Sjukskrivningsdag

Idag är det återhämtningsdag, eller som det korrekt heter: sjukskrivningsdag. Då ska jag leva i nuet och vila mig. Jag har suttit ute ett tag - tills regnet kom (vädret har rapid cycling idag...), och nu skiner solen igen. Kanske drar jag mig ut igen.
Det är svårt att leva i nuet men i små glimtar klarar jag av det. Jag kopplar bort allt annat än just nu och tänker inte framåt. Idag är idag. Det är väl en träningssak förstås, jag ska klara det bättre än jag gör nu.

Idag har det varit terapeutsession igen. Vi har varit på en stormarknad och övat mig i att inte bli hysterisk - ha-ha. Jag har en drös med tvångstankar och fobier, men idag gick det riktigt bra. Jag tog några djupa andetag i brödavdelningen och kunde lugna mig ganska snart. Vi blev snabbt färdiga och jag kunde åka hem med låg ångestnivå. Var hemma igen och gjorde lite mat. Jag har en enorm matlust.... varför kan jag inte ha dålig matlust? Säkert äckliga Zyprexas fel. Zyprexa är underbara men jag föraktar dem i allafall. Ökad matlust, ökad vikt, trög hjärna, inget engagemang, som en robot. Undrar vad som skulle hända om jag tog bort alla mediciner och blev gamla jag igen? Säkert skulle jag ha väldigt roligt ett tag tills det gick åt helvete igen och jag köpte lägenhet för 2 miljoner. Eller sprang ett marathon av bara farten. Nu för tiden är jag glad om jag segar mig runt en runda i spåret. I morse kollade jag vågen igen - och jorå - upp ytterligare ett halvkilo. Blev sur och irriterad. Min man råkade vara hemma och få ta del av min irritation över att 3 byxor blev hänvisade till garaget. Snart har jag inga byxor kvar i garderoben. Jävla skit. Jag som var så smal. Min man och terapeut tyckte jag var spinkig, jag tyckte jag var normal. OM detta torde de lärde argumentera om. Vad gör man när man är mellan två storlekar? Köpa den större så jag har när inget annat passar? Ska man gå med kläder som är för små? Pressa sig i dem? Så magen hänger över?

Jag fick brev från läkaren idag - han som opererade bort födelsemärket - där det stod att de fått bort alltihopa och att jag ska röntga lungorna så det inte finns något malignt där (har redan fått tiden) och sen är det kontroller några år framöver. Det känns mycket lugnande att läsa, även om jag var helt inställd på att få dö, jag vet att det låter illa men det är så jag har tänkt. Det är fegt att vilja smita undan med döden och lämna alla andra kvar. Min man sa till mig för en tid sedan att hade jag tänkt på vilket liv HAN skulle få om jag försvann? Tänkte jag på alla lånen vi hade? Han hade fått sälja allt och flytta till nån förort och hyra en möglig 3:a. Vad skulle vår dotter i utlandet göra? Komma hem och avbryta studierna och inte få eksamen? Skulle min sons liv förändras, skulle han som har lätt till deppighet glida in i en depression? Ja - det är värt att tänka på fast när man sitter mitt i det och inte ser någon utväg så tänker man inte rationellt, jag gör inte det i allafall, man står bara inte ut. Man mår så dåligt så man lever som i en bubbla utan några intryck från omgivningen tar sig in.

Nu regnar det igen.