Arbetsterapeuten var här. Vi jobbade med mitt tvångsmässiga jag, men inte med att prata om det utan hitta lösningar istället, och det frustrerade mig för jag ville prata. KBT. Tvinga mig att tänka annorlunda. Göra annorlunda. Göra saker i vardagen på ett annat sätt än jag brukar, försöka gå emot mina tvångssmässigheter, tvingas öva på att göra på annat sätt. Det kräver mycket av mig, för egentligen är det lättast att göra som jag alltid gjort, men jag kommer ju inte framåt om jag inte tränar. Idag ska jag ta ett annat tåg än vad jag brukar, det blir dagens övning.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven 50 %, mest för min man, och då givetvis jag med, för vi kommer att få det dåligt ekonomiskt, men även för mina "arbetskamrater" som får slita. Men jag ska inte ha dåligt samvete för jag mår mycket bättre nu. Sjukskrivningen och medicinmixen gör mig mycket gott, känner mig väldigt stabil. Jag var ute och gick igår, tror det blev över en mil, känner mig trött i dag..., men då blev jag omsprungen av några stycken och då tänkte jag att "tänk om jag bara slutar med alla mediciner och fick börja springa igen, undrar vad som skulle hända då?" Skulle jag bli sjuk igen med en rasande fart, eller skulle det gå bra? Det får jag väl aldrig veta. Utan jag har accepterat att jag måste ha medicinerna och detta är priset jag får betala.