Jag är förtjust men till förbannelse säger min omgivning, jag tar lite extra medicin som ordinerats av en irriterad terapeut, samtidigt som jag ler och livet leker! Förtjust över vardagens alla små händelser, jag är ett energiknippe och är lycklig och nöjd. Jag vill surfa på känslan! Snart tar den extra medicinen ner mig på jorden igen, det gäller att passa på!
Igår var jag på samtal med nya chefen, jag var hög av lycka och lovade allt man kan tänka sig, jag satte mig själv upp mot himlen. Jag kan ju bli chef! Sa jag. Eller projektledare eller IT-ansvarig - sa jag. Och så ringde min lilla terapeut och jag berättade så glatt vad jag hade sagt, men blev beordrad att genast gå in till chefen och berätta att jag nog inte är tillräckligt pålitlig just nu. Jag fick krypa till korset och berätta för chefen som det var. Hur tror ni det kändes kanske? PINSAMT. Och irriterande att jag inte fick vara den superkvinnan jag så gärna vill vara just nu. Jag kan inte lita på min egen hjärna, den har fått spatt, den har jäst till en superballong, jag flyger iväg, jag flyger iväg. Låt mig fortsätta flyga iväg!
Idag har jag varit i affären för att handla lite mat, det gick inte så bra, ballongen jäste upp igen och jag blev tokig bland alla kryddorna och allt rusade och jag såg inte klart. Så fick jag stå där bland majsen och djupandas tillsammans med terapeuten. Pinsamt. Och så ut. Sätt dig i bilen! Ja ok chefen sa jag. Och skrattade. Högt. Nu har terapeuten åkt och jag är ensam med mina tankar igen. Har tagit lite extramedicin och ska försöka läsa en bok. Eller så ska jag ut och gå. Kanske inte lämpligt då jag blir upphetsad av granar och björk, men jag kan ju inte göra bort mig i allafall, om jag nu inte får för mig att klättre upp i en tall. Jag tar ansvar för mitt mående, jag tar ansvar. Men ut och gå ska jag oavsett vad vilken människa inom psykvården säger.
Min läkare (den fjärde i ordningen) har blivit långtidssjukskriven. Typiskt. Vem ska då skriva ett intyg till FK om att jag nog aldrig kan jobba 100 % igen? En som aldrig träffat mig? Eller som kanske inte ens finns? Psykvården blöder är ingen överdrift. Jag vet inte. Det löser sig nog. Liksom mitt instabila mående just nu.
onsdag 9 september 2009
tisdag 8 september 2009
Klen
Jag är lite klen idag, har visst varit lite hypoman på sistone fast jag inte fattat det själv, gjort en del tokiga saker. Blev ledsen när jag var hos terapeuten, hon var inte på humör och repeterade om och om igen att jag måste ta eget ansvar. Känner mig helt oduglig som patient samtidigt som jag försöker tänka att jag just är patient. Jag försöker ta ansvar. Men ibland styr jag inte över mitt känsloliv. Jag kan gå omkring och vara hypoman utan att jag fattar att jag är det. Gråt.
söndag 6 september 2009
Be för mig?
"Pratade" med min mor igår, eller alltså det var hon som pratade och jag lyssnade, det är alltid så. Hon sa till mig att hon ber för mig. Jag reagerade så starkt med en drös av känslor som for runt i mig. Jag blev så arg och förbannad. Det känns som att hon klampar in på mitt territorium. Hon trampar på mig. Hon gör det utan att ha bett om lov först. Jag känner mig liten och svag därför att hon anser att jag behöver ha någon som är större än mig själv, att lilla jag behöver ha nån som ber för mig. Jag är kräkfärdig. Det är löjligt, att jag kan reagera så starkt bara för att hon sa så.
Det är intressant att kroppen reagerar så starkt på vissa saker så momentant, så intensivt, utan att jag är med liksom. Att det har hänt saker tidigare i mitt liv som min själ och kropp reagerar på utan att jag förstår varför förrän långt senare. Jag försökte prata med min man om mina känslor utan att han fattade vad jag menade. Han sa bara "skit i det" . Det är jag med min osynliga hud runt kroppen som suger åt mig vad folk säger och menar. Att jag inte har något försvar.
Jag satt igår och letade efter en distanskurs i psykologi utan success. Jag har lust att börja plugga igen. Jag har lust att göra någonting förutom mitt tråkiga liv som sekreterare, jag har lust att bli stimulerad och känna att jag lever igen. Nu är livet stabilt men tråkigt. Ibland känner man lust att sluta med alla medicinerna och LEVA igen. Jag vet att det inte är så klokt, men jag blir så trött på mitt utslätade liv.
