Min arbets"kamrat" sitter och gör små ljud hela tiden. Jag tror jag håller på att bli vansinnig av irritation. GAAALEEEN!!

Min favvo-serie alla kategorier....

Det gick för övrigt bra med arbetsterapeuten, hon tog mig på allvar och fick mig att känna att hon tog det på allvar. Skönt. Och en bedömning hos psykolog ska kanske fixas, hoppas -

Jag har hela livet känt att det är något konstigt fel på mig. Som jag inte har kunnat definiera. Att jag inte vetat vad det var med mig. Att det har varit så SVÅRT att förklara i terapi. Och så plötsligt får jag för mig att söka på nätet efter OCD och av en slump läser jag om "Tvängsmässig personlighetsstörning" och alla bitar bara faller på plats. En sån lättnad. Jag har hittat hem. Så helt underbart skönt. Nu blir det lättare att jobba i terapin när jag vet vad jag/vi jobbar med! Idag kommer arbetsterapeuten och jag ska visa henne testet jag gjorde.

Matnyttigt....

Tid till terapeut idag, hon som jag trodde hatade mig, men som inte gör det...:) Vi hade jobbiga diskussioner idag, men det är ok, hon är en intensiv kvinna. Ikväll är jag rastlös och tänker på mat hela tiden och vill att det snart ska bli läggdags. Jag har tagit några Oxascand, hoppas det hela ska lugna sig. Jag åt varm mat när jag kom hem från jobbet kl 17, litegrann mat i alla fall, sedan plommon, äpple, yoghurt, hallon, en fralla - så ni förstår att min mage inte mår så bra. Känner mig som en Michelingubbe. Och inte ska jag ut och kuta i skogen heller, ska försöka sluta med det. Nervöst.... hoppas jag hittar styrka att klara detta.

Stördare

Störd, stördare, stördast??? Kan jag bli stördast? Idag avbokade min terapeut en tid vi hade bokat idag kl 15.30 och min värld bara rasar. Jag har mycket svårt när saker och ting inte blir vad som är sagt. När tider avbokas. Saker inte dyker upp. Inte kommer. Ändras. Min ångest stiger i mig okontrollerat hemskt. Jag hatar sånt. Min terapeut ändrade tid tills i morgon, men då kan inte jag. Hemskt. Hemskare. Hemskast. Min tvångsmässighet tvingar mig att leva efter uppgjort schema. Jag är hur rigid som helst. Inget får rubbas. Schema gör att jag kan leva. Jag blir destruktiv och mycket frustrerad när min värld ändrar sig. Och trött. Hur ska jag orka leva så här? Det är ju för fan klart att saker och ting ändras. Jag vet det. Men jag tacklar det så in i helvete dåligt.
Och så tänker jag att hon avbokar därför att hon inte vill träffa mig. Det är så det är! Jag är en hemsk patient som hon hatar och inte orkar med. Jävla mig.

Vaknar irriterad, mest irriterad är jag över att jag är så trögtänkt och inte orkar läsa några längre stycken, t ex DN som jag fick i morse, jag är helt oförmögen att läsa några längre rader utan bara headlines. Det är ett riktigt handikapp. Ett stort handikapp som gör det svårt för mig att jobba. Igår var jag ute och sprang för första gången på flera månader. Det var jobbigt och jag fick verkligen använda mig av positivt tänkande för att orka runt. Så jag vet att jag kan - tänka positivt - det är ju konstigt att jag inte kan använda den styrkan i min vardag annars också. Jag har en vinnarinstinkt som är stor. Jag verkar använda den i negativa syften, för jag ska ju inte springa. Jag gör det i smyg när ingen är hemma. Min man spelar golf hela dagen idag, jag ger mig väl ut och springer i dag också. Efter promenaden. Eller inte. Får se hur långt förnuftet sträcker sig idag.

Igår var jag på något som kallas "Bondens marknad" där man kan köpa allt möjligt närproducerat. Jag köpte blommar, honung och plommon. Det var fullt med folk, och jag var ensam. Jag kände mig som den mest ensamma människan någonsin. Alla verkade ha roligt, folk pratade med varandra, de åt en korv, skrattade och log. Och jag gick där ensam och kände mig som ett ufo. Jag kände det som att de tittade på mig, pratade om mig bakom min rygg, alla visste att jag var ensam. Jag blev inte så länge. Nu är jag hemma här jag känner mig trygg. Ska jag stanna inomhus tills jag dör?

I natt drömde jag att jag dog. Det var svart runtikring och jag visste att döden var där för att hämta mig till ett stort svart hål. Jag skulle bara försvinna och ingen skulle någonsin komma ihåg att jag ens levat. Och döden stod där som en person med svart kappa och väntade på att jag skulle göra mig färdig för att dö. Då vaknade jag. Att dö är no way going back.

Jag skrev ett brev till min läkare idag, berättade att jag har höjt Zyprexa, att jag inte använde sjukskrivningen på ytterligare 25 % och att jag mår dåligt på jobbet. Min chef kom och frågade mig två gånger på samma dag om hur jag mådde och jag sa bara "bra", jag är fortfarande irriterad över att hon mejlar och ringer min terapeut fast jag inte vet om det. Hon vill ha möte med en hel hög med folk - chef, fack, HR-konsult, arbetsterapeut och terapeut. Och så lilla jag då. Vars vardag håller på att smulas sönder.

Men dö vill jag inte. Inte idag iallafall.