Dagen igår var bara en bedrövelse. Så borta från verkligheten. Dyster. Allt rasar. Min impulsivitet gör att jag inte orkar leva längre. Att livet är svårt. Att jag inte klarar mer. Att jag inte klarar personliga relationer.

Jag mår bättre idag när jag har sovit en natt, inte en hel natt men ändå. Kan se att solen skiner.

Igår satt jag på bussen och min terapeut ringde och vi pratade och jag grät och hon försökte förklara vad hon hade tänkt. Jag har så mixed-up känslor, känner mig ensam och usel för att jag liksom i alla år har missuppfattat, velat vara till lags, och det har blivit så fel.