Läkarbesök

Igår var det dags för läkarbesök med "min" nya läkare. En ung sådan. Jag var jättenervös innan och höll en låg profil. Berättade att jag mådde bättre efter ECT´n. Han pratade om hur man ska tänka när man har ångest, att bjuda in ångesten, prata med den, vara vän med den och leva med den. Som när man är ute i kvicksand - ju mer man sprattlar och vevar med armarna ju djupare sjunker man. Och några Oxascand ville han inte skriva ut, det gör det hela bara värre sa han. Hjärnan tar stryk och man undviker ångesten som blir än starkare när benzo-effekten försvinner. Han pratade om automatiska tankar/ångest som alla har och så har man extrakänslor som man inte behöver ha och som man borde bli av med. Sen sa han att jag såg fräsch ut.

Efter mötet kände jag mig, ja jag vet inte vad jag ska tänka. Att det som jag tycker är så svårt bara är löjliga tankar som jag inte ska tänka. Att jag ska välkomna min ångest och prata med den "jaha nu är du här igen ångest, men jag bryr mig inte". Kanske kan jag klara av det? Jag ska försöka. Även om det retar mig att jag inte fick några benzo.

Jag får försöka idag, jag har gått upp i vikt och ska inte gå ner. Kanske kan jag tänka att ångesten jag får av det är "jaha nu har jag gått upp i vikt men det gör inget för jag välkomnar mina extrakilon och att jag får ångest av det är helt ok, jag accepterar det".

Jag har min familj runt ikring mig, som ger mig kärlek och värme. Detta med ECT´n igår gör att jag mår ganska bra idag. Jag har varit ute och gått en lång promenad i skogen, solen låg på och det var gudomligt vackert. Sedan låg jag i sängen och småsov en stund och nu har vi precis ätit middag.
Vi har dottern från Lund på besök och jag tvingas till att göra en massa saker jag inte vill, men som är bra för mig, jag vet ju det. Jag skulle ju allra helst vilja ligga här hemma i min ensamhet och småäta. Men icke. Ikväll är det bio, sonen kommer också. Nu måste jag gå och klä på mig nåt vettigt. Och fara iväg.

Nu sitter jag på jobbet och är aningen vimsig och trött efter ECT. Hade inte hjärta till att skippa jobbet, jag är ju borta så mycket annars. Köpte en kycklingsallad med bröd och har myst i köket ett tag. Jag har huvudvärk och rufsigt hår :)

Helgen ligger framför mig, dotterbesök och bio, inga destruktiva tankar och åtgärder.

Träffade en kompis på ECT´n. Vi pratade men det är så destruktivt, jag vet att jag borde avsluta kontakten men det är svårt, hon är så ensam. Sen träffade jag en jag kände igen, vi båda tittade på varann och så började vi prata lite och då visade det sig att vi hade delat rum på psyk när vi var inlagda. Tänkte på att vi träffar människor lite här och där och sedan blir det bara ansikten och man vet inte hur man ska placera dem. Skulle velat prata mer med henne men vi var på väg åt varsitt håll.

Trevlig helg alla! Kram!

Mår inget bättre idag så jag ringde och har fått tid för ECT i morgon. Så att det ska vända. Så att jag ska få lust att leva igen.

Kväll och det är kallt. Har fläkten på som ska värma bort isen i mig. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag ska dö eller inte. Träffade arbetsterapeuten idag och hade bestämt mig för att visa hur jag egentligen mår under terapisessionen. Jag grät och stretade och pratade och brydde mig inte om vad hon måtte tänka om mig.

Ikväll ligger jag i soffan med filten på och några Oxascand inombords. Vill att dagen ska ta slut.

Dagen igår var bara en bedrövelse. Så borta från verkligheten. Dyster. Allt rasar. Min impulsivitet gör att jag inte orkar leva längre. Att livet är svårt. Att jag inte klarar mer. Att jag inte klarar personliga relationer.

Jag mår bättre idag när jag har sovit en natt, inte en hel natt men ändå. Kan se att solen skiner.

Igår satt jag på bussen och min terapeut ringde och vi pratade och jag grät och hon försökte förklara vad hon hade tänkt. Jag har så mixed-up känslor, känner mig ensam och usel för att jag liksom i alla år har missuppfattat, velat vara till lags, och det har blivit så fel.

Igår var jag hos terapeuten och vi pratade om samtalskontakten. Att jag inte vet vad jag vill. Att det inte är någon idé att ge mig terapi om jag hela tiden låtsas som att jag är "duktig". Att de säger: "Gör så här så blir det bra". Och jag inte klarar det. Att jag inte visar hur jag egentligen mår. Jag förstår det. Men jag vill ju visa att jag gör framsteg. Om jag visar att jag inte klarar, inte mår bra - så är ju det ett nederlag - och då ska väl terapin avslutas i allafall? Alla behandlare vill väl ha en "duktig patient" som bekräftar deras terapi? Jag sa till henne att vi kan skippa telefonkontakten på fredagar. Så har jag gjort nåt i allafall.