Kvällen omfamnar mig

Jag har släckt ner i huset, bara lampan i hallen och sovrummet lyser. Jag tänkte vänta lite innan jag gick och la mig, vänta på att mina ångestdämpande mediciner omfamnar mig och skänker mig ro. Det har inte varit någon trevlig dag i dag. Det har varit en alldeles förskräcklig dag där jag knappast har kunna arbeta, där mina "arbetskamrater" har tittat på mig med förundrande ögon över mitt beteende. Där jag har varit medicinpåverkad och trött av anorexi, där kroppen har gett upp och jag i ett stort förvånat frågetecken inte begriper att min kropp inte lyder mig längre.
Jag hade en förskräcklig session hos min skötare, där jag flera gånger mer eller mindre skrek att jag ville gå därifrån, att jag inte ville ha någon vård, att jag ger upp och att jag inte har någon lust att leva längre. Till slut var sessionen över och jag tog mig hem med tåget och har ätit soppa och klementiner i mängder och nu kl 21 skiter i det här. Jag tog mina vanliga mediciner - har skurit ner Seroquel till hälften - och tog först en Oxascand som funkade bra igår men som inte gör det idag utan jag har tagit en till, hoppas att jag vaknar i morgon bitti. Ska gå upp 05:30. Jag hoppas att jag ska klara av mitt arbete i morgon, annars går jag hem. Det är inte speciellt trevligt att titta sina arbetskamrater i ögonen och ha lust att skrika: Hjälp mig, men jag klarar inte av arbetet, jag förstår inte vad ni säger, hjälp.
Sen har jag lovat att köpa varm lunch. Jag ska göra det. Det har jag bestämt mig för. I morgon kväll ska jag skriva hur det gick. God natt.