Jag träffade min läkare och skötare på ett möte igår och jag sa att ni förstår inte mig, ni kan inte förstå mig för jag är obegriplig. Läkaren sa att hon ville förstå mig så att jag skulle kunna gå från mötet med en känsla av att de förstår. Jag ville bara sjunka ihop på golvet och krypa därifrån.
Men jag är nöjd, det blev bra, mina underbara hjälpare, jag har tur. Jag mår bra idag trots att det regnar och jag ska jobba några timmar.

Nu har jag suttit här och skrivit två blad om hur jag har haft det de 5 veckorna min terapeut har haft semester. Jag måste strukturera hjärnan annars kommer jag inte ihåg nåt när jag träffar henne i morgon. Kram, kram.

Nu ska jag inte skriva om hur skit det var på jobbet idag, jag räknas inte längre, det är väl mitt fel, men jag orkar inte prata, är glömsk och trött och medicinerna (jag utgår ifrån det) gör att jag får tics när jag ska prata, inte kul. De tittar på mig som om jag vore från en annan planet. Och det kanske jag är?? Och nu har jag skrivit om jobbet i allafall.

Nu är det snart så att jag inte klarar av mitt arbete. Blir så ledsen över hur det har blivit. Jag räknas inte längre. Jag är osynlig.

Önskar att dagen snart tar slut, har lust att ta en överdos, ensam hemma, eller göra mig illa på nåt sätt.  Sonen kom hem nu, som en säkerhet. Mannen är borta i kväll så ingen hjälp därifrån. Nu har min terapeut kommit tillbaka, får väl en tid hos henne den här veckan. Hjälp.

Så här blir min fredag: Upp kl 07:30. Dusch. Vara tyst - sonen sover. Morgonmedicin. Skål med yoghurt. En rostad macka. Smink och hår. Cykla till tåget. Buss. Köpa kängor. Hej till arbets"kamrater". Jobba. Tråkigt. Lunch. Tyst, inget att säga. Lunch ensam. Buss. Tåg. Hem. Stöka omkring, allt måste vara på ett visst sätt. TV. Mys med mannen min.Mediciner. Sova innan kl 21.

Så har jag välmedicinerad det. Varje dag. Prata om att jag inte har något atta prata om.

Trött och trött efter 12 timmars djup sömn. Gick upp bara för att ifall någon skulle ringa på dörren. (? - vem skulle det vara?) Min son ligger och sover efter att ha jobbat natt så jag får vara lite tyst. Det är en stor omställning att plötsligt få en vuxen son hem igen. Jag får passa mig så jag inte blir en hönsmamma., jag gör allt för honom annars.

Jag känner mig tom för ord. Lite nerstämd, jag har ingen fantasi längre. Det är väl medicinerna som gör att det känns meningslöst alltihop. Det borde ju inte vara så men jag känner mig stympad, men fru doktor menar att det är bättre än att jag blir manisk.

Ingen kraft i mig, känner mig tom och trött. Jag ska åka till sonen och flyttstäda. Efter det blir det pizza som belöning. Hoppas jag vågar äta.

Jag vet inte hur länge jag orkar jobba, jag har svårt för att koncentrera mig, och detta passar dåligt in när jag har ett "viktigt" jobb där det inte får bli fel. Jag känner mig usel och missanpassad. Jag får väl ta en dag i taget. Och jobba sakta och noga, kontrollera det jag gör en extra gång. Jag vill ju helst ha kvar mitt jobb (50 %) så jag kommer ut litegrann. Det är viktigt för mitt psyke tycker jag.

Nu kommer min son hem igen, han flyttar hem ett tag, och jag får förbereda mig på att ha en son i hemmet igen. Han är lugn - läs lat - så det borde väl inte bli några problem. Men jag får en till att ta hand om. Träffade min son på stan idag, vi fikade och det var trevligt men han är ändå en storväxt en på 193 cm lång. Som jag kommer att skämma bort. För att jag är sån. Ska han betala hemma?

Och jag som är så trött hela tiden och går och lägger mig kl 21, hur ska det bli med det? Trött, trött. Och ångest för det mesta. Kanske kommer jag att må bättre med honom här? Kanske kan mitt Sobrilanvändande minska?

Ett par nya sandaler blev det idag. På rea. Va nöjd man känner sig när man gjort ett riktigt kap.