Ledig lång lördag

Nu är det en sån där lördag igen. Mina helger har blivit något av en prövelse. Vad ska man fylla helgen med? Vad ska jag äta? Hur långt ska jag gå? Och hur länge ska jag hålla på med detta? Detta som är livet. Jag hade iallafall väldigt trevligt när jag läste tidningen och åt min frukost. Man får njuta av det lilla. Nu för tiden är det operation mage, och det har tillkommit lite nya rutiner vid frukosten. Nytt magpulver och linfrön. Inte speciellt trevligt, men lönen är att ha en mage som fungerar och det är guld värt.
Sedan ringde jag upp min mor - som hade ringt i går när jag var ute - och jag tyckte jag borde ringa henne idag så jag gjorde det. Hon var alldeles strålande glad, som vanligt, hon vill att allt ska vara strålande lyckligt och att jag ska vara den mest lyckliga dottern på denna jord. I går hade hon sagt till min man att nu borde jag väl vara över med min ätstörning, nu när de hade betalat så mycket (jag var på ett slags hem för ett tag sedan för att botas), och varför blev jag aldrig frisk? Jag blev bara ledsen och trött, uppgiven och vill bara dra mig undan det hela. Det är så komplicerat med mina föräldrar så jag hittar inga ord ens. Jag orkar inte. Jag är trött på all terapi. Det som hjälper mig mest är egentligen mina mediciner och min ECT. Speciellt ECT. Räddaren i nöden. Min livlina. Men förr eller senare tar ju det slut också.
Efter den glassiga diskussionen gick jag ut i skogen i en rasande fart. Jag var trött men det gick bra, och jag hade lust att springa lite senare på dagen.
Försökte sova lite på soffan men det gick inte, och nästa göromål var att äta hamburgare med mannen. Och med glass till efterrätt. Jag blev tvingad. Jag känner mig arg och vresig och har lust att slå till nåt. Min man kanske.
Jag ligger här och läser Amelia och det är bara att inse att jag är för gammal för denna tidning. Ikväll är det melodifestivalen - det ska jag se. Jag har inte sett något innan, men just finalen ska jag se. Hoppas jag är på bättre humör då.