På stan

Idag har jag träffat en "gammal" kompis på stan. Vi har umgåtts i många år, men på sistone har vi fikat ungefär var tredje månad, en lördag ett par timmar. Jag har funderat lite på det här med våra träffar. Det är väldigt trevligt att umgås med henne, men vi har ALDRIG pratat om känslor. Vi pratar om våra barn (som nu är vuxna - inte barn i alla fall) och gamla grannar. Det är riktigt ytligt. Ibland tycker jag det är patetiskt, jag skulle mycket hellre vilja ha en kompis man kan prata känslor med. Tyvärr lyckas jag aldrig få en sån kompis. Och får jag en sån kompis så är även hon psykiskt sjuk och vi drar ner varandra. Inte bra det heller. Nåväl, denna lördagens möte över en kopp kaffe blev trevlig i alla fall och det är väl huvudsaken förstås.

När jag satt där och fikade så ringde en kompis från kören (jag börjar och slutar om vartannat i denna kör) och frågade om jag kom på torsdag?? Jag sa ja. Jag vill ju egentligen, det är bara det att jag inte orkar vara kontinuerlig. Jag är så ombytlig. Antingen är jag asocial, deprimerad eller manisk. Det är svårt att ha en fritidssyssla när man hela tiden brottas med nåt. Men jag ska ge det en chans - igen - och jag hoppas jag lyckas den här gången. Jag känner mig ju väldigt stabil efter att jag fick Zyprexa, jag hoppas det håller i sig.

Har varit hos sonen och hjälpt honom städa. Han hade själv städat ganska bra så det enda jag behövde göra var att greja lite i köket. Jag hade gjort med lunch som vi åt tillsammans. Nu är det alldeles strax tur att gå/jogga en sväng med min kära man.