Idag mår jag inte så bra men det ser ingen. Jag har ont i själen och ont i kroppen. Smärta och blod. Så är det med mig. Kan inte berätta för någon. Ingen får se. Tårar som lurar.

Inne i huset igen, skönt, varmt, pyjamasen på, hej då till uteliv ett tag. Suttit med maken på bio och sett en alldeles makalös film - "the Kings speech" - blev helt tagen. Mått dåligt på jobbet. Skönt att slippa vara där på ett par dagar.

Förbjudna tankar

Jag brottas med tankar jag inte ens vågar säga högt. Kanske kan jag lufta dem här. Jag har haft tät kontakt med en terapeut i många år, tror det är 4 år, upptill flera gånger i veckan. Jag har ibland varit rädd för vad som skulle hända om hon ville avsluta kontakten eller hur jag skulle kunna avsluta den. Jag har ju hela tiden vetat att hon är min terapeut och inte mamma även om det har känts så. Jag har på något sätt klamrat mig fast vid henne och hon har låtit mig göra det. Hon har inte på något sätt visat att hon ville skapa avstånd i terapin utan fortsatt att ringa och ha terapisessioner. Jag vill också säga att jag har dåligt självförtroende och är rädd för att vara självständig.

Innan jul blev hon sjuk och har varit sjuk sedan dess. Något med magen. Som hjälp nu har jag en arbetsterapeut som är på ett helt annat sätt, det är strikt profesionellt och vi pratar aldrig utom vid terapitillfället, det är alltså ingen jag ringer till även om jag mår mycket dåligt. Mitt dilemma är att jag VET att terapeuten ÄR på jobbet igen men hon hör inte av sig. Är det för att hon fortfarande mår dåligt eller är det för att hon inte orkar med mig? Är det mitt fel att hon är sjuk? Eller är detta ett bra tillfälle för mig att bryta? Eftersom jag förr eller senare kommer att måste göra det. Jag måste lära mig att vara självständig. Vara en egen person. Med egna konturer.

Gått en lång promenad runt i området här. Solen skiner men jag känner mig inte speciellt glad. Jag har lite ångest och får nog ge mig ut på ännu en promenad när mörkret kommer och ingen ser mig. Jag har nog rykte om mig att vara en människa som alltid är ute och går. Nervöst och tvångsmässigt. Men jag skiter i det. Just nu är jag ensam hemma, min dotter har åkt i väg. Det känns skönt att få vara ensam igen. Jag har verkligen blivit en ensamvarg, jag har inte behov av att ha människor omkring mig.

Fick ett psykbryt i går kväll. Pratade med mina föräldrar på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag grät så mycket, fick inte stopp på det, det var som att vrida på en kran och allt bara rann ut. Plötsligt orkade jag inte hålla emot längre, orkade inte låtsas att det är bra, jag visade mig liten. Säkert kommer jag att ångra det, men idag får det vara som det är. Tårar i mitt ansikte.

Går med osäkra ben genom helgen, ska klara av en timme i taget, försöker hålla hjärnan i schack. Mannen är borta över helgen och min dotter är här. Ska se efter mig. Jag vet inte om jag värdesätter det ordentligt. Jag känner mig påpassad. Jag är svår att leva med. Jag har massor med tvångsmässigheter för mig. Det står klart när de är här. Kanske borde jag vara glad att någon orkar överleva en helg med mig. Kanske vore det dåligt för mig att vara ensam hela tiden. Så jag inte kan leva ut mitt obsessiva jag.

Idag har jag ätit lunch med min älskade man på stan. Mysigt var det! När jag är med honom kan jag ibland få en slags overklighetskänsla, att han egentligen inte finns, men när jag stryker min hand över hans kind och känner hans värme då vet jag att han visst finns! Ikväll har jag varit ute och försökt motionera. Det var mycket tungt då medicinerna gör så att det känns som om jag hade 5 kg:s hantlar bundna vid benen. Så trögt och tungt. Nu sitter jag nyduschad i soffan under en filt och smaskar på en apelsin. Snart börjar "Halv åtta hos mig". Favvis.

Idag rensade jag allt socker ut från skåpen. Igår gick jag en lång promenad. Idag åt jag inget, skulle fasta från midnatt. Idag var det ECT. Idag gick jag lång promenad kl 06. Idag var jag felbokad men det var inte mitt fel. Idag har jag ingen aptit. Jag ska inte ramla längre ner. Jag ska stanna här vara mitt i nuet. Bra mediciner. Tacksam.