Har haft besök av min far, det har gått bra, spännande med besök enbart av honom. Vi har verkligen pratat och det har gått bra. I och för sig har vi inte pratat mina diagnoser, mina mediciner eller hur svårt det är på jobbet. Han åkte i morse och jag kände mig lite trött och ledsen efter att vi sade hejdå. Lite ledsen så att jag tog en Sobril och gick och lade mig. Min man frågade min far om det inte var något han ville fråga mig om (mina diagnoser och mediciner), men det var det inte. Även fast jag skakar, har tics och frånvarande ibland. Och mitt sår på armen läker fint.  Fast det visar jag ju inte fram.

Jag känner mig levande, ska försöka hitta bra sätt att leva, ett tag iallafall. Upptäcka bra saker här i livet. Hoppas jag kan. Och när min mor kommer hem från sin Italienresa så ska jag fortsätta försöka hitta bra saker i livet. Inte bli pytteliten och ledsen.

Självskadebeteende: Jag mår inte så värst bra. Jag känner mig ensammast i världen, jag inbillar mig att det är så här det känns att dö. Ensam. Jag sitter i min lilla bubbla och står inte ut längre - är det så här det känns att dö? Sista anhalten. Jag undrar om jag ska ringa till psyk-akuten och säga att jag inte är helt tillräknelig, vad jag kommer att ta mig till? Att jag överlämnar mina tankar och handläggningar till dem? Jag tror inte att min terapeut orkar mer av mig heller? Men det är ju deras jobb. Jag ska överleva. Ett tag till.

Idag fick det bli en liten sväng på stan. Lön och allt... Det bidde en tjock väst, bra att ha för en som fryser hela tiden.

Jag har min lediga dag idag, bet tänderna ihop och besökte min terapeut. Det kändes inte bra, jag skämdes, jag är väl mer eller mindre uppgiven av både terapeut och läkare. Jag har mest lust att sjunka ihop till en våt fläck på golvet. Pinsamt. Man gör inte sig själv illa när man är över 40 år. Icke. Jag bestämmer mig för att försöka ett tag till. Göra mig närvarande och ta till saker för att inte tro att jag lever i min egen lilla bubbla och är på väg härifrån. Känna att här lever jag, jag har naturen utanför fönstret, jag har barn som älskar mig, jag har (trots allt) ett halvtidsjobb som jag sköter (ganska) bra. Det är verklighet, jag lever här.

Nu har jag sovit i 12 timmar, min man är bekymrad över att jag sover bort halva livet och kanske kan han ha rätt, men det är skönt att få sova. Jag har hela dagen framför mig, vet inte vad jag ska hitta på, resten av familjen ligger fortfarande och sover. Kunde ta bilen men har fått för mig att jag inte kan köra bil så det vågar jag inte. Har fått en del tics av medicinerna, vet inte vilken medicin. Kanske kan jag få mannen och skjutsa mig till ICA. När han vaknar.

He-he - nu ringde dottern och ville äta mat här idag, med sambo, innan de ska titta på fotboll på tv här i eftermiddag. Så fick jag att göra.... Och kanske kan jag ju titta på fotboll jag också.

Det har varit en händelserik vecka med hypomani ,gjort mig illa,  mycket att göra på jobbet och ett läkarbesök i onsdags med läkare och terapeut. Det funkar. Skulle inte ändra på några mediciner, men gå upp i vikt, inte motionera för mycket, och låta bli för mycket lugnande samt försöka göra mitt bästa på jobbet. Vilket jag gör. Vi bestämde även 1-2 ggr ECT eftersom det har mest effekt på mig.

Så igår hade jag den första och jag mår mycket bättre idag, det är makalöst, synd bara att effekten är så pass kortvarig. Jag får njuta så länge det går.

Och idag är det inte svårt att hålla sig inne, skitväder ute, och kallt inne.

Vad ska man skriva? Att jag har bra dagar? Att jag är ensam hemma frånsett en son som sover garanterat till kl 13? Att jag är full av energi även om det håller på att försvinna? Att jag känner mig kränkt av terapeuten som skällde på mig när jag var gapig vid förra besöket? Att jag fryser? Att jag äter konstigt? Att jag ska ut och gå långpromenad? Att jag har ångest varje kväll nu? Att jag är rädd för att leva? Att jag vill börja träna igen?

Nu ska jag städa. Nu ska jag bädda. Dammsuga. Tvätta golv. Göra sådant nu när jag har energi. I morgon kanske det är borta och jag är energilös.

Ja, ja, ja, nej, nej, nej - energin flödar och jag njuter. Varit hos terapeuten - ta Zyprexa och gå och lägg dig. Ja, det ska jag, ska bara, bara först.

Min mix av mediciner är tydligen bra mixat eftersom jag upplever mig själv som ett rakt sträck. Inga känslor vare sig upp eller ner. Bara rakt fram. Och det är ju bra. Men tråkigt.

