Gått en lång promenad runt i området här. Solen skiner men jag känner mig inte speciellt glad. Jag har lite ångest och får nog ge mig ut på ännu en promenad när mörkret kommer och ingen ser mig. Jag har nog rykte om mig att vara en människa som alltid är ute och går. Nervöst och tvångsmässigt. Men jag skiter i det. Just nu är jag ensam hemma, min dotter har åkt i väg. Det känns skönt att få vara ensam igen. Jag har verkligen blivit en ensamvarg, jag har inte behov av att ha människor omkring mig.
Fick ett psykbryt i går kväll. Pratade med mina föräldrar på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag grät så mycket, fick inte stopp på det, det var som att vrida på en kran och allt bara rann ut. Plötsligt orkade jag inte hålla emot längre, orkade inte låtsas att det är bra, jag visade mig liten. Säkert kommer jag att ångra det, men idag får det vara som det är. Tårar i mitt ansikte.
6 kommentarer:
Ibland kan en inte hålla inne allt, det måste ut på något sätt. & bättre att gråta än att göra dumheter.
Kram!
Nej ibland rinner det över och bättre som sagt än att göra dumheter. Kram
Tycker det var bra att du faktiskt klarade av att släppa ner masken. Ibland kan det nog kännas bra för en själv även om det samtidigt känns jobbigt. Samtidigt kanske det också kan få andra att förstå vad man egentligen går igenom....
Kram!
Jo, som de andra skriver, ibland är det ändå rätt att gråta och låta sina sanna känslor komma ut. Kanske kan folk ta det, kanske inte, men de får åtminstone en chans att försöka förstå, och så får man hoppas att de tar den chansen.
Kram!
S och My: Jo det känns bra att jag visade hur det var - på ett sätt - men nu så här efteråt känner jag mig lite i underläget - de är starka och jag är svag. Och det tycker jag inte om.
Men du, tänk att du är stark istället som faktiskt VÅGADE visa dina känslor. Det i sig behöver inte betyda att du är svag. Men jag förstår känslan. Man har ju liksom öppnat upp sig och blir ju då också sårbar på ett annat sätt....
Skicka en kommentar