Vi ska ut och vandra min man och jag idag igen. Det var mycket givande att trampa omkring i skogen igår, först gick vi 5 km i väldigt kuperat terräng och sen gick vi 5 km till i samma terräng. Var helt slut efteråt men kände mig fullständigt utvilad ändå, och nöjd med vad vi gjort. Jag tror på fysisk träning. (Sen får ju jag panik om jag inte får röra på mig pga ätstörning, men det är ju en annan sak.)
Det är intressant att kroppen reagerar så starkt på vissa saker så momentant, så intensivt, utan att jag är med liksom. Att det har hänt saker tidigare i mitt liv som min själ och kropp reagerar på utan att jag förstår varför förrän långt senare. Jag försökte prata med min man om mina känslor utan att han fattade vad jag menade. Han sa bara "skit i det" . Det är jag med min osynliga hud runt kroppen som suger åt mig vad folk säger och menar. Att jag inte har något försvar.
Jag satt igår och letade efter en distanskurs i psykologi utan success. Jag har lust att börja plugga igen. Jag har lust att göra någonting förutom mitt tråkiga liv som sekreterare, jag har lust att bli stimulerad och känna att jag lever igen. Nu är livet stabilt men tråkigt. Ibland känner man lust att sluta med alla medicinerna och LEVA igen. Jag vet att det inte är så klokt, men jag blir så trött på mitt utslätade liv.
Vi ska ut och vandra min man och jag idag igen. Det var mycket givande att trampa omkring i skogen igår, först gick vi 5 km i väldigt kuperat terräng och sen gick vi 5 km till i samma terräng. Var helt slut efteråt men kände mig fullständigt utvilad ändå, och nöjd med vad vi gjort. Jag tror på fysisk träning. (Sen får ju jag panik om jag inte får röra på mig pga ätstörning, men det är ju en annan sak.)
fredag 4 september 2009
Hemma igen
Mannen sover och jag sitter här, jag borde vara astrött, har varit uppe sen kl 05, men är pigg med stora ögon. Ska ut och gå en sväng snart, kanske blir jag trött efter det. Jo - alltså idag har jag varit social. Jag har pratat och BERÄTTAT för låtsaskollegorna vad jag ska göra i helgen. Herregud. Vilka kollegor jag har. Förstår inte att alla dessa dönickar är samlade på en och samma ställe. Det finns verkligen inte ens en enda jag kunde tänka mig ta en fika med. Och det säger ganska mycket. Ibland stirrar jag bara ut genom fönstret och jag undrar hur det skulle vara om jag hoppade ut där - sitter på plan 16 - så som duvorna gör. Plötsligt kan det komma en duva och bara störtdyka rakt ner. Första gången jag såg det trodde jag det var en människa som kom farande. Fönstren är dock reglerade och omöjliga att öppna. Inte för att jag skulle vilja hoppa, vilken hemsk död.
Teraputten ringde och frågade hur det var och hörde att jag var väldigt glad, hon bad mig ta 10 mg Zyprexa istället för 7,5 mg ikväll. Vi får väl se, vi får väl se. Berättade för henne att jag har avlyst resan till New York, hon blev glad, tyckte jag var duktig, jag känner mig både duktig och dålig på samma gång. Skulle ha åkt med lillasyster, vi har planerat länge, jag har lovat och lovat, hittat hotell, etc, men jag vet att New York inte är något ställe för en dåre som mig, tänka sig stå där down town med tusen taxi-bilar och höghus så höga att man inte kan se solen - det känns helt klaustrofobiskt. Jag får väl åka till New York nån annan gång. Eller inte.
Igår kväll var det kören igen, har inte varit där på ett år, mitt mående ställer till det för mig, men den här gången SKA jag ha lite kontinuitet. Träffade många gamla bekanta, det var jättetrevligt och vi fick veta att vi ska åka till Geneve och det var nog då jag fick de stora ögonen. Lovade en tjej att vi ska dela hotellrum. Sen kom jag på att det nog krockar med den andra amerikaresan jag har planerat. Vågade inte säga det till henne, hon blir besviken, vet inte när jag ska berätta det... Somnade kl 24, kunde inte varva ner när jag kom hem kl 22. Och så skulle jag surfa och min man blev sur, men då tänkte jag att han får väl vara sur då. Jag brukar alltid göra som han säger men nu skiter jag i det. Brukar ni skita i vad era respektive säger? Jag är så jävla lydig jämt.