Jag får hitta saker att intressera mig för. Göra så vardagen blir lite roligare. Och nej - jag ska inte sätta ut några mediciner. Det vore otacksamt mot min kära doktor.

Annars - idag mens-smärta så jag tror att magen ska spränga sig ut ur kroppen. Tänk att det kan göra så vansinnigt ont. En annorlunda smärta, en fysisk smärta och inte psykisk.

Och nu ösregnar det ute, åskoväder och jag är jättegodissugen.

En lördag som innehåller det mesta. Först på programmet en fika med min dotter, det var väldigt svårt att hitta någon ledig plats på stans fik, men till slut lyckades vi. Vi satt länge och pratade och hon tog ett foto av mig med mobilen, och när jag fick se det var det som att jag bara skulle börja gråta. Som jag ser ut. Jag är en medelålders kvinna som är sönderbantad, härjad och med  grå spår i håret. Jag blev så ledsen. Åkte hem igen och tog Sobril. Mår lite bättre nu, har ätit pizza och lite godis. Och nu får jag stå ut. Stå ut. Jag SKA gå upp i vikt. Och beställa tid hos frissan.

Semester idag, skönt. Inte för att jag ska något speciellt, utan bara för att slippa jobbet. Egentligen skulle jag åka bort men jag har tackat nej i sista minuten. Jag mår inte bra och det blir inte bättre av att vi åker.

Idag ska vi ut och äta på lunchen. Det blir bra, grekiskt tänke vi. Och jag ska äta upp alltihop. Lovar!

Jag är helt beroende av Movicol och har försökt få det utskrivet av min psyk-doktor men hon ville inte, utan vårdcentralsläkaren ska göra det. Så jag ringde till vårdcentralen och frågade. Nej, sa de först. Men sedan sa de ja om jag lovade att dricka ännu mer vatten med tanke på litiumet. Och det lovade jag. Så nu får jag det utskrivet! Tack.

Ledig dag, skönt. Men skulle inte vilja vara hemma hela tiden. Jag blir så rastlös och orolig av för mycket tid hemma. Träffade terapeuten idag, helt ok.

Bröllopsdag i dag - 25 år - kan knappt fatta det. Men jag älskar honom fortfarande och han älskar mig. Igår på mötet med min man och terapeuten så sa han "jag kommer alltid att älska dig oavsett vad som händer". Romantiskt så det förslår. Snart kommer han hem och då ska vi väl fira. Kaka och kaffe? Jag har köpt en ring till mig själv..... som jag ska öppna och bli glad för.

Nu avverkat 5 timmars arbete, jag  har  skrivit lite på maskin, jag är även med på sekreterarmöte där jag inte fattar ett skit, men i allafall omväxling till att stirra in i datorn. Nu är äntligen arbetstiden över,  och jag träffar sen  min man på stan, vi ska träffa terapeuten tillsammans. Jag är lite nervös inför detta, men det flyter på ganska bra, ändå känner jag mig ledsen. Jag ska lova att jag inte ska göra mig illa men jag kan inte lova något sådant. Tyvärr.

Hemma har jag tagit lite lugnande och Zyprexa, var helt jättestressad och orolig så jag inte kunde sitta still, och åt en massa skit, liksom för att lugna känslorna.

Ikväll kommer min dotter på besök. Så jag ska inte trycka i mig ännu mer piller. Vill inte sitta som en zombie när hon är här.

I morgon har jag ledig dag, ska träffa terapeuten en gång till och jag vet inte vad vi ska prata om. Jag ska försöka analysera varför jag är så ledsen, även om min man och terapeuten tyckte det var ett bra möte.

Frukost på ett café med min dotter idag, det var väldigt trevligt trots att jag satt och frös hela tiden. Vi satt på barstolar och tittade ut på människor som gick utanför. Spännande att se hur alla människor är olika. Kläder och väskor, skor och påsar. Efter någon timme skiljdes vi åt.  Jag fryser så jag är blå om läpparna och skakar. Min man kom och hämtade mig så jag slapp ta tåget och frysa ännu mer. Jag står inför ett dilemma - jag har tackat ja till ett familjekalas där mina föräldrar också kommer. Nu vill jag inte, jag kommer att bli jättedålig - och jag vet inte hur jag ska tacka nej. Ska jag säga att jag mår psykiskt dåligt eller ska jag ljuga och säga att jag har fått maginfluensa? Min mor säger att hon så gärna vill att vi ska komma. Jag kommer att sjunka så lågt, så lågt. Vet inte hur jag ska göra. Det är svårt att förklara hur man mår och vissa vill säkert säga att det bara är att skärpa sig. Men det är det inte. Jag ska inte behöva förklara mitt psykiska måendet och ställas inför rätta.

Nu är det dags för en Sobril tror jag.