Den här helgen har jag gått 2,5 mil. Jag är så in i döden trött. Börjar känna mig deppig igen också. Det var länge sedan sist.

Igår fyllde jag år och blev med det väldigt medveten om att jag ju har blivit ett år äldre. Jag börjar känna mig jättegammal men samtidigt barnslig, omogen och till besvär. Jag fick pengar och åkte till varuhuset idag för att hitta "nåt kul". Men jag var bara trött. Gick omkring och slötittade. Hittade inget. Medicinerna gör mig handlingsförlamad och initiativlös. Provade bh. Eller 16 stycken bh. Ingen passade och tuttarna har även dom blivit äldre.... Alltför deprimerande. Jag får nöja mig med de (bh...) jag har.
Jag får gå en runda på stan i morgon efter jobbet, kanske har jag mer lust att hitta något då.

Har precis varit ute och gått i skogen. Med mig var en gödseltraktor (heter väl inte så men jag kan inte lantbruksapparater...) som spred dynga på åkrarna. Det luktade inte speciellt gott och jag undrar om kläderna jag hade på mig stinker också? Får besök av arbetsterapeuten senare idag och hoppas därför att det inte stinker i hela huset.
I alla fall, jag gick och tänkte på att jag har svårt att förstå mig själv för tillfället. Jag vill så gärna förstå, analysera och begripa. Hitta lösning. Och nu kan jag inte det, för jag förstår inte mina tankar och mitt agerande. Det är fruktansvärt irriterande.
De (psykvården) ville inte testa mig för en slags personlighetsstörning och jag vet inte riktigt varför, ska fråga AT idag. Kanske är det lika bra det inte blir av. Jag är också frustrerande för jag ska till läkaren på måndag och jag har inte sorterat hjärnan än och vet inte hur jag mår och vad jag vill. Jag vill ingenting känns det som.

Igår var jag hos terapeuten, vi pratade en hel del om det som hände när jag gjorde mig illa och varför och varför jag inte hade ringt henne när jag mådde dåligt. Det blev ett konstruktivt möte och jag mår bra idag. Problemet är att när man väl har bestämt sig för att göra illa, så är det svårt att släppa tanken. Tyvärr.

Igår kväll var det hetsätning och jag mådde skit och åt allt jag kom över och mådde ännu värre när det var över. Idag har jag vägt mig och vikten har ökat. Jag försöker tänka att jag ju SKA gå upp i vikt men det är så SVÅRT att tolerera den nya vikten. Byxorna spänner och jag känner sån avsky och äckel över mig själv. Så man vill spy. Men jag får försöka tänka att jag är duktig som har gått upp. Och tycka att det är helt ok att byxorna sitter åt. Ikväll ska jag INTE hetsäta.

Kan inte komma ihåg att jag skrev nedanstående.

Idag med ingredienser som långpromenad, 7-8 km, ett invaderat IKEA och son + käresta på middag. Sedan Oxascand och sova. Det har varit en lång dag med ett irriterat humör och en otrolig trötthet. Bäst jag inte gör någonting alls. Så illa är det med mig. Jag vill helst vara hemma. Med min filt och säng/soffa. Min startsträcka till döden. Kan man nöja sig med det jag har?

Känslor i galopp. Min terapeut ringde igår och ifrågasatte varför jag hade sagt ditt och datt till arbetsterapeuten, sagt ting som jag gjort för att komma undan. Mådde skit efter att samtalet var över, jag menade ju inget illa men orkade inte jobba med vissa saker. Åkte sen till jobbet och kändes som att jag behövde ett straff och så gjorde jag mig illa där. Det känns inte bra, urlöjligt av mig att göra så. Men ett straff behövde jag. Och nu har jag betalat.

Arbetsterapeuten var här. Vi jobbade med mitt tvångsmässiga jag, men inte med att prata om det utan hitta lösningar istället, och det frustrerade mig för jag ville prata. KBT. Tvinga mig att tänka annorlunda. Göra annorlunda. Göra saker i vardagen på ett annat sätt än jag brukar, försöka gå emot mina tvångssmässigheter, tvingas öva på att göra på annat sätt. Det kräver mycket av mig, för egentligen är det lättast att göra som jag alltid gjort, men jag kommer ju inte framåt om jag inte tränar. Idag ska jag ta ett annat tåg än vad jag brukar, det blir dagens övning.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven 50 %, mest för min man, och då givetvis jag med, för vi kommer att få det dåligt ekonomiskt, men även för mina "arbetskamrater" som får slita. Men jag ska inte ha dåligt samvete för jag mår mycket bättre nu. Sjukskrivningen och medicinmixen gör mig mycket gott, känner mig väldigt stabil. Jag var ute och gick igår, tror det blev över en mil, känner mig trött i dag..., men då blev jag omsprungen av några stycken och då tänkte jag att "tänk om jag bara slutar med alla mediciner och fick börja springa igen, undrar vad som skulle hända då?" Skulle jag bli sjuk igen med en rasande fart, eller skulle det gå bra? Det får jag väl aldrig veta. Utan jag har accepterat att jag måste ha medicinerna och detta är priset jag får betala.