Kanske skulle jag gå med i körstyrelsen? Det vore ju en morot att komma till kören varje torsdag. Min röst hade blivit skruttig, kändes som om det var ett lock över stämbanden, måste öva hemma.
Nu är det dags att gå rundan i skogen för 5000:e gången. Jag kan varenda jävla sten i den där bushen. Jag orkar inte egentligen men tvingar mig. Jag är bra på att tvinga mig till "dåliga" saker.
Teraputten ringde och frågade hur det var och hörde att jag var väldigt glad, hon bad mig ta 10 mg Zyprexa istället för 7,5 mg ikväll. Vi får väl se, vi får väl se. Berättade för henne att jag har avlyst resan till New York, hon blev glad, tyckte jag var duktig, jag känner mig både duktig och dålig på samma gång. Skulle ha åkt med lillasyster, vi har planerat länge, jag har lovat och lovat, hittat hotell, etc, men jag vet att New York inte är något ställe för en dåre som mig, tänka sig stå där down town med tusen taxi-bilar och höghus så höga att man inte kan se solen - det känns helt klaustrofobiskt. Jag får väl åka till New York nån annan gång. Eller inte.
Igår kväll var det kören igen, har inte varit där på ett år, mitt mående ställer till det för mig, men den här gången SKA jag ha lite kontinuitet. Träffade många gamla bekanta, det var jättetrevligt och vi fick veta att vi ska åka till Geneve och det var nog då jag fick de stora ögonen. Lovade en tjej att vi ska dela hotellrum. Sen kom jag på att det nog krockar med den andra amerikaresan jag har planerat. Vågade inte säga det till henne, hon blir besviken, vet inte när jag ska berätta det... Somnade kl 24, kunde inte varva ner när jag kom hem kl 22. Och så skulle jag surfa och min man blev sur, men då tänkte jag att han får väl vara sur då. Jag brukar alltid göra som han säger men nu skiter jag i det. Brukar ni skita i vad era respektive säger? Jag är så jävla lydig jämt.
Kanske skulle jag gå med i körstyrelsen? Det vore ju en morot att komma till kören varje torsdag. Min röst hade blivit skruttig, kändes som om det var ett lock över stämbanden, måste öva hemma.
Nu är det dags att gå rundan i skogen för 5000:e gången. Jag kan varenda jävla sten i den där bushen. Jag orkar inte egentligen men tvingar mig. Jag är bra på att tvinga mig till "dåliga" saker.
Tjuvar tid
Sitter på jobbet och har rast i det tysta..... Idag har jag försökt vara social, har faktiskt PRATAT! Sen har jag bokat tid för seans med en medial människa, ska försöka komma i kontakt med min döda mormor.... manivarning? Nej. Snart får jag gå hem.
onsdag 2 september 2009
Sjukskrivningsdag
Idag är det återhämtningsdag, eller som det korrekt heter: sjukskrivningsdag. Då ska jag leva i nuet och vila mig. Jag har suttit ute ett tag - tills regnet kom (vädret har rapid cycling idag...), och nu skiner solen igen. Kanske drar jag mig ut igen.
Det är svårt att leva i nuet men i små glimtar klarar jag av det. Jag kopplar bort allt annat än just nu och tänker inte framåt. Idag är idag. Det är väl en träningssak förstås, jag ska klara det bättre än jag gör nu.
Idag har det varit terapeutsession igen. Vi har varit på en stormarknad och övat mig i att inte bli hysterisk - ha-ha. Jag har en drös med tvångstankar och fobier, men idag gick det riktigt bra. Jag tog några djupa andetag i brödavdelningen och kunde lugna mig ganska snart. Vi blev snabbt färdiga och jag kunde åka hem med låg ångestnivå. Var hemma igen och gjorde lite mat. Jag har en enorm matlust.... varför kan jag inte ha dålig matlust? Säkert äckliga Zyprexas fel. Zyprexa är underbara men jag föraktar dem i allafall. Ökad matlust, ökad vikt, trög hjärna, inget engagemang, som en robot. Undrar vad som skulle hända om jag tog bort alla mediciner och blev gamla jag igen? Säkert skulle jag ha väldigt roligt ett tag tills det gick åt helvete igen och jag köpte lägenhet för 2 miljoner. Eller sprang ett marathon av bara farten. Nu för tiden är jag glad om jag segar mig runt en runda i spåret. I morse kollade jag vågen igen - och jorå - upp ytterligare ett halvkilo. Blev sur och irriterad. Min man råkade vara hemma och få ta del av min irritation över att 3 byxor blev hänvisade till garaget. Snart har jag inga byxor kvar i garderoben. Jävla skit. Jag som var så smal. Min man och terapeut tyckte jag var spinkig, jag tyckte jag var normal. OM detta torde de lärde argumentera om. Vad gör man när man är mellan två storlekar? Köpa den större så jag har när inget annat passar? Ska man gå med kläder som är för små? Pressa sig i dem? Så magen hänger över?
