbjudna. Man äter inte frukost och går och lägger sig igen. För varför hade jag då ätit? Slumrade några minuter och kände mig piggare fram vid 12-tiden. Då åkte min man och jag för en milslång promenad. Hur orkade jag det? Jo jag tvingade mig. Jag tvingar mig till allt möjligt. Och hemma igen åt jag och gick bums i sängen och slumrade nån timme. Sen har jag trillat några bullar och gjort en gratäng. Och min man och jag har pratat färdigt för ett tag. Vi blev osams över att jag inte åt mer än en fjärdedel av talriken. Men jag var inte hungrig.
Nu har 3/4 av söndagen gått, jag är fortfarande trött och håglös, jag borde ge mig iväg till sonen en sväng men jag orkar inte tror jag. Jag orkar ingenting.

Herr Seroquel och company gör saker med min hjärna. Jag tänker saker jag skulle kunna göra men jag orkar inte. Jag får små idéer om vad jag kan rita och måla, möblera om, rensa garderoben, men jag orkar inte. Som om jag satt fast i ett bilbälte och är fasthållen med armar och ben. Det är priset för att vara stabil.

Jag får frågan: Vill du vara kreativ, energirik, sprudlande och fantasifull? Och jag måste svara nej. Och så sitter man här med alla piller och är stabil. Det hörs ju bara av namnet hur tråkigt det är. Stackars mig. Och lyckliga mig. Så som mitt liv blev. Det trodde jag aldrig.

Förstå

Det är svårt att förstå. Jag hör och jag vet att jag har hudcancer. Men jag kan inte förstå. Det är som om det finns där utanför mig. Att det gäller någon annan. Men det gör det inte. Det är min kropp och det finns där. Celler som inte följt reglerna. Celler som växt fel. Det måste jag förstå.

Anpassa sig?

Har bytt arbetsplats nu och fått nya "jobbarkompisar". Det är egentligen inte kompisar, utan jag tycker ganska illa om dem allihop. Jag håller på att isolera mig med att inte prata med dem, jag är mest bara tyst. Vi äter lunch tillsammans men jag försöker snabba mig på, eftersom de är snabba till att kommentera t ex att jag äter för fort eller hur lite jag äter eller varför jag inte äter upp. Så då blir det till att jag är färdig med att äta när de sätter sig.

Min integritet är hög, jag vill inte bjuda på mig själv, jag vill inte ge dem ett inblick i mitt liv, för mig är de obekanta som jag bara delar rum med. Måste man tycka om sina arbetskamrater? Nej. Men kanske kunde jag vara allmänt artig? Ska försöka det. De kan se mig skratta, men mina inre tankar får de aldrig.

Är sjukskriven idag - min lediga dag - men jag har haft ganska tråkigt. Försöker hitta på något att göra, men medicineringen gör mig slak och tråkig. Tänkte jag kunde rita lite, men vad skulle det vara? Min fantasi är död. Fast inte begraven hoppas jag. Och inte har jag fått svar från sjukhuset om cancern har spridit sig eller inte. Förmodligen inte eftersom det dröjer så länge.

Kanske glad?

Just ikväll är jag mest bara glad. Jag är glad därför att det gick att avanmäla sig till en målerikurs jag hade anmält mig till med ett väldigt glatt humör. Jag var livrädd att det inte gick att avanmäla sig. Jag har inte 1500 kronor och orkar inte heller. Tack till Folkuniversitetet! Och tack till min kära terapeut som ringde mig på jobbet för att höra hur det stod till och som gjorde att jag gaskade upp mig och fick nya tankar så jag kunde jobba färdigt idag! Tack!

På stan

Idag har jag träffat en "gammal" kompis på stan. Vi har umgåtts i många år, men på sistone har vi fikat ungefär var tredje månad, en lördag ett par timmar. Jag har funderat lite på det här med våra träffar. Det är väldigt trevligt att umgås med henne, men vi har ALDRIG pratat om känslor. Vi pratar om våra barn (som nu är vuxna - inte barn i alla fall) och gamla grannar. Det är riktigt ytligt. Ibland tycker jag det är patetiskt, jag skulle mycket hellre vilja ha en kompis man kan prata känslor med. Tyvärr lyckas jag aldrig få en sån kompis. Och får jag en sån kompis så är även hon psykiskt sjuk och vi drar ner varandra. Inte bra det heller. Nåväl, denna lördagens möte över en kopp kaffe blev trevlig i alla fall och det är väl huvudsaken förstås.

När jag satt där och fikade så ringde en kompis från kören (jag börjar och slutar om vartannat i denna kör) och frågade om jag kom på torsdag?? Jag sa ja. Jag vill ju egentligen, det är bara det att jag inte orkar vara kontinuerlig. Jag är så ombytlig. Antingen är jag asocial, deprimerad eller manisk. Det är svårt att ha en fritidssyssla när man hela tiden brottas med nåt. Men jag ska ge det en chans - igen - och jag hoppas jag lyckas den här gången. Jag känner mig ju väldigt stabil efter att jag fick Zyprexa, jag hoppas det håller i sig.

Har varit hos sonen och hjälpt honom städa. Han hade själv städat ganska bra så det enda jag behövde göra var att greja lite i köket. Jag hade gjort med lunch som vi åt tillsammans. Nu är det alldeles strax tur att gå/jogga en sväng med min kära man.

Besök

Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Inte så mycket förmodar jag. Det har varit konstiga dagar. Min mor kom igår och övernattade och det rörde upp en hel del känslor hos mig som jag har svårt att reda upp. Sen har min dotter idag åkt tillbaka till USA där hon ska bo ett sista år. Många tårar när vi sa hej då. Ikväll är jag ensam och försöker göra trevligt för mig, jag är ensam. Igår hade jag starka självdestruktiva tankar men jag har kommit mig igenom dem och försöker med andra strategier. Och i morgon skiner solen! Jag får tänka på det!

Grå måndag

Jaha, så var det jobb igen. Jag tyckte först att det skulle vara roligt att få lite struktur på vardagen, men sedan började jag tvivla. Jag har bytt arbetsplats (samma ställe - annat rum) och fått nya jobbarkompisar. Jobbarkompisarna är runt 55-65, jättenegativa, bittra och pratar bara massa skit om ledningen, cheferna etc. Usch. Inget uppfriskande samtal om positiva saker. Man blir helt grå bara av att sitta i samma rum som dem.
Sen var jag hos terapeuten och pratade, tyckte inte att det var så mycket att dryfta, men timmen gick snabbt och så var det tåg hem och en liten fika. Mina svärföräldrar kom förbi med min dotter och ungefär 60 paket mums-mums. Halleluja! Är man lite nere kan man ju ta en kopp kaffe och mums-mums till man dör av sockerchock. Men det var ju väldigt snällt då. Ja inte att jag skulle dö då - men att de kom förbi...

Nu är jag jätteorolig, stressad och uppjagad. Här satt jag i godan ro och så plötsligt ringer min mor och säger att hon kommer imorgon!!! För övernattning. Alltså! Hur ska jag klara av detta? Hon ska sova här. Jag sprang och tog ett litet stabiliseringspiller för nerverna, så jag mår lite bättre nu. Jag skrev ett akutbrev till terapeuten - hon får träffa mig på onsdag (stackars henne...) så får jag ett tillfälle att bege mig hemifrån (är sjukskriven varje onsdag) - och stanna borta länge tills hon åkt igen. Kan ju sitta på biblioteket tills det mörknar.

Detta är god träning i att STÅ UT! Jag får stanna kvar i min ångest - så är det bara. Jag ska klara detta utan att bli destruktiv.