Hemma igen

Mannen sover och jag sitter här, jag borde vara astrött, har varit uppe sen kl 05, men är pigg med stora ögon. Ska ut och gå en sväng snart, kanske blir jag trött efter det. Jo - alltså idag har jag varit social. Jag har pratat och BERÄTTAT för låtsaskollegorna vad jag ska göra i helgen. Herregud. Vilka kollegor jag har. Förstår inte att alla dessa dönickar är samlade på en och samma ställe. Det finns verkligen inte ens en enda jag kunde tänka mig ta en fika med. Och det säger ganska mycket. Ibland stirrar jag bara ut genom fönstret och jag undrar hur det skulle vara om jag hoppade ut där - sitter på plan 16 - så som duvorna gör. Plötsligt kan det komma en duva och bara störtdyka rakt ner. Första gången jag såg det trodde jag det var en människa som kom farande. Fönstren är dock reglerade och omöjliga att öppna. Inte för att jag skulle vilja hoppa, vilken hemsk död.

Teraputten ringde och frågade hur det var och hörde att jag var väldigt glad, hon bad mig ta 10 mg Zyprexa istället för 7,5 mg ikväll. Vi får väl se, vi får väl se. Berättade för henne att jag har avlyst resan till New York, hon blev glad, tyckte jag var duktig, jag känner mig både duktig och dålig på samma gång. Skulle ha åkt med lillasyster, vi har planerat länge, jag har lovat och lovat, hittat hotell, etc, men jag vet att New York inte är något ställe för en dåre som mig, tänka sig stå där down town med tusen taxi-bilar och höghus så höga att man inte kan se solen - det känns helt klaustrofobiskt. Jag får väl åka till New York nån annan gång. Eller inte.

Igår kväll var det kören igen, har inte varit där på ett år, mitt mående ställer till det för mig, men den här gången SKA jag ha lite kontinuitet. Träffade många gamla bekanta, det var jättetrevligt och vi fick veta att vi ska åka till Geneve och det var nog då jag fick de stora ögonen. Lovade en tjej att vi ska dela hotellrum. Sen kom jag på att det nog krockar med den andra amerikaresan jag har planerat. Vågade inte säga det till henne, hon blir besviken, vet inte när jag ska berätta det... Somnade kl 24, kunde inte varva ner när jag kom hem kl 22. Och så skulle jag surfa och min man blev sur, men då tänkte jag att han får väl vara sur då. Jag brukar alltid göra som han säger men nu skiter jag i det. Brukar ni skita i vad era respektive säger? Jag är så jävla lydig jämt.

Kanske skulle jag gå med i körstyrelsen? Det vore ju en morot att komma till kören varje torsdag. Min röst hade blivit skruttig, kändes som om det var ett lock över stämbanden, måste öva hemma.
Nu är det dags att gå rundan i skogen för 5000:e gången. Jag kan varenda jävla sten i den där bushen. Jag orkar inte egentligen men tvingar mig. Jag är bra på att tvinga mig till "dåliga" saker.