Jag fick brev från läkaren idag - han som opererade bort födelsemärket - där det stod att de fått bort alltihopa och att jag ska röntga lungorna så det inte finns något malignt där (har redan fått tiden) och sen är det kontroller några år framöver. Det känns mycket lugnande att läsa, även om jag var helt inställd på att få dö, jag vet att det låter illa men det är så jag har tänkt. Det är fegt att vilja smita undan med döden och lämna alla andra kvar. Min man sa till mig för en tid sedan att hade jag tänkt på vilket liv HAN skulle få om jag försvann? Tänkte jag på alla lånen vi hade? Han hade fått sälja allt och flytta till nån förort och hyra en möglig 3:a. Vad skulle vår dotter i utlandet göra? Komma hem och avbryta studierna och inte få eksamen? Skulle min sons liv förändras, skulle han som har lätt till deppighet glida in i en depression? Ja - det är värt att tänka på fast när man sitter mitt i det och inte ser någon utväg så tänker man inte rationellt, jag gör inte det i allafall, man står bara inte ut. Man mår så dåligt så man lever som i en bubbla utan några intryck från omgivningen tar sig in.
Nu regnar det igen.
Det är svårt att leva i nuet men i små glimtar klarar jag av det. Jag kopplar bort allt annat än just nu och tänker inte framåt. Idag är idag. Det är väl en träningssak förstås, jag ska klara det bättre än jag gör nu.
Idag har det varit terapeutsession igen. Vi har varit på en stormarknad och övat mig i att inte bli hysterisk - ha-ha. Jag har en drös med tvångstankar och fobier, men idag gick det riktigt bra. Jag tog några djupa andetag i brödavdelningen och kunde lugna mig ganska snart. Vi blev snabbt färdiga och jag kunde åka hem med låg ångestnivå. Var hemma igen och gjorde lite mat. Jag har en enorm matlust.... varför kan jag inte ha dålig matlust? Säkert äckliga Zyprexas fel. Zyprexa är underbara men jag föraktar dem i allafall. Ökad matlust, ökad vikt, trög hjärna, inget engagemang, som en robot. Undrar vad som skulle hända om jag tog bort alla mediciner och blev gamla jag igen? Säkert skulle jag ha väldigt roligt ett tag tills det gick åt helvete igen och jag köpte lägenhet för 2 miljoner. Eller sprang ett marathon av bara farten. Nu för tiden är jag glad om jag segar mig runt en runda i spåret. I morse kollade jag vågen igen - och jorå - upp ytterligare ett halvkilo. Blev sur och irriterad. Min man råkade vara hemma och få ta del av min irritation över att 3 byxor blev hänvisade till garaget. Snart har jag inga byxor kvar i garderoben. Jävla skit. Jag som var så smal. Min man och terapeut tyckte jag var spinkig, jag tyckte jag var normal. OM detta torde de lärde argumentera om. Vad gör man när man är mellan två storlekar? Köpa den större så jag har när inget annat passar? Ska man gå med kläder som är för små? Pressa sig i dem? Så magen hänger över?
Jag fick brev från läkaren idag - han som opererade bort födelsemärket - där det stod att de fått bort alltihopa och att jag ska röntga lungorna så det inte finns något malignt där (har redan fått tiden) och sen är det kontroller några år framöver. Det känns mycket lugnande att läsa, även om jag var helt inställd på att få dö, jag vet att det låter illa men det är så jag har tänkt. Det är fegt att vilja smita undan med döden och lämna alla andra kvar. Min man sa till mig för en tid sedan att hade jag tänkt på vilket liv HAN skulle få om jag försvann? Tänkte jag på alla lånen vi hade? Han hade fått sälja allt och flytta till nån förort och hyra en möglig 3:a. Vad skulle vår dotter i utlandet göra? Komma hem och avbryta studierna och inte få eksamen? Skulle min sons liv förändras, skulle han som har lätt till deppighet glida in i en depression? Ja - det är värt att tänka på fast när man sitter mitt i det och inte ser någon utväg så tänker man inte rationellt, jag gör inte det i allafall, man står bara inte ut. Man mår så dåligt så man lever som i en bubbla utan några intryck från omgivningen tar sig in.
Nu regnar det igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)