Be för mig?

"Pratade" med min mor igår, eller alltså det var hon som pratade och jag lyssnade, det är alltid så. Hon sa till mig att hon ber för mig. Jag reagerade så starkt med en drös av känslor som for runt i mig. Jag blev så arg och förbannad. Det känns som att hon klampar in på mitt territorium. Hon trampar på mig. Hon gör det utan att ha bett om lov först. Jag känner mig liten och svag därför att hon anser att jag behöver ha någon som är större än mig själv, att lilla jag behöver ha nån som ber för mig. Jag är kräkfärdig. Det är löjligt, att jag kan reagera så starkt bara för att hon sa så.

Det är intressant att kroppen reagerar så starkt på vissa saker så momentant, så intensivt, utan att jag är med liksom. Att det har hänt saker tidigare i mitt liv som min själ och kropp reagerar på utan att jag förstår varför förrän långt senare. Jag försökte prata med min man om mina känslor utan att han fattade vad jag menade. Han sa bara "skit i det" . Det är jag med min osynliga hud runt kroppen som suger åt mig vad folk säger och menar. Att jag inte har något försvar.

Jag satt igår och letade efter en distanskurs i psykologi utan success. Jag har lust att börja plugga igen. Jag har lust att göra någonting förutom mitt tråkiga liv som sekreterare, jag har lust att bli stimulerad och känna att jag lever igen. Nu är livet stabilt men tråkigt. Ibland känner man lust att sluta med alla medicinerna och LEVA igen. Jag vet att det inte är så klokt, men jag blir så trött på mitt utslätade liv.

Vi ska ut och vandra min man och jag idag igen. Det var mycket givande att trampa omkring i skogen igår, först gick vi 5 km i väldigt kuperat terräng och sen gick vi 5 km till i samma terräng. Var helt slut efteråt men kände mig fullständigt utvilad ändå, och nöjd med vad vi gjort. Jag tror på fysisk träning. (Sen får ju jag panik om jag inte får röra på mig pga ätstörning, men det är ju en annan sak.)