Lååång ångestsöndag

Söndagar är inte min favoritdag precis. Jag upplever den som om jag skulle kräla mig fram i lera samtidigt som jag äter av den. Vaknade då väckarklockan ringde, helt i onödan, för jag skulle ingenting. Och var så trött att ögonen inte ville lyda. Jag vet inte varför, jag hade inte tagit någon sömnmedicin eller nåt - möjligen var det kära herr Seroquel som ville göra sig hörd. Åt frukost och sen föll huvudet ner mot köksbordet. Trött. Så trött. La mig i sängen igen. Det förbjudna. Man äter inte frukost och går och lägger sig igen. För varför hade jag då ätit? Slumrade några minuter och kände mig piggare fram vid 12-tiden. Då åkte min man och jag för en milslång promenad. Hur orkade jag det? Jo jag tvingade mig. Jag tvingar mig till allt möjligt. Och hemma igen åt jag och gick bums i sängen och slumrade nån timme. Sen har jag trillat några bullar och gjort en gratäng. Och min man och jag har pratat färdigt för ett tag. Vi blev osams över att jag inte åt mer än en fjärdedel av talriken. Men jag var inte hungrig.
Nu har 3/4 av söndagen gått, jag är fortfarande trött och håglös, jag borde ge mig iväg till sonen en sväng men jag orkar inte tror jag. Jag orkar ingenting.

Herr Seroquel och company gör saker med min hjärna. Jag tänker saker jag skulle kunna göra men jag orkar inte. Jag får små idéer om vad jag kan rita och måla, möblera om, rensa garderoben, men jag orkar inte. Som om jag satt fast i ett bilbälte och är fasthållen med armar och ben. Det är priset för att vara stabil.

Jag får frågan: Vill du vara kreativ, energirik, sprudlande och fantasifull? Och jag måste svara nej. Och så sitter man här med alla piller och är stabil. Det hörs ju bara av namnet hur tråkigt det är. Stackars mig. Och lyckliga mig. Så som mitt liv blev. Det trodde jag aldrig.