Förtjusningens förbannelse

Jag är förtjust men till förbannelse säger min omgivning, jag tar lite extra medicin som ordinerats av en irriterad terapeut, samtidigt som jag ler och livet leker! Förtjust över vardagens alla små händelser, jag är ett energiknippe och är lycklig och nöjd. Jag vill surfa på känslan! Snart tar den extra medicinen ner mig på jorden igen, det gäller att passa på!

Igår var jag på samtal med nya chefen, jag var hög av lycka och lovade allt man kan tänka sig, jag satte mig själv upp mot himlen. Jag kan ju bli chef! Sa jag. Eller projektledare eller IT-ansvarig - sa jag. Och så ringde min lilla terapeut och jag berättade så glatt vad jag hade sagt, men blev beordrad att genast gå in till chefen och berätta att jag nog inte är tillräckligt pålitlig just nu. Jag fick krypa till korset och berätta för chefen som det var. Hur tror ni det kändes kanske? PINSAMT. Och irriterande att jag inte fick vara den superkvinnan jag så gärna vill vara just nu. Jag kan inte lita på min egen hjärna, den har fått spatt, den har jäst till en superballong, jag flyger iväg, jag flyger iväg. Låt mig fortsätta flyga iväg!

Idag har jag varit i affären för att handla lite mat, det gick inte så bra, ballongen jäste upp igen och jag blev tokig bland alla kryddorna och allt rusade och jag såg inte klart. Så fick jag stå där bland majsen och djupandas tillsammans med terapeuten. Pinsamt. Och så ut. Sätt dig i bilen! Ja ok chefen sa jag. Och skrattade. Högt. Nu har terapeuten åkt och jag är ensam med mina tankar igen. Har tagit lite extramedicin och ska försöka läsa en bok. Eller så ska jag ut och gå. Kanske inte lämpligt då jag blir upphetsad av granar och björk, men jag kan ju inte göra bort mig i allafall, om jag nu inte får för mig att klättre upp i en tall. Jag tar ansvar för mitt mående, jag tar ansvar. Men ut och gå ska jag oavsett vad vilken människa inom psykvården säger.

Min läkare (den fjärde i ordningen) har blivit långtidssjukskriven. Typiskt. Vem ska då skriva ett intyg till FK om att jag nog aldrig kan jobba 100 % igen? En som aldrig träffat mig? Eller som kanske inte ens finns? Psykvården blöder är ingen överdrift. Jag vet inte. Det löser sig nog. Liksom mitt instabila mående just nu.